Bref från Brooklyn

Det här är i original inget lättläst emigrantbrev som avsändes från Brooklyn. All text är skrivet i ett stycke, interpunktion saknas, stavningen klen och på slutet inflikas engelska ord vars stavning brevskrivaren inte känner till. Jag har reviderat texten så brevet bör gå att förstå även om några ord är svårtydda.

Brooklyn den 6 okt 1910

Mycket ihågkomna kära Olivia!
Tack för det sista bemötande och tack för det kära bref
som du bringade mig som var mycke välkommet.
Jo Liva, nu är jag här i detta främlingslandet som du ser o vet nu
är vi skilda från varandra du o jag som har delat så många
dagar tillsammans, men nu har den tiden flytt, ja den har gått.

Jag får först säga sig att jag mår bra till hälsan Jag har
aldrig känt mig klen mera än en dag sedan jag kom hit. Jag
har haft tur med allt sedan jag kom hit Jag kan inte säga annat.
Jag har fått mig en bra plats och det är ju det bästa och ganska bra
betalt har jag också. Ja Lifva, jag skall säga en sak hur det kan
vara här i Amerika för flickorna som skall förtjena sitt bröd själva
så nog förstår du att det kan vara lättare att här de förtjena dollar har i
stället för kronor i Sviden. Om du skulle få se flickorna här
som har varit här några år hur fina de är du kunde tro att de
vore prinsessor, men inte pigor från fattiga Sviden. De äro så
att de måtte nära på inte kunna gå. Ja Olivia, om du komme hit
finge du se mycket. I går kväll var vi ute lite och det var trefligt.
Vi ockte (åkte) kors sen så långt, vi kom hem i natt klockan 2. Vi var 4 i sällskap.
Här på flera ställen gå en järnvägen 86? våningar höga, den
andra går samma line men under jorden, du står på gatan.
Jag stod på gatan i går, där kom tåget - ett under och det ofvan på gatan.
Jorden darrade, jag med. Då kan spårvagnen gå mellan,
han håller gatorna ?finsta? Du kan komma samma väg men du kan
gå 3 olika tåg. Du kan åka under jorden, du kan åka upp i luften, du kan
åka efter gatan - du kommer samma väg. Dom har inte fått mig
i underjordiska järnvägen ännu. Jag säger jag går aldrig dit men
de säger att de skall bära mig dit.

Ja Liva, nu är Gärda snart fullvuxen flicka. Hon fyller 18 år denna månad.
Då skall hon ha kalas säger hon. Ja Liva, det är svårt att vara grihxx? (green?/grön?) och att vara i plats men det får lof att gå än. Då jag vet namn snart på att slags mat men det är svårt till en början.
Adolf Nording frågar mig huru jag tycker om att vara grihxx? (green?/grön?) men jag sade det åt honom att utaf egen erfarenhet kenner man andra. Han hördes att ha lidet förfärligt af det. Han helsade dig i det bref som du sende hit till mig. Han arbeta nu i skog som det hördes på honom så tycker han ej om Amerika något.
Jag hörde att mamma har ledsamt efter mig det undrar jag så för att
mamma var ju alltid så hjärtegod mot mig. Jag kanhända kommer
ihåg henne lika mycket som hon kommer ihåg mig. Jag undrar om Henny är
snäll med mamma. Nu sedan jag for hemifrån är väl hon ingen rädd. Du kan ju
fråga mamma och sedan låta mig få höra. Jag skall nog komma ihåg far o mor
fastän jag är här om jag får leva helsan o framgången.

Ja om jag Liva nu tar på att tänka på mamma o dom derhemma då blir det för långsamt. Man får försöka att slå det ifrån sig så mycket som möjligt. Frun kommer in o fråga om jag skriver till moder o Fader men jag säger det jag rigtter än Svidisk görl. Hon säger att jag ritar najs. Ja Liva, hon är så mycke snäll mot mig att det kan jag ej nu beskriva. Hon kommer in och vill jag skall  gå till lådan med ett bref. Letter kallas det på englis. Hon gifver mig stämp på 2 bref. Jag ritar ett äfven åt Oskar. Jag skall sända dig en liten bild af honom. Jag har fått fyra så jag kan gärna gifva dig ett. Det skriver jag åt honom. Ja tack snälla Liva som skriver åt mamma. Jag hoppas att du skriver flera gånger. Jag hade väntat bref  från dom så jag håller på bli toke.

Jag vill du skall tala om för mig allt vad du vet för det är roligt höra hemmifrån. Du kan helsa Frida så mycket ifrån mig. Helsa henne att om hon kunde få komma sig hit med det arbete hon har och ung är hon också, så skulle hon göra sig en framtid med tiden. Jag måste sluta med många kära helsningar

Vem som är avsändare framgår inte, inte heller om hon (för det bör vara en kvinnlig avsändare) klarade den nya tillvaron i New York eller flyttade vidare. Mottagaren var troligen min farmor men brevets kuvert saknas. Härifrån bygden utvandrade många mindre bemedlade för att söka lyckan, för att få bättre ekonomiskt rörelseutrymme.

 Post Office and Eagle Building. Brooklyn, N.Y 1906.  

Länk.

Brooklyn, N.Y., circa 1910. "Atlantic Avenue subway entrance." Plus an elevated railway and streetcar tracks. 

Detroit Publishing glass negative. Länk.

.
.

Swede Hollow

Romanen Swede Hollow av Ola Larsmo (2016) är läsvärd och påminner om att inte alla utvandrare / invandrare lyckades i det nya landet på andra sidan Atlanten.  Svenskar här anses korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Det gick inte bra för alla som för Karl Oskar och Kristina i Wilhelm Mobergs utvandrarepos.

Swede Hollow, looking north from East Seventh Street before creek was enclosed.

Photo between circa 1912 and circa 1915. 

"
... där (...) gick för hundra år sedan en hårt trafikerad järnväg. Dalgången var från 1880-talet känd som Swede Hollow, ett av stadens värsta slumområden och hem för minst tusen människor i fallfärdiga skjul, byggda utanför alla stadsplaner. Merparten av dem var immigranter från Sverige. Men hamnade man i Swede Hollow tycks man också ha fallit utanför själva historien.
(...)
I tidningen St Paul Daily Globe hittar man i mars 1886 ett intressant reportage, "THE SQUATTER'S HOME" – "En främmande bosättning mitt i St Paul, och dess främmande Invånare". Signaturen "Grundy" har bestämt sig för att slumma en stund och vågar sig ned i denna okända terräng, där han möter "små linhåriga barn i illasittande, smutsiga kläder" som åker släde på en gammal träskiva "och tjattrar med varandra på ett obegripligt språk". Journalisten slås ändå av tystnaden, hur han stirras ut av misstänksamma, blonda sluminvånare. "Inte ens hundarna skäller ju här."

Han noterar också hur Swede Hollow-borna får betala en och en halv dollar i månaden för att slå upp sitt skjul på platsen, men i övrigt saknar alla rättigheter och när som helst kan vräkas. Flera familjer delar på varje hus, som mäter kanske tolv kvadratmeter. Den svårt nedsmutsade Phalen Creek som rinner genom dalen är en ständig källa till oro, då man tömmer allt sitt avfall där, inklusive det från dassen. I andra tidningsartiklar från tiden oroar sig myndigheterna för risken av ett kolerautbrott och kallar Swede Hollow för "en miniatyr av det primitiva Sverige". Men "Grundy" skriver: "De vithåriga männen, kvinnorna och barnen nere i dalen bryr sig föga om sådana diskussioner, fjärran som de lever från stadens buller och förvirring." Han slutar med orden att de helt enkelt är "lyckliga".
(...)
– Svenskar, inte minst kvinnor, fick senare rykte om sig att vara duktiga arbetare. Men när de kom spreds först bilden av "the dumb swede", "den dumma/stumma svensken" – vilket berodde på att de hade svårt att lära sig engelska. Under en period var svenskar inte riktigt lika "vita" i amerikansk mening som anglosaxare och tyskar – sedan kom en våg av slavisk invandring, och då blev svenskarna "vitare".
(...)
Den svenska immigrantstocken fasades in i samma hierarki som and­ra nykomlingar – de senast anlända var alltid "efterblivna", lät och luktade konstigt, åt märkliga saker. Sedan kom en ny grupp in längst ned, de tidigare "primitiva" steg uppåt och blev mer amerikanska. Efter svenskarna kom italienarna till Swede Hollow, och lämnade betydligt fler spår efter sig i skrift och bild. Senare kom en grupp polacker. De sista invånarna i "Hålan" var en grupp mexikanska familjer, som vräktes 1956 varefter man brände deras hus. Dalen var en sanitär olägenhet. Nu är den en park utan lämningar av mänsklig bebyggelse.

"

Saxat ur artikel om Swede Hollow
av
Ola Larsmo
Dagens Nyheter 2013-08-15

En lycka i skogen

"Åkrarna var många och små men alla hade namn, ofta efter utseende. Den här åken kallades för Brökakan. På andra sidan om vägen finns små åkrar som inte gick att plöja utan grävdes med spade. Även på utmarken i skogen finns åkerlyckor upptagna. Omkring sekelskiftet 1900 röjdes och dikades en mosse för odling."

Läser detta i en broschyr efter att ha letat mig fram på små och ännu mindre vägar till en underskön plats vid en skogssjö. Till det som var en utjord till en större bondgård på 1700-talet men vid laga skiftet 1928 blev till fyra små torpliknande gårdar med tillsammans 50 hektar mager mark med många och små åkerlyckor. Det går att räkna till ett 30-tal mycket små lyckor och flera av dem är inte mer än cirka tio kvadratmeter. Gissa om många stenar har måst flyttas för att få fram odlingsbar jord.

De som bodde här representerar fattigsverige, människor på marginalen. Extrainkomster kunde de få genom bisysslor som skomakeri, bandvävnad, genom att spinga takspån. Det var från miljöer som den här som många utvandrade till Amerika för att få ett bättre liv. Kanske blev levnadsförhållandena bättre än i Sverige, men några fick det inte bra i landet "over there". (Mer om det i nästa blogginlägg.)

Utan den här museiguiden hade jag inte hittat hit, alls.

Guiden finns som pappersupplaga i bilens handskfack. Den finns även som app. Inför varje resa granskas den nogsamt och jag finner platser jag inte visste något om. Det arbetslivsmuseum jag kanske ser mest fram emot att besöka får anstå till nästa år. Längtar redan.
.
.

Snokatätt

Under en trevlig weekend med födelsedagsfirande såg jag mycket vackert och/eller intressant. Här syns en byväg med en snokatät gärdesgård som löper bredvid. Gärdsgårdar har lokala eller regionala variationer med logiska förklaringar på utformningen. Den här platsen ligger långt in i skogarna och småvägar förde mig dit.
.

Ostajlat

Ett enplanshus från 2007 är till salu i kommunen.
Det är helt ostajlat inför försäljningen.
Inga möbler, inga accessoarer, alldeles befriat från homestyling.
Inga färska snittblommor, inga citroner på keramikfat, inga textilier, ingen eucalyptus.
MEN - i vardagsrummet där finns det något som får mig att haja till.
Till vänster om kaminen - en vedkorg/vedbärare av masonite.
En personlig touch.
Vi befinner oss i masoniteland.
Gott så.
*
*
Förmodligen anses den sakna allt av värde och får följa med på köpet.
Undrar hur många sådana vedkorgar som funnits och hur många som finns kvar i kommunen...

Kornåker

Vet ni hur en mogen kornåker luktar? Vet ni hur det känns att låta handen följa axen? Sensommarens skördetid är allt bra fin.
.
.

Malôppen (Malope trifida)

En bukett praktmalvor pryder sin plats. En lättodlad ettåring med tantvarning. Jag gillar dem och är glad att kunna plocka in en egen sensommarbukett tillsammans med dillkronor och en stjälk gullris. Att de här malvorna finns i mina odlingar har mycket med barndomsminnen att göra.

Tant Hildur i grannhuset över vägen i hembyn hade sitt trädgårdsland / köksland samt ett stort pärlann på vår sida gammvägen. Resten av marken var lägdor, hon och Kalle var hemmansägare. Hildur kom nästan årligen över med en bukett "malôppen", som hon sa, till mamma när de blommade. Granna var de!

Jag förmodar att de äldre kvinnorna i byn en gång i tiden sa just malôppen om praktmalvorna, och då menar jag ännu äldre generationer än Hildur. De använde den latinska benämningen med dialektal knorr på praktmalvorna. Underbart!
.
.

Ett annat välkommen...

Det finns skyltar för de flesta tillfällen och platser.
Finns de inte att köpa kan man tillverka dem själva.

Av dessa två skyltar kan man få uppfattningen att människor i det här samhället skräpar ner, spottar snus och kastar fimpar. Vare sig man är på väg hem, till arbetsförmedlingen eller till folktandvården. Vilken självbild har man och vilken självbild får man av förmaningarna? Hur upplevs det att komma hem eller till sitt arbete och mötas av den här uppmaningen dag efter dag? Beklämning? Glädje? Ignorans? Blir man förnärmad? Att man blir påverkad på något sätt är väl klart.
.
.

Mitt i smeten

60-tals-byggnaden är riven och parkeringsplatserna intill Konsum är färdigställda. Till gagn för handeln, men kanske inte för trivseln i tätortens centrum. Nu äger KF-fastigheter en central tomt som man sannolikt betalat rejält för.

I samband med köpet och före rivningen kom ett antal parkeringsplatser till bakom Wäringstams. Det var ca 8+10 p-platser bakom Wäringstams byggnad men därifrån krävdes att man gick några steg upp i en kort trappa mellan husen.

Ytterligare parkeringsplatser vid Konsum, de ursprungliga, finns kvar i anslutning till entrésidan mot gatan samt på motstående gavel till den på bilden ovan.

 

Kommer man körande österut längs Kungsvägen möter man Konsums parkering så här. På utfyllnadsmassorna blev det 14+10 p-platser in the middle of Vallen där Wäringstams byggnad tidigare stod. Plus 7 stycken platser i terrassen nedanför med en kort trappa upp längs fasaden.

Asfaltyta, galvaniserat avbärarräcke, stabbiga betongsuggor avgränsar den nya parkeringsytan. Snyggt? Praktiskt?  Helt tydligt funktion utan estetik. Inget har gjorts för att mildra intrycket av "öken" - inga träd, ingen vacker avgränsning. Är det en för liten ort att kosta på "onödigheter" - eller vad?

Det vita huset som skymtar längst bort i fonden är kommunhuset vars fasad inplåtats denna säsong.

Bryggaregatan sluttar ner och möter Kungsvägen. Blicken slutar i en asfaltyta, en bilparkering. Ett landmärke saknas. Till vänster syns kiosken som byggts ut till restaurang, hm.

Förr låg 60-talsbyggnaden med bostäder och ekipering i Bryggargatans slut. På grund av medvetet eftersatt underhåll såg den ganska förfärlig ut innan den revs. Neonskylten var vacker och byggnadsmaterialen av gedigen kvalitet.

Mitt i tätortens centrum. Kanske är detta en liten kommuns dilemma, att kompetens i stadsplanering saknas och att man finner sig i näringslivets krav, kanske utan restriktioner. Kan det som hänt i Vallens kärna kallas centrumutveckling?

* * *

Digitala insändare i lokaltidningen VK som jag inte kunde låta bli att ta skärmdump av. Det är svårt för små orter vet vi, kanske särskilt i "Norrland". Förebilder krävs för ungdomar.

 

#Nordmalingsproblem

Så det blev...

Jajamen. Kommunhuset blev inplåtat! Den vitslammade tegelstensfasaden försvann efter att ha varit synlig sedan kommunhuset byggdes omkring 1960. Ekfönstren är bytta till aluminiumfönster (alt. aluminiumklädda träfönster). Fönsterblecken av koppar togs bort, stuprören av koppar likaså. De har ersatts av plastbelagda stuprör. Koppar som är så åtråvärt på andra håll!!!

Från Kungsvägen ser det ut som alltid, eller? Ja, för en otränad blick kanske det ser så ut.

60-talsfasaderna har blivit "klassicistiska" ;-) genom att de fått "hörnkedjor" eller pilastrar i hörnen ("knutarna") av mörk plåt! Den gavelspets som hade mest vittrad slamning blev även den mörkplåtad men där tog fotograferingslusten slut.

Nytillkommen knut av mörk plåt. Nytt plastbelagda stuprör. Värmepumpar sedan tidigare mot Storgatan.

Fasadarbetena är inte helt klara, alla fönstersmygar är inte inklädda med plåt. Okej, det är så här kommunen vill se sitt kontorshus. Att huset plåtats in torde anses att man bytt upp sig och förskönat huset. Så kan det gå. Man har fått det man vill ha.

Jag vänder helst blicken mot klockstapeln som är en mycket värdig, vacker och välskött byggnadskonstruktion. Det blir allt svårare att finna vackra byggnader dära Vall´n.

* * *

Det kom ett mejl tidigare i sommar:

Sveriges Arkitekter har i år startat utmärkelsen Sveriges arkitekturkommun. Utmärkelsen kommer att delas ut under hösten. Syftet är att belysa vikten av god arkitektur. Utmärkelsen bygger på data och statistik från öppna källor rörande kommunernas arbete med arkitektur. Men vi tycker också att en viktig del i utmärkelsen är att få arkitekternas syn på hur landets kommuner arbetar med dessa frågor. Det finns ju då inget mer naturligt för oss än att fråga våra medlemmar. (...)

Jag förmodar att en liten glesbygdskommun torde ha förhållandevis svårt att få ett sådant pris. Förutom faktorer som god kommunal service, arbetstillfällen eller goda pendlingsmöjligheter är en tilltalande byggd miljö, ett estetiskt samhälle, en annan faktor till ökad inflyttning och därmed bättre skatteunderlag.
.
.

Dagsutflykt

Förut besökte jag oftare den här typen av praktfulla miljöer än allmogens bevarade museala boställen. Nu är det snarare tvärtom. Men i veckan slog jag dock till och återbesökte ett par kungliga slottsparker. Här är en av dem:

Ett luftslott i förgrunden i form av ett luftslott med spaljéverk av trä, ett s k treillage. I rak axel från detta syns slottet.

Gömd i arkitekten Carl Hårlemans boskéer från 1700-talets mitt finns sköna buxbomomgärdade planteringar. Då boskéerna var nya användes de gröna rummen till adelns fester, buxbomhäckarna är sentida.

Jag behöver inte se mycket av morianen för att förknippa platsen med Ulriksdals slott.
.
.

Kulturbehov

En utflykt till kulturlandskapet ger perspektiv. Perspektiv över landskapet eftersom forngravarna ligger högst uppe på en rullstensås, samt perspektiv på historien och därmed mig själv.

Här finns omkring 200 gravar, de flesta från järnåldern och några ännu äldre bronsåldersgravar. Den här hövdingen är återuppstånden, haha...

En blaffa ger besked om att här betar kreatur. Gräset är kort och området har en flora naturligt anpassad till torka.

Där skådas de som håller landskapet i skick. Tre tjurkalvar.

De kesar och gör sig till. Haha, så söta de är!

Hur vackert är det inte då nutid och dåtid kopplas ihop. En kort utflykt i grönskan räcker gott som avbrott i sysslorna hemmavid för att man ska känna att det är semester.

Kultur, här i form av fornminnen och djur, är vad jag blir glad av.
.
.

Saknad

Hushållets loggbok 195X

28 okt.

Silja och Krabba är nu i slakteribilen som står vid Larssons.
Hur många bittra avsked ska man få uppleva. Silja och jag som
har kämpat ilag så länge, nu är hon borta för alltid. - Må dessa
avsked lära mig vara god och snäll med de djur jag har och får
att vårda. Det syns ju så väl hur mycket de uppskattar ömhet och omtanke.

Stjärna och Kurre, de två är dock de två som tydligast kommer att
följa mig i minnet genom livet. Lille Kurre han mötte "mörkerdöden"
natten till den 15 aug. i sommar. Han har lämnat outplånliga minnen efter
sig. "Kurrekös" va du var god. S. lille lekkamrat. Nu ligger du vid
sommarhagen (...) och din stig här på radden är det ingen som trampar.
Och trumman över avloppet och dikesrenen med kärrviolerna ska inte möta
dig till våren, - men matte om hon lever kommer att sakna dig oändligt mycke.
Vårat trevligaste husdjur. Tack för att du har funnits till! Världen blir
ljus genom att det finns ting som - nu försvinner slakteribilen, nä han far
till Lindgrens.
Det är en grann dag.

Alla dessa avsked. Känslosamma kan de vara. Katten Kurre hörde jag mycket om, men minns honom inte. Så här var det: morfars katt hade fått ungar. Pappa skulle ha ihjäl dem som man gjorde på bondgårdar. Plötsligt hör mamma en slags joller utifrån och tittar ut genom köksfönstret - där ligger pappa på mage och leker med en kattunge. Kurre blev kvar tills han blev överkörd av en bil på Riks13 mellan morfars hus och sommarboendet i stugan i sommarhagen, ôppe hägna. Jag förmodar att jag någon gång blev klöst av Kurre och då fick han benämningen "Kurrekös" på barnspråk :-) Kossan Silja antar jag var en ko som slängde med svansen och trampade när hon blev mjölkad. Det var något som inte uppskattades av mamma. Det är förmodligen därför skriver hon att de "kämpat ilag".

Radden (raning, röjdning, röjning), en benämning som knappast används numera, är den öppna ytan mellan bäcken och skogen västerut som sträcker sig i nord-sydlig riktning från byns första bosättning på Knösen. Det är tvärs över den samlade åkermarken som Riks13 anlades 1942 som en spikrak AK-väg. Den sträckan genom byn upphörde som viktigaste transportled längs Norrlandskusten då Europaväg 4 invigdes 1962. Även radden torde upphöra som öppen yta i framtiden då den inte behövs som producent av mat till kreatur eller människor. Så förändras landskapet sakta men säkert.

Kanske är den lilla suddiga kattungen på bilden Kurre med sin kattmamma.
När jag tittar där bortom ser jag ett vackert glest staket som hörde till grannen men där den fina västerbottensgården med glasveranda är riven då bilden togs. Ännu ett fint hus jag aldrig hann se.
.
.

Upptaget

LÄMNA FÖRETRÄDE

Mycket ofta, nu för tiden
finner jag mig ligga
liknande en S-kurva
i min säng om natten
denna mycket obekväma
ställning
beror enbart på den
svarta katten
allt som oftast stör den
friden
som om den vore
innehavare av bädden
och inte enbart lapar
grädden
som vore jag en främling
just anländ hit
och sökt logi
i brist på all slags sympati
jag befinner mig strax i
beråd
ska jag få dela sängplats
med Ers Nåd - den svarta
katten?

Maj-Lis Dolk, Ånimskog,
klipp ur DN 16/3 2015