Jämförelse

 

Det här gamla fotot är från 1940-talet och beskuret för att byggnaderna ska framträda tydligare. I förgrunden syns systrarna  Rakel och Gudrun Johansson vars morföräldrars hus syns till höger om dem. Detta  timmerhus revs och strax dessförinnan hade ett nytt hus med korsplan uppförts med brädfodrad regelkonstruktion på samma gårdsplan. Det var vanligt här på 30- och 40-talen. Ladugården skymtar längst till höger. Till vänster i bild syns bostadshuset tillhörande familjen R. enligt muntlig uppgift uppfört 1909 med tillhörande lagård. Huset är även det uppfört i lösvirke med regelkonstruktion.

Denna bild är från oktober 2024. Det stora timmerhuset ersattes under tidigt 1970-tal med ett lågt bostadshus byggt med reglar och isolering. Den välbevarade lagårn finns kvar, välskött och vacker, målad med röd slamfärg och med pannplåt på taket.

Denna bild visar hur landskapet blivit lummigare då jordbruket upphörde. Foto från juli 2024.

Här är det gamla fotografiet obeskuret. Vyn är tagen från vedbacken på vår gård. Jag kan inte låta bli att tycka om det jag ser på bilden, traditionella byggnader samt ett landskap med brukade lägdor. Den gamla kustlandsvägen går förbi framför husen då som nu.

Samma vy som ovan i juli 2024.

Här är ytterligare ett gammalt kort med de två fastigheterna. Bakom Erik, bror till systrarna ovan, syns hans morföräldrars timmerhus. Fint tycker jag som aldrig sett det. Erik lät så småningom bygga det låga röda 70-talshuset i samma läge som det rivna timmerhuset.

*

När jag tittat på kartor, gått igenom berättelser jag fått fram genom samtal med äldre personer i byn, gjorde jag en sammanställning över de byggnader som rivits och de som byggts nya. Den plankartan är alltför stor för att få med här på bloggen.

Har du frid med Gud?

Nyss läste jag ett fint och läsvärt blogginlägg som jag vidarebefordrar till er!
Det handlar om kulturhistoria och vad omtanke om den och framtiden kan innebära i Värmland. Både för minnesmärken och frikyrkor.
HAR DU FRID MED GUD? är rubriken på inlägget om vikten av att förflytta en sten med inskription.

*

När jag 2021 fick veta att EFS missionshus skulle dekonsekreras (avkristnas) och säljas lånade jag nyckeln till bönhuset innan container beställdes att slänga "skräp" i. Jag plåtade dryga 300 bilder inuti byggnaden för att åtminstone ha något bevarat från den tid som var, allt ifrån helhet till detaljer. Andra stod snarare frågande över vad som var kulturhistoriskt intressant med denna byggnad från 1930-talet.

Till den här frikyrkan gick mest jordbrukande familjer.

Missionshuset byggt på 1930-talet och renoverat på 1970-talet (utvändigt bytta fönster, dörrar och takmaterial) står med skolan byggd på 50.talet i bakgrunden.

Altartavla av "K. Gustaf Strandberg. cop. 1946".

Möte med klassicistisk arkitektur - en pilaster med tre förgyllda kannelyrer, ett förgyllt joniskt kapitäl med voluter. Några benämningar på de där ornamenten hade nog ingen, det var endast praktfullt i allas ögon, åtminstone i mina barnaögon.

I detta rum hade vi skolavslutningar i juni, missionsauktioner höst och vår med produkter som tillverkats i bygden och i förstugan samlades till söndagsskola med flanellogram och en svart pojke på knä som insamlingsbössa. Varje peng fick honom att nickande tacka. Symöten ska inte förglömmas.

Kommunen var det som köpte fastigheten. De rev den tidigare skolan, en stor träbyggnad. Missionshuset ligger mellan 50-tslskolan och den rivna folkskolan. Länge efter rivningen låg papper, betyg, böcker mm och skräpade på tomten.

Har ni läst "Husen vid himlastigen" av Västerbottens store dokumentärfotograf Sune Jonsson? Den gavs ut 1998 och behandlar Västerbottniska byabönhus.

Vävstolen

 När kommer den dag då jag kan sätta upp min gamla vävstol? Den som Ulrika Christiansdotter (1781-1865) vävde med när den var ny. Kanske fick hon den vid giftermålet 1804...  Sex generationer senare är jag användare ac den stora vävstolen, en koloss som tar stor plats. Har samlat på mig massor med matt-trasor så det kan bli en hel del vackra trasmattor. Ser fram emot att uppliva vävkonsten, två gånger tidigare har jag vävt på den.

Bilden visar en annan vävstol men snarlik den jag har.

Skolbänkar

En fin skolplansch som var till hjälp när skolbarnen skulle lära sig läsa. Fotot är taget på ett hembygdsmuseum. Vi hade andra skolplanscher, ofta sådana som rullades ner med stora kartbilder.

Den här typen av skolbänkar hade min klass under låg- och mellanstadiet. De var av massiv, fernissad björk och botten av plywood, bänkskivornas lock med laminat på ovansidan innanför en kantlist av björk. Längst ut på frånsidan var en rundad försänkning där pennor kunde läggas. Benstativen var av sprutlackerad metall vilket även de fanerade stolarna hade.

På bänkens frånsida fanns också ett hål upptaget och där fanns en bleckburk. Burken fylldes med vatten då vi elever målade med vattenfärg/temperafärg. Eller så kunde de fyllas med blommor på skolavslutningen, de år det fanns några som blommade då. I klassrummet delades betygen ut. Men mest pågick skolavslutningen i EFS bönhus som låg tvärs över skolgården. Där sjöng vi av hjärtans lust. Tänk så söta vi måste ha varit med sommarkläder och ljusa barnröster.

När locket på skolbänken fälldes upp fanns utrymme för skolböcker, anteckningsböcker, ritblock mm. Pennorna låg i försänkningen längst fram. (Räkneapparater och mobila telefoner fanns inte i dåtidens verklighet.)

Det är bara att konstatera att skolmöblernas formgivningen var väl genomtänkt.

Stencil från en lektion i franska.

I klasserna 7-9 blev det skolskjuts in till högstadieskolan i kommunens centrum. Dit bussades samtliga högstadieelever i kommunen som inte hade cykelavstånd till skolan.

Minns inte något speciellt om skolbänkarna på högstadiet. Då hade man alla böcker och utensilier i skolväskan eftersom man flyttade mellan klassrummen beroende på lektion. Min stora skolväska minns jag däremot väldigt väl. Det finns en del att skriva även om de åren med morgonsamling i aulan, klassföreståndare, ämneslärare, fluortant, håltimmar och skolvärdinna som höll ordning på kön till matsalen. Men det måste anstå.

Det var först i gymnasiet som varje elev hade ett låsbart elevskåp så vi slapp dra med oss samtliga tunga böcker hem varje dag.

Kulturellt kapital

Fotografiet från 1920-talet visar en lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson (gift Thurdin 1932) här i byn. Hon var lärarinna i småskolan här. Ett av paren som deltar bör vara Viktor och Kerstin Sandgren som var lärare i dåvarande Lögd´skolan.

Lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson som var småskolelärarinna.

Till vänster syns en brorsdotter till morfar. Det är hans äldste bror Johans dotter som passar upp några av de människor i bygdens som kunde anses äga dåtidens kulturella kapital. Eftersom det inte bodde några präster, läkare eller andra med lång utbildning var det lärarna som fick axla detta ansvar. Dära Vall´n fanns läkare, veterinär, präster av olika rang med akademisk utbildning. Som sjuksköterska hade du som kvinna med egen försörjning också högt anseende. Därefter i samhällshierarkin kom egenföretagarna. Här i byn fanns bönder och arbetare. Åsså en lärarinna.

Visitkort där några få ur dåtidens kulturelit avporträtterats, samlarkort, ur min morfarsfarfars album.

Edit: Porträtten avbildar från vänster till höger:

• Jonas Erik Björkqvist (1845-1921), kyrkoherde i Gideå 1880-1921 (far till Manfred Björkquist).
• Peter Waldenström (1838-1917), Lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, ledare för Svenska Missionsförbundet samt riksdagsman och författare.
• kronprins Gustav (1858-1950), kung med numret V åren 1907-1950.

I dagens "jämställda" lokalsamhälle, där klasskillnaderna påstås vara utsuddade och jämlikheten utbredd finns ingen "kulturelit" och väldigt liten socioekonomisk skillnad i vår lilla by. Och med den rådande samhällsutvecklingen har lärarna detroniserats.

Något jag funnit ut är följande. Av hemmansägarna i byn har några få personer som är födda här skaffat sig en akademisk utbildning i närbelägen stad, flyttat tillbaka till hembyn eller först till en annan mindre ort i samma län med några få mils bilresa till hembygden. De lever idag i samma strukturella kontext som man gjort sedan barnsben och har kanske inte det "kulturella kapital" som personerna på fotot från 1920-talet med akademisk utbildning hade. Vad jag förstår var samtliga personer på fotografiet inflyttade till trakten (förutom pigan).

För att befria sig från det gamla och invanda strukturella tänkandet ser jag det som att man måste under längre tid ha bott och arbetat långt bort från de vanliga strukturerna. Allt för att få perspektiv och distans som behövs för att kunna frigöra sig och därmed våga ha åsikter som kanske bryter byns norm, sådana tankesätt som man skaffat sig genom att umgås och utbytt erfarenhet och tankar med helt andra socioekonomiska grupper. Har man inte prövat något annat är Jantelagen så stark att normen helt enkelt inte kan brytas. I ett patriarkaliskt lokalsamhälle gäller detta möjligen i högre grad kvinnor än män. Men sannolikt inte.

Detta är min egen högst privata iakttagelse som gäller just förhållandena i hembyn. En fråga jag också ställt mig är vad en utbildning betyder om man inte kan frigöra sig från den rådande normen utan enbart anpassar sig? Inte vågar ge och säga något förutom det som förväntas. Hur överlever man utan att känna sig kvävd? Kanske är enda skillnaden att man har högre lön än om man bott kvar och arbetat inom t ex industrin eller vården.

När jag diskuterar detta, långt bort från hembyn, med mina äldre vänner som själva är akademiker och inte har min bakgrund som klassresenär eller som är klassresenär men inte bor på hemorten, blir de tankfulla.

Min kompis M menade att detta som jag upplever i byn kan knappast någon sociologiforskare undersöka vetenskapligt. För att tillämpa den undersökningsmetod som etnologer och kulturantropologer kallar "deltagande observation" måste dessa bedriva fältarbete så nära företeelsen eller det utvalda objektet som möjligt. Den undersökande ska utgöra ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och tala språket/dialekten. Man måste även behärska analysapparaten, kunna kommunicera på ett meningsfullt sätt och utvärdera den information man får. Det vill säga - för att förstå hur det fungerar socialt i en liten by måste man själv vara sprungen ur den undersökta miljön, känna människorna sedan barnsben och se, förstå och tolka deras handlanden som vuxna. Alltså kan inte vilken forskare som helst utifrån ta sig an frågan hur utbildning och hemflytt till en liten by påverkar klassresenären.

Om människor anpassar sig helt till rådande ordning, aldrig ifrågasätter, låter sig skrämmas till tystnad blir det ingen förändring. Barnen till akademikerna skaffar sig (förmodligen) även de högre utbildning och kommer inte att vilja eller kunna flytta tillbaka till byn. De urgamla strukturerna med patriarkala drag kommer att fortsätta. Stadens och landsbygdens frågor kommer allt längre från varandra ju fler generationer som skiljer dem åt. Det är lätt att tro att kulturen enbart hör till staden?

Vilka är då dagens ”kulturelit” och fristående tänkare i byn? Vad vill de? Vem/vilka ser till vår gemensamma kollektiva historia i dagsläget? Vem ser till gruppens, bybornas bästa utan att låta kontrollbehovet ta över hand och utan att endast gagna sig själv, sin egen vinning?

Jag tycker Emmanuel Le Roy Ladurie har fått fram ett intressant forskningsresultat om den medeltida byn Montaillou. Jag kan inte släppa tanken om en nutida studie av min hemby.



(Det är svårt att formulera sig solklart utan att någon känner sig trampad på tårna. Både "kulturellt kapital" och "kulturelit" är begrepp som inte används av boende här men vilken benämning ska jag använda istället - kanske tillskyndare av  kunskap och bildning.)
.

Hembygdsrörelsen

Denna insändare var införd måndag 7 oktober 2024 i Västerbottningen och tisdag 8 oktober i Västerbottens-Kuriren.

"En hembygdsförening är bygdens kulturcentrum

Bo Nilsson. Lada på hembygdsgården i Bjurholm. Hembygden och dess kulturhistoria är viktig, menar skribenten.

Det här är en insändare och innehållet reflekterar skribentens egna uppfattningar.

”Hembygdsrörelsen är en de av det levande samhället!” Så inleds stadgarnas för länets hembygdsförbund. Visionen är ”Levande hembygd öppen för alla”.

Hembygdsföreningarna skapar broar mellan det förgångna, nutiden och framtiden. I länet finns 50-talet föreningar med cirka 5 000 medlemmar som är anslutna till länsförbundet.

Intresset för att bevara fornminnen och äldre kulturyttringar ledde till att man i början av 1900 talet bildade lokala minnesföreningar. Man värnade om bygden. Det var i många fall lärare som var grundare av lokala föreningar och det kan ha sin orsak i att lärare hade en särställning som nyckelperson i bygden. Man kan se föreningarna som kulturcentrum.

Den rollen finns fortfarande, då medlemmar svarar för vården av alla dessa föremål och hus men även dokumentation. Många är äldre med livslång kompetens från förr. När jag läste minnesbok om berättaren Greger Ottosson får man bra exempel på hur han lyssnat av berättelser från sina förfäder. Berättandet har varit viktigt för många.

Skolan hade förr ämnet ”medborgarkunskap”, ett ämne som skulle ge eleverna kunskap om samhället. När man fyllt 21 år fick man av kommunen ”Medborgarboken”. I min bok från Vännäs kommun inleds med ”Vårt demokratiska arv” och fortsätter med kapitel ”Att vara myndig”.

Det här visar viken viktig roll som skolan hade. Eleverna fick grundläggande kunskaper och ofta även praktiska övningar i att tillämpa demokrati.

Kommunerna förfogar över ett kulturcentrum för bygden. Här får generationer mötas i dialog. De nyanlända kan bjudas in för att lära känna sin hembygd. Här kan det bli särskilt intressant om man får ta del av historik, exempelvis var fanns det skolor förr och när lades en del ned. Hur har samhället förändrats från jord- och skog till industri etc. Var fanns det affärer?

Hur var det med vården förr? Kanske en karta över hur bebyggelsen var. Vilka kända kulturprofiler finns det? Historik över ut och inflyttade i bygden. Varför flyttade man? Från vilka länder har det kommit inflyttningar. Hur har de påverkat bygden? Vilka religiösa rörelser har det funnits och vilka problem kunde finnas för en del.

Hembygdsrörelsen har många kulturskatter som har spännande historier bakom sig. Det gäller att dokumentera de minnen som de äldre har. De har också i regel mycket intressanta bilder som speglar bygden. Det finns skolor som lagt in särskild tid för projekt där elever får intervjua sina förfäder om ”förr i tiden” och låter trycka upp det till en skrift.

Det här vill vara en del i upprop om att politiker måste värna om folkbildningen och ett levande föreningsliv. Alla kommuner har kulturcentrum för levande hembygd. Ta vara på den enorma kompetens som finns där innan det är för sent!

Bo Nilsson

Ordförande Västerbottens läns hembygdsförbund

"

Skylta upp kulturminnen

MARVIKSSTUGAN

 Den stuga som låg här hyrdes under lång tid av Gåsinge sockens fattigvårdsnämnsd. Från 1850 och fram på 1900-talet hyste man in såana hjon som något sånär kunde sköta sig själva. Vid mitten av 1800-talet ägdes stugan av Malmström i Anders Carls-stugan,Laxne. Han fick tio kr i månadshyra.

Stugan har haft många namn, allt efter dem som bodde där. "Uddstugan" efter soldat Udd "Saras hål" efter mor Sara - Tok-Gustafs, som var klok fram till detsoldat Walter slog honom i huvudet med en tallgren.

Då vägen rätades fylldes Marviksstugans boplats delvis över. Stugan var då riven. G-D Hembygdsf. har foto på stugan och mor Lina som då bodde där.

Gåsinge-Dillnäs Hembygdsförening

Detta är en rejäl metallskylt som beskriver att en stuga funnits här långt tidigare.

 Skylten syns inte så lätt från vägen - men den finns där för den som söker.

 *

När kalhuggning av några av byns allmänningar var på tapeten för tre år sedan föreslog jag att en skylt skulle sättas upp där Lill-Emmas stuga stått. Hon var den sista som bodde där men den timrade stugan fanns där före 1870. Den togs ner på 1950-talet då Emma flyttades till äldreboende och dog ganska snart därefter. Även Norrbys´Soff (Sofia Norrby f. Sandman 1807-1873) hade haft sin boning där tidigare, som jag förstår det i samma stuga eftersom Sofia-gärdan ligger i direkt anslutning till stugans plats.

Förvånad är jag över att byastyrelsen vill kalhugga området. Inte förvånad men bedrövad är jag över den historielöshet och ointresse för vår gemensamma historia. Förståelse för kulturhistorien och hembygdshistorien finns inte, den ser ut att saknas bland dagens hemmansägare. I vissa fall har man växt upp i familjer där både intresse för historien saknats eller där man inte vill avslöja familjehemligheter. Eller så saknas insikter om att även fattigdom är värt att berätta om för oss själva och eftervärlden.Det är inte fult att vara fattig eller hur?

När jag tidigare skrivit om Emma här på bloggen fick jag veta att prostituerade kvinnor skulle man inte skriva om utan hålla inne med. Vår by är en FIN by där inga osedligheter ska berättas enligt Tomas E. som skällde ut mig ordentligt. Och jag undrar - varför vara skenhelig? Putsa och släta över? Varför trycka ner och försöka förändra vår historia?

Kan vi inte istället se det som att vi ska vara oerhört glada över att ingen har det så knapert ställt dag att prostitution är enda utvägen för en kvinna? Så sammanfattade min man det hela när vi gick hemåt från byastämman.

* * *

Om några personligheter

Mickelsmäss den 29 september

Den 29 september 1943 skriver pappa i sin loggbok så här:

"Onsdag, mikaeli, det sägs om snön: 

"Om jag skall gå med käpp och stav skall jag visa mig före mikaeli-dag."

I år visade sig endast litet snöblandat regn på måndag."

Det där är ett talesätt som jag inte har hört men läser om som sagt i pappas loggbok och finner det intressant. Mikaelidagen ansågs vara vinterns första dag uppe i norra Sverige.

Mickelsmäss infaller den 29 september då Mikael och Mikaela har namnsdag, Svenska kyrkan firar ärkeängeln Mikaels dag den 29:e eller närmast efterföljande söndag. Skörden är avklarad och nu väntar vintern. Rotfrukter, grytor och långkok var att förvänta sig framöver. Så gott! Följer ni årstidernas växlingar genom matlagningen?

Fortfarande firas mickelsmäss med marknader. Affischen gjorde Allan Öhlund 1980.

Mickelsmäss var i äldre tid en märkesdag i almanackan då flera arbeten i bondesamhället skulle avslutas. Det var också nu som skördemarknader hölls och tjänstefolket kunde söka ny tjänst.

På webbplatsen för Institutet för språk och folkminnen kan du läsa mera: https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-arets-namn-och-handelser/handelser/mickelsmass 

Mikaelidagen ansågs alltså vara vinterns första dag i norra Sverige.Talesättet som pappa skrev ner i loggboken finns nertecknat från Lappland läser jag på isof:s hemsida!  

Stöld av värdefullt hö

Lagtima Hösttinget med Nordmalings och Bjurholms Tingslag år 1865.

Till Herr Krono-Länsman N. Nolund i Nordmaling!

Som jag förleden natt, för andra gången inom en kort tid, medelst inbrott blifvit bestulen på Hö ifrån en Lada å min egande jord, och jag eger tämmeligen grundat anledning att derföre misstänka Torparen Anders Gustaf Hortell i Norrmark i främsta rummet, samt dess svåger Torparen Lars Johan Asplund der sammastädes, får jag härigenom sådant anmäla med tillkännagifvande derhjemte att jag vidtagitförberedande åtgärder som lemna mer än half wisshet derom att jag icke misstager mig på gerningsmännen; och under sådana förhållanden får jag hemställa om icke en så färsk gerning företagen undersökning i deras hemvist vore nödvändig.

Nordmaling och Leduåfors d. 1 Mars 1865
C. G,? Fellman

Av domboken ser vi att det stölden utspelade sig i slutet av februari månad. Kanske var höskörden dålig och kreaturen svalt. Korna stod råmande i sina bås i lagår´n. Då tillgrep två män stöld för att klara livhanken på folk och fä ytterligare en tid. Kanske var det så. (Hur svårt ska det då inte ha varit ett par år senare då svår missväxt drabbade landet och människor dog av svält.)

1865 den 10 Mars

(...) uti en bakom boningshuset uppförd mjölkbod (...) 14 1/2 lispund hö, hvilket foder utgjorts af timotej-, klöver- och jägare-hö, wid omvitnade tillfället hade tilltalade Asplund och Hortell frivilligt erkänt, att de tillgripit berörde hö ur en Handlanden Fällman tillhörig å det s k Svensnäset uppförd lada; Hvarjemte (...)  att han från samma lada måst uppxxx ladan (...) spikad vid wäggen.

Wid härefter ifrågasatt värdering af tillgripne hö uppgaf  Fällman, det omförmälde myrhö kunnat uppskattas till 20 öre per lispund samt det öfriga höet till 50 öre per lispund.
(...)
Handlanden Fällman fordrade ersättning för tillgripne myrhö, som icke återfåtts, samt för små kostnader å målet enligt följande räkning:
Specifikation  Bet n:5 som föredrogs.

(Jag har missat i kopieringen av texten, det var inte så att texten var svårläst och svår att transkribera.)

Torrt hö har ladats i vår mellanskottslada. Det luktar ljuvligt.

1 lispund är 8,5 kg. Det stulna höet uppgick alltså till drygt 123 kg.

Vi kan se att myrhö värderas lägst. Myrhö slog hemmansägarna i min hemby också uti fjärden som fanns innan den dikades ut helt i två omgångar. Den sista på 1920-talet. Men så sent som på 1930-talet slog man myrhö där med liar som hade en speciell uppfångsanordning. Torkningen av det böta myrhöet skedde på en för ändamålet avsatt allmänning.

Saköreslängd

11/3  -  Krono Länsman Nolund

Kolaren Lars Johan Asplund i Norrmark, dömde, att för inbrottsstöld hållas till allmänt
staffarbete, Hortell uti ett år och Asplund uti åtta månader; hvarjemte de förklarats förlustiga medborgerligt förtroende i fem år.

Hö har lassats på höskrindan för att dras in i hölage´ för att brännas senare under hösten.

1865, då Sverige var agrart, dömdes hötjuvar som kunde bevisas ha stulit, till rejält utdömda straff. Samhället har sannerligen förändras. Nu är hö inget värt här i krokarna, på åkermarken mejas höet ner men får ligga kvar. Inga kreatur/kor behöver hö och marken slyas igen, den skoggår med tiden.

En fin trudelutt

 

 Bygdespelman Karl Karlsson 1872-1954

Vi var med på en kyrkogårdsvandring i Mälardalen förra helgen. Det var en liten medeltida kyrka omgärdad av en liten ´kyrkogård. Guiden från hembygdsföreningen kände till många av de som var begravda här. Stämningen var familjär bland oss ca 40 deltagare. Den som önskade kunde berätta anekdoter om de som vilade här.

När guiden berättade om Kalle bygdespelman tog en av hembygdsföreningens medlemmar fram ett dragspel. Dragspelet hade tillhört Kalle och en av Kalles fina kompositioner spelades upp för oss alla. Det var vackert och hedrande med en glad trudelutt framför Kalles gravvård.

Besök på flygfältet i Olofsfors

Detta foto lånade jag ut till Alf Johansson som frågade mej om det gick för sig. Man höll på med forskning om Olofsfors flygfält. Jag skickade den skannade bilden med mejl och en noggrann beskrivning om vilka som syntes på bilden. Korrekturläsningen hos de som höll på med sammanställningen av material till utställning och kompendium var dock riktigt usel.

Så jag rättar här de två felaktiga namn som uppgavs.

Längst till vänster står min kusin Maggan från Uppsala, därefter grannflickan och barndomskamraten Carina Thavelin och skymd bakom henne står min kusin Lars Åke Pettersson, Uppsala. Jag sitter i mammas knä, morföräldrarna längst till höger. Det bullrar säkerligen från flygplansmotorerna så koncentrerat tittar vi ditåt och kanske är vi barn aningens förskräckta.

Fem av gänget tillhör lokalbefolkningen och två är på besök i bygden vilket även fotografen är. Av dessa människor är det idag endast Carina som bor kvar.

*

Finns det ett fel i en skrivelse, rapport, bok så minskar trovärdigheten till det som skrivits. Där kan finnas många fler felaktigheter.

Landet utanför

Jag har läst ut första delen av Henrik Berggrens Landet utanför, en stor volym om Sverige 1939-1940. Två ytterligare volymer finns. Eftersom första delen var så bra kommer även de andra att läsas. För trilogin får Henrik Berggren, f. 1957, historiker, författare och journalist, Stora historiepriset 2024.

Det han skriver är mentalitetshistoria där storpolitik binds samman med kultur och vardagsliv. Jag blev klokare bara efter att ha läst första delen.

Hur många gånger har jag inte varit arg på mej själv som inte frågade ut föräldrarna mer om hur det var under kriget, hur de upplevde händelserna då. Mamma var 17 och pappa 22 då andra vkr bröt ut i september 1939.

Utterströms järnhandel finns kvar i N-ling och ingår i Järnia-kedjan 

som sedan 2022 gått samman med Bolist.

Visst har jag hört en del berättas, mest av mamma. Om mörkläggningsgardiner och kontrollanter som gick runt i byarna för att se till att det var ordentligt mörklagt. Om lastbilskolonner som passerade genom byn på gamla Kustlandsvägen, gammvägen. Riks 13 invigdes 1941. Om hur man samlades vid radioapparaten för att lyssna på utsändningar om kriget. Om »tornsvalorna» på Ekorrberget (Ikorbärje) där det fanns en luftbevakningsstation. Bemanningen utgjordes till stor del av lottor, »tornsvalor», som skulle varna för främmande flygverksamhet. Hur mamma och några andra flickor besöke Ekorrberget och hon fick provskjuta med gevär. Hon hade nybörjartur och sköt mitt i prick berättade hon. Hon nämnde människor med nazisympatier (som bytte åsikt då tyskarnas krigslycka vände). Om bestörtningen när folk fick kännedom om de tyska koncentrationslägren och vad som skedde där.

Pappa cyklade en gång miltals för att försöka få köpa smör i någon bondgård. Bondbefolkningen var mer  välbeställda då det gällde mat då de hade egenproducerad mat. Pappa bodde i ett sågverkssamhälle, en samhällsordning där gemenskapen var stor. Trots att familjen hade en liten gård med en ko och mark för foder till den, var det knapert när kriget pågått några år och ransoneringskorten inte räckte till för att köpa de varor ett hushåll kunde behöva. Mest verkade man som privatperson sakna kaffe, surrogaten var flera.

Så mycket mer har jag inte hört berättas om från byn. Hur var stämningen människor emellan? Gick man samman och hjälptes åt eller var var och en sin lyckas smed och konkurrensen stor? Mentaliteten i en bondby är ju annorlunda än i en bruksort/sågverkssamhälle.

Landet utanför kompletterar historien om och bilden av andra världskriget. Nutidshistoria var ett ämne som inte intresserade mej mycket i grundskolan och gymnasiet.

Signalflagg på Flaggberget

Idag den 6 juni är bomullsflaggan på vår stång i Mellansverige i topp. I byn har vi ingen flaggstång men det flaggas lika fullt där med gemensam blågul flagga.

Efter hemmansklyvningen i byn vid förra sekelskiftet blev det svårare att helt livnära sig på sitt småjordbruk, hemmanens skog och jord var inte tillräckligt stora. För att överleva på landsbygden krävdes då som nu ofta fantasi och uthållighet och flera födkrokar.

Sågverket i Rundviksverken, och senare även Masonitefabriken, fem kilometer bort gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in till kajen. Därför anordnades på 1890-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. Därför kallas berget sedan dess ”Flaggberget”. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet på före detta sjöbotten. Då flaggan hissades var det en signal om att en lastbåt hade kommit in till Rundvik. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågverket.

Några årtionden senare hade de flesta av de småjordbrukande männen en anställning utanför hemmet, kanske vid sågen/fabriken. Då var det hustrurna som hade största arbetsbördan med hem och jordbruk: korna skulle mjölkas två gånger om dagen och de skulle ha föda (kvinnan skulle stell kossen), mjölkkrukorna forslas till och från mjölkståndet där mjölkbilen hämtade och lämnade dem, hönsägg samlas in, barnens skötas och passas, kläder sys, mat skulle lagas till familjen, bär plockas, syltas och saftas, huset städas. Var hustrun sjuk eller klen gick det inte ihop - jordbruket lades ner.

*

Idag lever traditionen med flaggning vidare i byn men utan betydelsen från förr. Bybor turas om att hissa och hala flaggan varje söndag under sommarhalvåret med början första söndagen i maj. Det är fint.

Hembygdskunskap

Det fanns ett ämne som hette hembygdskunskap då jag gick i lågstadiet. Vad hembygd är fick vi elever lära oss bland annat via skolradion 1964 men även på några utfärder i omgivningarna.

Det var färgstarka teckningar av hembygder i olika landskap. Tre landsbygder och en tätort.

Där fanns även svart-vita fotografier av kulturminnen. En runsten och en kungshög i Sörmland samt två allvarliga och uppklädda barn hos fotografen. Jag gissar att bilderna upplevdes tråkiga av oss barn men trots det har jag besökt Uppsa kulle ett par gånger i vuxen åder och beundrat platsen med utsikten över Runnviken och inloppet från havet som en gång kunde nås. Och runstenar har jag sett många av men de saknas i norra Sverige.

Några norrländska fornminnen fanns inte i det här skolradiomaterialet. Det är väl ganska typiskt och trist ändå? Men en hel del har hänt sen 1960-talet och det hoppas jag visar sig i dagens skolmaterial. Har man samma syn som jag på identitet, stolthet och att förstå sig själv som vuxen är hembygdskunskap otroligt viktigt att lära sig som barn. Och för att förstå samt respektera andra människor.

Majbrasa på 60-talet

När jag var barn tände min familj oftast en majbrasa på lägdorna vid stordiket. Inget hus fanns i närheten och vatten porlande i diket att släcka med ifall fjolårsgräset skulle antändas.

Men en vår i mitten av 1960-talet blev majbrasan extra stor. Min barndomskamrats pappa rev då den stora bröjstun, bryggstugan. Den vackra byggnad som vi hade lekt i och utforskat. Den var uppförd på 1920-talet om jag förstått det rätt med ett stort kök utrustat med vedspis, kanske var det en öppen härd, minnet sviker. Där fanns en vacker svängd trappa till övervåningen men även en smitväg via en smal bräddörr som liknade en skafferidörr,  pärlspont vill jag minnas att det var fast det ordet kände jag inte till då. När man kom upp fanns vackra trappräcken. Man kunde alltså vandra upp och ner i huset utan att mötas. Jag tyckte mycket om stämningen i det huset, kanske väcktes min känsla för gamla byggnader där.

Rivningen påbörjades och vi två småtjejer bar brädor till vår majbrasa. Mitt på dagen när vi var där för att hämta bräder hängde plirande fladdermöss i åsar i vindskontorens snedtak. De var spännande att detaljstudera, undrar just vart de tog vägen när huset var borta och de blivit störda?

Den här bröjstun var inget timmerhus men jag har hört att den användes som sommarboende den tid då korna släpptes på skogen och sommarladugårdarna fortfarande användes och då mangårdstimringen i form av en korsbyggnad fortfarande stod kvar. Av de byggnader som syns på flygfotot finns 2,5 stycken kvar och skogen har krupit närmare, skogsbrynet närmar sig de kvarvarande husen.

Kollektiva stigar

Ordet stig
tycker jag om.
Det vandrar i mig.
Stigar är människans finaste
nervtrådar.

    Göran Greider

Stig i Sverige. Fotograf Lars Johansson.

Människans historia och kulturarv på olika platser är ofta väl utforskad och dokumenterad. En ny antologi, som givits ut av tre svenska forskare, skriver om det som knyter samman platserna – stigarna.
– Det är diskreta lämningar, men med ett stort kulturellt avtryck, säger Daniel Svensson, historiker vid Malmö universitet. 

*

Stigar leder både framåt för de som går på dem och bakåt i historien. Dessa smala vägar finns världen över och är lika gamla som mänskligheten. Men de bevaras bara så länge de används.

– Se – men inte röra, är ofta det som gäller på museer som skildrar historia eller kulturarv. Men med stigar är det tvärtom; så länge vi trampar på lämningen så kommer den att finnas kvar, rörelsen blir en del av ett levande kulturarv, säger Daniel Svensson.

I den nyutgivna antologin Pathways: Exploring the Roots of a Movement Heritage samlar Daniel Svensson, tillsammans med Katarina Saltzman från Göteborgs universitet och Sverker Sörlin från KTH, texter som beskriver stigarna ur olika perspektiv. 15 forskare från länder som Indien, Israel och England har gett ett brett anslag som delats in i tre delar med historia, berättande och kulturarv som teman.

*

 – Stigar är levande spår av det förflutna. Visst tillkommer nya stigar och andra försvinner, men ofta fortsätter vi följa de stråk där andra gått före oss. Ändå har stigarna sällan betraktats som ett värdefullt kulturarv, kanske för att de är så anspråkslösa och flyktiga, säger Katarina Saltzman, etnolog och landskapsforskare vid Göteborgs universitet.

HÄR finns denna text i sin helhet.

Det var i Talkshow i P1 den 9 augusti 2023 som jag hörde ett inslag om stigars kulturvärde. Jag satt i bilen och lystrade till, blev omåttligt glad över att detta har uppmärksammats inom forskningen. I samma veva hävdades det att med KOLLEKTIV INTELLIGENS kan vi hjälpas åt att bevara dessa sköra kulturarv.

Inslaget kommer 30 minuter in i programmet och är 14 minuter långt med Sverker Sörlin som gäst.

 *

Jag minns än en gång stämman i maj 2023 då jag sa att stigar i vår skog är viktiga att bevara när nu markberedning ansågs som ett måste vid avverkning av skog. Det var som att tala med en vägg. Jag nämnde den vackra kärrväg som markbereddes bort vid kalhuggning av tre fastigheter  i direkt anslutning till byn år 1996. Det här var innan jag blev hemmansägare. Den väg jag ofta vandrat och fortfarande utnyttjade fram tills dess den plöjdes bort. Det var en väg som vi kallade Anna Thurdins väg eftersom Anna bodde där kärrvägen startade. Den hade mist sin funktion som väg men var fortfarande tydlig och lite bredare än en stig. Intill växte barrträd av olika ålder, med olika dimensioner och höjder, med skägglav, svampar, blåbärris, linneor och mycket mer. De speciella berghällarna stack upp ur markväxterna. Stigen var täckt av barr som doftade granskog när sommarsolen låg på. Den är helt borta nu, jag har försökt att vara stigfinnare men misslyckats. Där i skogen och på stigen hade kor på skogsbete rört sig till slutet av 30-talet på väg till och från de olika sommarladugårdarna.

Ingen annan på stämman verkade förstå vilken stig eller gammal kärrväg jag menade. Kanske hade ingen annan av hemmansägarna gått den??? Erik J sa att de träd som fällts vid fätået hade hemmansägarna fått ersättning för. De hade gått och räknat stubbar efter avverkningen som skett alldeles för vidlyftigt. Ekonomiskt värde är tydligen det enda som betyder något. Vad är kulturvärde?

Fätået är en byallmän stig som löper parallellt med skogsbrynet alldeles utanför gärdsgården/fastbandhagen som omgärdade byn. Skogen hade ett nätverk av betydelsefulla stigar när jag var ung och det storskaliga maskinella skogsbruket tog fart. Efter stämman 2023 står det klart att för hemmansägarna betyder landskapet ingenting, det landskap som skapats genom äldre jord- och skogsbruk, kreatursbete på skogen. Stigar, boplatser där byggnader stått som nu är borta... inget att minnas för nu de levande.

Vi hemmansägare som är förstagenerationsakademiker har inte naturligt med oss abstrakt tänkande från hemmet. Vad är t ex immateriellt kulturarv? Vi ser även ut ut att sakna insikt i hur kollektiv intelligens kan användas.

Förutom kärrvägen (röd linje) är även den del av fätået som tydligt fanns kvar i terrängen, numera borta (prickad). Den har slyat igen efter avverkningen.

 

*

Poeten och filosofen Lars Gustafssons Ballad om stigarna i Västmanland tar upp stigars immateriella värde:

 ”… vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar, och stigarna är klokare än vi, och vet allt det vi ville veta.”

(...)

"…Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,
kvinnor med magra armar som samlade ved?

 (—)

 Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,
också du gör den en blåsig dag, när
det är tidigt eller sent på jorden:
vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
och vi vet allt det vi ville veta.”

Målning av Anders Stimmer

 

Läs mera: Stigarna leder oss till dem vi en gång var.

Jordvärme

Många byter ut
när de har ett gammalt hus.

De sätter in jordvärme
och använder inte vedspisen.

Hela kåken är uppbyggd på detta
för att få drag
och ventilationssystem
och så tar du bort det.

Du får nåt som kyler istället.

Du värmer inte upp vindarna.

Mycket grejor blir fel då.

 

Ur OSEBOL av Marit Kapla 2019.

Det blir färre och färre skorstenar i byn som det kommer rök ur. För 10 år sen kunde jag under kalla vintermorgnar se hur rök kom ur skorstenar som en vit lodrät pelare. Det var härligt att se, jag visste även hur gott vedrök luktar. Vinter, kyla och doft av vedrök är sinnligt så det förslår. Idag är det färre hus i byn som ger ifrån sig rökpelare kalla vinterdagar.

Många installerar jord- eller bergvärme och därmed försvinner rökpelarna. Det innebär för äldre traditionella hus att grunden inte uppvärms då murstocken inte spiller ner värme under golvet. Fukt- och mögelskador kan uppstå. Ser på mitt hus hur annorlunda det blir när jag inte är bofast här. Men när jag är här under vintertid då eldas ved så det ryker. Det hör liksom till.

Här ett julkort där det ryker ur ett par skorstenar i bakgrunden. Min farmor mottog kortet strax efter sekelskiftet 1800-1900.

Behövs kunskap i historia?

.

"Historien hjälper oss att förstå vår egen tid, men också att känna igen det allmänmänskliga i alla tider."

.

. 

 

Vilket öde

Ett ödehus står och förfaller i byn. Ett timmerhus som flyttats från Knösen (där de första bosättningarna etablerades vilket syns på Stenklyfts karta från 1642. I samband med flytten byggdes huset till med en våning och trapphus. Fastigheten ägdes fram till 1996 av släkten som lät flytta byggnaden men som  användes vid försäljningen som fritidshus. Det köptes det av Anders Jonsson, som det sas för att slippa grannar nära den egna ladugården. Sen dess har detta hus stått övergivet och den omnämnda ladugården är sedan flera år tillbaka tömd på kreatur. Det är tråkigt med en fastighet som står och förfaller i ens närhet.

Huset ligger längs gamla Kustlandsvägen som när det flyttades var kommunikationsstråket genom byn, en huvudväg där hästskjutsar, cyklister och fotgängare samt senare bussar och bilar passerade. Bilar och fotgängare rör sig fortfarande förbi här. Vägsträckan ingår i en vägsamfällighet. Försök att privatisera sträckan har gjorts men inte lyckats. Den här fastigheten blev i sista stund under vägförrättningen 2013 av ägaren klassad som obebyggd samt som "saneringsfastighet".

Fasaden är klädd med masonite och träläkt. På taket ligger lertegel. Det har varit vanligt här i Masonitelandet med Rundviksverken som producent av dessa mångsidiga träfiberskivor.

Här syns en del av uthuset med port av diagonalställda bräder. På taket ligger fin pannplåt.

Nere vid Degermyrbäcken står en av byns två (ev tre) kvarvarande tvättstugor. Den har skorsten som sig bör eftersom där inne finns/fanns en bykgryta eller pannmur. Eftersom jag aldrig varit in i tvättstugan vet jag inte vad som återstår av den forna utrustningen.

 

Den andra tvättstugan är bra omhändertagen och ligger några tiotal meter uppströms längs samma bäck. I den har jag varit in och, tillsammans med några kvinnor ur den hembygdsförening som en gång fanns, tvättat som förr i tiden vilket var oerhört intressant.

Brunnen med brunnsvinda, en hissanordning med vev och kätting där hinken fästs, finns kvar. Jag känner endast till två sådana brunnar som finns kvar i byn. Den brunnen är i sig ett bevaransvärt fenomen.

Staketstolpar av betong, troligen tillverkade i grannbyn Mo där ett cementgjuteri fanns. De har fått sig stora törnar efter att grot (grenar och trädtoppar) från en avverkning placerats över dem. Grindstolparna, likaså av betong, är utformade som kvaderblock.

Jag hävdar att dessa byggnader inte är utom räddning. Det brukar annars vara ägare och förvaltares mest använda argument för att riva, att timret är ruttet. Gården kan bli jättefin. På senare år har Västerbotten fått många timmermän som är välutbildade och kunniga, några arbetade på min gård under försommaren.

Så här såg huset ut någon gång på 30- eller 40-talet - typiskt västerbottniskt här i trakten.

Johan Öberg 1864-1929. 

Det var han som lät flytta hit timmerhuset, som var hans föräldrahem. Det skedde förmodligen i samband med giftermålet med Lina 1899.

Lina Öberg, född Öberg och även gift Öberg(1882-1961), firar 75-årsdag i sitt hem 75 år i november 1957. Hon var gift med Johan och blev änka tidigt.

Familjen är samlad för att fira Lina.

Den blida tant Lina minns jag från min allra tidigaste barndom.

För tio år sedan skrev jag så här om husets historia:  

En byggnadshistoria
Släktsaga

*

När det gäller tvättstugor som kulturhistoriska byggnader ger kommuner med antikvariskt engagemang råd och anvisningar om hur ägare kan sköta sina kvarvarande tvättstugor. Och få bidrag. En kommun utan kommunantikvarie tar knappast fram råd om kulturhistoriska byggnadstyper.

 Råd och anvisningar angående tvättstugor ur en 7-sidig broschyr.

Låt städerna utforma riktlinjer kring sitt byggda kulturarv. Då kommer det att bevaras i större utsträckning än landsbygdens kulturarv, minnet av landsbygdens levnadssätt är väl ändå inget att ha, det finns inget som är värt att bevara, eller vad tycker ni? Tacka vet jag slott, herrgårdar, adelns och borgerskapets kulturhistoria. Byggnader, stil och traditioner med god smak. (Hoppas ni läsare verkligen förstår ironin i det sista stycket!)

Här bodde ingen greve, friherre, baron eller borgare. Ingen överklass. Är huset med dess konstruktion, fönster, detaljer, material och inneboende minnen då över huvud taget värda att bevara och vårda??? Och om ett gammalt hus tas om hand - måste då allt bytas ut?