Bild från Fredrika Bremer-sällskapets instagramkonto
Idag är det den 8 mars och den Internationella kvinnodagen.
Den 19 september har Fredrika namnsdag. Förra året söndagen därefter, den 21 september 2025, hade Fredrika Bremer-sällskapet öppet hus på Årsta slott i Haninge kommun. Jag åkte dit eftersom jag ville se denna kvinnas barndomshem och den miljö hon trivdes i och där hon dog den 31 december 1865. Inte mycket av interiörerna från hennes tid fanns kvar men själva slottet med sin volym på höjden var givande att se. Dessutom var där ett samtal mellan journalisten Barbro Hedwall författaren Fatima Bremmer om den senares bok Ligan: Klarakvarterens blodsystrar eller “en märklig explosion av kvinnlig intelligens” som jag ville lyssna till.
Kryssvalven i trapphuset torde ha sett likadana ut under Bremers tid.
Carina Burmans gedigna biografi över den radikala societetsdamen Fredrika Bremer (1801-1865) läste jag under förra årsslutet.
Amerika var det stora föregångslandet på 1800-talet och dit reste Bremer ensam 1849-1854 varifrån hon tecknade ner sina upplevelser i brev hem till sin syster, brev som hon sedan gav ut i bokform - Hemmen i den Nya Världen.
I reseskildringen Livet i Gamla Världen (1862) beskrev Bremer sin långa resa till Schweiz, Belgien, Frankrike, Italien, Palestina och Grekland. Hon var då i 60-årsåldern.
Med romanen Hertha (1856) bildade Bremer opinion för den lag som 1858 som gav ogifta kvinnor rätt att ansöka om att myndighetsförklaras vid 25 år ålder.
Detta påverkade en av mina ogifta kvinnliga släktingar boende här i byn som efter ansökan blev myndigförklarad år 1862 och hade då ensam rådighet över sin egendom utan manlig förmyndare. Ulrika var då 54 år fyllda.
Hennes moster Ewa hade råkat illa ut då hon blev änka utan bröstarvingar (den vuxne sonen dog strax före modern) och med ett hemman i sin ägo. Ulrikas föräldrar ville skydda dottern från att utsättas för samma grymhet när de gått bort och den hemmavarande ogifta dottern ensam skulle bli stor hemmansägare.
*
Gifta kvinnor i Sverige blev myndiga först genom 1921 års lag, samma år som kvinnorna fick rösta för första gången i historien.
Listan ovan hämtad här: https://www.europeana.eu/sv/stories/votes-for-women
Nedanstående framsynta kvinnor i denna socknen (kommun) lämnade sin underskrifter 1914 med begäran om kvinnlig rösträtt. De flesta är yrkesarbetande och boende i municipalsamhället, i det progressiva sågverkssamhället eller likaledes progressiva järnvägssamhället. Bondbyarnas outbildade kvinnor fick insamlarna inte att underteckna uppropet.
Så här ser en av sidorna som jag gått igenom ut i original:
"En av kommunerna som infört ett arkitekturpris under 2025 är Nordmalings kommun, med knappt 7 000 invånare. Priset ska delas ut för första gången under 2026.
– Det är ett ganska enkelt sätt att uppmärksamma bra arkitektur. Jag tror att priset kan bidra till en ökad stolthet bland kommuninvånarna och till en ökad attraktionskraft. Nordmaling har sjunkande befolkningstal och det är en trend vi vill vända, säger arkitekten Elsa Brynje som i somras anställdes som samhällsplanerare i Nordmalings kommun, en tjänst och kompetens som tidigare inte funnits i organisationen.
Det var Elsa Brynje som tog initiativ till arkitekturpriset och politikerna nappade genast på idén, berättar kommunalrådet Madelaine Jakobsson (C).
– Priset ska inspirera människor till att bygga på ett bra sätt i Nordmaling – och uppmärksamma dem som gör det. Vi vill lyfta fram allt som är positivt i kommunen och som gör Nordmaling mer attraktivt, säger Madelaine Jakobsson."
Ur branschtidskriften Arkitekten
Hoppas verkligen att detta får genomslag i HELA kommunen, inte enbart i kommuncentrat. Hoppas att även bra/vacker/hållbar restaurering av befintlig bebyggelse nomineras till arkitekturpriset.
I november höll kommunala bostadsföretaget Nordmalingshus med nye vd:n, ett bostadsforum dit alla kommuninnevånare var inbjudna vad jag förstår. Detta forum verkade till stor del innehålla diskussion om nyproduktion men glädjande nog var även Renoveringsraseriets folkbildande grundare inbjuden. Artiklar skrevs i lokalpressen både före och efter sammankomsten.
Jag följer detta med stort intresse! Ser fram emot att det hela får genomslag.
Synsättet inom restaureringskonsten har svängt mot att patina ska bevaras, den är värdefull. Mänsklig aktivitet ska inte utplånas. Vacker nötning och skavning genom användning får de traditionella materialen som massivt trä, sten, lera, linoljefärg, limfärg, kalkfärg, slamfärg, äggoljetempera, järn, murtegel mm.
En gammal nött tröskel brukar nämnas som exempel på något som är värt att bevara, en detalj som bör lämnas orörd vid en en renovering och självklart vid en restaurering.
Men sådan är inte verkligheten. Idag slängs vackra material och interiörer ut. Parkettgolv med tjocklek fullt möjligt att slipa ersätts med ett laminatgolv (plast som ska likna t ex parkett). Färg med beteckningen väggfärg, takfärg, snickerifärg kletas på utan att köparen tagit reda på vad den innehåller. Gamla träfönster och dörrar/portar byts utan urskiljning trots att det vore både billigare och vackrare att renovera dem. Och just nu hjälper staten till genom att året ut ge ett 50%-igt ROT-avdrag för t ex fönsterbyten.
Jag började arkitektutbildningen samma år som det Europeiska Byggnadsvårdsåret gick av stapeln. Det är i år 50 år sedan, alltså jubileum. Sakta, sakta började äldre byggnader framstå som värda att bevara. Jag minns hur mager den valbara kursen i "Varsam ombyggnad" var som jag och några ytterst få till valde att läsa på KTH när den började ges. Men kursen fanns! Bara det! En långsam ändring var på gång.
Har allt sedan utbildningen och den första anställningen som utexaminerad sökt mej till arkitektkontor som haft inriktning på restaurering. Och de var inte många på den tiden.
Tre år efter Byggnadsvårdsåret startade 1978 en restaureringsutbildning vid Konsthögskolans Arkitekturskola, "Mejan". Där blev Ove Hidemark som även startade utbildningen, professor i Restaureringskonst 1986. Tre år senare sökte jag mig dit och fick till livs det jag saknade på KTH. Äldre byggnadstekniker och material, genomgång av olika synsätt inom restaureringskonsten och de människor som format dessa, historisk inblick i byggnadstraditioner inom olika samhällsklasser och landsändar samt de influenser som skapat traditionerna. Efter det gick jag vidare till en internationell restaureringsutbildning för arkitekter, byggnadsantikvarier och civilingenjörer.
Trots de kunskaper om äldre bebyggelse som vi människor skaffat oss använder vi naturens resurser som de vore oändliga. Att spara, cirkulera, återanvända börjar bli aktuellt men det är lång väg kvar. Hus och byggmaterial t ex - låt dem ingå i en cirkulär ekonomi. Under min arkitektutbildning menade man att en byggnads livslängd är så kort som 70 år och nu påstås den vara bara 50 år. Hur dåliga material använder man i byggena? En äldre byggnad kan ju bevisligen stå i hundratals år.
*
Så hela mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat vårt byggda kulturarv och blir självfallet oerhört ledsen då jag ser hur vi behandlar det som är värdefullt. Och kulturhistoriskt värdefulla är inte endast slott och herrgårdar, Roms ruiner eller Visbys för den delen (som jag arbetat med under flera år) utan lika mycket de lador som fortfarande står kvar i norra delen av landet. De senare är så mycket skörare då de inte värderas av ägarna där de står utan funktion.
Men glad blir jag av att ser bra restaureringar/konserveringar utan åthävor, projektledare med förståelse för gamla byggnaders kvaliteter, hantverkare med god utbildning som gjort en fullgod insats (inga byggmontörer), och privatpersoner som insett vikten av fördjupad byggnadsvård. Så visst har kunskapen höjts under de 50 år som gått och utbildningar tillkommit som följd av förändrade synsätt på vårt byggda kulturarv. För närvarande är det fokus på bland annat vårt lands ödehus.
Den allra mest minnesrika påsk jag firat gick av stapeln i Italien, i en liten kalabrisk stad längst ner på "stöveln".
På långfredagen var där stor teater med gestaltning av korsfästelsen på Golgata. En stor folkskara var där för att betitta skådespelet i det vackra vårvädret, jag var en i massan och fascinerades.
På kvällen gick en procession bärande kyrkans Mariaskulptur genom gamla stan. Vi stod på en balkong och såg den långa processionen uppifrån. Men det var så mycket mer att se och tillgodogöra sig under påsken, en långhelg som jag bjudits in till av min väninna Paola vars familj bodde där.
Här fanns kultur var man än rörde sig. Till exempel finns Codex Purpurensis Rossanensis, en illuminerad handskrift från 400-500-talet som berättar om Kristi liv och lära, en av de äldsta illuminerade manuskripten av delar av nya testamentet.
Olivlundar finns gott om och till påsken blommar ängarna så vackert och intensivt.
Annandag Påsk kallas i Italien för "Pasquetta" (lilla påsk) och är en dag för glädje och avkoppling. Detta lättsamma firande är italienarnas favorittradition under våren, som innebär att familjer och vänner träffas för mat och festligheter. Olika regioner har olika traditioner och mat.
Men överallt söker man sig bort från stan till landsbygden eller havet, "la montagna" eller "il mare". Vi for till en privat liten byggnad vid Medelhavet. För att äta och dricka. (Precis som vid Ferragosto den 15 augusti. Vad jag gjorde då kan bli en annan bloggpost.)
Den långa måltiden avslutades med tarantella till dragspel, italiensk folkdans. Dansen tarantella har fått sitt namn av att den liknar konvulsionerna efter bett av tarantellaspindeln. Paolas släkting var den som spelade dragspel. Han var också arkitekt och jag passade på att fråga om systemet för takavvattning som jag sett i gamla stan och som intresserade mej. Jag var ju i Italien för att tillgodogöra mig italiensk restaureringsideologi och byggnadstraditioner.
Taktäckningen består traditionellt av munk- och nunnetegel. I stället för hängrännor skjuts under varje nunnetegel in en zinkplåt formad enligt min beskrivning nedan. Då forsar inte regnvattnet ner längs fasaden. Väldigt elegant men säkert ganska besvärligt att underhålla i längden. Om jag ägde ett hus med den här typen av avvattning skulle jag göra allt för att behålla det ;-) 💧
Det var en rolig och minnesvärd påsk, helt olik det trevliga akademiska livet i Rom. Och helt olikt vårt svenska reformerta påskfirande.
.jpg)
Det här gamla fotot är från 1940-talet och beskuret för att byggnaderna ska framträda tydligare. I förgrunden syns systrarna Rakel och Gudrun Johansson vars morföräldrars hus syns till höger om dem. Detta timmerhus revs och strax dessförinnan hade ett nytt hus med korsplan uppförts med brädfodrad regelkonstruktion på samma gårdsplan. Det var vanligt här på 30- och 40-talen. Ladugården skymtar längst till höger. Till vänster i bild syns bostadshuset tillhörande familjen R. enligt muntlig uppgift uppfört 1909 med tillhörande lagård. Huset är även det uppfört i lösvirke med regelkonstruktion.
Denna bild är från oktober 2024. Det stora timmerhuset ersattes under tidigt 1970-tal med ett lågt bostadshus byggt med reglar och isolering. Den välbevarade lagårn finns kvar, välskött och vacker, målad med röd slamfärg och med pannplåt på taket.
Här är det gamla fotografiet obeskuret. Vyn är tagen från vedbacken på vår gård. Jag kan inte låta bli att tycka om det jag ser på bilden, traditionella byggnader samt ett landskap med brukade lägdor. Den gamla kustlandsvägen går förbi framför husen då som nu.
Här är ytterligare ett gammalt kort med de två fastigheterna. Bakom Erik, bror till systrarna ovan, syns hans morföräldrars timmerhus. Fint tycker jag som aldrig sett det. Erik lät så småningom bygga det låga röda 70-talshuset i samma läge som det rivna timmerhuset.
*
När jag tittat på kartor, gått igenom berättelser jag fått fram genom
samtal med äldre personer i byn, gjorde jag en sammanställning över de
byggnader som rivits och de som byggts nya. Den plankartan är alltför
stor för att få med här på bloggen.
Ett ärende till norra Uppland på lördagen fick mej att på hemvägen gå med på visningen av ett borgarhem och godtköpshandel från sekelskiftet 1900. Byggnaden i sig är dock äldre än så. Det var kulturarvsdagar under helgen och jag hade läst på vad som vankades på platser jag passerade på väg tillbaka.
Gatufasaden är lång och byggnaden låg. Entrén ligger mot gårdssidan. Längst bort till höger syns en tät dörr och den leder in till handelsboden.
Husets vindvåning rymmer tre rum, tre sommarsovrum. Så gjorde man här i huset, flyttade en trappa upp under sommaren efter att alla sovit i köket under vinterhalvåret. I mina hemtrakter flyttade familjen ut i bagarstugan.
Sommarvärmen dröjde sig kvar och turisterna väldigt många i Sigtuna, Svearikets äldsta stad. Det var rätt länge sedan mina tidigare besök där men allt var sig likt. Det vackra lilla rådhuset är kvar, kyrkoruinen S:t Lars fanns där och likaså Mälardalens första tegelkyrka, S:ta Maria med sina blinderingar på gavelfasaden.
Nu passade jag på att se borgargården med inrymd handelsbod som jag inte besökt tidigare.
Hur detta kommer att sluta kan man se. Ännu en lagård i f.d. jordbruksbygd på väg att försvinna.
Här bodde Sjöbergs. Gården är en dubbelkorsbyggnad, en stor och präktig timmerbyggnad. Änkemannen är avliden och fastigheten såldes i september 2023. Hoppas de nya ägarna förstår att restaurera bostadshuset på ett bra sätt.
Personligen lider jag varje gång en lagård försvinner här i bygden, och det blir rätt ofta numera. Inget nytt förråd eller garage/verkstad kan väga upp en riven lagård.
På denna fastighet fanns ett gästgiveri från 1649 ända till år 1900, allt enligt Ava bys hembygdsbok (1991). Abraham Joensson hette den förste bonden som blev gästgivare här. Kustlandsvägen, som går längs Norrlandskusten allt sedan drottning Kristinas tid i samband med att postväsendet utvecklades, gick här förbi. Därav behovet av gästgivargårdar på skjutshåll mellan varandra. Fotot är tagit från den Riks 13 (från 1940-talet) som här har samma sträckning som 1600-talets Kustlandsväg.
När Johan Petter Bäcklund övertar gästgivarrörelsen år 1900 flyttades gästgiveriverksamheten en liten bit söderut på andra sidan vägen, med synhåll mellan gårdarna. 1930 upphörde gästgiveriet men fortsatte som STF:s vandrarhem vilket jag minns mycket väl. Ava Gästis var ett begrepp.
Juni månad började med ett besök i Håknäs mangelbod som hade öppet i ett par timmar. Ett väldigt trevligt initiativ av bygdegårdsföreningen. Boden ligger i en korsning med gamla Riks13 så vi bestämde att åka den vägen från Levar vilket inte var första gången. Det var dock lättare tänkt än gjort då Botniabanans korridor stängt av självklara sträckningar sen sist. Efter många grindar och väldigt vackra små skogsvägar kom vi på rätt spår.
Mangeln var en gång i tiden publik och alla i byn hade rätt att boka den. Nyckel fanns då hos den bonde som bodde närmast. Stortvätt skedde ett par gånger om året.
På gavelröstets insida fanns namnen på de bönder och hemmansägare som byggde mangelboden dokumenterade med rödkrita i sirlig text.
Den 23 April 1884
Eskil Johansson, Joh. Andersson, J E Edlund, Nils Forsberg, Joh. Lundström, Erik Jacobsson, J O Österlund, Joh. Rönberg.
*
Det finns även en mangelbod i byn Levar men om mangeln är kvar där vet jag inte. Även i min hemby fanns en gång en mangelbod. Den stod vid Kustlandsvägen där den rundar Hallberget, på höger sida då man rör sig norrut, om jag fattat mammas berättelse rätt. Boden är borta men mangeln finns kvar, den är av äldre typ än den ovan beskrivna, den är byggd helt i trä. En gång i tiden fanns troligen en mangelbod i varje bondby här.
Idag är det fönsterrenoveringens dag. Här har in dock fem nya fönster satts in på bottenvåningen, två kom på plats förra året. Huset har genomgått en metamorfos och till hjälp har vi haft Västerbottens Bygghantverk som gjort ett proffsigt arbete.
Fönstren ritade jag för drygt två år sen, lika de som tidigare fanns här. Därefter skickades anbudsritningarna ut för upphandling till sex snickerier.
Nu sitter den öppningsbara bågen på plats. Vintertid öppnas bara de översta kvadratiska ytter- och innerbågarna för vädring.
