Så vill man ha det

 Lugnt, lustfyllt och gott om plats för livet.

Kommunens digitala marknadsföring vid E4.

Sommaren som var

 

Trädgårdsmöblerna blev inte mycket nyttjade denna sommar. Alls.

Minns för ca 10 år den då vi hade besök av en ny bekant. När han såg stolarna undrade han om det verkligen var äkta Grythyttemöbler vi köpt, han var tvungen att konstatera det genom att spana in metallskyltarna som stolarna är behäftade med och kunde konstatera att så var fallet. Jag bara häpnade. Så oförställt sätt att på detta sätt ifrågasätta om vi verkligen hade råd med dessa utemöbler. Jag upphör numera aldrig att förvånas över människor här. Bordet som syns på bild är från min barndom och förblir kvar. Det används även när mattrasor såptvättas. Träytan är väldigt len på grund av det.

En annan sak som präglade denna sommar var att vi upplevde ljuden från tågen på Botniabanan samt från E4 så väl. Kanske var de ostliga och sydostliga vindarna förhärskande i somras? Eller kan det bero på de avverkningar som gjorts? Skog skapar normalt en naturlig ljudbarriär.

Ordning och reda på spikhyllan

Galvad eller blank trådspik och dyckert är närapå kulturhistoria nu.  Skruvdragare och mängder med skruvar med olika funktion tar över. Alternativt spikpistoler.

Men här önskade vi att den dubbelfasspontade väggpanelen skulle spikas med hammare när fasaden byttes. Att använda klippspik som på morfars tid kändes dock lite övermaga så jag föreskrev trådspik. Den köptes ny i stora förpackningar och nöjda blev vi.

De här paketen med spikar från Gunnebo bruk finns kvar från pappas tid. Ordentligt uppställda på en hylla. Han hade ordning och reda på sina prylar.

Min moppe

 

Här har ni ett av mina kommunikationsmedel sommartid. Ett underbart motorfordon. Med hjälm, moppeförsäkring och oljeblandad bensin är det bara att tuta och köra.

Och på det svartvita fotot syns mina föräldrar komma körande längs gamm´vägen på sina mopeder. Det är 50-tal och min Husqvarna Novolette är från mitten av samma årtionde.

Slotts-senapstuben funnen

Några äldre inlägg här på bloggen har handlat om bildjakten på Slottssenaps-tuben som den såg ut under en stor del av mitt liv, tror det var fram till 1999. Efter det blev formgivningen indistinkt, grötig och ful.

Så kom det en kommentar den 15 maj i år på ett inlägg från augusti 2010! Där tipsades jag om en bild från 2014 på digitalt museum. OCH där var den, den grafiskt rena och stringenta, vackra och minnesvärda senapstuben. Så igenkännande. Ett varumärke som format mig. Tack för tipset! Hur många gånger har jag inte kommit körande in i Uppsala med riktning från Kungsängen och sett fribokstäverna med Slotts på det som var senapstillverkningens fasad.

Se och läs om tuben på digitalt museum.

*

Jakten på Slottssenapstuben # 1
Jakten på Slottssenapstuben # 2
Jakten på Slottssenapstuben #3

En skogsgädda

I tidningen Västerbottningen (C) kunde man härom dagen läsa om att Nordmaling ska anlägga en skogsgädda. Jag fick reporterns text muntligt återgiven men senare fann jag tidningstexten på nätet innan den låstes.

Kommunen planerat att avverka några tätortsnära skogsområden. De havsnära områdena har länsstyrelsen sagt nej till innan dess att en utredning visar om rödlistade arter finns  området.

Det andra skogsområdet som inrymmer ett motionsspår vill kommunen göra "en rolig grej" av. Kommunen ska anlägga en skogsgädda på kalhygget. Idérikt måste man väl tillstå.

En gädda i skogen synlig från ovan ska placera kommunen på kartan.

Kommunalrådet talar för avverkningarna som man låtit en expert hjälpa dem med. Experten torde vara en av skogsbolagens virkesköpare vars råd och omdöme man troligen litar helt och fullt på.

– Det rör sig bara om ett mindre område som ändå ska avverkas och återplanteras. Nu har man varit lite kreativ och tänkt till för att göra det i en rolig form, men mönstret kommer inte att synas från marken.

Tror du gäddan kan locka flygresenärer till Nordmaling?

– Det återstår väl att se. Om den syns från luften kan det i alla fall bli en rolig grej.

 Jakob Norstedt, kommunikatör i Nordmalings kommun, berättar:

– Gäddan är en symbol i Nordmalings kommunvapen och idén ska ha uppkommit spontant på något möte inom förvaltningen.

Inspirationen kommer från världens kanske största trädsmiley som finns anlagd i Oregon på USA:s västkust. Där har skogsbolaget Hampton Lumber planterat en cirka 80 meter bred smiley av lärk i douglasgranskogen på en bergssluttning utanför Willamina, fem mil väster om Salem. Trädsmileyn syns från Highway 18 – och på Googel Earth.

Smiley Face på Oregon Hillside har blivit en skogsnyhet – global snackis – och designikon.

– Planteringen av gäddan på Skjutbaneberget ska inte kosta något extra utan mera ses som en kul sak.

*

När det gäller avverkningarna som helhet finns engagemang och opinion mot kalhuggningarna. 20 personer har skrivit under en insändare: Skona skogen i Nordmaling. Bland annat frågar man hur intressant och vilken naturupplevelse det är det att åka skidor eller springa en runda på ett kalhygge? Att en inventering av de havsnära skogarnas arter ska göras har de som ifrågasätter avverkningarna fått till efter att länsstyrelsen tillskrivits. Bland annat vet man att vitryggig hackspett finns här längs kusten.

Det finns något som kallas hyggesfritt skogsbruk och vid rekreationsområdet Nydalasjön har Umeå kommun testat schackrutehuggning.

Uppvuxen med idel tanter

Det pågår en utställning om Tanter! på Arbetes museum i Norrköping just nu. Den skulle jag gärna se men vet inte om jag hinner - den slutar den 3/9. utställningen bygger på foton av den framlidne fotografen Bernt-Ola Falck (1962–2006).

 Foto Bernt-Ola Falck

Jag har alltid tyckt om att prata med äldre människor, inte för att de alltid är visa men för att de har lång livserfarenhet och har mycket att berätta om livet förr. Om de har berättarförmåga förstås annars måste man dra ut mening för mening och det är jobbigare. Tanter är ofta lättare att prata med. Tanter är vackra.

Foto Bernt-Ola Falck

Foton Bernt-Ola Falck

Men nu är det så att snart är de där äldre intressanta människorna jag känner döda, jag inser att jag själv hör till den äldre generationen (nu eller snart beroende på hur man ser det). Hur gör jag då - de jämnåriga är inte (ofta men inte alltid) på långa vägar lika spännande och intressanta att tala med. De var inte med förr - före min tid på Jorden. Jo förstås om de tillhör en annan samhällsgrupp än den jag är född i eller nu lever i kan det bli ett intressant samtal även med jämnåriga. (Snart ska jag berätta om en mycket trevlig ny bekantskap med oväntade samtalsämnen.)

 Med de här orden beskrivs utställningen Tanter!:

Tanten – visst finns hon! Säg ordet tant och framför oss ser vi kanske en äldre kvinna i kappa och hatt, med handväska och ideal som inte låter sig påverkas av tillfälliga trender. Tanten i vårt kollektiva medvetande står för omsorg, trygghet och pålitlighet, nytta, flit och civilkurage. Ingen annan kan som tanten säga ifrån när något är fel.

 

Lite mer jag skrivit om tanter:

Den svenska tanten (2010)

Franska tanter  (2011)

Tanter (2014)

Häggströms skor

En gång i tiden fanns rätt många affärsidkare dära Vall´n varav två skoaffärer. Den ena låg i ett äldre trähus, den andra längs Storgatan i en vacker affärsbyggnad från 50-talet med stiliga entréer och stora skyltfönster (nu tömd och förvanskad). Kanske kan man säga att det sjöd av liv. En plastkasse från 1970-talet har kommit fram i dagen som påminner mej något om föritin (förr i tiden men inte längre bort än från 1900-talets andra hälft).

Häggströms
SKOAFFÄR

Tel 0930/10494
NORDMALING


SKOR FÖR HELA FAMILJEN

 *

Ingemar och Sally Häggström. 

1970-tal

I detta mindre trähus mitt i Nordmalings centrum låg skoaffären. Tittar man noga syns ljusskylten med SKOR ovanför entrédörren. Till höger, mellan detta fina hus och dåvarande bokhandeln finns på bilden Sibylla-korvkiosken som besöktes då och då på håltimmarna under högstadietiden. Senare byggde Sparbanken (senare Swedbank) sitt kontor där, bankkontoret som lades ner för ett par år sedan.

Bild från nätet.

Och nu har den enda kvarvarande banken dära Valln, Handelsbanken, dragit ner verksamheten och flyttat in i Swedbanks lokaler från sin stora, vackra äldre träbyggnad mitt emot kyrkan. Och observera att det lilla huset, som rymde den skoaffär som beskrevs, syns till vänster.

Det är det mest fantastiska av allt - att detta lilla trähus står kvar! I centrum! Inte rivet!

Karamellburkarna

 

Då som nu används två plåtburkar som förvaring, den ena för sötmandlar och den andra för hasselnötter. CAP och Tutti-Frutti. Båda har en gång innehållit karameller. De fyller sitt nuvarande ändamål väl och rymmer vardera en påse med 200 gram. Karamellburkarna bör ha inköpts av mormor och morfar och har avnjutits här i huset.

• CAP = Claes August Pettersson, konfektyrföretag i Göteborg. 1967 gick CAP samman med konfektföretaget Mazetti.
• AB Lidköpings Konfektyr Industri startade 1932. År 1938 ingick företaget i en fusion med Suchard och flyttades till Alingsås där godistillverkning pågick till 1952.
  

Jag har aldrig själv smakat någon av dessa karameller men en vän, som var barn när de fanns att köpa,  berättade att CAP-godis var hårda karameller med choklad- eller fruktsmak som man sög länge på. Så här kan man läsa på Wikipedia om CAP Familjeblandning som än är ett starkt varumärke genom dessa diagonalrutiga blå burkar.

"En av företagets populära produkter var CAP Familjeblandning som ofta såldes i en cylindrisk blå metallburk, med rutmöster i guldfärg. På framsidan av burken stod CAP i guldbokstäver mot svart botten. CAP Familjeblandning, som började tillverkas i början av 1920-talet bestod av karameller med fyllningar av choklad, nötter, mandel och sylt med olika smaker. Karamellerna var runda, ovala eller långsmala till formen och täckta av en pärlemorglänsande karamellmassa. I blandningen fanns även marsipanbitar täckta med ett lager färgskimrande karamellmassa."

Utflyksmål i naturen - turism nu och på 1970-talet

Jag fann en broschyr med utflyktsmål i kommunen från 1971.

 Klicka för större text

1971 var Tjuv-Antes grotta och Storrisberget givna utflyktsmål här i kommunen. Några shoppingmål fanns inte medtagna.

Livet var enkelt, turisterna behövde inte så mycket för att bli tillfredsställda på 70-talet.

Idag måste kommuner locka med så många fler alternativ: förutom att äta och bo, finns som självklar punkt shopping och event. Kultur & hantverk får finnas med och fortfarande finns också natur med bland begivenheter att klicka sig fram till på nätet.

I mina ögon finns det något naivt och gulligt över 1970-talets svartvita turistbroschyr.

Fler synålar

 Här visas ytterligare några nålbrev från sybehörstaburetten:

• Lord Daning needles Dosco Express. Synålar för ylle, nickelpläterade.
• John James & Sons sewing needles betweens 3/7.
  

I nålbrevet från John James & Sons sitter nålarna trädda på en liten bit svart ylletyg som är fäst i tunt svart papper som i sín tur är limmat på styvare papper med tryckt varumärke som vikt om det inre "paketet".

Här har vi ytterligare synålar:

• Princess Victoria no 9. Finest silvereyed SHARPS. Made in Hongkong.
• MAURITIUS No 4 Superfine SHARPS. British manufacture.

MAURITIUS-nålarna är fästa på ett litet stycke bomullstyg fäst bakom fastlimmat papper med texten "Manufactured & Warranted by T. HEMMING & SON, Ltd. Windsor Needle Mills REDDITCH.

Princess Victoria-nålarna är troligen modernare, tillverkade i Hongkong, och uppnålade på pressat papper inuti det svarta nålbrevet.

Av detta kan man förstå att det fanns synålar för varje tillfälle och textilkvalité. Att de var mycket viktiga när kläder syddes för hand, innan konfektionsindustrin tog över. Eftersom mamma lärde sig till sömmerska men ganska snart övergav det yrket, kan det här vara synålar hon köpte in. Det var dumt att jag inte ställde den frågan medan tid var, jag som annars frågade när jag ville veta hur det var förr i tiden - föritin.

Nålbrev

Det fanns några nålbrev i sybehörstaburetten som kläddes om i sommar.
Det här är ett av dem: Derby winner needle-case.

Synålarna är samlade i en hästskoform av kartong med tjusigt tryck.

Viker man upp det hela finner man många mindre nålbrev med nålar av olika grovlek - 1/5, 1, 3 och 5 samt de som sitter i "locket".

Inuti vart och ett av de fastlimmade och hopvikta svarta breven finns det mindre nålbrevet.

Här är texten på svenska: Prima Synålar. AB  F W.H & Co. Långa "5" IMPORT.

Kan de här synålarna ha sålts av en gårdfarihandlare tro? De som cyklade eller gick omkring med korta varor som behövdes av människor på landsbygden. Jo men visst kan det ha varit en "gålförihandlar" som sålde dessa nålbrev till mormor eller mamma. Har ni haft besök av någon gårdfarihandlare någon gång. Jag har varit med om sådan försäljning som barn. Mannen kom cyklande, steg in i mormors och morfars kök, blev bjuden att sitta ner på en pinnstol som han ställde nära väggen och satte sig, slog upp resväskan av papp med läderhörn och exponerade sina varor med locket mot sina knän. Tog upp och berättade om vissa varor som han trodde passade kvinnorna i köket. Det var en gemytlig situation kan jag berätta.

Gräv där du står

Sven Lindqvist (1932-2019) bok Gräv där du står som utkom 1978 har fått stor effekt på dokumentation av industrimiljöer i landet. Här i kommunen dokumenterades Masonitefabriken 1979 av Jan K Persson, född 1946 och bildkonstnär från Lögdeå. Projektnamnet löd:

• Rundviksprojektet : bilder om industriarbetet vid Masonite AB i Rundviksverken.

”Historien är viktig därför att resultatet av den finns fortfarande kvar. Det förflutna ger fortfarande avkastning. Det förflutna ger fortfarande makt”. (Sven Lindqvist, Gräv där du står)

Men boken Gräv där du står fick även effekt på vardagsmänniskors kulturhistoriska rötter och insikter. I dess kölvatten gavs många hembygdsböcker ut skrivna som studiecirklar med bybor själva som skribenter. I byarna i kommunen författades böcker med kulturhistorisk inriktning. Etnologer, folklivsforskare, antikvarier fanns inte på listan över medverkande. Kanske inte ens en redaktör som höll samman berättelserna. Men oerhört intressant att de blev utgivna. Intresset hos kulturmiljövårdande myndigheter för industrins kulturarv och vardagsmänniskornas liv ökade också under 70-talet, det var inte enbart högreståndsmiljöer som var bevaransvärda.

Skogsvårdsstyrelsen (nu Skogsstyrelsen) uppmuntrade till genomgång av kulturmiljöer i skogen. Studiecirkel anordnades även här och platser blev uppmärkta. Tyvärr bekostade inte myndigheten hållbara och ljusäkta skyltar som sattes upp, så detta arbete är numera bortglömt och osynligt.Ingen dokumentation gjordes och nu är alla cirkeldeltagare bortgångna.

För min hembys räkning innebar det även att, när en skogsbilväg anlades 1982, fäbodvallen som historisk plats plötsligt fick vind i seglen. Nu gick det ju att köra bil upp till platsen, något ingen gjort tidigare - varken de människor som en gång i tiden nyttjade fäboden för sin överlevnads skull eller sentida generationer. Under anno dazumal användes en enkel kärrväg men kanske mest en stig. Jag menar att detta skedde med Sven Lindqvists påverkan och den anda som låg i tiden.

Inga ursprungliga byggnader fanns kvar på fäbodvallen, de var borta sedan länge. Efter 1982 började kojor och äldre byggnader flyttas dit och några nybyggdes men inte på platser där hus tidigare stått. Byggnaderna och platsen är inget försök till rekonstruktioner, platsen har inte undersökts av arkeologer eller andra sakkunniga.

 Mitt exemplar av boken köpte jag ungefär samtidigt som den gavs ut.

Hans Nådes tid

Nyss läste jag ut Hans Nådes tid av Eyvind Johnson från 1960. Det var en stark läsupplevelse.

Som alltid när jag läser historiska romaner är det bra att ha något att binda upp händelserna i. Den här gången var det minnet av Karl den stores palatskapell i Aachen  som jag besökte under en bildningsresa i Europa. Då tog jag bilden ovan. Interiört i det ståtliga oktogonala kapellrummet blev det inga fotografier tagna, men väl skisser.

Den här bilden är hämtad från https://www.wikiwand.com/sv/Karolingisk_arkitektur

 

Karl den store var det frankiska rikets regent 768–814. Den karolingiska arkitekturens mästerverk uppfördes under ett antal år runt år 800 och har en oktogonal plan med en kupol över centralrummet. Guldmosaiker glimmar i det dova dagsljuset som släpps in genom de åtta rundbågiga fönstren högst upp i centralrummet. Detta var den första kupol som slogs norr om Alperna och idén till utformningen av palatskapellet kommer från den bysantinska kyrkan San Vitale i Ravenna som uppfördes 526–527. I Aachen var Odo från Metz byggmästare. Carolus Magnus begravdes här i sitt palatskapell år 814.

Karl den store lade under sig stora delar av det som sen blev Västeuropa och strävade efter att kristna de olika folken som langobarder, franker och sachsare. Karl den stores rike blev många familjers och hela folks undergång. Inte minst de långskäggiga langobardernas som själva ansåg sig härstamma från Skandinavien. Langobarderna underkuvades år 774 och romanen tar sin början året efter. Vår egen vikingatid räknar man med började omkring 750. Langobarden Johannes Lupigis, som är romanens huvudperson, kommer att bli Karl den stores hemligskrivare.

Romanen fick Nordiska rådets litteraturpris 1962  och i motiveringen kan man läsa "Det är en avgrund mellan den leende skrivarens resignerade förbindlighet och hans inre, där skriken från de besegrade och fängslade inte låter sig tystas."

Hans Nådes tid är ett historiskt epos som debatterar friheten och våldets problem, och om hur människan förmår att härda ut. Hur förhåller man sig till en erövrare som förtrycker? Hur hanterar medborgarna övermakten? Hur överlever man i ett totalitärt samhälle? Det är frågor att fundera över i vår egen samtid, ett krig i Europa pågår för närvarande. 

För mig vävs pampig karolingisk arkitektur, historiska skeenden och samtiden ihop i Eyvind Johnsons roman från 1960.

"Eyvind Johnson är en av den svenska nittonhundratalslitteraturens stora berättare, hemma i många tider men med den enskilda människans öde för ögonen. Hans rika och mångsidiga författarskap "tjänar det stora syftet att visa hur människorna i alla tider uthärdat och överlevat - hur historiens välvande gång är nyckfull och meningslös som molnen - men hur människan ändå finner en mening i den vrån där hon hamnat, den strävan hon finner helig, den kärlek som står henne till buds." 

Erik Hjalmar Linder

Den samiska nationaldagen den 6 februari!

Idag är det samernas nationaldag.
Grattis säger jag!

Njallan på Murberget, Härnösand.
Foto från internet.

Jag har hört så många berättelser om samerna som kom till vintervistet på byns mark. Några fragila rester fanns kvar för några år sedan då jag besökte den ena vinterboplatsen. Då fanns ett dött rotfast träd med täljda "steg" som på bilden ovan. En gång nådde man en förrådsbod, njalla, via det arrangemanget. Arran hade någon verkligt okunnig och vårdslös person/-er till en del förstört för att använda stenar att rikta upp en stolpe. Vi får hoppas att det inte var medvetet gjort... Att lita på att kulturminnen här i byn bevaras, samiska så väl som svenska, går inte.

Som jag förstår det hände det rätt ofta att samer och bofasta här i bygden möttes, bland annat då samerna behövde proviantera. Morfar berättade att en same kom skidande, som traditionen bjöd, endast med en stav. Han korsade Kustlandsvägen och "klättringen" uppför Hallberget intill morfars föräldrahem började snart nog. Morfar, som också hade skidorna på, följde efter men hamnade mycket snart på efterkälken trots att han hade två skidstavar. Däremot saknade han stigskinn under skidorna. Morfar hade inte en chans att hänga med uppför berget. (Jag vill minnas att man sa stigskinn och inte stighudar).

Den första samiska kongressen ägde rum i Trondheim den 6 februari 1917 och därför har detta blivit samernas nationaldag. En av drivkrafterna bakom kongressen var Elsa Laula Renberg (1877-1931), renägare, feminist och samisk aktivist och en stark kvinna från Ljusfjäll i Västerbotten. (Henne har jag läst och hört ganska mycket om bara sedan jag började blogga.)

Saemien saevege 

Den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986.

Gratulerar!

Lokala material - laminat och masonite

Jo, jag tar om den här bilden. Det finns mycket mer att berätta om den. Mina gamla barnsandaler står alltså på fönsterbänken i sommarstugan som har en yta av laminat.

Jag förmodar att laminatmönstret ska föreställa Kolmårdsmarmor, och är en lokalproducerad produkt från KLB eller KaLaBerg som grundades av herrar Karlstedt, Larsson och Berglund. De startade laminat-tillverkning dära Vall´n 1953.

Laminat har för mej blivit likvärdigt med ett oäkta material, något som oftast ger sig ut att vara något annat än vad det egentligen är. Därför har jag inte haft samma känsla som mina t.ex.föräldrar för detta, jag har svårt för dagens click-golv med träimitation. Men de postitva barndomskänslorna finns kvar till laminatet här i stugan. Fönsterbänkarna ska absolut vara kvar. I söderfönstret, där solen gassat som mest, har laminatet på några ställen spruckit upp och lossat från träunderlaget. Jag petar försiktigt in trälim med en tändsticka under den uppstående flagan, trycker försiktigt ner den, tar bort eventuellt lim som pressas ut och lägger på vitt papper och sedan böcker som press ovanpå i något dygn. Sen hoppas jag det ska hålla i många år till. Kolmårdsmönstret från KaLaBerg går inte längre att få tag i längre. Det är kulturhistoria nu.

 

Däremot har Perstorps laminatmönster Virrvarr av Sigvard Bernadotte från 1958 fått en riktig renässans. Det är väl jättekul! Vill man ha arbetsbänkar i köket med Virrvarr går det bra. Högsta mode men trots det en billig skiva till arbetsbänk. Perfekt! Det här är ett mönster som inte imiterar något annat material.

Här nedanför finns andra trevliga saker att vara rädd om. Dels laminatet på arbetsbänken i ett mönster närbesläktat med Virrvarr men jag tror nog att det är en KLB-produkt. Liknar linneväv.

På arbetsbänken finns en bricka. Gissa vilket material den är gjord av, förutom trä i kanter och handtag? Joo, just det - de oranga rutorna är präglad masonite som behandlats med vattenavvisande, högblank färg. Masonitekaklet är tillverkat 5 km från sommarstugan. En lokal produkt som har några år på nacken. Me like.

I mörkaste Småland

Vid slaget vid Virserum blev bondeupprorets ledare Nils Dacke besegrad och dödad av Gustav Vasas män. Dackefejden pågick 1542-1543.

Ett monument över den småländske frihetskämpen Nisse Dacke finns i Virserum. Arvid Källström är konstnären till statyn som restes på torget 1956.

Virserums konsthall var måndagsstängd. Det var bara att bita i det sura äpplet över min dåliga planering. Istället passade jag på att njuta av konst- och  museiområdets överdådiga blomsterprakt som här i örtagården. Anteckningsboken kom fram när jag satt där på den blå trädgårdssoffan.

När möbelindustrimuseet öppnade gick jag dit och besåg mångahanda möbler som tillverkats i Virserum med omnejd. Och då vattenhjulet sattes igång och samtliga maskiner i snickeriet började snurra fick vi besökare en uppfattning om hur det såg ut, lät och vilka möjligheter de vattendrivna maskinerna gav till möbelsnickeriet. Småland är och har varit möbelindustrins och glastillverkningens Mecca. Nu för tiden finns endast en bråkdel av alla småländska varumärken kvar.