Buona Pasqua

Den allra mest minnesrika påsk jag firat gick av stapeln i Italien, i en liten kalabrisk stad längst ner på "stöveln".

På långfredagen var där stor teater med gestaltning av korsfästelsen på Golgata. En stor folkskara var där för att betitta skådespelet i det vackra vårvädret, jag var en i massan och fascinerades.

På kvällen gick en procession bärande kyrkans Mariaskulptur genom gamla stan. Vi stod på en balkong och såg den långa processionen uppifrån. Men det var så mycket mer att se och tillgodogöra sig under påsken, en långhelg som jag bjudits in till av min väninna Paola vars familj bodde där.

S. Maria del S. Maria del Patire Patreon grundades under sent 1000-tal. 

Här fanns kultur var man än rörde sig. Till exempel finns Codex Purpurensis Rossanensis, en illuminerad handskrift från 400-500-talet som berättar om Kristi liv och lära, en av de äldsta illuminerade manuskripten av delar av nya testamentet.

Detalj av basilikan ovan.

Olivlundar finns gott om och till påsken blommar ängarna så vackert och intensivt.

Lundasamtal för människor som levt ett  urbant liv sedan generationer.

Från gamla stan med vy över den nyare delen.

*

Annandag Påsk kallas i Italien för "Pasquetta" (lilla påsk) och är en dag för glädje och avkoppling. Detta lättsamma firande är italienarnas favorittradition under våren, som innebär att familjer och vänner träffas för mat och festligheter. Olika regioner har olika traditioner och mat.

Men överallt söker man sig bort från stan till landsbygden eller havet, "la montagna" eller "il mare". Vi for till en privat liten byggnad vid Medelhavet. För att äta och dricka. (Precis som vid Ferragosto den 15 augusti. Vad jag gjorde då kan bli en annan bloggpost.)

Den långa måltiden avslutades med tarantella till dragspel, italiensk folkdans. Dansen tarantella har fått sitt namn av att den liknar konvulsionerna efter bett av tarantellaspindeln. Paolas släkting var den som spelade dragspel. Han var också arkitekt och jag passade på att fråga om systemet för takavvattning som jag sett i gamla stan och som intresserade mej. Jag var ju i Italien för att tillgodogöra mig italiensk restaureringsideologi och byggnadstraditioner.

Taktäckningen består traditionellt av munk- och nunnetegel. I stället för hängrännor skjuts under varje nunnetegel in en zinkplåt formad enligt min beskrivning nedan. Då forsar inte regnvattnet ner längs fasaden. Väldigt elegant men säkert ganska besvärligt att underhålla i längden. Om jag ägde ett hus med den här typen av avvattning skulle jag göra allt för att behålla det ;-) 💧

Det var en rolig och minnesvärd påsk, helt olik det trevliga akademiska livet i Rom. Och helt olikt vårt svenska reformerta påskfirande.

Torpet i skogen

 

Förra helgen när jag var ute och letade mossa till amarylliskrukorna passerade jag detta söta röda torp som låg i en öppning i skogen.

Här bodde någon permanent men inte i det gamla huset, kanske används detta som gäststuga eller som arbetshus av någon som distansarbetar. Torpet och det timrade uthuset var inte rivet trots att ett nybygge var uppfört helt nära vid något tillfälle. Ljuset var vackert, det var krispigt kallt och jag föll för den rofyllda platsen som passerades.

Jämförelse

 

Det här gamla fotot är från 1940-talet och beskuret för att byggnaderna ska framträda tydligare. I förgrunden syns systrarna  Rakel och Gudrun Johansson vars morföräldrars hus syns till höger om dem. Detta  timmerhus revs och strax dessförinnan hade ett nytt hus med korsplan uppförts med brädfodrad regelkonstruktion på samma gårdsplan. Det var vanligt här på 30- och 40-talen. Ladugården skymtar längst till höger. Till vänster i bild syns bostadshuset tillhörande familjen R. enligt muntlig uppgift uppfört 1909 med tillhörande lagård. Huset är även det uppfört i lösvirke med regelkonstruktion.

Denna bild är från oktober 2024. Det stora timmerhuset ersattes under tidigt 1970-tal med ett lågt bostadshus byggt med reglar och isolering. Den välbevarade lagårn finns kvar, välskött och vacker, målad med röd slamfärg och med pannplåt på taket.

Denna bild visar hur landskapet blivit lummigare då jordbruket upphörde. Foto från juli 2024.

Här är det gamla fotografiet obeskuret. Vyn är tagen från vedbacken på vår gård. Jag kan inte låta bli att tycka om det jag ser på bilden, traditionella byggnader samt ett landskap med brukade lägdor. Den gamla kustlandsvägen går förbi framför husen då som nu.

Samma vy som ovan i juli 2024.

Här är ytterligare ett gammalt kort med de två fastigheterna. Bakom Erik, bror till systrarna ovan, syns hans morföräldrars timmerhus. Fint tycker jag som aldrig sett det. Erik lät så småningom bygga det låga röda 70-talshuset i samma läge som det rivna timmerhuset.

*

När jag tittat på kartor, gått igenom berättelser jag fått fram genom samtal med äldre personer i byn, gjorde jag en sammanställning över de byggnader som rivits och de som byggts nya. Den plankartan är alltför stor för att få med här på bloggen.

Kulturarvsdag 2024

Ett ärende till norra Uppland på lördagen fick mej att på hemvägen gå med på visningen av ett borgarhem och godtköpshandel från sekelskiftet 1900. Byggnaden i sig är dock äldre än så. Det var kulturarvsdagar under helgen och jag hade läst på vad som vankades på platser jag passerade på väg tillbaka.

 

Gatufasaden är lång och byggnaden låg. Entrén ligger mot gårdssidan.  Längst bort till höger syns en tät dörr och den leder in till handelsboden.

Husets vindvåning rymmer tre rum, tre sommarsovrum. Så gjorde man här i huset, flyttade en trappa upp under sommaren efter att alla sovit i köket under vinterhalvåret. I mina hemtrakter flyttade familjen ut i bagarstugan.

Handelsboden är en smal tillbyggd del med enkel inredning. Här fanns en gång i tiden mängder med varor på hyllorna. På översta fotot ser man att boden är kopplad till köket.

 

En sådan här enkel inredning kan jag tänka mig att handelsboden dära Halla i hembyn också hade men den byggnaden var fristående. Det var morfarsfars styvfar Jonas Forsberg som byggde och drev den. Ingenting finns kvar av den och inte heller några foton. Var handelsboden låg har jag dock hört omtalas.

Sommarvärmen dröjde sig kvar och turisterna väldigt många i Sigtuna, Svearikets äldsta stad. Det var rätt länge sedan mina tidigare besök där men allt var sig likt. Det vackra lilla rådhuset är kvar, kyrkoruinen S:t Lars fanns där och likaså Mälardalens första tegelkyrka, S:ta Maria med sina blinderingar på gavelfasaden.

Nu passade jag på att se borgargården med inrymd handelsbod som jag inte besökt tidigare.

På väg bort

 Hur detta kommer att sluta kan man se. Ännu en lagård i f.d. jordbruksbygd på väg att försvinna.

Här bodde Sjöbergs. Gården är en dubbelkorsbyggnad, en stor och präktig timmerbyggnad. Änkemannen är avliden och fastigheten såldes i september 2023. Hoppas de nya ägarna förstår att restaurera bostadshuset på ett bra sätt. 

Personligen lider jag varje gång en lagård försvinner här i bygden, och det blir rätt ofta numera. Inget nytt förråd eller garage/verkstad kan väga upp en riven lagård.

På denna fastighet fanns ett gästgiveri från 1649 ända till år 1900, allt enligt Ava bys hembygdsbok (1991). Abraham Joensson hette den förste bonden som blev gästgivare här. Kustlandsvägen, som går längs Norrlandskusten allt sedan drottning Kristinas tid i samband med att postväsendet utvecklades, gick här förbi.  Därav behovet av gästgivargårdar på skjutshåll mellan varandra. Fotot är tagit från den Riks 13 (från 1940-talet) som här har samma sträckning som 1600-talets Kustlandsväg.

När Johan Petter Bäcklund övertar gästgivarrörelsen år 1900 flyttades gästgiveriverksamheten en liten bit söderut på andra sidan vägen, med synhåll mellan gårdarna. 1930 upphörde gästgiveriet men fortsatte som STF:s vandrarhem vilket jag minns mycket väl. Ava Gästis var ett begrepp.

Mangelboden

Juni månad började med ett besök i Håknäs mangelbod som hade öppet i ett par timmar. Ett väldigt trevligt initiativ av bygdegårdsföreningen. Boden ligger i en korsning med gamla Riks13 så vi bestämde att åka den vägen från Levar vilket inte var första gången. Det var dock lättare tänkt än gjort då Botniabanans korridor stängt av självklara sträckningar sen sist. Efter många grindar och väldigt vackra små skogsvägar kom vi på rätt spår.

Och där fanns den timrade mangelboden som en gång hade taket täckt av spån. Det var sju år sedan den senast visades. Det var bara flax att maken fann information om visningen och om samtidig spännande plantförsäljning. (På fotot är allt över och boden stängd.)

Där fanns kistmangeln med stora stenar som tyngd. Mangeln är byggd av trä men med vevfunktion av gjutjärn. När vi anlände var boden fylld av besökare men leden glesnade med tiden och då var det lättare att fotografera mangeln.

Mangeln vevas medurs och med en spak som fördes vänster eller höger vände den rörliga mangeldelen automatiskt vid mangelbordets ände. En finurlighet som jag aldrig sett tidigare. Att veva runt var delvis ett tungt arbete. Textilierna som ska manglas placeras på en trärulle som har mangelbordets bredd. Linnet, gardinerna, dukarna rullas in i en mangelduk innan rullen placeras under den rörliga kistan med stentyngderna.

 

Mangeln var en gång i tiden publik och alla i byn hade rätt att boka den. Nyckel fanns då hos den bonde som bodde närmast. Stortvätt skedde ett par gånger om året.

På gavelröstets insida fanns namnen på de bönder och hemmansägare som byggde mangelboden  dokumenterade med rödkrita i sirlig text.

Den 23 April 1884

Eskil Johansson, Joh. Andersson, J E Edlund, Nils Forsberg, Joh. Lundström, Erik Jacobsson, J O Österlund, Joh. Rönberg.

*

Det finns även en mangelbod i byn Levar men om mangeln är kvar där vet jag inte. Även i min hemby fanns en gång en mangelbod. Den stod vid Kustlandsvägen där den rundar Hallberget, på höger sida då man rör sig norrut, om jag fattat mammas berättelse rätt. Boden är borta men mangeln finns kvar, den är av äldre typ än den ovan beskrivna, den är byggd helt i trä. En gång i tiden fanns troligen en mangelbod i varje bondby här.

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

Idag är det fönsterrenoveringens dag. Här har in dock fem nya fönster satts in på bottenvåningen, två kom på plats förra året. Huset har genomgått en metamorfos och till hjälp har vi haft Västerbottens Bygghantverk som gjort ett proffsigt arbete.

Fönstren ritade jag för drygt två år sen, lika de som tidigare fanns här. Därefter skickades anbudsritningarna ut för upphandling till sex snickerier.

Valet föll på ett litet snickeriet som verkligen tillverkade väldigt fina och välgjorda fönster. Ytterbågar med restoverglas (härligt ojämnt, så olika dagens fönster med floatglas) och energiglas i innerbågar. Dom fönsterbågarna lyfts bort under varma årstiden (precis som de som tidigare satt här). Både ytterbågar och innerbågar är spröjsade. Hela processen har varit väldigt givande och trevlig.

 

 

Enbart ytterbågarna är med på fotot.

De fönster som togs bort var SP-snickeriers kopplade bågar med platta oprofilerade spröjsar i ytterbågen och floatglas. Formen på spröjsarna kommer sig av att persienner jalusier skulle passa in mellan rutorna. De där fönstren har länge funnits på listan att byta ut. Persienner passar inte heller in här på ett bostadshus från 1910-talet. Bytt är bytt och kommer aldrig mer tillbaka...

Men nu är det Fönsterrenoveringens dag så det passar det med en berättelse omrenoveringen /rekonstruktionen av stora köksfönstret på övervåningen. Det renoverades 2018, den tjänsten köpte vi. 1970 togs en luft bort till förmån för en balkongdörr och balkong.

Nu är balkongdörren borta och treluftsfönstret återställt. Fönstersmygarna ska naturligtvis byggas klara. Levar snickeri hjälpte oss med ny karm till de ytter- och innerbågar som omtänksamt nog fanns  lagrade i ett av uthusen. Ett tack till föräldrarna i sin himmel! Fönsterbeslagen kompletterades från Eskilstuna Kulturbeslag. Bågarna behövde bara målas med linoljefärg.

Nu sitter den öppningsbara bågen på plats. Vintertid öppnas bara de översta kvadratiska ytter- och innerbågarna för vädring.

Förra året gjordes den här fasaden vid och nu ser gavelfönstren likadan ut på båda sidor. Alla fönster på våning en trappa kom till 1948-50 då övervåningen inreddes för boende för en barnfamilj. Huset var då generationsboende som var vanligt här i bygden. Här i huset bodde den yngre familjen på 1 trappa. Fönstren är av mycket god kvalitet, de tillverkades av Kjell Strömbergs snickeri i Rundvik.

Att se rött

 ... gör mig glad!

Slamfärg är en härlig färg att arbeta med - då är det. Senast huset målades var det med röd alkydoljefärg. Den hade färgförändrats och fått blåstick i tonen. Det var färghandlarn dära Vall´n som rekommenderade den färgtypen och det blev föräldrarnas val. Nu väljer jag den färg jag själv vill ha, den färgtyp som huset en gång målades med och som hängde med till 1969.

Hantverkarna gör ett fint träarbete och jag målar rött med slamfärg, mannen med bruten vit linoljefärg.

Fasadmålning och färgval då - 1992.

Majbrasa på 60-talet

När jag var barn tände min familj oftast en majbrasa på lägdorna vid stordiket. Inget hus fanns i närheten och vatten porlande i diket att släcka med ifall fjolårsgräset skulle antändas.

Men en vår i mitten av 1960-talet blev majbrasan extra stor. Min barndomskamrats pappa rev då den stora bröjstun, bryggstugan. Den vackra byggnad som vi hade lekt i och utforskat. Den var uppförd på 1920-talet om jag förstått det rätt med ett stort kök utrustat med vedspis, kanske var det en öppen härd, minnet sviker. Där fanns en vacker svängd trappa till övervåningen men även en smitväg via en smal bräddörr som liknade en skafferidörr,  pärlspont vill jag minnas att det var fast det ordet kände jag inte till då. När man kom upp fanns vackra trappräcken. Man kunde alltså vandra upp och ner i huset utan att mötas. Jag tyckte mycket om stämningen i det huset, kanske väcktes min känsla för gamla byggnader där.

Rivningen påbörjades och vi två småtjejer bar brädor till vår majbrasa. Mitt på dagen när vi var där för att hämta bräder hängde plirande fladdermöss i åsar i vindskontorens snedtak. De var spännande att detaljstudera, undrar just vart de tog vägen när huset var borta och de blivit störda?

Den här bröjstun var inget timmerhus men jag har hört att den användes som sommarboende den tid då korna släpptes på skogen och sommarladugårdarna fortfarande användes och då mangårdstimringen i form av en korsbyggnad fortfarande stod kvar. Av de byggnader som syns på flygfotot finns 2,5 stycken kvar och skogen har krupit närmare, skogsbrynet närmar sig de kvarvarande husen.

Masonite-inredning

 Den här lilla fina stugan har jag skrivit om tidigare. Det var här Olga och Frans bodde.

Fastighet med bostadshus från 1937, två uthus och ett garage, belägen i den sydöstra delen av byn. Fastigheten har ett enskilt läge på en åssträckning med öppen och hävdad mark framför. Arbetaren Axel Hellman erhöll 1936 egnahemslån (lånenr. 2014) från Västerbottens läns Hushållningssällskap på fastigheten 3:25, avstyckad från 3:9.

Bostadshus. Byggnad i en och en halv våning med inbyggd förstuga i en våning. Resvirkesstomme och betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Sexdelade mittpostfönster. Grönmålad dörr flankerad av spröjsade fönster. Tegeltäckt sadeltak. Röd plåtskorsten.

Ur lst byggnadsinventering

Nu blir det berättat om övervåningen. Trappan dit upp är en ordinär u-svängd trappa av furu som fernissats.

Till övervåningen släpptes inte besökarna. Därför var det inte helt iordningsställt där.

Jag blev fascinerad över att finna det här omålade räcket vid övre farstun. Det syns hur enkla grepp som använts vid snickrandet och spikandet av räcket/balustraden.

En korkmatta från 30-talet ligger på golvet. Balustradens överliggare är brutalt enkel: cirkelsågad och ohyvlad och omålad. Inget för känsliga fingertoppar att ta tag i.

 

Tapetseringen med en typisk "gröttapet" avslutas mot masonitebalustraden. Ingen obehörig skulle ju bjudas dit upp och husets övriga rum räckte gott till Frans och Olga.

Jag fick möjlighet att komma in här 2007 och dokumentera efter det gamla parets bortgång. Jag är glad över möjligheten att dokumentera bostadshuset och uthusen. Planlösningen var speciell. Allt var välbevarat. Riktigt roligt var det att se övervåningen som verkligen hör ihop med Rundvik och Masonite-fabriken som lades ner 2011. 

Numera torde övervåningen se annorlunda ut.

Vi skola alla den vägen vandra.