Gräset är slaget med liar, sedan hopräfsat med träräfsa (harv sa mina föräldrar). Landskapsvård och byggnadsvård är nära förknippade med varandra. En sliplie med överarmsorv används på bilden, jag använde en gammal sliplie med kort orv och fick gå "vikt som en märla". Vi har var sitt överarmsorv men de finns på var sin släktgård - dessvärre. Min finns i norr. Slipstenar finns på båda platserna och detta år stod jag för slipningen av liebladen.
Så var det att växa upp på 50- och 60-talet med ett småbruk.
Grönan äng
Människan skådar med andakt hur hela naturen
kläder sig grön och sträcker små blomster mot skyn.
Vad skall icke då de helt vegetariska djuren
känna i dag inför denna aptitliga syn?
De har ältat sin sura konserv och sin cellulosa
men deras bedrövelses tid är omsider förbi.
De skall icke stå inne i båset och idissla prosa.
Nej, de skall tugga violer och skir poesi.
Alf Henrikson
11 maj 1958
Hur många ko-kompisar har mjölkkorna? Förändringen inom bestånden av mjölkkor mellan 1977 och 2022 kan ses via länken. Mjölkkossorna minskar i antal, köttkorna ökar. Mjölkbönderna gör en bra insats för oss alla men jag undviker att köpa Arlas produkter. Arla som nu är en svensk-dansk.tysk koncern. Norrmejerier och Grådö mejeri ligger annars närmast till hands.
”Äng är åkers moder” brukar man säga – eftersom ängsmarken varit avgörande för jordbrukets utveckling. Utan hö från ängen överlevde inte boskap vintern, och utan boskap blev det ingen gödsel till åkern. Men ju mer hö desto mer gödsel, större åkermark och bättre skörd.
Slåtterängen är en artrik miljö med en mängd sorters blommor och gräs, fjärilar, fåglar och svampar. Här kan både insekter och större djur bosätta sig eller finna föda, och pollinerare som bin och humlor kan göra sitt jobb.
I och med jordbrukets rationalisering har en stor del av ängsmarkerna blivit skogsplantage eller vuxit igen på egen hand. Men på ett fåtal platser runtom i Sverige slås fortsatt det höga ängsgräset med lie varje sensommar.
Tänk att jag har växt upp med detta levnadssätt i ett småskaligt
jordbruk i en liten by. Det är jag stolt och glad över. Där naturgödsel
spreds över åkrarna, hö och grönfoder hässjades, korna gick ute på
efterbetet under sensommaren, de mjölkades för hand, efter kalvningen gav korna
näringsrik råmjölk och det som kalven inte drack kunde bli kalvdans,
hönsen värpte ägg för husbehov.
Hur bra mat åt vi inte då, ingen superprocessad föda alls.
Men jag blev också bestört då en jämngammal väninna, som växt upp i samma by och med ett litet familjejordbruk, inte insett förrän som 50+ are, då vi talade om detta, att utan kreatur växer markerna igen. Det fick mig att fundera över människors sätt att förstå och analysera sammanhang eller inte. Och om hur olika intressesfärer formar människor med samma uppväxtförhållanden.
Det är så lätt att säga att vegansk mat är bäst för oss människor men då får vi också bereda oss på att landskapet fortsätter att växa igen. Åkermark och vall (lägdor) behövs då inte till kreatursfoder och i norr inte heller till spannmålsodling. Men visst bör vår köttkonsumtion minska. Vi borde äta bättre kött än storskaligt industriproducerat. Kött som kostar lite mer.
Igår, den 3 december, utsågs fäbodbruket/säterbruket i Sverige och Norge till immateriellt världsarv av UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization).
"I Skandinaviens berg, skog- och kustområden finns sedan århundraden en historia av att flytta boskap till sommarbete och det har gett upphov till en mångfacetterad fäbodkultur. Fäbodbruk handlar om allt från djurhållning till livsmedelsproduktion, markförvaltning, hantverk, musik, berättande och ritualer. Det är en tradition som formar landskapet och bidrar till den biologiska mångfalden. Verksamheten fyller även en social och kulturell funktion för utövarna."
"Immateriella kulturarv är traditioner, seder och bruk som har överförts mellan generationer, till exempel olika former av hantverk, ritualer, musik och berättelser. Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet syftar till att säkra respekten för och öka kunskaperna om dess betydelse."
Ovanstående och mer finns att läsa på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen
"Immateriella kulturarv innefattar traditioner, seder och bruk som överförts mellan generationer. I fäbodkulturen ingår bland annat kunskap om djur och natur, skogsbruk och musik."
Här syns de vaxduksböcker som jag kallar hushållets loggbok/-böcker. För mig är de värdefulla, de ligger mig varmt om hjärtat.
De andra sträcker sig från 1937 till 1990-talets mitt. Det är krig och fred, födslar och dödslar glädje och sorg. Det är mestadels pappa som skrivit, mamma hoppar in emellanåt efter giftermålet 1950. Deras olika kynnen kan beskrivas som fakta kontra känsla.
De här anteckningsböckerna är en källa till kunskap om byggnaderna och arbetet med det lilla jordbruket fram till nedläggningen 1971. Varje års skörd finns prydligt nedpräntad, inköp redovisade, speciella händelser noterade t ex när grävning för vattenledning gjordes är en bra sak att känna till och kostnader för detta. Sommarstugans tillblivelse är klargjord. Det som skiljer sig mest från dagens situation är hur mycket man hjälpte varandra här i byn förr i tiden - ja det gällde helt klart samhället i stort.
Under detta tak sitter jag och äter frukost i Mälardalen varje solig dag. Äppelträdet som bildar tak och ger skugga planterades för ungefär 100 år sedan av de människor som bodde här då, ett familjeträd som var så vanligt förr i tiden och som har inympats med tre olika äppelsorter.
Kronan bildar ett rum som ger vandrande skugga. Rummet är tydligt och stammen med grov bark är pelaren som bär upp taket.
Rumsbildning, rumslighet, gårdsrum, olika rum utomhus är sådana där uttryck som arkitekter svänger sig med och som inte alltid förstås av alla. Ett rum måste inte ha fyra täta väggar och ett (sadel)tak. Ett rum kan lika gärna vara en glänta i skogen.
Volym, kavitet, form och anpassning till platsen (genius loci), landskapet, gårdsstrukturen, stadskvarteret är kvalitéer som en arkitekt ska ta hänsyn till för att en byggnad, en platsbildning ska bli estetiskt tilltalande, hållbar och och ändamålsenlig. Och eventuellt smälta in i en lokal tradition som inte behöver betyda fyra väggar med sadeltak.
Om man är inne i tänket finns otroligt många fina, vackra, intressanta besöksmål bara i vårt land. Hus är kul. Men det är även lätt att bli ledsen när man beskådar mycket av det som är hemmasnickrat.
... gör mig glad!
Slamfärg är en härlig färg att arbeta med - då är det. Senast huset målades var det med röd alkydoljefärg. Den hade färgförändrats och fått blåstick i tonen. Det var färghandlarn dära Vall´n som rekommenderade den färgtypen och det blev föräldrarnas val. Nu väljer jag den färg jag själv vill ha, den färgtyp som huset en gång målades med och som hängde med till 1969.
Hantverkarna gör ett fint träarbete och jag målar rött med slamfärg, mannen med bruten vit linoljefärg.
Ladugården är riven och ersatt med ett trippelgarage sammanbyggt med bostadshuset. Utöver detta dessutom en fristående låg uthusbyggnad med flackt takfall - en volym som traditionellt inte är bruklig här.
Det är inte ovanligt att vackra bostadshus förändras på detta vis endast med tanke på praktiska hänsyn.
I somras hittade vi under en utflykt till en liten sörmländsk stad en hembygdsgård som vi inte kände till tidigare. Där fanns många ditflyttade byggnader, bland annat denna bysmedja. Vid något tillfälle hade man ansett den så kulturhistoriskt värdefull att den flyttats hit 1966.
Förutom den flyttade timringen uppförde föreningen även ässjan med det ursprungliga teglet. Smedjan
innehåller också, förutom härden, bälg, städ och komplett
verktygsutrustning för en smed. Smedjan är i dag fullt användbar.
När jag stod där tänkte jag genast på min hembys bysmedja,
Den är sedan länge garage. Där finns ingen murstock längre och därmed ingen skorsten, detta är rivet.
Erik Ors´ (Erik Olofsson) bodde på en gård där borta där den gamla Kustlandsvägen viker av till vänster, söderut
Den här fotografiet är från 1950-talet och finns hos Västerbottens museum. En milsten står vid den tiden framför smedjan.
Den sista delen av den släktgård dit smedjan ursprungligen hörde revs 2006. Ägare var en kristdemokratisk kommunpolitiker som köpt fastigheten för skogens skull. Även den del av den timrade ladugården som fortfarande var kvar, revs. Det var byns äldsta ladugård och en del av vår kulturhistoria.
Smedjan förlades oftast utanför själva gårdsgruppen, gärna vid ett vattendrag, för att minska risken för eldsvåda. Den var ofta en fyrknutad timmerbyggnad med fönster och murstock/skorsten. Golvet bestod av stampad jord. Där inne fanns vattenämbar för härdning, arbetsbänk och städ och kanske viktigast - härden och blåsbälgen för inblåsning av luft i ässjans eld.
En husbehovssmedja för smide av verktyg och beslag var ganska liten som syns på de två exempel som visas här. Smeden blev ofta anlitad av andra bönder för att smida vad som behövdes för tillfället och förstås komplicerade smidesarbeten. Jag tar för givet att många av de smidesbeslag som sitter på byns uthus är smidda här - om de nu finns kvar och inte är ersatta.
En gång i tiden hördes hammarslag här inifrån och eldskenet flammade genom fönstret när det var mörkt ute. Just nu läser jag Du tysta källa av Sven Edvin Salje från 1946. En handelsbod är en viktig miljö i denna utvecklingsroman som har en ung mans bildningskamp i fokus. Torvid bor granne med en smedja och tittar ofta in till smeden och miljön kommer med i romanen som ger god inblick i livet på 30-40-talets levande landsbygd.
På väg norrut denna julisemester sökte vi upp Ersk-Matsgården utanför Hassela. Resan tog tid så vi hann dessvärre inte dit under öppningstid (12-16). Vi kände oss välkômna ändå och det vi såg gjorde att ett besök underöppningstid måste bli av. Nordanstigs kommun ser till att bevara, förvalta och göra gården levande.
Den grå gårdsbildningen som mötte oss är en ensamgård, byggd av ättlingar till de svedjefinnar som för drygt 400 år sedan invandrade till den här trakten.
Här odlas svedjeråg som växte hög och grann.
Fina gamla fönsterbågar fästa med hästskosöm.
Det gröna kulturarvet utvecklas på gården under ett treårigt projekt. Genom slåtter och bete hålls arealerna öppna vilket gynnar växter och insekter.
På bilden syns det stora pärlanne där olika sorters potatis odlas. Det var uppmuntrande att se ett så stort potatisland som inte var kommersiellt anlagt.
En verkligt vacker entrébro till en ekonomibyggnad! Finns något vackrare än natursten som bro?
Inuti något som kan ha varit ett vagnslider såg det ut så som ovan.
Batteridriven belysning i utformning som fotogenlampor var den enda belysning vi såg. Ett enkelt utomhuskök fanns bakom ena bostadshuset och nära krydd- och köksland samt en vedeldad vattenvärmare. Jag antar att de gamla köken inne i mangårdsbyggnaderna var intakta utan moderniteter. (Dessa byggnader var stängda vid vårt besök.)
Under året har en storhässja för torkning av sädeskärvar med svedjeråg uppförts. Men i 2023 års broschyr står något märkligt:
"Förr torkades hö antingen på slag eller genom hässjning och i år sätts en storhässja upp vid gården. Torkning på hässja är mindre känsligt för regn eftersom det yttersta lagret fungerar ungefär som ett paraply för det underliggande höet"(???)
Allt är rätt och riktigt förutom sista ordet - höet. Det är väl ändå inte hö som torkas på en storhässja! Men detta rättas nog till inför nästa år. Och då storhässjan invigdes på Kulturarvsdagen den 9 september framgick säkerligen hur den utnyttjades för torkning av säd och inte hö en gång i tiden.
*
Jag önskar Nordanstigs kommun lycka till med fortsatt förvaltning och
levandegörande av Ersk-Mats gården där Erik Mattsson och hans hustru
Karin en gång levde och verkade. Vi fick en fin sommarkväll där och återkommer.
Bästmjölken.
Störstmjölken.
Norrland ska då vara mest med 1,75 liters mjölkförpackningar på mellanmjölk och standardmjölk. Heja!
Nu är det bara plastkorken som irriterar :-)
"Se gärna på byggnaden som ett historiskt dokument, en informationsbank som kan svara på många olika frågor om de människor och djur som bott på gården. Frågor som kan vara svåra att få svar på om man "renoverar bort" all information. Även till synes obetydliga detaljer är produkter av någons tankemöda och många gånger hantverksskicklighet, som kan ge ledtrådar till en byggnads historiska användning."
Ur Lantbrukets byggnader som behandlar olika byggnader på gårdar i Sörmland, deras användning och husens olika delar. Även tips på underhåll och renovering.
”Vi har några kor, de står i båsen i ladugården, de vänder sig mot en när man kommer in och betraktar milt, de tuggar. Lukten i ladugården är stark, vi barn rynkar på näsan och vill inte gå in. Mamma och pappa byter kläder innan de går till morgonmjölkning och kvällsmjölkning, mamma knyter en duk om håret. Att lukta fähus är en klassmarkör. ”Hänger trådan å låfftar åv föjse”, heter det om de slarviga, de oordentliga, de fattiga. Deras kläder är alltså så dåligt sydda att det dinglar trådar från sömmarna, och så luktar det ladugård om dem. Sådan vill man ju inte vara. Man undviker ladugården, trots kornas underbara blickar. Fast när det kommer en kalv är det svårt att hålla sig därifrån. Jag traskar med pappa och Hjärton till Malax för att låta henne betäckas. Vi går längs vägen, pappa först med Hjärton i rep, jag bakom kon för säkerhets skull. Det är minst 10 kilometer till Malax, bilarna passerar snabbt på raksträckan. Hjärton är alldeles brun. Hon ser liten ut under den stora tjuren. Man släpper alltså in en ko till en tjur, strax klättrar han upp på henne och sätter igång med det som var tänkt att han skulle sätta igång med. Jag rynkar på näsan igen. Sen går vi hem samma väg. När kalven föds hjälper pappa den att komma ut. Hjärton kröker rygg och brölar, kalven skjutsas ut i en pöl av hinnor. Den har trubbig mule och vill suga på våra fingrar med sin sträva lilla mun. Mamma lagar kalvdans på råmjölken, det är det godaste som finns. Kalvarna kallas sippar. Det är roligt att ha en liten sipp i en kätte.”
Ur Här brusar strömmen förbi, självbiografi av Stina Ekblad, 2020.
Vi har liknande bakgrunder vi Stinor. Stina Ekblad är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.
*
Jag tycker mycket om kor, dessa trygga, lugna, idisslande kreatur med mjuka, fuktiga mular. Minns hur mamma hade en sjalett över håret och tog på sig en rona (blåblus säger man visst på rikssvenska) och ibland vida byxor (annars hade hon aldrig långbyxor) innan hon satte sig på en låg pall för att mjölka för hand. Väl begagnade ronor har jag sparade för deras affektionsvärde.
Jag följde pappa med Rosa till Holmlunds tjur i grannbyn. Jag hoppades att ingen skulle se mig när vi gick gammvägen fram med pappa först som ledde Rosa som svängde med rumpan och jag sist. Takten var sävlig. Det här var då småbruksepoken nästan var till ända i byn.
Kalvkätten med en söt kalv glömmer jag inte. Hur kalven fick råmjölk och hur en del togs undan för att bli kalvdans. Jag har några år in på 2000-talet bott så jag haft tillgång till råmjölk från närmast belägna mjölkbonde. Väldigt uppskattad lokalproducerad lyxdessert!
Jag hittade ett blogginlägg om äldre fototekniker och där fanns länkad en traditionell sång - The Milkmaids Song (Mjölkerskans sång).
Lyssna till The Milkmaid´s Song (Where Are You Going My Pretty Maid).
Om det finns någon liknande sång här i landet känner jag inte till men väl berättelser om fäbodstintor som kulade och blåste i näverlur.
Mamma och pappa hade under några somrar i början av 50-talet ett sommarbarn på grönbete hos sig. Det var en pojke i från en Stockholmsförort. Han var äldst i syskonskaran. Alla verkar ha trivts med arrangemanget. Vänskapen med mina föräldrar blev livslång.
Det här sättet att låta stadsbarn få komma ut och njuta av livet på landet var välorganiserat. Barnen kunde få komma till barnkolonier eller feriehem. Jag tänker på kollot Barnens ö samt känslan i Här kommer Petter. En sommarberättelse av Hans Peterson från 1963 som blev tv-film.
Vi hann få in höet under tak igår, torsdag, innan regnet kom.
Den gamla höskrindan blev helt fylld av hö från gårdstunet, mer hö än som sista bilden visar ska lassas på innan allt är klart. Torkningsprocessen har förlöpt bra. Kan vi ta semester nu?
Finns knappt något som doftar så gott som nyslaget och torkat gräs...
Ur Jordbruket i välfärdssamhället. 1945 - 2000. (Det svenska jordbrukets historia). Författare Iréne A. Flygare och Maths Isacson.
Kanske kan man göra en vacker målning även av en planerad och planterad monokulturskog med likåriga stammar. En skogsåker. Jag lyckades i alla fall inte ta vackra foton i den "skog" jag inte tänker återvända till.
"När journalisten Lisa Röstlund granskar en av vår tids ödesfrågor kliver hon ned i skyttegravarna och blottar konsekvenser av kriget. Hon finner hemliga dokument och möter rädda människor som bara vågar uttala sig anonymt, men också de som väljer att prata öppet. Om självmord. Om dödshot mellan grannar. Om etablerade och välrenommerade forskare som mobbas ut. Och om vetenskapsmän som smider planer ihop med industrin. Granskningen vävs in i hennes vardag och väcker svåra frågor."
SKOGSLANDET - en granskning av Lisa Röstlund, 2022. Den boken ska jag läsa. Att diskutera den med övriga hemmansägare i byn vore intressant.
Finlands vita ros, som ursprungligen är ett skott från granntanten Hildur hemma i byn, har blivit en vacker rosenbuske i Mellansverige. Jag är glad över den.
Några kvistar av denna vita ros blev min mammas brudbukett. Samtidigt fick hon ett skott av Hildur och planterade detta vid sommarstugan där rosen lever vidare, numera utan öm omvårdnad.
Uppe i norr blommar den i juli, i Mellansverige tidigare.
