Hushållets loggböcker

Här syns de vaxduksböcker som jag kallar hushållets loggbok/-böcker. För mig är de värdefulla, de ligger mig varmt om hjärtat.

Det finns åtta stycken plus en mindre som är äldst. Den mindre påbörjade pappa som 9-åring 1926, i den finns både text och teckningar.

De andra sträcker sig från 1937 till 1990-talets mitt. Det är krig och fred, födslar och dödslar glädje och sorg. Det är mestadels pappa som skrivit, mamma hoppar in emellanåt efter giftermålet 1950. Deras olika kynnen kan beskrivas som fakta kontra känsla.

De här anteckningsböckerna är en källa till kunskap om byggnaderna och arbetet med det lilla jordbruket fram till nedläggningen 1971. Varje års skörd finns prydligt nedpräntad, inköp redovisade, speciella händelser noterade t ex när grävning för vattenledning gjordes är en bra sak att känna till och kostnader för detta. Sommarstugans tillblivelse är klargjord. Det som skiljer sig mest från dagens situation är hur mycket man hjälpte varandra här i byn förr i tiden - ja det gällde helt klart samhället i stort.

Jämförelse

 

Det här gamla fotot är från 1940-talet och beskuret för att byggnaderna ska framträda tydligare. I förgrunden syns systrarna  Rakel och Gudrun Johansson vars morföräldrars hus syns till höger om dem. Detta  timmerhus revs och strax dessförinnan hade ett nytt hus med korsplan uppförts med brädfodrad regelkonstruktion på samma gårdsplan. Det var vanligt här på 30- och 40-talen. Ladugården skymtar längst till höger. Till vänster i bild syns bostadshuset tillhörande familjen R. enligt muntlig uppgift uppfört 1909 med tillhörande lagård. Huset är även det uppfört i lösvirke med regelkonstruktion.

Denna bild är från oktober 2024. Det stora timmerhuset ersattes under tidigt 1970-tal med ett lågt bostadshus byggt med reglar och isolering. Den välbevarade lagårn finns kvar, välskött och vacker, målad med röd slamfärg och med pannplåt på taket.

Denna bild visar hur landskapet blivit lummigare då jordbruket upphörde. Foto från juli 2024.

Här är det gamla fotografiet obeskuret. Vyn är tagen från vedbacken på vår gård. Jag kan inte låta bli att tycka om det jag ser på bilden, traditionella byggnader samt ett landskap med brukade lägdor. Den gamla kustlandsvägen går förbi framför husen då som nu.

Samma vy som ovan i juli 2024.

Här är ytterligare ett gammalt kort med de två fastigheterna. Bakom Erik, bror till systrarna ovan, syns hans morföräldrars timmerhus. Fint tycker jag som aldrig sett det. Erik lät så småningom bygga det låga röda 70-talshuset i samma läge som det rivna timmerhuset.

*

När jag tittat på kartor, gått igenom berättelser jag fått fram genom samtal med äldre personer i byn, gjorde jag en sammanställning över de byggnader som rivits och de som byggts nya. Den plankartan är alltför stor för att få med här på bloggen.

Att överblicka tillvaron

Är det så att kulturmänniskor har ett annat krav på överblick, helhetssyn och gemensamhetsarbete än tekniktroende?

"

Olika sätt att navigera i tillvaron

Här under sommaren hyrde vi bil och besökte ett antal intressanta platser och städer i Sverige. Jag älskar kartor och har aldrig känt något behov av att använda gps, men idag finns det i alla nya bilar, därför testade vi. Det är onekligen en fantastisk uppfinning, men liksom all teknik har den både för- och nackdelar. Fördelen med en karta är att den inte bara visar på möjliga vägar, den förmedlar även en bild av hela sammanhanget som man har att orientera sig i. Man får en känsla för landskapet och hur olika platser förhåller sig till varandra. Kartan tvingar en dessutom att lyfta blicken och hålla utkik efter skyltar, annars kommer man fel. Använder man gps tar den eget ansvar och ser till att bilen hela tiden rör sig mot den önskade destinationen. Jag vet att man inte tvingas till det, men min känsla är att uppmärksamheten riktades mer mot skärmen än mot landskapet. När vi använde gps var det lite som att färdas i en tunnel och först när vi kom fram upplevde jag miljön utanför bilen igen. Det kändes lite som att åka tunnelbana i en storstad. Plötsligt är man bara där, utan en aning om vägen dit eller hur de olika platserna förhåller sig till varandra. Jag kände mig snuvad på något viktigt, en central aspekt av semesterns resande.

Sommarens erfarenheter får mig att tänka på vad ny teknik gör med oss. Jag vill se kunskapen som ett sätt att navigera i tillvaron -- det är så jag motiverar utbildning och ser på kunskap, som ett orienteringsredskap. Och det är även därför jag inte okritiskt bara omfamnar ny teknik och digitala lösningar. Något går förlorat när man ger upp beprövade handlag och fungerande tekniker som man är bekant och trygg med. Digitaliseringen är inte automatiskt och aldrig självklart en förbättring. Visst går det snabbare och många gånger är det tveklöst säkrare att använda teknik, men utan kritisk reflektion över vilka värden och kompetenser som går förlorade finns en risk att samhället suboptimeras och att det som gör oss människor till människor regredierar. Vilka kunskaper och kompetenser försvinner i transformationen, och är det ställt utom varje rimligt tvivel att vi människor klarar oss utan dessa kunskaper om kompetenser? Ställer man den frågan riskerar man att avfärdas som en nostalgiker, vilket jag inte är. Jag använder tekniska verktyg varje dag och mitt skrivande förlöstes när jag började blogga. Liksom alla verkligt viktiga frågor är den öppen, det finns alltså inget givet svar. Enda sättet att adressera frågan om vad ny teknik gör med oss är att närma sig den med ett öppet sinne, samtala med andra om olika möjliga svar och lyssna mer än man talar själv.

För några dagar sedan satt jag på ett tåg där tekniken strulade. Vi stod stilla först i Flen och sedan utanför Vårgårda. Sen stannade tåget i Alingsås där jag som tur var kunde gå av för att ta pendeltåget hem, men det var inställt och ersatt med buss. Orsaken? Signalfel. Spåren och kontaktledningarna var det inga problem med, det var som så ofta den digitala tekniken som strulade. På tåget läste jag en artikel i tidskriften Skriva som jag köpt på stationen, som fick mig att känna obehag. Artikeln handlade om ljudböcker. Obehagskänslan kom sig av att det kändes som jag läste en artikel skriven av en algoritm, eller enligt en tydlig manual som inte givit skribenten något utrymme att tillföra något eget. Innehållet var själlöst och handlade uteslutande om att upprepa vad olika människor, företrädesvis ekonomiansvariga på kommersiella förlag, sagt om ljudböcker. Budskapet var att den som försvarar pappersboken gör det av nostalgiska skäl, vilket inte problematiserades utan togs för en sanning. Som om det var ställt utom varje rimligt tvivel att man kan "läsa" genom att lyssna och att pappersboken spelat ut sin roll, vilket jag och många andra menar är en djupt problematisk villfarelse. 

Jag värnar tryckta böcker av samma skäl som jag värnar kartor. Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker, liksom kritiken mot digitaliseringen, handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. 

En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril.

"

Eddy Nehls

https://flyktlinjer.blogspot.com/2023/08/olika-satt-att-navigera-i-tillvaron.html

På en byastämma förra året gick sekreteraren gick igenom olika samfälligheter som samägs av oss hemmansägare. Styrelsen vill avverka skog. Bildvisningen skedde digitalt och områdena presenterades var för sig utan någon som helst koppling till övrig samfälld mark eller till konglomeratet av byggnader i byn. Inget sammanhang mellan platserna uppstod, ingen helhetsbild visades. Jag har sedan länge läst in mej på vad vi hemmansägare äger gemensamt och också vad områdena en gång i tiden avsattes för men tycker trots det att informationen var undermålig. Det är inte alla som känner till de olika områdena.

Tanken är att vi framöver ska titta på "Min karta" på mobilskärmen och där se vad vi äger gemensamt. Var och en med huvudet nedböjt över den lilla skärmen och hitta till samma koordinater för att prata om samma plats. Någon "tillsammans"-känsla finns inte vilket är så typiskt för vår tid. Att tänka på sig själv och inte på gruppens bästa. Jag tänkte på detta då jag läste den välskrivna texten som jag citerat direkt i början av inlägget.

Är glad över att ha levt i båda världarna, före och efter digitaliseringen. Det är inte boomer-generationen som är vattendelare då det gäller syn på digitalisering utan det är kulturtänkare kontra tekniktroende, humanister kontra naturvetare.

Björkved

Av björkraden som fälldes blev det mycket ved. Björkved är guld värt då man värmer upp huset med vedeldning.

Behovet av att ta minuter finns då man har så mycket björk att kapa med kapverket och sen ska kubbarna klyva med yxa till lagom grova vedträn.

Arbete pågår. En rund vedkast är på gång att skapas men den övriga veden ladades så småningom in i vedboden. Sågspån blev det mycket av.

Runda vedtraven klar. (Men varför plast på toppen?)

Ser ni potatislandet där i bakgrunden. Så stora pärlann var det länge sedan jag såg hos privatpersoner, hos yrkesmässiga potatisodlare är de dock mycket större.

Så vill man ha det

 Lugnt, lustfyllt och gott om plats för livet.

Kommunens digitala marknadsföring vid E4.

Invasiv jättebalsamin

Jättebalsaminer invaderar byn från olika håll. Mellan de här balsaminerna och grönytorna där bakom rinner bäcken. På slänten trivs jättebalsaminerna och jag upplever dem som ganska nya här.

Gamm´vägen slingrar sig här förbi, här så nära bäcken som ingen annanstans. Vägräcket skönjs, vägrenen är inte omhuldad, dvs slagen, så här mot mitten av augusti.

Det inte ovanligt att trädgårdsrens och löv dumpas i bäcken som rinner genom byn. Nerför bäckslänten  och så är man av med trädgårdavfallet. Vattendraget används som slasktratt kanske man kan säga. Inte bara just här på bilden ska tilläggas.

Även här går gamm´vägen förbi. En gång i tiden, när detta fortfarande var en ganska fin lägda med bäcken rinnande till höger, var detta platsen för den årliga majbrasan.

Till vänster ligger en bebodd fastighet där också balsaminerna breder ut sig. Har de spritt sig härifrån till bostadstomten eller tvärtom? Marken med de invasiva växterna på de fyra fotona ägs av två av ledamöterna i byalagets styrelse.

*

Här växer de förhatliga jättebalsaminerna i grannbyn med vy från Riks 13. Fotot är taget från bilen. Detta är en hästhage eller har varit en hästhage nu med invasiva växter och sly.

(Lupinerna i byn är inte bortmotade ännu men förhoppningsvis på god väg att utrotas.)

Jag anar att det öppna jordbrukslandskapet kommer att vara borta inte alltför långt in i framtiden. Det finns de som skyndar på omvandlingen genom granplanteringar. Vilken typ av nyinflyttade vill byn ha? Några som bryr sig om landskapet som helhet? Vill sådana familjer flytta hit?

Här kan man läsa om invasiva arter, skrolla ner till jättebalsamin.

Sommaren som var

 

Trädgårdsmöblerna blev inte mycket nyttjade denna sommar. Alls.

Minns för ca 10 år den då vi hade besök av en ny bekant. När han såg stolarna undrade han om det verkligen var äkta Grythyttemöbler vi köpt, han var tvungen att konstatera det genom att spana in metallskyltarna som stolarna är behäftade med och kunde konstatera att så var fallet. Jag bara häpnade. Så oförställt sätt att på detta sätt ifrågasätta om vi verkligen hade råd med dessa utemöbler. Jag upphör numera aldrig att förvånas över människor här. Bordet som syns på bild är från min barndom och förblir kvar. Det används även när mattrasor såptvättas. Träytan är väldigt len på grund av det.

En annan sak som präglade denna sommar var att vi upplevde ljuden från tågen på Botniabanan samt från E4 så väl. Kanske var de ostliga och sydostliga vindarna förhärskande i somras? Eller kan det bero på de avverkningar som gjorts? Skog skapar normalt en naturlig ljudbarriär.

Brevbärare Edlund

 

När jag tittar i föräldrarnas foton och hittar jag detta. Mamma har fotat byns brevbärare som kom cyklande med läderväskan fylld med post. Brevlådorna var många och alla var inte samlade i en klunga så det blev många stopp. Gullbrand var den siste brevbäraren här som cyklade, han dog 1984 enligt mina anteckningar och var då 77 år gammal. Han och hustrun Elise bodde norr i byn, ôppe Myra. Postkontoret låg i grannbyn och styrdes av Greta Edström. Posten och lanthandeln låg i samma byggnad som var uppförd på 50-talet centralt i byn.

Jag antar att Greta sorterade dagens post och Gullbrand var en av brevbärarna som hämtade den för utdelning. De var två viktiga personer för att Postverket skulle kunna hålla kommunikationsförmedlingen igång.

Det var trevligt att finna det här fotografiet! Igenkänningen är stor.

Hembygdsgårdarnas dag den 4 augusti 2024

Kom på igår kväll att det vore väl trevligt att besöka en hembygdsgård idag när hembygdsgårdarnas dag infaller. Jag har haft stor glädje och fått inspiration och kunskap många gånger förr genom sådana besök runt om i landet. Som restaureringsarkitekt har viss kunskap om allmogens byggande och levnadssätt framträtt i sådana miljöer.

Letade på nätet efter en hembygdsgård förhållandevis nära.  Hembygdsgårdar med icke uppdaterade sidor finns. Hembygdsgårdar som inte har öppet idag den 4/8 finns. Tänkte på Bjurholms hembygdsgård som jag inte besökt t ex men där pågår ingen aktivitet idag. Grundsunda har en fin och livlig förening men jag vill besöka något osett. Vindelns hembygdsgård blev lite för långt att åka idag. I norra Västerbotten har man ganska stor verksamhet, likaså söder om Ö-vik.

På N-lings kommuns hemsida kan man fortfarande idag läsa följande:

Artikeln publicerades 21 april 2023

Nordmalings Hembygdsförening och Hembygdsmuseum behöver hjälp!

Nordmalings hembygdsförening som bildades 1942 riskerar att läggas ner, tillsammans med det fina hembygdsmuseumet vid gamla prästgården.

Föreningen dräneras på medlemmar men än värre även på styrelseengagemang. Föreningen har stått utan ordförande sedan 2022 och övriga ledamöter börjar med ålderns rätt att trappa ner sitt engagemang.

Föreningen står nu inför det faktum att under 2023 antingen likvidera föreningen och med den även museiverksamheten och övrigt engagemang, eller att skyndsamt försöka finna en ny driven ordförande, fler engagerade ledamöter och förstås även fler medlemmar för att kunna driva och utveckla verksamheten för framtiden.

Nordmalings kommun har haft möte med kvarvarande styrelse i Hembygdsföreningen och tagit del av den akuta situation som verksamheten befinner sig i. Tillsammans gör vi nu en gemensam kraftansträngning att försöka vända utvecklingen hitta nytt engagemang och rädda kvar och utveckla verksamheten runt en stor del av vår gemensamma identitet och historia för kommande generationer och att stolt kunna skildra den för besökare till vår fina kommun.

Vill du vara med i styrelsen och utveckla hembygdsföreningen, framtida aktiviteter och hembygdsmuseet? Kontakta Bo Hultin på: billabo@telia.com eller 070-217 76 69

Vill du bli medlem i Nordmalings Hembygdsförening och stötta verksamheten? Kontakta Yvonne Eriksson på yvonneriksson@gmail.com.

Självfallet vill kommunen att hembygdsföreningen ska räddas. Risken är annars att det blir kommunen som får ta hand om föreningens byggnader och föremål. Om föreningen har räddats vet jag inte men kommunens upprop om hjälp (texten ovan) ligger kvar på deras hemsida ännu den 4 augusti 2024: https://www.nordmaling.se/nyhetsarkiv/2023-04-21-nordmalings-hembygdsforening-och-hembygdsmuseum-behover-hjalp

Så här står det när hembygdsgården googlas: permanent stängd. Men ett par timmar under de två marknadsdagarna sista veckan i juli var där öppet.

*

Jag vill hävda att intresset för den egna kulturhistorien, lokalhistorien är högre i södra och mellersta Sverige än här i norra Ångermanland, tråkigt nog. Det är kanske symptomatiskt för bygden här att ointresset för den egna "lilla" historien är knal. Jag märker av det i hembygden.

Är hembygdsrörelsen föråldrad och lever kvar på nådatid? Sveriges hembygdsförbund gör fina insatser för den lokala historien men jag gissar att medlemsantalet minskar. Har följt flera givande webinarier som förbundet ordnat, något som varit möjligt för mej som medlem i en hembygdsförening i Mälardalen. Information om föreläsningarna har jag fått som prenumerant av förbundets nyhetsbrev.

Heja hembygdsrörelsen! Slott och herresäten är även de fina besöksmål men allmogens träbyggnadskultur fördärvas lättare och är lika mycket värd att få överleva.

Sågat virke

 

I vintras fick jag tips om var jag kunde få fatt i sågat virke med vankant från en liten bondsåg. Även här i Mälardalen rustar jag byggnader men här gäller det nu en begränsad del av logen. Tjocklek 1" och blandade bredder behövs för att inte få en alltför jämn och trist väggyta. Att handla i byggvaruhandeln var det aldrig tal om.

För lite sen levererades bräderna. Nu väntar de på att spikas på vägg. Och rödmyllas förstås. Alltid jobb, jobb, jobb... :-)

Landet utanför

Jag har läst ut första delen av Henrik Berggrens Landet utanför, en stor volym om Sverige 1939-1940. Två ytterligare volymer finns. Eftersom första delen var så bra kommer även de andra att läsas. För trilogin får Henrik Berggren, f. 1957, historiker, författare och journalist, Stora historiepriset 2024.

Det han skriver är mentalitetshistoria där storpolitik binds samman med kultur och vardagsliv. Jag blev klokare bara efter att ha läst första delen.

Hur många gånger har jag inte varit arg på mej själv som inte frågade ut föräldrarna mer om hur det var under kriget, hur de upplevde händelserna då. Mamma var 17 och pappa 22 då andra vkr bröt ut i september 1939.

Utterströms järnhandel finns kvar i N-ling och ingår i Järnia-kedjan 

som sedan 2022 gått samman med Bolist.

Visst har jag hört en del berättas, mest av mamma. Om mörkläggningsgardiner och kontrollanter som gick runt i byarna för att se till att det var ordentligt mörklagt. Om lastbilskolonner som passerade genom byn på gamla Kustlandsvägen, gammvägen. Riks 13 invigdes 1941. Om hur man samlades vid radioapparaten för att lyssna på utsändningar om kriget. Om »tornsvalorna» på Ekorrberget (Ikorbärje) där det fanns en luftbevakningsstation. Bemanningen utgjordes till stor del av lottor, »tornsvalor», som skulle varna för främmande flygverksamhet. Hur mamma och några andra flickor besöke Ekorrberget och hon fick provskjuta med gevär. Hon hade nybörjartur och sköt mitt i prick berättade hon. Hon nämnde människor med nazisympatier (som bytte åsikt då tyskarnas krigslycka vände). Om bestörtningen när folk fick kännedom om de tyska koncentrationslägren och vad som skedde där.

Pappa cyklade en gång miltals för att försöka få köpa smör i någon bondgård. Bondbefolkningen var mer  välbeställda då det gällde mat då de hade egenproducerad mat. Pappa bodde i ett sågverkssamhälle, en samhällsordning där gemenskapen var stor. Trots att familjen hade en liten gård med en ko och mark för foder till den, var det knapert när kriget pågått några år och ransoneringskorten inte räckte till för att köpa de varor ett hushåll kunde behöva. Mest verkade man som privatperson sakna kaffe, surrogaten var flera.

Så mycket mer har jag inte hört berättas om från byn. Hur var stämningen människor emellan? Gick man samman och hjälptes åt eller var var och en sin lyckas smed och konkurrensen stor? Mentaliteten i en bondby är ju annorlunda än i en bruksort/sågverkssamhälle.

Landet utanför kompletterar historien om och bilden av andra världskriget. Nutidshistoria var ett ämne som inte intresserade mej mycket i grundskolan och gymnasiet.

Hemvändande

Söndagskvällens (7/4)  Babel, den litterära talkshowen på tv, handlade om att återvända hem.

Det sas att i den samtida svenska litteraturen med tema hemvändande flyttar hemvändaren motvilligt tillbaka och blir först glatt överraskad av hur mysigt det är att komma hem (ex. Wähä, Smirnoff, Samuelsson, Backman).

Mycket är sig likt samtidigt som mycket förändrats i hemvändarens blick.

Tillvaron i byn är mörk och kantas av en fientlighet mot den som kommer utifrån.

Alkoholiserade män, frikyrklighet, familjehemligheter och tystnadskultur är vanliga.

Det blir lätt en sårig uppgörelse för hemvändaren.

Några frågor på det?

Västerbottens landskapsdjur

Att köpa bysamfälld mark

Du sitter i styrelsen för byns samfällighetsförening. Du har bestämt att du vill köpa en del av byns gemensamt ägda mark. Du pratar med de övriga styrelsemedlemmarna.  Så klart du får det säger männen. Du kontaktar lantmätare som sköter avstyckning med areal, belägenhet osv

Styrelsen tar upp försäljningen i kallelse till kommande stämma, där står att du vill köpa ett visst område till en angiven kostnad. Inga som helst dokument avseende köpet bifogas eller lämnas ut. Att det är medlemmarna du köper av inser du inte det eftersom övriga styrelsen varit så positiva till försäljning. På stämman säger en av medlemmarna att det där måste gå om, det går inte att fatta beslut på så litet underlag. Vad är det vi säljer? Andemeningen innebär krav på omtag: gör om, gör rätt till nästa års stämma.

Nästa stämma och kallelse till den går till på exakt samma sätt, inga dokument i förväg, inga delades ens ut på stämman, inga förklaringar. Du anser att allt är tydligt då övriga styrelsen sagt ja. Att det ev. kan betraktas som jäv att sitta i styrelsen och anse styrelsens acceptans till köpet vara tillräckligt förstår du inte. Du inser inte att det är medlemmarna du köper av, inte styrelsen. Ingen öppenhet sker, inga dokument på bordet vilket innebär att medlemmar/hemmansägare inte får veta och förstå vad de säljer, vad du köper av dem.

Du förlitar dig på det auktoritära och patriarkala systemet, du är kvinna. Jag blir uppbragt och ber på stämman att åtminstone få se en karta med marken jag och de andra hemmansägarna säljer till dig. I tio sekunder får jag möjlighet att se kartutsnittet som du har i din ägo sedan lantmätaren lämnade över den. Jag sänder runt kartan som vi som är närvarande har möjlighet att titta på några sekunder vardera. De hemmansägare som inte är närvarade har inte sett något dokument alls någonsin. Och ingen av oss har fått veta hur och av vem priset för marken satts. Var det du själv??? Var det styrelsen?? Lantmätaren? Hanteringen är inkompetent men det inser du antagligen inte. Styrelsen har ingen koll på hur det ska gå till, har inte läst sig till det i böcker om samfälligheter, inte frågat kunnig rådgivare.

Du känner till hur lätt rykten sprids i sådana här små bymiljöer. Att det sades att din far rev större delen av ladugården då den stod på bysamfälld mark. Själv hörde jag det för första gången i samband med ditt markköp. För att rykten och illvilja och förtal inte ska uppstå gäller det att handla korrekt. Att vara källkritisk. Att från säker källa ta reda på vad som gäller för en samfällighetsförening. Nog borde du kunna bättre! I min värld arbetar styrelser för att se till att demokratin lever och att alla vågar uttala sin mening i en fråga. Mig har du förbjudit att med dig tala om saker som gäller samfälligheterna i de två styrelser du nu sitter i. Det liknar diktatur, du går för långt. Så då skriver jag väl om det här på bloggen då. Byåldermannens envälde borde vara förbi i samband med att byalagen övergick i samfällighetslagen SFL 1973. Många felaktigheter har skett/beslutats under mina 24 år som hemmansägare.

Det var jag som 2007 föreslog dig till bystyrelsen då föreningen äntligen kom till genom en formell lantmäteriförrättning efter att ha saknat stadgar och regler sedan 1973. Äntligen och för första gången satt en beläst person med högskoleexamen i styrelsen, en "klassresenär". På min fråga sa du 2007 att du kunde det här med styrelsearbete då du suttit i en styrelse för en fackklubb på din arbetsplats.

Att påpeka hur fel t ex markköpet gick till skulle få dig att vända taggarna utåt ytterligare så det gjorde jag inte. Men nog trodde jag att en person med högskoleutbildning på fyra år, en "livsvisdom" som 50-plussare skulle ge mer insikt. Det var dumt av mej!

När jag någon gång påtalat hur galet något har gått till i samfälligheterna har jag fått svar av dej som:

• Det är väl inte så farligt! eller
• Det var ju bara en engångsföreteelse! eller
• Det visste jag inte!

Sitter man i en samfällighetsförenings styrelse ska man veta vad som gäller. Hela styrelsen är tillsammans ansvariga att känna till vad som gäller i en samfällighetsförening.

Att du ändrat uppfattning och numera tycker att markberedning inom skogsnäringen är av godo även på våra gemensamt ägda marker är din ensak precis som att du inte är kulturhistoriskt intresserad. Det är tillåtet att tycka olika i sådana frågor. Men när det gäller kunskap i föreningsliv och styrelsearbete har jag större krav på en välutbildad person än någon med folkskola. Därmed inte sagt att den med den gamla folkskolan i bagaget  har mindre kunskap i de här frågorna, det kan vara tvärtom.

 *

Du vill kanske väl. I samband med att jag föreslog dej till byastyrelsen och du valdes in lånade du min bok om "Samfälligheter". Snart nog fick jag tillbaka den, troligen oläst. Samma bok delades ut till styrelsen i samband med föreningsförrättningen. Har ni i styrelsen över huvud taget läst den. Okej, den har sina svåra partier men det finns andra handböcker om samfälligheter som är mera lättförståeliga. Själv betalade jag för en kurs som Lantmäteriet anordnade för länge sen i en mellansvensk stad. Jag ville veta, jag ville förstå hur samfällighetslagen är utformad och om bystyrelsen handlar rätt och rättvist. Mycket har gjorts fel - saknas kunskap förstår man inte det och är lätt att lura.

Hur känns det att säga något som man vet är rätt, och rättfärdigt, men mötas av oförstånd, eller kanske av spydigheter och cynism. Hur känns det att tillhöra en förtryckt och tystad minoritet, eller lika hemskt, en förtryckt och tystad majoritet, på det sätt många tvingas till i totalitära samhällen.

Ur Till bildningens försvar av Sverker Sörlin

* *

Här kommer korta utdrag ur två böcker om samfällighetsföreningar som jag har med på bloggens sida "Böcker jag haft nytta av".

KALLELSENS INNEHÅLL
I kallelsen ska alla ärenden som ska behandlas på stämman finnas med. Det är lämpligt att bifoga dagordningen för föreningsstämman.
(...)
Orsaken till att alla ärenden måste finnas med i kallelsen är att medlemmarna ska kunna lita på att föreningen inte beslutar något utan att de har en chans att vara med och påverka beslutet. Föreningsstämman ska därför inte behandla något ärende som inte finns med i kallelsen.
(...)
En medlem ska kunna få titta på dokument före den ordinarie föreningsstämman. Ska stämman godkänna en uttaxering ska även debiteringslängden finnas tillgänglig för medlemmarna i förväg. Gäller även försäljning av samfälld mark.
Om inte dessa dokument bifogas kallelsen ska kallelsen innehålla en uppgift om vart medlemmarna kan vända sig för att få titta på dem. 

ÖVERLÅTELSE AV FAST EGENDOM
För att beslut att överlåta eller söka inteckning i en fastighet eller att
upplåta en fastighet med nyttjanderätt för längre tid än fem år fordras minst
två tredjedelar av de avgivna rösterna, såvida det inte står något annat i
stadgarna.
(...)
För att förvärvaren ska få lagfart på en fastighet som samfällighetsföreningen
har överlåtit måste det framgå av protokollet att beslutet på föreningsstämman
har tagits med minst två tredjedels majoritet.

 *

KALLELSEN
Kallelsen skall förutom tid och plats för stämman innehålla uppgift om vilka ärenden som skall avgöras. Skall stämman godkänna uttaxering skall kallelsen innehålla uppgift om var debiteringslängden finns tillgänglig för den som vill ta del av den. Inför ordinarie stämma skall i kallelsen också anges var medlemmarna kan ta del av förvaltningsberättelsen, revisionsberättelsen, utgifts- och inkomststaten samt eventuella motioner. Det är i många fall lämpligt att bifoga dessa handlingar till kallelsen.

FÖRSÄLJNING AV MARK
Samfällighetsföreningen kan även försälja sin fasta egendom. För sådana
beslut krävs två tredjedels majoritet, om inte annat föreskrivs i stadgarna.
Försäljningen kan avse en hel fastighet som föreningen äger eller ett
område som avstyckas i samband med försäljningen. Belastas det avstyckade
området av rätt enligt AL måste den rätten upphävas genom fastighets-
reglering i samband med avstyckningen. Avyttring från marksamfälligheter
kan också ske genom en fastighetsreglering vid vilken den aktuella
marken överförs till någon närbelägen fastighet.

SKYDD FÖR ENSKILDA INTRESSEN
(...) En annan trygghetsfaktor är att stadgar är obligatoriska vid
föreningsförvaltning och att lantmäterimyndigheten är skyldig att granska
att stadgar eller stadgeändringar överensstämmer med reglerna i SFL.
Visare föreligger krav på kvalificerad majoritet för vissa beslut av
större betydelse för medlemmarna, t.ex. vid försäljning av fast egendom
och stadgeändring.
(...)
Vidare kan medlem eller styrelseledamot, som anser att ett föreningsstämmobeslut
inte har tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot SFL, annan
författning eller mot stadgarna, klandra beslutet genom att väcka talan mot
föreningen hos fastighetsdomstol. Talan kan även föras mot uttaxering.

Att försöka luras

Jag har med säkerhet blivit lurad flera gånger i mitt liv. Ibland har jag upptäckt det, ibland har det förmodligen gått mej förbi. Men aldrig nånsin har man försökt lura mig och andra medlemmar så klumpigt, så oraffinerat, som i byns föreningar eller numera samfälligheter.

Två gånger har styrelsen försökt lura oss medlemmar i den ena av vägsamfälligheterna att fatta beslut om ändrade andelstal.

Året var 2010 och min barndomskamrat kom och hälsade på när jag anlände till byn. Vi möttes utanför lagårdsknuten och snart nog sa hon glad i hågen att vid den förestående vägstämman skulle styrelsen i skogsbilsvägens samfällighet, Fäbodvägen, föreslå att andelstalen skulle tas bort. Styrelseföreslaget var en enhetstaxa vartannat år. Min barndomskamrat sitter sedan 2008 som kassör i styrelsen.

Jahada tänkte jag som trodde att hon som välutbildad kunde vad som gällde för samfällighetsföreningar. Jag hade själv året innan, då bysamfälligheten bildades genom lantmäteriförrättning förslagit henne som suppleant.

Det kommer att bli mycket rättvisare om alla betalar samma summa, jag får till exempel lägre avgift vid utdebiteringar eftersom mitt andelstal är rätt högt, fortsatte hon.

Vad ska man säga? Vet du inte vad som gäller för samfällighetsföreningar? Nå, jag sa att andelstalen är olika för att de speglar den nytta (båtnad) av varje enskild medlem har av vägen och att de är framtagna vid en lantmäteriförrättning just för att få rättvisa. Senare tog jag en kopia på vad lagen säger om andelstal och lämnade denna till henne. Hoppas hon läste detta.

Det här var när vindkraftsbolaget var som intensivast i försök att använda Fäbodvägen som tillfart till området, anläggningsarbetena påbörjades 2010. Hon är en av de markägare som har kontrakt med bolaget och i kontraktet lovar markägaren att underlätta för bolaget att få nyttja privata tillfartsvägar: "I den mån fastighetsägaren inte har full rådighet över vägar på fastigheten skall fastighetsägaren verka för att arrendatorn genom överenskommelse med berörda parter erhåller rätt att använda sådan väg för arrendeställets nyttjade."

Egen vinning är en faktor att ta hänsyn till för att förstå maktmänniskors viljor och förslag. Förstår man inte det, om  man inte är källkritisk, blir man en människa som går i andras ledspår och hjälper till att driva igenom felaktigheter utan att själv förstå bakomliggande anledningar.

https://morfarshus.blogspot.com/2015/05/budbarare.html

Andra gången man ville ändra andelstal var för ett par år sedan då styrelsen försökte lura medlemmarna att rösta igenom detta.

En motion! från ordföranden! som kom medlemmarna till del efter att motionstiden gått ut.

En ordförande ska väl ändå inte gå sin egen väg, köra över andra styrelsemedlemmar och komma med ett eget förslag. Styrelsen ska gemensamt komma med förslag till medlemmarna inför stämman. Nå, jag är övertygad om att både  kassör och sekreterare kände till ordförandens förslag. De två har båda höga andelstal och ville undvika stora utgifter i samband med att kostnaden för nya vägtrummor skulle utdebiteras. Min barndomsvän, som sitter i styrelsen,  kände till att andelstal inte får ändras utan lantmäteriförrättning, efter den förra gången styrelsen försökte göra förändringar i andelstal som berättas ovan.

https://morfarshus.blogspot.com/2021/05/trippelfel.html

 Hur tänker i styrelserna?

Som sagt: Jag har med säkerhet blivit lurad flera gånger i mitt liv men aldrig nånsin så klumpigt, så oraffinerat, som i byns föreningar eller numera samfälligheter. Och det här är bara två av alla de gånger som egen vinning eller okunskap fått råda.

Båda gångerna satt min gamla barndomsvän i styrelsen, båda gångerna har förändringarna varit till hennes fördel. Det inger inte förtroende.

Styrelsen ska vara vaksam och se till att föreningsstämman inte fattar beslut om att göra något som inte är tillåtet enligt lagen eller stadgarna. I så fall måste styrelsen klargöra att den inte kommer att verkställa beslutet.

Om föreningsstämman ändå vidhåller sitt beslut, kan styrelsen ställa sina platser till förfogande och stämman får försöka skaka fram en ny styrelse som kan tänka sig att genomföra beslutet.

Om styrelsen följer stämmans direktiv och verkställer ett beslut som strider mot lagen eller stadgarna, kan ledamöterna bli ansvariga. Man kan inte skylla på stämmobeslutet. Trots att styrelsen är underställd stämman, får styrelsen inte verkställa ett sådant beslut.

Lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter § 35.

I lagen står inget om det motsatta förhållandet: hur man som medlem ska bete sig om styrelsen föreslår något som är emot lag eller stadgar. Det har hänt rätt många gånger nu under min tid som hemmansägare att så har hänt. Så klart man blir trött på denna okunskap och inkompetens.

En högskoleexamen bör innebära att läsförmåga, läsförståelse, analysförmåga av omvärlden bör finnas hos den som genomgått en sådan utbildning (åtminstone om den är två-tre decennier gammal, nyare examinationer har jag förstått har lägre krav, där är universitetens genomströmning av studenter viktigare än vad som lärs ut.)

Insikten om källkritiskt tänkande och att känna till var lösningar på  problem ska sökas brukar även det följa med en högskoleutbildning.

För många år sedan, 1991/92 långt innan jag blev hemmansägare, beslutades att andelstalen i gamla Kustlandsvägen som går genom två byar här, skulle ändras. Stämman beslutade så utan lantmäteriförrättning. Avgifterna bestämdes utan lantmätare inblandad. Långt om länge kom en Lantmäteriförättning till stånd 2013 för att justera avgifterna. Hade det gått rätt till 1991 hade ingen förrättning krävts 2013. Fortfarande har vägsamfälligheten stadgar som inte gäller utan är tagna ur luften, odaterade, utan underskrift och utan vissa väsentliga stadgepunkter. De finns inte hos Lantmäteriet. Skriver en som har många års erfarenhet av styrelsearbete i bagaget.

OKUNSKAP ÄR MAKT  här i byns samfällighetsföreningar. 

 

"Hur känns det att säga något som man vet är rätt, och rättfärdigt, men mötas av oförstånd, eller kanske av spydigheter och cynism. Hur känns det att tillhöra en förtryckt och tystad minoritet, eller lika hemskt, en förtryckt och tystad majoritet, på det sätt många tvingas till i totalitära samhällen."

Ur Till bildningens försvar av Sverker Sörlin.

 Carina Thavelin

Skogen mår bäst när man kör med häst

Timmerkörare. Pappersklipp 1939.

Som jag letat efter ett foto från ett projekt i Hälsingland som jag arbetade med där hästar användes i skogen vid drivning, avverkning av rotposter. Men jag har inte hittat den än. Det var där jag såg rubrikens slogan för första gången. Även i Bohuslän arbetade jag med ett häftigt projekt där ett par fjordingar användes för att hyvla stickspån vilket finns på film.

Det är så givande att träffa på landskapsvårdare och skogsägare som tror på hästar som dragdjur och inte ser det som bakåtsträvande. En av de som menar att detta med hästar i skogsbruket är en tillbakagång i utvecklingen är min syster. Så olika är vi. Antagligen menar hon sig följa med i tiden, avlidna människor och därmed kulturhistoria är inte heller högt listade.

Det finns skogsbruksföretag i landet som kör med häst, de är värda all eloge. De finns t ex i mina båda hemlän.

Bysmedjan

I somras hittade vi under en utflykt till en liten sörmländsk stad en hembygdsgård som vi inte kände till tidigare. Där fanns många ditflyttade byggnader, bland annat denna bysmedja. Vid något tillfälle hade man ansett den så kulturhistoriskt värdefull att den flyttats hit 1966.

Förutom den flyttade timringen uppförde föreningen även ässjan med det ursprungliga teglet. Smedjan innehåller också, förutom härden, bälg, städ och komplett verktygsutrustning för en smed. Smedjan är i dag fullt användbar.

När jag stod där tänkte jag genast på min hembys bysmedja,

Den är sedan länge garage. Där finns ingen murstock längre och därmed ingen skorsten, detta är rivet.

Erik Ors´ (Erik Olofsson) bodde på en gård där borta där den gamla Kustlandsvägen viker av till vänster, söderut

Där står boningshuset fotat i maj månad år 2000. När jag var barn bodde Astrid Olofsson här under sommaren. Köket var gammalt och underbart fint.

Den här fotografiet är från 1950-talet och finns hos Västerbottens museum. En milsten står vid den tiden framför smedjan.

Den sista delen av den släktgård dit smedjan ursprungligen hörde revs 2006. Ägare var en kristdemokratisk kommunpolitiker som köpt fastigheten för skogens skull. Även den del av den timrade ladugården som fortfarande var kvar, revs. Det var byns äldsta ladugård och en del av vår kulturhistoria.

Smedjan förlades oftast utanför själva gårdsgruppen, gärna vid ett vattendrag, för att minska risken för eldsvåda. Den var ofta en fyrknutad timmerbyggnad med fönster och murstock/skorsten. Golvet bestod av stampad jord. Där inne fanns vattenämbar för härdning, arbetsbänk och städ och kanske viktigast - härden och blåsbälgen för inblåsning av luft i ässjans eld.

En husbehovssmedja för smide av verktyg och beslag var ganska liten som syns på de två exempel som visas här. Smeden blev ofta anlitad av andra bönder för att smida vad som behövdes för tillfället och förstås komplicerade smidesarbeten. Jag tar för givet att många av de smidesbeslag som sitter på byns uthus är smidda här - om de nu finns kvar och inte är ersatta.

En gång i tiden hördes hammarslag här inifrån och eldskenet flammade genom fönstret när det var mörkt ute. Just nu läser jag Du tysta källa av Sven Edvin Salje från 1946. En handelsbod är en viktig miljö i denna utvecklingsroman som har en ung mans bildningskamp i fokus. Torvid bor granne med en smedja och tittar ofta in till smeden och miljön kommer med i romanen som ger god inblick i livet på 30-40-talets levande landsbygd.

Mamma, pappa, barn

Det dröjde fem år efter mammas och pappas giftermål innan jag kom till världen. Innan dess hade pappas syster skilt sig och hon frågade om mina föräldrar ville ta den lille sonen som fosterpojke har jag läst i ett brev från tidigt 50-tal, ett brev som kom i dagen efter mina föräldrars bortgång. Så blev det inte och hur diskussionerna gick känner jag inte till. Den lille gossen kom att bo med sin mamma och mormor, pappan bodde heller inte långt ifrån sonen.

Tre år efter min födelse fick mamma ett sent missfall, något som jag inte förstod eller fick veta som treåring. Så småningom när jag blev lite äldre fick jag berättat för mej att fostret var en pojke, han skulle ha fått namnet Mats om jag minns rätt. Vad en flicka skulle ha fått för namn framkom aldrig för jag tror nog att båda eventualiteterna hade diskuterats, fosterdiagnostik fanns inte då. Hur hade familjen kommit att forma sig om en pojke fötts? Hade det varit jag som även då övertagit hemgården?

Ytterligare två år senare, då mamma var 39 år, föddes min lillasyster och det har jag flera tydliga minnen av.

Vi systrar växte upp i ett tryggt generationsboende med morföräldrarna på bottenvåningen medan mellangenerationen och vi barn bodde i husets övervåning i två rum och kök. Utomhus hade vi en närmiljö med stora ytor att röra oss på - skog och lägdor under hela året. Där var skidbackar, pulkaåkning, grottor och kojor hela tiden naturnära. Bäckarna var en stor tillgång om somrarna när vi blev mogna för detta. Men som riktigt små blev vi varnade för Aspgubben som bodde i största bäcken, en farlig typ som drog ner små barn i det skrämmande djupet. Hu så obehagligt!

Det här var en annan tid då barn lekte fritt och vilt utan ständig föräldratillsyn.

Ingen ryktesspridning

Året var 1978. Vår granne tant Nanny på andra sidan Kustlandsvägen, bjöd in min familj på 11-kaffe, det måste ha varit en storhelg eller semester eftersom pappa var med och jag var hemma från KTH.

Vi bänkade oss i finrummet och Nanny bjöd runt och började efter ett tag med sin spröda stämma förhöra sig om vi visste varför min kompis C skulle gifta sig och detta med en utlänning (man sa så; inte invandrare eller flykting). Tant Nanny, då 75, hade kanske hoppats att vi hade svaret att hon "var i omständigheter", något som var riktigt osedesamt i vår lilla by med stark religiositet. Jag glömmer inte pappas mycket snabba svar där bland bullar och kakor, ett svar som förhindrade all eventuell ryktesspridning från oss. "De tycker väl om varandra" blev det enkla svaret som gjorde att ämnet inte fortsatte att diskuteras. Det var inget mer med det. Vad som mer avhandlades under kaffedoppet har jag inget minne av.

Bild härifrån

Ryktesspridning är många små orters dilemma-

Ganska ljuvlig

  

I skolåldern var det ettåriga sommarblommor jag odlade. Genom att stoppa ner frön i min enkla rabatt kom något grönt upp som i bästa fall utvecklade sig till en blomma om jag vattnade och skötte rabatten. Mina föräldrar odlade för jordbrukets räkning i större omfattning än min lilla plätt och mamma hade också ett litet köksland för rotfrukter och några klassiska kryddväxter. Potatis var fortfarande en viktig basföda i landet och för familjen så pärlanne var stort och viktigt.

Numera gillar jag perenner bättre än annueller. En av dem som trivs med mig i Mellansverige är höstanemon. Den växer så bra i lerjorden att den måste hållas kort. Det sägs att den är svår att få till blomning i nordligare delarna av landet då den blommar sent. Att vara  "zonknäckare" är inte min melodi.

Mycket annat trivs dock med den ljusa och korta sommaren i norr men odling på två platser, mina två hem, är dock inte lätt att hinna med.

Bäst gillar jag de enkla traditionella (mormors)växterna. Och inhemska lokala träd, inga modenycker på trädfronten för mej. Söderut tar tujorna stor plats numera på landsbygden - det ser inge vidare ut.

Många planterade björkar har fått stryka på foten i bygden de senaste åren utan att återplanteras. Det blir ett eget inlägg framöver tror jag nog. Morfar och mormor planterade en krans av björkar intill boningshuset 1921. Björkar finns kvar men inte de ursprungliga - jo möjligen är en björk hundraårig. Hela raden mot Kustlandsvägen, gamm´vägen, fälldes 1992 men har återplanterats.

Att återskapa en gårdsplan som i årtionden klipps med gräsklippare är svårare än man kan tro, ytan får inte se tillrättalagd ut alltså inte vara för fin och välstrukturerad, ingen villaträdgård. Grusgångar fanns inte här i bygden som jag minns det men i Mellansverige är det vanligt.

Är man det minsta intresserad av hur de trädgårdar som planerades vid traditionell bebyggelse på norrländsk landsbygd såg/ser ut finns beskrivningar här:

• Det tidiga 1900-talets lantträdgård
• Egnahemsträdgården 1920-45

Genusperspektiv på tidningsurklipp

I sommar tog jag fram böckerna med de tidningsurklipp mamma samlat. Den äldsta är från 60-talet. Det är intressant att läsa om det liv som var. Bestämde mig för att titta på dödsannonser och dödsrunor för att få ytterligare fördjupad syn på många kvinnors liv här i bygden.

I runorna berättas om födelseort och datum, ofta vilka föräldrarna, ibland dödsorsak samt intressen. De här runorna beskriver de flesta kvinnor som "hemmets kvinnor", alltså de som skötte hemmet och ägnade sig åt handarbete. Dessa underbara tanter. Längre tillbaka var skötsel av jordbruket en viktig syssla. Bland utsnitten av dödsrunor jag tagit med här (1984-2004) finns bara en runa där jordbruksgöromål nämns.

Klipp ur dödsrunor:

NN var en hemmets kvinna med stor omsorg om sina närmaste. Hon ägnade sig gärna åt handarbete. (1984)

Förutom hemmets sysslor var olika handarbeten hennes största intresse. (1988)

Hon var en hemmets kvinna, av stillsam natur, hjälpsam och vänlig mot alla (1991)

Fru Karlsson var mycket intresserad handarbete och åtskilliga är de gardiner och sängöverkast hon virkat under åren (1992)

Hon var en hemmets kvinna och hennes stora intressen var blommor och handarbeten (1992)

Omvårdnaden om familjen och hemmet låg henne varmt om hjärtat liksom hennes intresse för blommor och handarbeten (1992)

Omsorgen om hemmet och familjen var NNs främsta kännetecken (1994)

Förutom skötseln av hemmet och familjen var handarbete, blommor och sommarstugan i skärgården hennes största intressen (1995)

Sin tid ägnade hon med stor omsorg om familj och jordbruksgöromål. Hennes stora intressen var virkning, stickning, sömnad och vävning. (1996) 

Hennes stora intresse var matlagning och hon var ofta anlitad vid större och mindre fester. Vävning och virkning var andra intressen som hon odlade. (2004)

"Begreppet genus är en benämning på vad som formar mäns och kvinnors sociala beteende. Hur en man respektive kvinna förväntas att vara och hur det kommer sig att det blir så. Men även val av yrke, intressen och kläder är sociala skillnader."

Genusförklaringen kommer härifrån.

Man förstår att kvinnliga förebilder saknades för de unga som ville studera vidare. Vi flickor i byn/bygden fostrades att bli som våra mödrar och mormödrar, "snälla", tysta och kunniga i hemsysslor. Lanthushållsskolan var ett alternativ för de som så önskade. Det fanns heller knappt några manliga förebilder om man ville gå vidare till universitet och högskola. Som barn var det grundskolelärare och sjuksköterska som vi småflickor träffade på då det gäller kvinnoyrken med vidareutbildning, alltså inom vård och omsorg. 1960-talet var också en tid då många gärna ville bli flygvärdinna, ett högt skattat modernt kvinnoyrke då.

Att vara förstagenerationsakademiker, den första i familjen som studerar vidare på universitet eller högskola, var ingen självklarhet. Pressades flickorna av föräldrarna som ville att döttrarna skulle "få det bättre" än de själva haft eller kom drivkraften inifrån flickorna själva? Jag funderar över hur kvinnor i min generation som vidareutbildat sig men fortsätter att bo kvar i en liten by kontra de som flyttar till stan ser på de grundläggande värden de vuxit upp med. Skiljer sig genusperspektivet åt mellan dem?

 

TALA OM KLASS med Susanna Alakoski och Karin Nielsen som redaktörer skrevs av femton kvinnor och gavs ut 2007. Fortfarande ger den mig på sina ställen ett leende av igenkännande.

"Klass finns. Klass väcker känslor. Klass ger skillnader i makt, status, lön, hälsa, boende och arbetsvillkor. Trots detta förnekar vissa att klass finns. Men skillnaderna består och har i många fall ökat. Därför måste vi tala om klass.
(...)
Om att passera klassgränser gjorda av flytande dynamit, att gå genom stängda dörrar och om att ha livskunskaper som inte finns representerade i Trivial Pursuit.
Tala om klass visar upp ett klassamhälle som sträcker sig från 1931 till 2006. I boken möts arbetarklassen och underklassen, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd.
Alla författare är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken."