Världens mest protestantiska

 

Så kom den då den beställda boken. Jag har börjat läsa och fattat tycke. Ser fram emot en spännande läsupplevelse.

Undrar just om jag ska föreslå den till läsning till läsning i vår lilla bokklubb. Vi har rätt lika smak då det gäller böcker.

Detta kan man läsa om boken på internet:

"Världens mest protestantiska land. Sverige - det extrema landet lagom

Sverige brukar lyftas fram som världens mest sekulära land - men det kan lika gärna sägas vara det mest protestantiska. Ty Sverige vilar på en paradox. I ett försök att förstå hur Sverige blivit som det blivit - och varför det är så svårt att avvika i ett land som ser sig som öppet och tolerant - ger sig statsvetaren Katarina Barrling ut på en tankeväckande färd genom historien."

Hembygdsrörelsen

Denna insändare var införd måndag 7 oktober 2024 i Västerbottningen och tisdag 8 oktober i Västerbottens-Kuriren.

"En hembygdsförening är bygdens kulturcentrum

Bo Nilsson. Lada på hembygdsgården i Bjurholm. Hembygden och dess kulturhistoria är viktig, menar skribenten.

Det här är en insändare och innehållet reflekterar skribentens egna uppfattningar.

”Hembygdsrörelsen är en de av det levande samhället!” Så inleds stadgarnas för länets hembygdsförbund. Visionen är ”Levande hembygd öppen för alla”.

Hembygdsföreningarna skapar broar mellan det förgångna, nutiden och framtiden. I länet finns 50-talet föreningar med cirka 5 000 medlemmar som är anslutna till länsförbundet.

Intresset för att bevara fornminnen och äldre kulturyttringar ledde till att man i början av 1900 talet bildade lokala minnesföreningar. Man värnade om bygden. Det var i många fall lärare som var grundare av lokala föreningar och det kan ha sin orsak i att lärare hade en särställning som nyckelperson i bygden. Man kan se föreningarna som kulturcentrum.

Den rollen finns fortfarande, då medlemmar svarar för vården av alla dessa föremål och hus men även dokumentation. Många är äldre med livslång kompetens från förr. När jag läste minnesbok om berättaren Greger Ottosson får man bra exempel på hur han lyssnat av berättelser från sina förfäder. Berättandet har varit viktigt för många.

Skolan hade förr ämnet ”medborgarkunskap”, ett ämne som skulle ge eleverna kunskap om samhället. När man fyllt 21 år fick man av kommunen ”Medborgarboken”. I min bok från Vännäs kommun inleds med ”Vårt demokratiska arv” och fortsätter med kapitel ”Att vara myndig”.

Det här visar viken viktig roll som skolan hade. Eleverna fick grundläggande kunskaper och ofta även praktiska övningar i att tillämpa demokrati.

Kommunerna förfogar över ett kulturcentrum för bygden. Här får generationer mötas i dialog. De nyanlända kan bjudas in för att lära känna sin hembygd. Här kan det bli särskilt intressant om man får ta del av historik, exempelvis var fanns det skolor förr och när lades en del ned. Hur har samhället förändrats från jord- och skog till industri etc. Var fanns det affärer?

Hur var det med vården förr? Kanske en karta över hur bebyggelsen var. Vilka kända kulturprofiler finns det? Historik över ut och inflyttade i bygden. Varför flyttade man? Från vilka länder har det kommit inflyttningar. Hur har de påverkat bygden? Vilka religiösa rörelser har det funnits och vilka problem kunde finnas för en del.

Hembygdsrörelsen har många kulturskatter som har spännande historier bakom sig. Det gäller att dokumentera de minnen som de äldre har. De har också i regel mycket intressanta bilder som speglar bygden. Det finns skolor som lagt in särskild tid för projekt där elever får intervjua sina förfäder om ”förr i tiden” och låter trycka upp det till en skrift.

Det här vill vara en del i upprop om att politiker måste värna om folkbildningen och ett levande föreningsliv. Alla kommuner har kulturcentrum för levande hembygd. Ta vara på den enorma kompetens som finns där innan det är för sent!

Bo Nilsson

Ordförande Västerbottens läns hembygdsförbund

"

Kulturarvsdag 2024

Ett ärende till norra Uppland på lördagen fick mej att på hemvägen gå med på visningen av ett borgarhem och godtköpshandel från sekelskiftet 1900. Byggnaden i sig är dock äldre än så. Det var kulturarvsdagar under helgen och jag hade läst på vad som vankades på platser jag passerade på väg tillbaka.

 

Gatufasaden är lång och byggnaden låg. Entrén ligger mot gårdssidan.  Längst bort till höger syns en tät dörr och den leder in till handelsboden.

Husets vindvåning rymmer tre rum, tre sommarsovrum. Så gjorde man här i huset, flyttade en trappa upp under sommaren efter att alla sovit i köket under vinterhalvåret. I mina hemtrakter flyttade familjen ut i bagarstugan.

Handelsboden är en smal tillbyggd del med enkel inredning. Här fanns en gång i tiden mängder med varor på hyllorna. På översta fotot ser man att boden är kopplad till köket.

 

En sådan här enkel inredning kan jag tänka mig att handelsboden dära Halla i hembyn också hade men den byggnaden var fristående. Det var morfarsfars styvfar Jonas Forsberg som byggde och drev den. Ingenting finns kvar av den och inte heller några foton. Var handelsboden låg har jag dock hört omtalas.

Sommarvärmen dröjde sig kvar och turisterna väldigt många i Sigtuna, Svearikets äldsta stad. Det var rätt länge sedan mina tidigare besök där men allt var sig likt. Det vackra lilla rådhuset är kvar, kyrkoruinen S:t Lars fanns där och likaså Mälardalens första tegelkyrka, S:ta Maria med sina blinderingar på gavelfasaden.

Nu passade jag på att se borgargården med inrymd handelsbod som jag inte besökt tidigare.

Behövs kunskap i historia?

.

"Historien hjälper oss att förstå vår egen tid, men också att känna igen det allmänmänskliga i alla tider."

.

. 

 

Byborna som bryr sig

”Så vitt man bor i en by måste man bry sig”, skriver Sara Lidman i romanen Tjärdalen. Just det, hur människor ordnat livet i byarna och brytt sig om sina byar och varandra, ägnas det här avsnittet i ”Livet i arkivet”.  

Vad kan ett byarkiv innehålla?

"I ett byarkiv kan det finnas en byordning, det vill säga en handling som visar bybornas överenskommelse kring ordnande av gemensamma angelägenheter. Det kan handla om när boskapen får släppas på bete, tiden för sådd och skörd, brandsyn av fastigheter, skötselns av byns vägar, tiggeri och fattigvård.
(...)

Mängden material varierar men typen av handlingar är ofta desamma. I byarkivet hittas som regel protokoll från bystämman, kartor, överenskommelser kring samfälld mark, fiske och skogsfastigheter. Ofta finns också handlingar rörande enskilda fastigheter i byns arkiv såsom lagfarter, köpebrev och utsyningar, kanske har byåldermannen låtit den egna gårdens handlingar ligga i tryggt förvar i byns låsta kista? Sammantaget ger byarkivet en inblick i hur livet i en by kunde te sig, under vilka förutsättningar och villkor man levde, och kan vara ett bra komplement för den släktforskare som vill ”sätta kött på benen” på sina släktingar."

 Här kan man läsa och lyssna på hela beskrivningen från Folkrörelsearkivet.

Byborna som bryr sig kan man väl kalla  kollektivt intelligenta?

Hur många i byn vet vad detta är och var föremålet förvaras?

I min hemby ser byakistans innehåll inte alls ut som beskrivs på hemsidan jag länkar till. Vi är hemmansägarna som inte bryr sig, har aldrig någonsin träffat på så många människor i vuxen ålder som samlat är så ointresserade av hur livet i byn artade sig för länge sedan. Ålder, kön eller utbildning verkar inte spelar någon roll.

 

Vad är kollektiv intelligens?

Kollektiv intelligens kan beskrivas som individers förmåga att samarbeta och dela kunskap så att gruppens resultat blir större än den enskilde individens. Kollektivt intelligenta grupper lyckas i större utsträckning använda den kunskap som är tillgänglig inom gruppen. Det handlar alltså om hur smarta vi blir tillsammans. En intelligent person är inte nödvändigtvis intelligent i en grupp.

Tittskåpstapet med lantlig idyll

En tapet för den som gillar kossor. Kanske något för mig.

Tapeten finns i ett säteri från 1600-talet, tapeten är dock av betydligt yngre snitt.

Tapeten har två vyer som växlas sinsemellan. Den ena med kor som dricker vatten med en kyrka på avstånd i bakgrunden, den andra vyn är en roddbåt med två människor som anländer till ett enkelt hus.

En tittskåpstapet kallas en tapet som har inramade fält med scener som kan visa natur eller människor och som skapar en känsla av djup. Redan runt 1840 kunde väggarna prydas med tittskåpstapeter som med sin djupverkan nästan slog hål på väggarna.

Hit kom vi för att lyssna på ett föredrag om första halvan av 1700-talet utifrån forskning i domböcker och protokoll från rådhusrätt och magistrat. I dessa "torra" handlingar kan man utläsa detaljer om livet, tidsandan och samhället - ett sätt att komma för länge sedan döda människor nära och ett av mina intresseområden.

Landskapsvård och stolthet

Jag har missat  två webbinarier anordnade av Sveriges Hembygdsförbund, två arrangemang som jag tror skulle ha tilltalat mig mycket.

1. Vem försvarar odlingslandskapets värden?

 

Ofta hörs i debatten politiker och miljöorganisationers som värnar de ekonomiska och biologiska värdena. Men sällan hörs de som värnar landskapets sociala och kulturella värden. Vad beror det på och vad kan man göra åt saken?

 

Du kommer få tips på hur man kan göra sin röst hörd, i det pågående arbetet med samhällsutvecklingen, men också genom att överklaga när ett beslut väl är taget.

 

 

2. Bland nässlor och stenhögar - vad kan en torplämning berätta?

På många håll har hembygdsföreningarna inventerat traktens torplämningar. Torparnas namn har letats upp i arkivet och ofta har även platsen märkts ut med en skylt. Men hur var det att leva på den platsen? Ibland låg torpen långt ut på utmarken, hur skapade man sig en plats där det tidigare varit obebyggt?

Sara Williamsson, doktorand i historisk arkeologi och tidigare hembygdskonsulent i Skåne, delar med sig av några ledtrådar som kan berätta om hur landskapet sett ut och hur det kan ge en bild av torparnas vardagsliv. Var finns ledtrådarna som kan berätta om hur landskapet sett ut och ge en bild av torparnas vardagsliv.

Foto Gustaf Heurlin

Tänk om vi här kunde ta till vara på det som omgivningarna och landskapet talar om för oss, om vi tolkade resterna av det som var för att förstå livet då och ge ett erkännande till de människor som med sin strävsamhet skapade landskapet. Istället för att markbereda och förstöra avläsbara detaljer i landskapet, gräva och schakta utan hänsyn, mena att det där är ointressant för oss idag. Man ser gärna på gamla foton och får nostalgiska minnen av livet förr men att bevara grunder, byggnader, landskapselement, stigar och vägar i praktiken görs inte. Vem är insiktsfull och klok nog att protestera mot utarmningen av vår gemensamma kultur... Denna kultur som är enkel, kanske "fattig" men värd att bevara. Stolthet över sin bakgrund hänger inte på rikedom. Vad stolthet är beror på insikt och förståelse.

Samhällsandan

Hittade ett masskorsband som gick ut till hushållen under andra världskriget innehållande nationalitets-beteckningar på flygplan. Utgivare var Statens Informationsstyrelse. 

Jag skulle vilja veta så mycket mer om förhållandena i byn under andra världskriget. Hur förhöll sig invånarna till varandra och till omvärlden? Visst har jag fått en del berättat för mig om mörkläggningsgardiner, lastbilskonvojer som körde Kustlandsvägen genom byn, lottor som flygspanade på Ekorrberget, hur de som inte hade bondgård cyklade långt för att få tag i smör, om ransoneringskuponger, om att väldigt få i byn stod på Hitlers sida, om kalla och snörika krigsvintrar, om hemska koncentrationsläger, om att "En svensk tiger".

 

SAMHÄLLSANDA
VAKSAMHET
TYSTNAD

*

Att ett krig skulle starta i Europa igen inom en tidsperiod då de som var med förra gången fortfarande är i livet - det trodde man inte och pratade därmed inte om på 50-talet, detta framåtblickande årtionde. Nu får vi lära oss om kris- och krigsberedskap via MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Och via Sveriges radio, t ex i podden Beredskap. Samhället har förändrats sedan förra kriget, samhällsandan är hårdare och fler människor bor i städer än på landsbygden, något som påverkar krishanteringen.

Synen på kulturarvet

Denna syn på kulturarvet fanns här i landet när jag växte upp. Farföräldrarnas hus revs på så sätt. Och i viss mån existerar den här kulturarvssynen fortfarande. Men mycket har ändrats till det bättre dock inte med hjälp av den tidigare generationen. Och långt ifrån alla av min egen generation. Det är hårt att ligga i framkant och argumentera mot de som fortfarande propagerar för den här förlegade synen på vårt kulturarv.

Bränn alla mina brev

Jag är glad över de anteckningsböcker, loggböcker, kassaböcker, skriv- och ritböcker som finns kvar efter min far. I några av anteckningsböckerna har även mamma skrivit men det är i begränsad omfattning.

Det jag vet är att hon brände alla sina dagböcker och de flesta brev en gång i tiden. Det nämnde hon någon gång i förbifarten och det torde hon ha gjort långt innan jag föddes. Hon gjorde sitt val. Jag kan tänka mig att där fanns beskrivningar om en ung kvinnas tillvaro under andra världskriget och 1940-talet - något som intresserar mig. Visst berättade hon en del om sitt liv men jag inser ju att jag frågade alldeles för lite.

Vaxduksböckerna efter pappa är därför desto mer värda för mej idag.

Att förstå hans samtid, den samhällsförändring som skett och pågick, vad han och hans samtid tänkte och intresserade sig för upplever jag som värdefullt. Minnet av honom finns bland annat där han satte orden på pränt.

"Läser man Eddan vet man vad folket i vårt land tänkte" som han antecknade under ett föredrag i litteraturhistoria kan travesteras till "Läser man pappas anteckningsböcker vet man vad folket i hans del av världen och i hans samhällsklass tänkte".

Två kulturer: stad och landsbygd

 

Mamma och pappa hade under några somrar i början av 50-talet ett sommarbarn på grönbete hos sig. Det var en pojke i från en Stockholmsförort. Han var äldst i syskonskaran. Alla verkar ha trivts med arrangemanget. Vänskapen med mina föräldrar blev livslång. 

Det här sättet att låta stadsbarn få komma ut och njuta av livet på landet var välorganiserat. Barnen kunde få komma till barnkolonier eller feriehem. Jag tänker på kollot Barnens ö samt känslan i  Här kommer Petter.  En sommarberättelse av Hans Peterson från 1963 som blev tv-film.

Gunnar fick vara med om sådant som inte var vardagsliv i förorten. Gå i skogen, plocka bär, äta blåbärssoppa med klimp, rida på en kviga, vara med när höet hässjades och åka höskrinda, bli biten av en huggorm, se hur handmjölkning gick till, inse varifrån mjölk och ägg kommer och mycket mycket mer som var nytt för en liten Stockholmsgrabb. Han fick uppleva:

Kultur kontra natur
Stad kontra landsbygd
Det tämjda kontra det vilda 

 

Jag minns när jag själv för första gången upplevde kvartersindelning i en tätort. Så annorlunda, så fyrkantigt, jämfört med slingrande vägar och skog att röra sig fritt i.

Sälskinnshandskar

 

Det här är riktig varma gamla grejer. Ett par sälskinnshandskar från föritin. De ser ut att de är egentillverkade men vet inte av vem.

Insidan är fodrad. Nere vid fingrarna med det mjukaste skinn, kan det vara kaninskinn...

Hur som helst är sälen inte skjuten eller klubbad för att värma mina händer. Den blev skinnhandskar långt innan jag föddes. Befolkningen vid kusten här visste så väl vilka material som skulle användas till vad. Man var självförsörjande och levde nära naturen på den tiden.

Här sköt eller klubbade man säl en gång i tiden. I pappas samling allmogebössor fanns tunga rackare som var sälbössor (lodbössor). Eftersom jägaren skidade ut på isen till jaktplatsen och sen låg ner, kunde bössan vara tung då stöd för pipan fanns. Man kunde sikta utan att darra på handen. Kut ur´n var ett sådant där tillfälle då man sköt sälar. Märkligt tycker vi idag då säljakten är reglerad och att skjuta däggdjur då de föder ungar inte är lovligt.

Kutur´n är det urväder, oväder, den dag i mars då sälarna kryper upp på isen för att föda sina ungar, kutar. De gör det i oväder för att inte synas, de vill vara ifred.

Svenskt jord- och skogsbruk

"Moderniseringens landvinningar eller det av människor och djur övergivna, överexploaterade landskapet? Bertil Almlöfs målning från 1984 kan ses både som en civilisationskritisk kommentar och en vacker bild av ett moget sädesfält i högsommarvärmen."

Ur Jordbruket i välfärdssamhället. 1945 - 2000. (Det svenska jordbrukets historia). Författare Iréne A. Flygare och Maths Isacson.

Kanske kan man göra en vacker målning även av en planerad och planterad monokulturskog med likåriga stammar. En skogsåker. Jag lyckades i alla fall inte ta vackra foton i den "skog" jag inte tänker återvända till.

Sveriges skogsavverkning ökade till rekordnivåer under 2021 och uppgick till knappt 97 miljoner skogskubikmeter enligt preliminär statistik från Skogsstyrelsen. Med undantag från stormen Gudrun 2005 har den svenska avverkningen aldrig varit större. Så det lär bli fler sådana här monokulturella "skogar", fler markberedda, plöjda skogsåkrar. Sverige är kanske inte så fantastiskt som påstås.

"När journalisten Lisa Röstlund granskar en av vår tids ödesfrågor kliver hon ned i skyttegravarna och blottar konsekvenser av kriget. Hon finner hemliga dokument och möter rädda människor som bara vågar uttala sig anonymt, men också de som väljer att prata öppet. Om självmord. Om dödshot mellan grannar. Om etablerade och välrenommerade forskare som mobbas ut. Och om vetenskapsmän som smider planer ihop med industrin. Granskningen vävs in i hennes vardag och väcker svåra frågor."

SKOGSLANDET - en granskning av Lisa Röstlund, 2022. Den boken ska jag läsa. Att diskutera den med övriga hemmansägare i byn vore intressant.

Pärlanne

Hur glad blev jag inte då jag fann den här bilden. Det är september månad i början av 50-talet. Två personer står med var sitt pärgräv böjda över potatisfårorna te pärlanne. Det är potatisupptagningstid i byn. Det är pappa och min faster Fanny som arbetar på bilden.

Det som också kan ses är att en lada fortfarande står kvar på en grannes lägda. En av alla dessa lador som fanns men som försvunnit. De båda bostadshusen finns kvar idag men trähuset till vänster har efter att fotot togs klätts med eternitplattor som långt senare målats, ladugården har rivits och ett större garage har byggs istället på ny plats. Och huset till vänster har fått tak av trapetskorrugerad svart plåt.

I samband med att de markbundna tv-sändningarna i höstas krävde en ny televisionsapparat, tvingades vi köpta en ny tv trots att den gamla inte gått sönder. Den situationen gällde många av Sveriges invånare.

Det goda detta medförde var att min man äntligen kom sig för att lämna in sin Philips videobandspelare för lagning - VHS-banden trasslade alltid in sig pga något tekniskt fel. Och en skicklig reparatör ordnade till detta. Så nu kan han (vi) kolla igenom gamla inspelningar och jag hoppas innerligt att han hittar den videofilm från 1996 där vi dokumenterade hur hushållet för sista gången skördade egen potatis i ett  klassiskt stort pärlann´.  Sådana där odlingar som alltid syntes vid varje hemman en gång för inte alltför länge sedan. Det som var en del av min tid som barn eftersom hela familjen hjälptes åt
att sätta, lägga på (kupa) och ta upp pären och sen rulla in dem genom källargluggen ner i pärlådde´na.
Det var tider det! Och tänk att detta framsynt nog finns videofilmat.