Liten blåklocka

De här små blåklockorna har varit favoriter så länge jag kan minnas. De blommar lite senare än de andra sommarblommorna som prästkragar t ex. Klockorna ser spröda ut men står länge i en bukett.

Så lyckligt lottad är jag att de växer på tomten i Mälardalen.

I mängder. Och dessutom finns många stora blåklockor men de håller till uppe på kullen under ekarna. Vi har nu börjat slå gräset på tomten med lie men lämnar blåklockorna så länge. De lockar till sig pollinatörer och sen ska de få fröa av sig. Ni skulle se så fint här är och hur många olika örter och grässorter som trivs.

Javisst - jag har alltid tyckt om blåklockor.

Grönt skönt böljande gräs

  

Vem blir ledsen av att ha en äng på gården?

Naturkunskap

I morse på radions "Naturmorgon" där bland annat fladdermöss i Västerbotten avhandlades berättades även om en digital utbildning för den som vill lära dig mer om Sveriges natur. 

Du kanske tycker om att vara i naturen och vill få mer kunskap om hur allting hänger ihop? Eller vill du veta mer om vad du kan göra för att bevara vår fantastiska natur?

www.naturkunnig.se

Vill du lära dig mer om den svenska naturen? Eller kanske bara testa din kunskaper? Den digitala utbildningen Naturkunnig läser du hemifrån och helt i din egen takt. Självklart helt kostnadsfritt.

Jag har kört några moment och tycker om upplägget. Så har jag en man som brukar rapportera in fåglarobservationer till Artportalen. Jag har tänkt börja rapportera in växter, örter, men så har inte blivit. Vem vet, kommer jag igång detta år.

Den nya digitala satsningen har länsstyrelsen i Östergötland som idégivare och ansvarig för sidan, en försöksverksamhet har pågått i ett år. I år, 2024, släppas www.naturkunnig.se till hela Sveriges befolkning. Huvudfinansiär är Naturvårdsverket. 

Skogen mår bäst när man kör med häst

Timmerkörare. Pappersklipp 1939.

Som jag letat efter ett foto från ett projekt i Hälsingland som jag arbetade med där hästar användes i skogen vid drivning, avverkning av rotposter. Men jag har inte hittat den än. Det var där jag såg rubrikens slogan för första gången. Även i Bohuslän arbetade jag med ett häftigt projekt där ett par fjordingar användes för att hyvla stickspån vilket finns på film.

Det är så givande att träffa på landskapsvårdare och skogsägare som tror på hästar som dragdjur och inte ser det som bakåtsträvande. En av de som menar att detta med hästar i skogsbruket är en tillbakagång i utvecklingen är min syster. Så olika är vi. Antagligen menar hon sig följa med i tiden, avlidna människor och därmed kulturhistoria är inte heller högt listade.

Det finns skogsbruksföretag i landet som kör med häst, de är värda all eloge. De finns t ex i mina båda hemlän.

Träd och människa

”Inte tänka, inte minnas, bara stå i vinden som ett träd och böja sig hit och dit.”

Ellen Mattson (f. 1962, besitter stol nr 9 i Svenska Akademin)

”Träden är våra förfäder och efterkommande. De ska överleva oss om vi låter dem överleva.”

Margareta Ekarv (1936-2014)

”Det fanns ögonblick när jag anade att Granen visste Det Hela. Vad Alltihopet handlade om.”

Sara Lidman (1923-2004)

”Träd bär på stora, gamla hemligheter. Man ska ära dem så som man ärar den äldsta och den allra minsta, för utan dem blir man rotlös.”

Halfdan W Freihow (f. 1959)

*

 

I vårt nordliga hem finns inom kommunen träd som är naturminnen. Det är tallar där örnbon finns eller funnits. Trots, eller på grund av, att vi har så många skogtäckta arealer i norr finns totalt sett få naturminnen i form av äldre träd. De flesta skogar kalhuggs och markbereds och träden blir till träprodukter, papper eller kartong osv innan träden hunnit uppnå vördnadsvärd ålder.

 

Så här beskrivs kommunens fredade tallar av lst:

Här finns ett gammalt boträd för havsörn som skyddades redan 1947. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar. I dagsläget finns här dock inget bo, men trädet i sig är spektakulärt med sin platta krona.

Vid Drivören i Nordmalings kommun ligger två gamla boträd för havsörn. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar och därför är extra viktiga att bevara.

Efter Riksteaterns föreställning Vi som bor här som turnerade i landet 2017 skrev Stefan Sundström så här på insta:

 

Bilden är klickbar.

 

Jag är icke förvånad över detta. Stolt? Naturligtvis inte.

Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.

Lennart Sjögren.

Vatten - en självklarhet?

Allt vatten i världen ingår i ett kretslopp. H₂O är en fantastisk kombination av atomer. Allt återbrukas utan att vi normalt tänker på detta. Det är ett världssomspännande system kring jordklotet som vi kanske inte så ofta tänker på hur det det fungerar. Dikten nedan av Wislawa Szymborska beskriver detta kretslopp underbart fint.



VATTEN

På min hand faller en droppe regn
som tappats från Ganges och Nilen,

Från himlafrosten i valrossmustaschen,
från sönderslagna krukor i Ys och Tyros.

På mitt pekfinger
är Kaspiska havet inget innanhav,

Och Stilla havet rinner fogligt in i Rudawa,
samma ström som varit moln över Paris

år sjuhundrasextiofyra,
den sjunde maj klockan tre på morgonen.

Här finns inte munnar nog att säga
alla dina förbiilande namn, vatten.

Jag borde benämna dig på alla språk
och uttala alla vokaler på en gång

och samtidigt vara tyst – på grund av en sjö
som inte hunnit få något namn,

den finns inte på jorden – och på himlen
finns ingen stjärna som speglar sig i den.

Någon drunknade, någon ropade på dig när han dog.
Det var länge sedan och det var igår.

Hus har du släckt, hus har du ryckt bort
som träd och skogar och städer.

Du har vistats i dopfuntar och kurtisanbadkar.
I kyssar och i kistor.

Vadhelst närhelst varhelst något har hänt
står det skrivet i Babels vatten.

Wislawa Szymborska
Ur Salt, 1962

Fruset vatten

Raderna som ger mig en fördjupad tidsupplevelse är dessa:

Och Stilla havet rinner fogligt in i Rudawa,
samma ström som varit moln över Paris

år sjuhundrasextiofyra,
den sjunde maj klockan tre på morgonen. 

(Rudawa är en flod i södra Polen)

Faktaboken Vattnet i vår värld av Malin Falkenmark och Arne Forsman finns i min bokhylla och beskriver vattnets eviga kretslopp / cirkulation bra men på ett helt annat sätt, vetenskapligt.

Bilälskare

En gång i tiden ser det ut som om jag hade tyckte för bilar. Här har jag ritat en figur som står på en bil. Underlaget för det ritade är masonite (så klart).

Idag ser jag bilen som enbart ett transportmedel. Hade jag stannat kvar i byn efter grundskolan hade min inställning till bilar varit annorlunda kan jag tro. Kanske hade jag haft flera bilar stående på gården, bilar i olika stadier av reparationsbehov. Min första bil, en Saab 96 V4,  årsmodell -68, hade kanske stått som relik någonstans. Hur mycket gillade jag inte rattväxel, bakhjulsdrift och frihjul.

Nu föredrar jag bilfritt och vill helst, om det går, gömma bilen helt när den står stilla.

*

Det blev en nationell nyhet i september 2020 då ett ödehus i Hörnsjö brann ner tillsammans med ett stort antal bilar. Av huset återstod efteråt enbart murstocken. Det hela var ingen estetisk syn, varken före eller efter branden.

Foto Per Landfors, Västerbottens Kuriren 2020-09-28

Klicka på texten ovan för att förstora

Nordmalings kommun påstod, i en annan artikel, att en så stor hög skrotbilar kunde ansamlas på ett och samma ställe på grund av att kommunen inte hunnit till Hörnsjö med sin miljöinspektion. Hmm...

Jamen skrotbilar finns väl över hela landet!? Javisst är det så men i Mellansverige, där det inte finns byar, finns dessa bilar på gårdar utan intilliggande grannar. I Norrland finns de överallt - det är naturligtvis inte helt sant det jag skriver men jag upplever att fulbilar är mer exponerade i norr. Endera håller kommunerna bättre efter sina invånare eller så är människor av någon anledning inte lika benägna att samla skrotbilar i söder. Är det en mentalitetsskillnad jag undersöker?

I städer förekommer väl inte skrotbilar på tomter över huvud taget, eller... Den meste finsnickaren jag känner är bilfreak på fritiden. Han håller de bilar han arbetar med inne i sitt garage i centrala stadskärnan i en sörmländsk stad. Allt under ordnade former. Fint så.

Om skogens funktioner, nyttor och värden

När jag hittade den här informationen för två år sedan, var minns jag nu inte, blev jag glad och ledsen. Glad över att ett sådant här initiativ tagits i Skåne och ledsen för att jag inte bor i en del av landet där sådant här händer och jag kunde närvara.

Hur många människor skulle hörsamma ett sådant här initiativ i norra Sverige?

Skulle Nordmalings kommun, Umeå universitet, Västerbottens hembygdsförbund, Västerbottens museum, Region Västerbotten., Kommunförbundet Västerbotten och Länsstyrelsen i Västerbotten över huvud taget kunna samarbeta om en Västerbottnisk landskapsdag??? Komma på idén?

Kärleken till hembygden

 I en broschyr för en hembygdsgård som jag besökte i sommar läser jag:

Hembygdsgården ägs och förvaltas av sockengillet som bildades 1924 och hembygdsgården anlades 1928. Sockengillets uppgift är att:

"att verka för att kärleken till hembygden höjes genom att kännedomen därom vidgas, att hembygdens säregna natur och kultur skyddas, att såvitt möjligt, underhålls-, ombyggnads- och nybyggnadsarbeten planeras i överensstämmelse därmed, att värna och bevara bygdens fornminnen samt att sådana gångna tiders kulturalster, vilka kommit ur bruk, bevaras."

Det där är i min värld något att bli glad över. (Nordmalings hembygdsförening bildades 1942 och hembygdsmuseet har få öppettider.)

*

Förra helgen körde vi 52 mil på småvägar i Kolmården, på Vikbolandet och S:ta Annas skärgård. Målet var ett gammalt träd med stamomfång på nästan 10 meter.

Plötsligt, på en grusväg, stod en stor sten med inskription. Bromsade, klev ur och läste en text som var högtravande på gränsen till vad jag klarar av (det kan lätt slå över till att bli nationalsocialistiskt) - men något i utformningen, placeringen och historien om Conrad Johanssons vägstenar som sattes upp på 1920-talet mellan Bråta och Frugelöt tilltalar mig. Fint utformade och belägna ger de historia till en liten bygd, för mig tidigare okänd. Men inte längre.

Vid Glädjebacken 45 km från Norrköping står en vägsten med följande inskription:

45 km.
Från Norrköping
via Stegeborg

1922
_________

Den bygd dig en gång Herren gav

du trygga folk från slätt och hav
skall aldrig fegt du svika
Den binder dig med tusen band
vid åker, skog och älv och strand,
den är din arvslott rika

Den bygden vuxit bit för bit
ur fäders möda mödrars flit
för den ha böner brunnit
och händer strävat, viljor stridit
kring den har drömmen mjukt och blidt
sin sagospånad spunnit.

Den bygden fager soligt vid
skall du med ärlig trägen id
och månna gärning smycka.
Då skall förkovrad trygg och fri
den dina söners glädje bli
och dina döttrars lycka. 

Vägstenen vid Glädjebacken.

Den förklarande skylten intill.

Två stenar till av fem passerades längs den fina grusvägen. HÄR kan man läsa om Conrad Johanssons inskriptioner på samtliga fem vägstenar.

*

Det här var två exempel på kärlek till hembygden. Men den kan yttra sig på många andra sätt. Men vård hör i samtliga fall ihop med kärleken, vare sig det är hembygd eller mellanmänskligt.

Eftertänksam uppmaning

 

Leave nothing but footprints
Take nothing but pictures
Kill nothing but time

John Muir 

Parkeringsplats vid naturreservat i Östergötland/Sörmland.

”Biologisk mångfald glöms bort när vi pratar om träbyggande och klimat”

Läser en debattartikel i branschtidskriften Arkitekten 3 - 2022. Både som arkitekt och skogsägare delar jag tankarna med artikelförfattarna och därför tar med den på bloggen.

*

Hur kan det vara hållbart att bygga av trä om inte skogsbruket är ekologiskt hållbart? Vi tenderar att mest prata klimat kring skogen. Biologisk mångfald hamnar i skymundan. Men vi måste faktiskt hålla två tankar, eller kriser, i huvudet samtidigt här, skriver företrädare för ACAN Sverige (Architects Climate Action Network)

I reportaget om träbyggande (Arkitekten nr 1.2022) saknar vi en fundamental aspekt som vi vill belysa. Det står i princip ingenting om biologisk mångfald. Man tar heller inte upp frågan om hur ett hållbart skogsbruk skulle kunna bedrivas eller behovet av att skydda de sista resterna av äldre skogar med höga biologiska värden i Sverige.

Vi har alltså minst två (fast egentligen är det ju fler) kriser att hantera, klimatförändringarna och utarmningen av biologisk mångfald. När det gäller skogen argumenterar skogsnäringen, att skogsbruket ska rädda oss undan klimathotet. Men hur står det till med biologiska mångfalden i våra skogar? Den befinner sig ju också i kris. Och med tanke på hur stor del av ytan i vårt land detta handlar om, borde vi vara djupt oroade. Det skogsbruk som bedrivits i storindustriell skala med kalhyggen har visserligen levererat råvaror men det har också en stor baksida som inte uppmärksammats tillräckligt – förlusten av biologisk mångfald.

Från naturskog till virkesåker. Artikelförfattarna poängterar att det mesta av skogsmarken 

i Sverige består av träd som är yngre än 80 år och till allra största delen är skapad av 

människan genom kalhygge och plantering eller sådd. Endast 12,8 procent av skogsmarke

består av skog som är äldre än 120 år (källa SLU Riksskogstaxeringen Skogsdata 2019). 

“En skog är ett levande ekosystem med en rik biologisk mångfald och naturliga processer 

som pågår medan planterade träd i monokulturer är en virkesåker skapad av människan 

enkom för att leverera råvara till industrin”, skriver artikelförfattarna.

Vår nuvarande modell för skogsbruk har lett till utarmning av biologisk mångfald. Kalhyggen med koldioxidläckage, monokulturer i form av gran- och tallplantager, markberedning och markskador som leder till att koldioxid och kvicksilver läcker ut i ekosystemet och sist men inte minst utarmning av skogens mångfald av arter som till exempel mykorrhizasvampar i marken, fåglar i skogen, lavar på död ved och så vidare.

Hur ser då ett skogsbruk ut som kan ta oss ur krisen? Det debatteras det alldeles för lite om menar vi. Kan man tänka sig andra sätt att bruka skogen? Det finns, tro det eller ej, alternativ, bra exempel från exempelvis Tyskland. Att Sverige inte levererar i frågan stämmer dåligt överens med vår självbild som det hållbaraste landet, vilket är ett problem även i andra sammanhang. Vi tror att vi redan är bäst i klassen. Skogsbruket har ju på vissa sätt fungerat, i alla fall för att leverera billig pappersmassa åt industrin. Men nu har vi börjat ana att skogen inte bara är ett ställe där vi hämtar trä. Vi börjar kollektivt få insikt om det ovärderliga, som står på spel för oss alla i denna fråga. Då kan det inte vara ett alternativ att fortsätta som förut.

Här kan vi bidra genom att stödja de företag i Sverige som kämpar för en omställning av skogsbruket. På så sätt skulle byggbranschen kunna driva efterfrågan på ekologiskt hållbart producerad träråvara. Här finns till exempel en aktör som köper och säljer virke från skogsägare vilka förbinder sig att följa en standard företaget har tagit fram som kallas naturnära skogsbruk, en affärsmodell som även har flera fördelar för skogsägaren.

Varför väljer då ett företag att ta fram en egen standard i stället för att använda FSC eller PEFC? Därför att både PEFC och FSC är miljömärkningar som inte gör jobbet. FSC och PEFC är under stark kritik i Sverige av miljörörelsen eftersom det inte får några följder att bryta mot reglerna. Både Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen har lämnat FSC. I stället har dessa certifieringar blivit ett grönt alibi för att fortsätta använda dem med motiveringen att ”de är de enda märkningarna som finns”.

Hur mycket kan vi sen bygga av trä från ett hållbart skogsbruk? Förmodligen mer än vad vi gör nu eftersom den största delen, cirka 80 procent (vedvolym) av träden vi hugger ner i Sverige blir till kortlivade produkter, toapapper, biobränslen och förpackningar, som inom kort blir CO₂ i atmosfären. Naturligtvis är det bättre att använda så mycket som möjligt av råvaran till långlivade produkter och trä är ju ett fantastiskt byggmaterial. Men papper och förpackningar behövs också i våra globala system och sålunda är vi tillbaka till grundfrågan om resursförbrukning och konsumtion.

Vi behöver hushålla med resurserna nu, det borde vara uppenbart för alla. Då behöver vi använda och återbruka det som redan finns, både fastigheter och träråvara. Att avverka måste vara det sista alternativet. Trä är inte ett magiskt material som gör att vi kan fortsätta precis som förut. Det räcker inte att byta material eller metod, vi måste bygga mindre, inte mer. Ja, det kommer att påverka oss på en mängd olika sätt, men det är väl ändå bättre än att blunda och hoppas på att tekniken löser allt?

Slutligen och mest akut av allt: Vi måste vi skydda de spridda rester av äldre skog vi har kvar i landet. Här behövs en nödbroms för att försöka rädda den biologiska mångfalden i Sverige, vår naturs immunförsvar. Vi förfasar oss över vad som händer i Amazonas men har missat vad som pågår i våra egna skogar. Just nu avverkas de sista äldre naturskogarna som inte är skyddade som naturreservat eller nationalpark och blir bland annat byggmaterial och toapapper. Den formellt skyddade produktiva skogsmarken i Sverige utgör endast 5,7 procent. Internationella åtaganden om skydd av ekosystem talar om 30 procent av land- och havsarealen i ekologiskt representativa naturtyper som är av stor vikt för biologisk mångfald. Sverige har med andra ord långt kvar till att stå upp för vårt gemensamma naturarv – skogen och dess ekosystem.

Frågor som skogens tillväxt och hur mycket man kan avverka, koldioxidlagring och biobränslen lämnar vi därhän denna gång. Vi anser som sagt att de tenderar att skymma frågan biologisk mångfald. Även om allt hänger ihop. Och det är ju det som är poängen här.

Anna Holst, Anna-Karin Nilsson, Anna Mistry Bergbom, Hanna Persson, 

Henrik Lindholm & Tove Sjöberg

 

Artikeln kan även läsas här:  https://arkitekten.se/debatt/debatt-biologisk-mangfald-gloms-bort-nar-vi-pratar-om-trabyggande-och-klimat/

"Trä är inte ett magiskt material som gör att vi kan fortsätta precis som förut."

Svenskt jord- och skogsbruk

"Moderniseringens landvinningar eller det av människor och djur övergivna, överexploaterade landskapet? Bertil Almlöfs målning från 1984 kan ses både som en civilisationskritisk kommentar och en vacker bild av ett moget sädesfält i högsommarvärmen."

Ur Jordbruket i välfärdssamhället. 1945 - 2000. (Det svenska jordbrukets historia). Författare Iréne A. Flygare och Maths Isacson.

Kanske kan man göra en vacker målning även av en planerad och planterad monokulturskog med likåriga stammar. En skogsåker. Jag lyckades i alla fall inte ta vackra foton i den "skog" jag inte tänker återvända till.

Sveriges skogsavverkning ökade till rekordnivåer under 2021 och uppgick till knappt 97 miljoner skogskubikmeter enligt preliminär statistik från Skogsstyrelsen. Med undantag från stormen Gudrun 2005 har den svenska avverkningen aldrig varit större. Så det lär bli fler sådana här monokulturella "skogar", fler markberedda, plöjda skogsåkrar. Sverige är kanske inte så fantastiskt som påstås.

"När journalisten Lisa Röstlund granskar en av vår tids ödesfrågor kliver hon ned i skyttegravarna och blottar konsekvenser av kriget. Hon finner hemliga dokument och möter rädda människor som bara vågar uttala sig anonymt, men också de som väljer att prata öppet. Om självmord. Om dödshot mellan grannar. Om etablerade och välrenommerade forskare som mobbas ut. Och om vetenskapsmän som smider planer ihop med industrin. Granskningen vävs in i hennes vardag och väcker svåra frågor."

SKOGSLANDET - en granskning av Lisa Röstlund, 2022. Den boken ska jag läsa. Att diskutera den med övriga hemmansägare i byn vore intressant.

Gökotta på nationaldagen

På Kristi Himmelsfärdsdag var det skitväder. Det blev ingen gökotta som annars är brukligt. Så idag vid 7.30, med solen i ansiktet, bar det av på cykel mot det vackra berget. I ryggsäcken fanns frukosten nerpackad - fil, kaffe, macka och egen äppelmust. Fågelsången var intensiv och göken hördes gala. Grönskan skiftade i olika gröna nyanser, ekar, björkar ,  hassel, granar och tallar - allt var till sin fördel.

Stensöta, liljekonvalj och getrams.

Getrams på sin böjda stängel.

Helt bestånd med getrams.

Vy från utflyktsberget. På andra sidan ån syns ett blommar rapsfält. Nedanför berget satsar kommunen på att hålla standängarna öppna. Snart kommer grannens kreatur att beta där. Den biologiska mångfalden märks.

Tjärblomster i lite en fuktig bergsskreva.

Väl hemkommen till gården möts man av bomullsflaggan i topp. 

Så klart att farmors flagga som för länge sedan hissats i Rundvik kommer upp en sådan här dag.

Buketten med styvmorsvioler jag plockat på berget arrangerades genast i vasen som är inköpt just för dem. Älskar detta! Är glad över att ha hittat nya ställen att plocka mina favoritblommor här vid nya boplatsen. Flera av "mina" blomställen är borta i hembyn. Hörde i veckan om en plats där kattfot växer vilt i kommunen här i Mellansverige. Måste dit. Att se vilda kattfötter är som "att gå i barndom" och minnas hur man gick längs gamm´vägen och plockad kattfötter längs vägrenen nedanför Hallberget.

Och det är inte nog med gökotta.

I eftermiddag blir det fanbärande, musikkår,  kvartettsång och högtidstal på ett berg med park i den lilla stadens centrum. Efteråt serveras kaffe i hembygdsgården (kulturminnesmärkt) ett par kvarter därifrån. Det blir en cykeltur även dit. Traditionen är sen gammalt.

Köket från 1950 fungerar bra

Köket på övervåningen står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 och köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är lysrörsbelysning med glaskåpa. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk med rostfritt stänkskydd ovanför samt svart laboratoriebets på arbetsytan. Ursprungligen fanns en handpump på sidan av bänkskåpet till höger om diskbänken, nu kommer vattnet med självtryck.

Spisen finns kvar, en vit Husqvarna. På den står den röda emaljerade kaffepannan med svarta kanter och knopp igen. Varför ändra ett vinnande koncept?

Jag tror på hållbara och underhållsmöjliga material, långsamma beslut och mekaniska teknikprylar. Den värld som såg detta kök komma till var en helt annan än den vi ser idag. Det är troligt att vi måste avstå från något av det vi har nu för att skapa det vi vill nå i framtiden. Energiförbrukningen måste  hejdas, resursslöseriet stanna av. Det är frågan om vi vill det, om mänskligheten är kapabel att ta tag i och lösa så stora frågor. Det finns inga självklara svar men de är värda att sträva efter.

Varde levande ljus

Earth Hour inträffar år 2022 lördagen den 26 mars  kl 20.30 till 21.30.

 

2021 var första året som vi firade Earth Hour här i huset. Alla andra år har vi befunnit oss på annat håll och sett till att släcka elektriskt ljus där under en kvällstimme. Det brukar vara stämningsfullt.

Släckt elektrisk belysning blev det även denna gång med enkel middag i finrummet och brasa i öppna spisen. Vi började dock middagen redan strax efter klockan 18 så det blev flera timmar utan elektriskt lyse. Vi gjorde vad man förr benämnde "kura skymning" eller "fira skymning".

De här tillfällena en timme en gång om året är underbart lugna och behagliga, då det går att förstå hur livet tedde sig utan elektricitet. En hel del i mitt liv går ut på att förstå förutsättningarna för människor "föritin".

Det här är en tradition vi lever med sedan 2009, det första år vi hörde talas om timmen för nersläckning världen över. Ibland bjuder vi in vänner men inte förra året. Det var pandemitid.

Kakelugnens fogar

 

Den enklaste av kakelugnar - vit och rund.

Vi eldar i kamin, vedspisar och kakelugn. Det går åt så mindre el på så sätt. Vissa rum hålls svala genom att dörrar stängs när vi vill ha det så. 

När jag lämnade stan för landsbygden insåg jag att jag hade möjlighet att leva som man gjorde för ett par generationer sedan - då farstun stod sval under vintern, sval som i ett skafferi så att mat kunde förvaras där. Så ville jag också ha det. Vet ni hur gott det doftar då äpplen förvaras i farstun? Ryms inte all kalasmat under storhelgerna i kylskåpet ställs den ut i farstuskåpet under vintertid. Det är inte alla förunnat att kunna leva så när centralvärme, öppna planlösningar och andra tankesätt gör att man lever med samma temperatur i husets samtliga rum. Jag älskar verkligen zoner med olika temperaturer. Tittar man tillbaka till hur livet levdes fram till 1900-talets mitt lär man sig hur man lever miljövänligare. Allt det här hade inte gått om jag inte levt med en människa som tidigare än jag börjat leva sitt liv utifrån det här synsättet. Jag kan skatta mig lycklig!

Kakelugnen på bilden ovan såg sliten ut när jag först såg den. Det var stora springor mellan kakelplattorna. Men skorstensfejaren dömde inte ut den, det var bara det estetiska utanverket som såg dåligt ut. Så jag blandade till egen kakelugnsfogmassa och snart nog såg det bättre ut.

 

Stora springor mellan kakelplattor.

Kakelugnsfogar efter ett års eldning.

Kakelugnsfog för vit/ljus kakelugn är mycket enkel att blanda till själv. Det är minst lika lätt att själv fylla i fogarna.. Här är receptet jag använder:

2 dl krita
1 dl titandioxid
1 äggvita
mjölk 

Ingredienserna rörs ihop så fogmassan får en relativt fast och grötig konsistens. Den ska vila minst 30 minuter så att kritan får svälla.

Kratsa först försiktigt ut lös fog med en matkniv. Arbeta försiktigt så glasyrens känsliga kanter inte skadas.

Med en gummispatel stryks massan ut i alla fogar. På snirkliga krön och gesimser är det lättare att ta fingrarna till hjälp. Efter fogningen tvättar man bort överskottet med en blöt svamp med rörelser diagonalt över fogarna. I stora fogar behövs ytterligare fogmassa eftersom det bildas sprickor i breda fogar då fogmassan torkar. Ny tvätt med blöt svamp. När fogarna torkat polerar man upp kaklet med en torr bomullstrasa – det blir ett slående fint resultat och man kan elda i kakelugnen direkt efter omfogningen. Allt detta är enkelt att utföra själv.

Kakelugnens princip med slingrande rökgång uppfanns av arkitekt Carl Johan Cronstedt (1709-1779) och general Fabian Wrede (1724-1795) på 1760-talet. Uppfinningen var åtta gånger effektivare än dåtidens värmekällor och vedbesparande. Det var nödvändigt då råvaran höll på att sina eftersom ved och träkol behövdes till de många järnbruken i landet. Stångjärn var en stor exportvara som gav landet inkomster. Hushållen värmde upp hus och lagade mat på kökets äril, den öppna härden, som liksom nutida öppna spisar, ger lite utbyte till rummen i form av värme.

Läs - En värmande eld

Att ligga i framkant...

  

Det går så bra att använda det senaste inom teknologin för att torka tvätt. Vi är några som ligger i framkant när det gäller. Varför slösa elektricitet på en så basal sak som att torka tvätt? (Vid minusgrader går det bra att frystorka tvätt i ett ouppvärmt uthus, inget konstigt med det.)

Åker- och betesmark i världen

En av de bloggar jag följer, en statistikblogg från Jordbruksverket, hade i september 2021 ett intressant inlägg. Andelen åkermark och  betesmark i världen presenterades i inlägget.

ÅKER

Klicka HÄR så kan du se andelen land för land om du för pekaren över respektive land.

 

BETE

Klicka HÄR så öppnas en karta där du kan se procentsatserna land för land.

Här kan du läsa inlägget i sin helhet.

När vi exploaterar vår åkermark i Norden blir vi allt mer beroende av import av de grödor, ja av mat som vi äter. Hur ska vi se på det med tanke på ett hållbart samhälle och miljönytta? I Norrland har nerläggning av jordbruk gått snabbare än övriga landet.

Höbärgning i byn på 1900-talet

Som jag fått det berättat och visat för mig som vuxen, användes olika tekniker för att bärga hö under 1900-talets första årtionden här i byn. De lägdor som kallas nylägdor, det vill säga de som  plöjts, harvats och besåtts med korn eller havre och kanske även höfrö för påföljande år, och som gav god skörd då de befann sig tidigt i växelbruket, dessa lägdor hässjades för att det kraftiga gräset skulle torka bra. Det var på 1920-talet man började hässja hö och då använde man stånghässjor som jag kan se på äldre foton. Morfar var mån om att "setfoten" kring hässjan skulle vara noggrant räfsad. Där skulle inget utspritt hö ligga.

Under 50-talet införde pappa linhässjor. Som linor användes tjärade hampasnören. Det är den typen av hässjor jag själv minns från somrarnas slåttanna. Någonstans finns en VHS-film från 90-talets slut som jag spelade in där pappa visar hur gången är när en linhässja sätts upp. Hässjorna står alltid i öst-västlig riktning här i trakten.

Nylägden gav mer skörd än gammlägden där hö skördats under flera år efter senaste plöjningen och utarmades allt mera innan den plöjdes ånyo.

        Stånghässja tidigt 1950-tal                                      Linhässja 1970 utan linor pga höladning.

Innan man började torka hö på hässjor, som är en 1900-tals företeelse, torkade man "på bredden" (tôrke på bredda). Och det var så man fortfarande gjorde med gammlägden då mamma var barn.

På morgonen slog man höet med lie. Varje slag fick ligga ett tag. När slaget torkat på ytan rörde man upp det, det vill säga att flera slag räfsades ihop till en fluffig sträng som fick torka.

På eftermiddagen "tvitte" kvinnorna. Det innebar att räfsan användes för att bre ut allt hö, sprida det så att det skulle torka i solen. Det var kammen på räfsan som användes. I mammas barndom gjordes detta på "gammlägder".

Innan kvällen förde man ihop höet igen till en sträng och av den gjordes flera "seten" Man "sete" för att undvika att dagg (och regn) förstörde höet. På morgonen kastades "setena" ut med harvtyget (räfsskaftet) igen för att torka ytterligare. Så höll man på tills höet var torrt. Gissa om fröerna föll till marken...

När allt hö var torrt räfsades/föstes strängen ihop med räfsskaftet till en "dyscha". "Dyschorna" fördes med skrinda till hölage (höskullen)

 

Detta var att torka "på bredden".  Det var endast på gamla lägdor morfars familj gjorde så, på nya lägdor (dvs nyligen plöjda och sådda med korn/havre och kanske höfrö) hade man börjat hässja med stånghässjor på 1920-talet.

 

Räfsning under olika decennier. På sista fotot hässjning av hö på linhässja. Pappa spänner ännu ett linvarv med dubbelt halvslag.

Höladning ute Aspänge´ (utmark där två hölador fanns)

*** 

 Museala hässjor

Jag tror faktiskt att jag är den yngsta i byn som varit med om småbrukets göromål utan mycken maskinhjälp eftersom mina föräldrar hade kvar jordbruket ända tills jag var 15 år vilket jag är stolt och glad över. Alla andra hade lagt ner jordbruken före oss utom två bönder som då börjat med större jordbruk där t ex hässjning inte ingick. Skulltorkar och snart nog plastat ensilage och balar tog över. Det är inte så märkligt att jag intresserar mig för de här kulturfrågorna, för etnologi och folklivsforskning, då dessa handgripliga göromål vid ett småbruk är försvinnande vetskap. Snart nog är allt enbart smal akademisk kunskap från att ha varit bred praktisk kunskap. Numera kan jag se några få hässjor när jag sommartid rör mig runt i Sverige - men det är nostalgihässjor i det stora hela. Som ovan från Jamtli i Östersund. Det är inte längre ett årligen återkommande MÅSTE för att få mat till hushållet.

 

***

Lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa

Detta är en film tagen vid en workshop om lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa. Anordnad av nätverket Svenska kulturlandskap den 15 -16 juni 2016. Roland Öjeskog berättar och visar hur det nyslagna höet tas om hand under hässjningen på denna plats.