Akvilejor

Nu är aklejornas tid, de trolösa blommorna som korsar sig lite hur som helst och som sprider sig rätt ohämmat. Aklejorna, glädjespridare i gamla trädgårdar, särskilt de romantiska, lite mindre strikt anlagda. Som min :-)
.
.

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

I den sydligare belägna fastigheten har fönstervård varit en given fritidssyssla. Efter två decennier är samtliga fönster på bostadshuset genomgångna. Fönstertypen är enkelglasfönster med lösa innerbågar. På ekonomibyggnaderna återstår fyra enkelbågar att se över. Det har varit en lustiger och arbetsfylld resa som vi inte vill ha ogjord.

. . . .

Om min då blivande man hade velat byta ut de smäckra gamla fönstren hade han inte varit intressant på äktenskapsmarknaden - för min del. Insikten i kulturhistoria och känsla för snickerikvalitet och hantverksskicklighet höjer värdet tusenfalt på en partner i min värld. Och byggnadens kulturhistoriska värde behålls dessutom om originalfönstren bevaras på plats.

Förutom de ursprungliga fönstren som bevarats har i olika nybyggen både begagnade fönster köpts i byggnadsvårdsbutiker, isolerrutor och kopplade bågar har nytillverkats efter egna ritningar. Men inga gamla fönster har ersatts med nyproducerade.

Den 30 maj 2019 är det Fönsterrenoveringens dag.
.
.

Hemjord

Jag behöver aldrig köpa jord i plastsäckar.

Och inte heller behöver löv, växtrens, fallfrukt eller matavfall forslas bort från gården. I mitt permanentboende komposteras det mesta som efter hand blir egen jord att använda i odlingarna. Varmkompost för matavfall, lövkompost och grönavfall i öppen kompost - allt blir till härlig jord på tre år.

Det är en del att hantera med att gräva om komposten en gång per år men det är värt besväret med tanke på den fina mull som fås. Just detta att slippa köpa hem jordsäckar och dessutom få utmärkt egen jord av det som annars skulle forslas bort. Eller dumpas någonstans där ingen vill ha det.

Varje försommar finns härlig ny näringsrik jord att gödsla odlingsland med och att toppdressa perennrabatter. Det blir sex, sju skottkärror varje år. Maskar och mikrober hjälper till att göra ett fint arbete.

Att kompostera är ett juste sätt att återbruka om man har plats för det. I en stadslägenhet går det också men lika enkelt är det inte. Kompostering av matavfall med bokashi är stadsmänniskans försök att lösa det hela men så mycket enklare kompostering är om man lever på landsbygden. Jag behöver inte slänga någonting i gröna tunnan att hämtas av sopbilen. Sophanteringen har verkligen blivit utmärkt under 2000-talet: miljöstationer, återvinningsstationer och kompostering hemma.

En gång i tiden slängdes köksavfallet på gödselstacken. Det var också lättsamt men då var det metall samt glas som mycket lätt hamnade i naturen.

En del perenner som gillar den där näringsrika jorden har slagit ut och än fler står i startgroparna. Försommaren är en härligt intensiv tid.

 I lördags slog första irisen ut.

 Flera knoppar av jättevallmon slog ut efter att bilden togs.

 

Den här sista blomman, gullvivan, den får ingen näringsrik kompostjord eftersom den är en ängsväxt som vill ha mager jord. Det finns många gullvivor och andra ängblommor på tomten och där de växer kommer det senare att slås med lie.

Trådarbete: mjölsikt

I min ägo finns ett föremål i trådarbete som jag fortfarande är djupt förtjust i. Lite genial är konstruktionen allt. Det har använts av min mormor.

I Västerbottens museums samlingar finns en likadan tingest, en “Mjölsikt”. Arkivarierna bokför noggrant varje föremål och av mjölsikten i museets samlingar framgår följande:

• Brukare Märta Björnwall, Umeå
• Brukare Gunnar Björnwall, Umeå

Märta Björnwall (1911-2001)

Titel: Folkskollärare

Hemland: Sverige
Hemlän: Västerbotten

Hemkommun: Umeå

Hemort: Umeå

Födelselän: Gävleborg

Födelselandskap: Hälsingland

Födelsekommun: Söderhamn

Födelseort: Stugsund

Gunnar Björnwall (1905-1984)

Titel: länsassistent

Hemland: Sverige

Hemlän: Västerbotten

Hemort: Umeå

Födelselän: Norrbotten

Födelselandskap: Lappland

Födelsekommun: Arjeplog

Födelseort: Arjeplog

Fler kulturhistoriska föremål som Bergwalls lämnat till museet finns redogjorda för på VBM.
.
.

Insikt från en grästuva

Och säkert är att det finns en modern känslodöd av annat slag än den som psykologerna i allmänhet hinner att syssla med och beskriva. Vi tvingas alla att begränsa vårt samvete till det vi någorlunda kan omfatta och att i övrigt överlåta världssamvetet att bli förvaltat av instanser av politisk art. Men hur fungerar detta världssamvete? Oftast synes det vara en känslodöd upphöjd till politisk dignitet med allt vad detta innebär av andligt förfrusen överhöghet. Även de största idealister blir där med tiden kylskåp som ständigt anser sig böra vårda en lidelsefri temperatur. De får vänja sig vid att diskutera atombomb och barnavård ungefär i samma ton och med samma frånvaro av darrning på rösten. Så blir de avvanda från det mått av inlevelse och fantasi som borde vara ett nödvändigt inslag i all realistisk syn.

Realisten dör i realpolitikern, men vad är den senare för sorts underligt djur i atomåldern. Jo, ofta en som viftar bort alla varningar från de verkliga realisterna. Hade världen ett tillräckligt antal verkliga realster som samtidigt ägde fullmakten att bli trodda, så skulle de måhända kunna rädda världen. I stället glider vi längre och längre in i en tid där varje verklig realist löper risken att bli utpekad som svärmare.

Detta är en i hög grad olycklig utveckling, emedan den kommer att förvandla allt fler realister till tragiskt klarsynta men fatalistiska åskådare och till söner och döttrar av Kassandra.

Ur "Utsikt från en grästuva" av Harry Martinson, 1963.

.

.

Kåsa

Ytterligare ett slöjdat träföremål. Kåsan ska se grovt uthuggen ur träet på utsidan, invändigt är den slät. En hank av läder är fäst i ett hål i handtaget.

På utsidan är några krumelurer skrivna med bläck. 1.60 står antecknat - kan det vara priset som någon gav för kåsan en gång i tiden?

Jag kan inte se att den använts för något ändamål. Den har varit till för prydnad. Att den hängt på väggen är långt ifrån säkert - i detta fall är det jag som placerat den där för fotografering.
.
.

Slöjdat

 Snidade kåsor, skopor, slevar finner jag, arbeten utförda i trä.

 

Den här är lite speciell med inläggningar mitt på skaftet: tunna oskalade kvistar fastflätade med den finaste björknäver. Även hanken är av tunntunn näver. Har jag fel om jag påstår att det är ett manligt arbete från 1940-talet? Det är okänt vem som slöjdat föremålet.

Sådana här hemslöjdsarbeten bör väl ha funnits i de flesta hem här i byarna en gång i tiden. Långt tidigare var de avsedda för användning men här är det hantverk som påminner om livet som det en gång kunde te sig.
.
.

Några handvispar

En lite modernare:-) handvisp, Cyklon från NilsJohan formgiven av Sigvard Bernadotte. I marknadsföringen hävdas att CYKLON är en stark, tystgående och snabb – i en handvändning vispar man grädde, majonnäs, äggvita, sockerkakssmet, pannkakssmet mm.


En äldre handvevad visp med gräddgult och grönt trähandtag, färger som samstämmer med Kockums emaljkärl. I samma serie finns en mängd hushållsredskap med trägrepp som olika typer av köksknivar och korköppnare.


En trådvisp i luffarslöjd. Enkel och ganska så genial. Typen försågs efter hand med plastat handgrepp.

 

Vispar gjorda av skalade björkkvistar. Riset ska tas före midsommartid här i norra delen av landet. Då saven är maxad och kvistarna lätt kan skalas av. Det görs lämpligen sittande med ett förskinn som skydd och underlag. Använder man nu inte björkviskorna i matlagningen kan en visp användas vid stänkmålning. Det är en angenäm sysselsättning. Förskinn är, för den som inte känner till det, ett förkläde vanligt bland män, tillverkat av garvat skinn, oftast kalv.

Människan har alltid vela förändra, eventuellt förbättra, sina redskap. Det handlar oftast om att vinna tid. Att idag handvispa anses av många att inte följa med sin tid nu när man med elektricitetens hjälp kan minska arbetsinsatsen och tidsåtgången i många fall. Nu behöver inte ens människan vara medhjälpare till maskinerna. Maskiner baserade på artificiell intelligens klarar sig på egen hand.

.
.

Masonite - in memorium

Bland så kallade "byggnadsvårdsexperter" märker man ofta ett förakt för dessa träfibersskivor. Att förakta masonite i alla sammanhang kan tyckas vara enögt. Tids nog får materialet sin revival.

Men trots allt är vi ett antal byggnadsvårdare som har tilltro till detta material. Jag bara undrar - varför ska jag riva bort masoniten i en inredning som bygger på detta material? Då tänker jag på mitt eget masonitekök, ett funkiskök byggt ett material helt utan farliga tillsatser. Att skala bort eller dölja inredningens träfiberskivor vore att förstöra kökets själ. Det skulle även vara att ta bort det kulturhistoriska värdet.

Sara Thorn är en timmerkvinna och multikonstnär som tagit masonite på allvar och fört upp det ytterligare en nivå. Den bruna, pressade träfiberskivan från Rundvik hedrades 2012 på Liljevalchs konsthall med en minnestavla gjord av Sara - Slöjdingenjörn.

Så här beskriver hon minnestavlan på bilden:

Jag tog en bild på en sak jag hade med på Slöjdutställningen på Liljevalchs 2012 med anledning av att Hemslöjden fyllde 100 år. Då hade Masonite ganska nyligen gått i konkurs, vilket jag tyckte var väldigt ledsamt. Vad som än hände i världen så tänkte jag att fabriken tryggt skulle finnas kvar med sina enorma pysande pressar och de dovt mullrande ångkanonerna. Eller kanske anade jag någonstans att det inte skulle vara för evigt. Den är gjord av vanlig Masonite och gubben i oljehärdad. Texten skar jag ut med skalpell av japanskt katagamipapper som jag gillar för att det påminner om Masonite i både färg och att det har en speciell lukt. Det sades att maskinerna såldes till Thailand så kanske snurrar de än och gör Masonite, vem vet?

Saras instagramkonto: slojdingenjorn
https://www.instagram.com/slojdingenjorn/
.
.

Vårkväll

Solen värmer. Göken gal.

Sockblomman trivs i ljuset.

Havet glittrar.
.
.

💚 1950-talet idag 💚

50-talet lever vidare...
.
.

Konstruktion med precision

50-talstapeten sattes upp med precision för 1,5 år sedan. Det gick tack vare ett rum utan skevheter.

Det är fint med ett gammalt timmerhus som än idag har räta vinklar och lodräta hörn. En konstruktion som är fullgod än idag. Limfärgstapeten med geometriskt mönster passade perfekt.

Så här gick det till att arbeta med limfärgstapeten från 1950-talet, alltså ingen retrotapet.

.
.

Luffare

På Nordiska museets fb-sida hittar jag följande två bilder med text.

"En luffare med sina ägodelar på landsvägen i Degerfors år 1920. Begreppet luffare kom på 1880-talet under industrialiseringen när många på landsbygden blev arbetslösa. Ett sätt att försörja sig var att ge sig ut på vägarna med tång och järntråd och tillverka trådarbeten som såldes eller byttes mot mat eller sovplats."

"Bilden ovan visar luffararbeten i form av en brödkorg, brödnagg och leksakscykel."
Foto: O Thufvesson/ Nordiska museet

Jag kan mycket väl föreställa mig luffarna som kom vandrande längs den gamla Kustlandsvägen. Minns min mor berätta hur rädd hon var för att stöta ihop med en luffare då hon cyklade till sina kusiner i Örnsköldsvik, en tripp på 56 km. Personligen tror jag inte hon borde ha haft anledning att vara rädd för dessa luffare.

En leksakscykel i trådtjack som min far lekt med.

Romanen Vägen till Klockrike av Harry Martinson om luffaren Bolle gavs ut 1948 men handlar om slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Bolles frihetslängtan var stor. Men var man lösdrivare, hemlös och arbetslös på 1800-talet kunde man dömas till straffarbete.
.
.

👄 Konsten att kommunicera 👄

MedelåldersPlus av Sven-Bertil Bärnarp har ett lågmält och träffande sätt att visa det långsamt flytande livet hos ett äldre par. Den här stripen nålades upp på väggen.  👄👂
.
.

Resans början

Tänk er när en resa ut i världen kunde starta här vid Nyåkers järnvägsstation som ligger vid stambanan genom övre Norrland. Min första tågluffarmånad började här, det var ett härligt sätt att lära känna andra europeiska länder, att känna sig som europé. Två decennier senare var stationens öde all. 1996 var sista året som persontågen stannade i Nyåker. 2010 invigdes Botniabanan som löper längs kusten upp till Umeå, ett annat alternativ att ta sig ut i världen.

Tåg är fortfarande ett sätt att färdas som känns som "mitt". Att åka Botniabanan i tyst kupé är överlägset alla andra färdsätt. Men senast jag åkte norrut med byte mellan SJ och Norrtåg i Sundsvall, gick det inte som planerat. Försening innebar att jag missade dagens sista buss från Nordmalings resecentrum i riktning mot byn, som jag bespetsat mig på att ta. Den lämnade kl. 21, tåget kom fram 10 minuter senare. Då jag insåg problemet ringde jag från tåget upp taxi i N-ling som svarade att man enligt arbetsmiljölagen inte tar några körningar efter klockan 21. Fick uppmaningen att ringa taxi Umeå istället, 6 mil bort. Kanske var det inte oväntat att taxi Nordmaling lade ner verksamheten förra året.

Det slutade med att jag fick skjuts av ett par pensionärer från PRO som hade hand om bevakningen av resecentrum den kvällen och såg till att stängningen av dörrarna kunde ske utan missöden. Låsningen sköts från annan ort och PRO och SPF i kommunen samsas om att övervaka att det hela fungerar som det ska. Det tåg jag kom med var dygnets sista. Det var en evinnerlig tur när det visade sig att de gulliga människorna skulle åt samma håll som jag så jag fick lift.

Tåg är hur som helst ett bra färdsätt. Men dessvärre är bil oftast nödvändig på landsbygden numera. Men ändå - Heja tåget! Förhoppningsvis kommer det att bli lättare att beställa biljett till utlandet framöver, den möjligheten tog SJ bort för inte alltför länge sedan.
.
.

Hommage i lera

Relief av Mia E. Göransson, Ateljéföreningen G-studion i Gustavsbergs porslinsfabrik.

Fotot visar en miniatyrrelief av glaserad keramik. Två utblommade maskrosor som snart ska öppna upp sina fjunbollar och låta fröna virvla iväg med vinden. Jag blev bedårad och köpte denna relief plus två andra av samma konstnär. Den här tänkte jag mig som en hommage till en utblommad maskros, till minne av en människa som gillade maskrosor precis som jag gör.

Det stämmer även med min inriktning att till morfars hus endast köpa in nya föremål som går att särskilja från de prylar som fanns här innan jag tog över. Därför behåller jag det gamla rivjärnet, de falsade sockerkaksformarna men köper en Eva Solo karaff eftersom en rejäl vinkaraff saknades i mitt barndomshem. Det ska gå att se vad som är senare införskaffat även då det gäller nyttoföremål.

Okej då, visst begagnat har jag köpt in. En vas som maken slog sönder hittade jag en exakt likadan på Tradera turligt nog. Likadana föremål som de som inte blev mina vid arvskiftet har jag till någon del köpt in när jag funnit dem till salu. Men jag har som ledstjärna att vanligtvis köpa in nytt när något saknas. Nutiden och mina val får sätta sin prägel på det nyinförskaffade.

Jag vill veta att de möbler, föremål, den enkla konst som finns och fanns här har tillverkats eller köpts in och använts av de tidigare generationerna. Det är just dessa människor som har tillverkat dem, köpt in dem, hållit i dem, använt dem, nött dem, kanske gett dem patina.

Det är mitt förhållningssätt till det gamla, till minnet, till det befintliga.
.
.

Bordlagt förslag i kulturarvsfråga

Den 12 maj 2016 var det årsmöte i bysamfälligheten. Jag var inte där.
I protokollet läser jag att i slutet av årsmötet kom ett förslag från en hemmansägare, tillika låg/mellanstadielärare. Ett förslag om att hålla historien vid liv.

I kallelsen till årsmötet därpå - 2017 - stod "Prisuppgift för skyltning av stigar. Ta gärna med förslag till vilka platser dessa skyltar ska vara på."

Protokollet från årsmötet 2017, har följande skrivning under §5 Styrelsens förslag: "Inget beslut togs om skyltning av stigar." Själv minns jag inte ens att frågan togs upp men så måste väl ha skett. Någon prisuppgift lades aldrig fram.

På årsmötet 2018 avfärdade ordföranden förslaget/beslutet angående skyltning av "gamla platser" att det är inte styrelsens sak att åtgärda. Protokollet från det årsmötet har jag inte läst, vad som står där vet jag inte. Förslagsställaren var inte närvarande på årsmötena 2017-18.

Målning av Anders Stimmer (från internet).

Nej, det är inte styrelsens sak att handgripligen genomföra medlemmarnas beslut. Men det är styrelsens sak att se till att det medlemmarna beslutar genomförs. Man kan tillsätta en grupp (kommitté) som arbetar fram ett förslag. Så skedde då projektet Kulturarvsmiljö i skogen genomfördes i byn. Hur många av dagens hemmansägare vet vilka miljöer som då listades? Jag hann i sista stund fråga förrförre ordföraren Lindgren om detta och göra anteckningar.

Hade det funnits en hembygdsförening hade uppgiften kanske passat dess medlemmar, en hembygdsförening är till för att värna kulturarvet över tid och på så sätt få människor att känna stolthet, barn lika väl som vuxna. Nu finns ingen hembygdsförening här, därför hade projektet passat bysamfälligheten med många medlemmar som bott i byn hela sitt liv.

Ingen av styrelsemedlemmarna är kulturhistoriskt intresserade, alltså bordlades förslaget.
.
.