Stjärnorna behövs inte
Blås ut varenda en
Montera ner molnen och ta isär solen sen
Sopa ren skogen och töm haven på dess innehåll
Nu spelar ingenting mer någon roll.

W H Auden
1907-1973

Den gamla vägen genom byn

 

 

 

VID VÄGKANTEN


En blomma
vid vägens kant
är inte alls intressant
för vägprojekterare
eller jäktad trafikant.

Men den sprider
sin glädje ändå
till alla dem
som har tid att förstå
att skönheten också finns
på gräsrotsnivå.

Hilding Evstedt
ur POESI, Rallarros nr 3/1982.

 

 

 

Demonstration i bygden 1922

 

För mej är en väg mer än en väg att köra bil, traktor eller fyrhjuling på. Det är de fordon som numera färdas mest frekvent på gamla kustlandsvägen. Någon cyklist nu och då under sommaren. För mej är det ett långt stycke kulturhistoria som har något att berätta om människorna som levde och lever här.

 

"Vägarna vittnar om svunna tider och lika svunna beslut. Varför gör vägen en sväng just här? Eller varför svänger den inte alls, utan går rakt upp på kullens topp? Hur tänkte de som gick här först?"

 

Det finns en hel del som vägarna i byn att berätta om man tar sig tid att undersöka. Var finns byns äldsta vägsträcka? På vilken plats torde den första spången ha byggts? Finns den platsen och överfarten kvar i bruk? Var fanns "gesällsoffan" i naturen där gesäller på vandring kunde vila en stund? Var finns råstenen från laga skiftet 1864 mellan byn och grannbyn i norr? Vilket år körde den första automobilen genom byn? Var gick kärrvägen ut till torkplatsen för myrslåttern? Vem körde den första bilen som hamnade i diket? Var finns Plogbacken som var två byars gräns för snöröjningen? Vilken väg tog torparen Anders Öberg för att komma hem till sitt torp? Har någon kung passerat här till häst? När gick den största demonstrationen någonsin här i byarna av stapeln och varför? Hur var det under andra världskriget när långa karavaner av militärlastbilar fyllda med soldater på väg norrut, körde den grusade Kustlandsvägen genom byn? Var har olyckor skett längs vägen? När passerade första automobilen genom byn? Varifrån kom den huggna stenen till bygget av vägtrummor och brofästen när Kustlandsvägen moderniserades? När var vägrenarnas flora som allra mest artrik? Hur sköttes vägrenarna före 1970-talet?

Vägarna och stigarna, broarna och spängerna är en stor del av hembygdshistorien!

 

 *

Om Kustlandsvägen

Om folkomröstningen för förbud mot rusdrycker 1922

Att låsa och fara

Svalorna far över taknocken till sin sista kull i ladan
Ljusgrått tydligt svävar över ostronhimlen det bleka augustiljuset
Mössen springer i stubben över råglyckan undan gladan
Fyra äpplen ligger i gräset
Det är så svårt att låsa sommarhuset, bära in trädgårdsmöblerna, vinda opp vattenslangen,
sätta sig på brunnen en sista gång och lyssna till de sista flugorna
Svårare för varje år
Ett plötsligt åldrande, snart är man upphunnen,
Slaktfärdiga gäss snattrar utanför stugorna uppe vid vägen till Trydö
Sista solen sjunker i skogen vid Esperöd
Man måste dock lägga ut råttgift och haspa takfönstren på vinden
Några lökar, potatisar, morötter och jordärtskockor
Sommaren är död
En isig kåre för med sig ett gult björklöv som fastnar på kinden
Det är vått av dagg, ett varsel om slutet i kvällsbrisens sus
Nyckeln vrids om i mitt hjärta när jag låser mitt sommarhus

Att låsa och fara av Hasse Alfredson,
ur "Blomstervers" 1996.

Kan vemod beskrivas bättre än så???

Här sätts innanfönstren på plats och klistras med pappersremsor, lakan läggs över möbler och textilier så de inte bleks,  och alltid, alltid stängs huvudvattenkranen av. Vinterkylan har tillåtelse att invadera landskapet.

Här kan man lyssna till Hans Alfredsons vemodiga dikt: https://sverigesradio.se/avsnitt/folkets-dikt-att-lasa-och-fara-av-hans-alfredson

Ballad om stigarna i Västmanland

Stig i Sverige. Fotograf Lars Johansson.

 

Ballad om stigarna i Västmanland

 

Under den synliga skriften av småvägar,

grusvägar, brukningsvägar, ofta med en kam

av gräs i mitten mellan djupa hjulspår,

dold under kalhyggenas bråtar av ris,

ännu tydlig i den söndertorkade mossan,

går en annan skrift: de gamla stigarna.

De går från sjö till sjö, från dalgång

till dalgång. De djupnar ibland,

blir mycket tydliga och stora broar

av medeltida sten bär dem över svarta bäckar

ibland förskingras de över kalla hällar,

man tappar dem lätt i träskmarker, så

omärkliga att ena ögonblicket finns de där,

det andra inte. Det finns en fortsättning,

det finns alltid en fortsättning, bara

man letar, dessa stigar är envisa,

de vet vad de vill och med vetskap

kombinerar de en betydande list.

Du går mot öster, kompassen visar envist öster,

stigen följer trofast kompassen, som ett streck,

allt är i ordning, då svänger stigen mot norr.

I norr finns ingenting. Vad vill stigen nu?

Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det.

Den för oss runt, med tryggheten hos en

som har varit med förut. Den vet var myren finns,

den vet var berget blir alltför brant, den vet

vad som händer den som går norr i stället för söder

om sjön. Den har gjort alltsammans

så många gånger förut. Det är hela meningen

med att vara en stig. Att det har gjorts

förut. Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,

kvinnor med magra armar som samlade ved?

De fredlösa, skygga och grå som mossan,

ännu i drömmen med brodermordets blod

på händerna. Höstliga jägare i spåren

på trofasta stövare med frostklara skall?

Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,

också du gör den en blåsig dag, när

det ät tidigt på jorden:

vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,

och stigarna är klokare än vi,

de vet allt det vi ville veta.

 

Lars Gustafsson.
Ur antologin Med handen på hjärtat, 1985.

Denna dikt har jag letat i sin helhet allt sedan jag skrev det här inlägget: Kollektiva stigar
Nu har den hämtats upp ur bibliotekets mörka magasin, upp i ljuset.

Flyg-ekvilibrister

Så snart de ritats
finns de inte längre där,
svalas luftbågar.

 

Per Helge
ur RASP 2002

 

 

Ladusvalor och tornseglare. 

På latin Hirundo rustica  och Apus apus.

De finns i mina båda boenden, mest tornseglare i söder, flest ladusvalor i norr. 

Kan inte låta bli att tycka om dem och deras kvitter eller ilande ljud.

Inga hängrännor på tegeltaken för tornseglarnas bästa,

bevarade el- och teletrådar i landskapet och öppningar in i ekonomibyggnader för ladusvalornas skull.

 

Visst, ladusvalorna tyg ne (smutsar ner) rätt mycket men golv 0ch föremål som inte ska bajsas på täcks av. Det är värt besväret för att få de här trevliga individerna att häcka i lagår´n.

Och tornseglarna hittar tillbaka till samma tegelpanna som ifjol vilket är rätt fantastiskt ändå. Visst är det härligt att ordna för de här långflyttarna!

Bildningtörst

Här på bloggen har jag skrivit så pass mycket om bildning att det borde ha en egen etikett men så är det  inte ordnat. Bildningsförakt skrev jag om i september 2020.

På det inlägget fick jag en bra kommentar av Margareta som skriver:

Ofta tror jag att bildningsföraktet är en slags sköld man håller upp för att dölja sin egen mindervärdighetskänsla.

Och på tal om bildning kommer jag att tänka på Hilda Olssons (Kerstin Hed) dikt:

Studiecirkeln

Det var blott några stycken, ett dussin knappt.
Det var långt mellan byarnas tjäll —
men på halkiga vägar de kommo ändå
till ett möte var torsdagskväll.

Det var muntra ord och betänksamma ord
på bygdens sävliga mål
kring ett bord, där aprildagens blåsippskörd
stod och glimmade blygt i sin skål.

Det var ovana grepp kring penna och bok —
det var blickar med längtan och dröm,
som förstummats och stängts vid dagens tramp
vid spis, vid spade och töm.

Det var riksdagsmannens pojkar och statarns Karl,
det var Sörgårds och så några fler.
Den som ingenting visste, fick stöd och hjälp
av den, som fått lära sig mer.

Det var kanske ej kunskap av stora mått,
men den lyfte dock tanken på färd
och skänkte en glimt av vår tid och dess liv,
av vår stora, härliga värld.

Det var ingenting som gav ära och guld —
men de unga, de sågo ändå,
hur rymden vidgades, mer och mer,
över vägen, de hade att gå.

Och det var, som om hela rummet blev fyllt
av en hög, förunderlig makt —
det var ungdomens heliga allvar, som än
ej bränts till cynism och förakt.

Det var som en kväll, när dimman är tät
kring ensliga planer och hus,
och man tänder en lampa — så stod det kring dem
som en brinnande cirkel av ljus!

 *

 

 

Jag läser flera romaner skrivna före min tid på jorden där bildningsivern varit stor hos romanfigurerna. Det är så annorlunda mot idag. Tänk att leva på den tiden då varje arbetare insåg att kunskap ger bildning och förståelse för omvärlden och delvis makt över sitt eget liv. Då människor kände behov av att förkovra sig i ämnen de ville ha mer kunskap i. Då människorna inte slöat till och blivit självtillräckliga och faktaresistenta.

 

Och med Margaretas kommentar fick jag ytterligare bildning. Jag har diktböcker av Kerstin Hed men kände inte till att det var pseudonymen för Hilda Olsson. Nu vet jag och är tacksam för det!

Hilda/Kerstin var författare och lantbrukarhustru och sa så här om sitt författarskap: "Hos mig har dikterna fötts under dagens arbete i köket, ladugården eller ute på ägorna och så har jag skapat fram det på kvällarna när familjen sovit."

 

Om Bildningsförakt.

Kollektiva stigar

Ordet stig
tycker jag om.
Det vandrar i mig.
Stigar är människans finaste
nervtrådar.

    Göran Greider

Stig i Sverige. Fotograf Lars Johansson.

Människans historia och kulturarv på olika platser är ofta väl utforskad och dokumenterad. En ny antologi, som givits ut av tre svenska forskare, skriver om det som knyter samman platserna – stigarna.
– Det är diskreta lämningar, men med ett stort kulturellt avtryck, säger Daniel Svensson, historiker vid Malmö universitet. 

*

Stigar leder både framåt för de som går på dem och bakåt i historien. Dessa smala vägar finns världen över och är lika gamla som mänskligheten. Men de bevaras bara så länge de används.

– Se – men inte röra, är ofta det som gäller på museer som skildrar historia eller kulturarv. Men med stigar är det tvärtom; så länge vi trampar på lämningen så kommer den att finnas kvar, rörelsen blir en del av ett levande kulturarv, säger Daniel Svensson.

I den nyutgivna antologin Pathways: Exploring the Roots of a Movement Heritage samlar Daniel Svensson, tillsammans med Katarina Saltzman från Göteborgs universitet och Sverker Sörlin från KTH, texter som beskriver stigarna ur olika perspektiv. 15 forskare från länder som Indien, Israel och England har gett ett brett anslag som delats in i tre delar med historia, berättande och kulturarv som teman.

*

 – Stigar är levande spår av det förflutna. Visst tillkommer nya stigar och andra försvinner, men ofta fortsätter vi följa de stråk där andra gått före oss. Ändå har stigarna sällan betraktats som ett värdefullt kulturarv, kanske för att de är så anspråkslösa och flyktiga, säger Katarina Saltzman, etnolog och landskapsforskare vid Göteborgs universitet.

HÄR finns denna text i sin helhet.

Det var i Talkshow i P1 den 9 augusti 2023 som jag hörde ett inslag om stigars kulturvärde. Jag satt i bilen och lystrade till, blev omåttligt glad över att detta har uppmärksammats inom forskningen. I samma veva hävdades det att med KOLLEKTIV INTELLIGENS kan vi hjälpas åt att bevara dessa sköra kulturarv.

Inslaget kommer 30 minuter in i programmet och är 14 minuter långt med Sverker Sörlin som gäst.

 *

Jag minns än en gång stämman i maj 2023 då jag sa att stigar i vår skog är viktiga att bevara när nu markberedning ansågs som ett måste vid avverkning av skog. Det var som att tala med en vägg. Jag nämnde den vackra kärrväg som markbereddes bort vid kalhuggning av tre fastigheter  i direkt anslutning till byn år 1996. Det här var innan jag blev hemmansägare. Den väg jag ofta vandrat och fortfarande utnyttjade fram tills dess den plöjdes bort. Det var en väg som vi kallade Anna Thurdins väg eftersom Anna bodde där kärrvägen startade. Den hade mist sin funktion som väg men var fortfarande tydlig och lite bredare än en stig. Intill växte barrträd av olika ålder, med olika dimensioner och höjder, med skägglav, svampar, blåbärris, linneor och mycket mer. De speciella berghällarna stack upp ur markväxterna. Stigen var täckt av barr som doftade granskog när sommarsolen låg på. Den är helt borta nu, jag har försökt att vara stigfinnare men misslyckats. Där i skogen och på stigen hade kor på skogsbete rört sig till slutet av 30-talet på väg till och från de olika sommarladugårdarna.

Ingen annan på stämman verkade förstå vilken stig eller gammal kärrväg jag menade. Kanske hade ingen annan av hemmansägarna gått den??? Erik J sa att de träd som fällts vid fätået hade hemmansägarna fått ersättning för. De hade gått och räknat stubbar efter avverkningen som skett alldeles för vidlyftigt. Ekonomiskt värde är tydligen det enda som betyder något. Vad är kulturvärde?

Fätået är en byallmän stig som löper parallellt med skogsbrynet alldeles utanför gärdsgården/fastbandhagen som omgärdade byn. Skogen hade ett nätverk av betydelsefulla stigar när jag var ung och det storskaliga maskinella skogsbruket tog fart. Efter stämman 2023 står det klart att för hemmansägarna betyder landskapet ingenting, det landskap som skapats genom äldre jord- och skogsbruk, kreatursbete på skogen. Stigar, boplatser där byggnader stått som nu är borta... inget att minnas för nu de levande.

Vi hemmansägare som är förstagenerationsakademiker har inte naturligt med oss abstrakt tänkande från hemmet. Vad är t ex immateriellt kulturarv? Vi ser även ut ut att sakna insikt i hur kollektiv intelligens kan användas.

Förutom kärrvägen (röd linje) är även den del av fätået som tydligt fanns kvar i terrängen, numera borta (prickad). Den har slyat igen efter avverkningen.

 

*

Poeten och filosofen Lars Gustafssons Ballad om stigarna i Västmanland tar upp stigars immateriella värde:

 ”… vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar, och stigarna är klokare än vi, och vet allt det vi ville veta.”

(...)

"…Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,
kvinnor med magra armar som samlade ved?

 (—)

 Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,
också du gör den en blåsig dag, när
det är tidigt eller sent på jorden:
vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
och vi vet allt det vi ville veta.”

Målning av Anders Stimmer

 

Läs mera: Stigarna leder oss till dem vi en gång var.

Saknad

Idag begravs min allra bäste vän A. Det är sorgligt.

*

När man inte längre orkar skriva, måste man minnas.
När man inte längre orkar fotografera,
måste man se med själens ögon.
När man inte längre orkar läsa,
måste man vara fylld av berättelser.
När man inte längre orkar tala,
måste man klinga.

När man inte orkar gå, måste man flyga.
Och när den tiden är inne,
måste man avstå från sitt minne,
sin själs ögon, sluta klinga
hålla tyst och slå ihop vingarna.

Men hur det än går, fortsätter berättelsen, fortsätter.

Eeva Kilpi

 

Frostrosor

 

Isbelupna äro mina fönster.
Kom och titta på dem båda två!
Du kan aldrig tro, hvad vackra mönster
Vinterns andar ritat deruppå.

Kan en mästare med konstens penna
Få en stjerna som den här? O, nej!
Kan en sådan spets du få som denna,
Med brodér-nål? Nej, det kan du ej.

Jag just tycker mig en smul förmögen:
Nya taflor komma hvar dag.

Det är väl! Men bladet kan sig vända
Rutans verld är av en skör natur:
Hela herrligheten dränks kanhända
Innan qvällen i en vattenskur.

Elias Sehlstedt

Ett älskat ställe

Tyck synd om alla fula små
stationssamhällen
där aldrig i livet
du kan tänka dig att bo
Förakta inte!
Överallt finns rum
som någon älskar
Runda små dukar
av vit spetsbrodyr

Elsie Johansson
ur Tigerfrukost, 1989

Hur länge varar en hågkomst?

Jag kom plötsligt att tänka på
tant Edla
som dog för sjuttio år sedan.
Hennes hus är för länge
sedan borta,
graven också
och hur länge man kommer
att minnas henne
beror på mig.

.

Nils Åker
DN 1/6 2017

Vatten - en självklarhet?

Allt vatten i världen ingår i ett kretslopp. H₂O är en fantastisk kombination av atomer. Allt återbrukas utan att vi normalt tänker på detta. Det är ett världssomspännande system kring jordklotet som vi kanske inte så ofta tänker på hur det det fungerar. Dikten nedan av Wislawa Szymborska beskriver detta kretslopp underbart fint.



VATTEN

På min hand faller en droppe regn
som tappats från Ganges och Nilen,

Från himlafrosten i valrossmustaschen,
från sönderslagna krukor i Ys och Tyros.

På mitt pekfinger
är Kaspiska havet inget innanhav,

Och Stilla havet rinner fogligt in i Rudawa,
samma ström som varit moln över Paris

år sjuhundrasextiofyra,
den sjunde maj klockan tre på morgonen.

Här finns inte munnar nog att säga
alla dina förbiilande namn, vatten.

Jag borde benämna dig på alla språk
och uttala alla vokaler på en gång

och samtidigt vara tyst – på grund av en sjö
som inte hunnit få något namn,

den finns inte på jorden – och på himlen
finns ingen stjärna som speglar sig i den.

Någon drunknade, någon ropade på dig när han dog.
Det var länge sedan och det var igår.

Hus har du släckt, hus har du ryckt bort
som träd och skogar och städer.

Du har vistats i dopfuntar och kurtisanbadkar.
I kyssar och i kistor.

Vadhelst närhelst varhelst något har hänt
står det skrivet i Babels vatten.

Wislawa Szymborska
Ur Salt, 1962

Fruset vatten

Raderna som ger mig en fördjupad tidsupplevelse är dessa:

Och Stilla havet rinner fogligt in i Rudawa,
samma ström som varit moln över Paris

år sjuhundrasextiofyra,
den sjunde maj klockan tre på morgonen. 

(Rudawa är en flod i södra Polen)

Faktaboken Vattnet i vår värld av Malin Falkenmark och Arne Forsman finns i min bokhylla och beskriver vattnets eviga kretslopp / cirkulation bra men på ett helt annat sätt, vetenskapligt.

BIDRAG TILL STATISTIKEN

Av hundra människor

är de som vet bäst
minst femtiotvå,

de som med tvekan tar ett steg
nästan hela resten,

de som är redo att hjälpa till,
bara det inte tar för mycket tid,
så många som fyrtionio,

de som alltid är snälla,
för de kan inte annat,
fyra eller kanske fem,

de som kan beundra utan avund
– arton stycken,

de som har förts vilse
av sin ungdom som förgått
– sextio, sextiofem

de som inte är att leka med
 – fyrtio plus fyra,

de som lever i ständig ångest
för någon eller nånting
– hela sjuttiosju,

de begåvade för lycka
– inte fler än tjugofem,

de harmlösa en och en,
som förvildas ihop,
säkert över hälften,

de grymma,
då läget tvingar dem därtill,
lika bra att inte veta
ens på ett ungefär,

de visa av skadan
– inte många fler än
de som var kloka förut,

de som inte får ut nånting
av livet utom tingen
– trettio stycken,
fast jag önskar att jag hade fel,

de hopkurade och pinade
utan lyse ute i mörkret,
räknas till åttiotre
förr eller senare

de rättfärdiga
– ganska många, trettiofem,

men om det draget ska hänga ihop
med en strävan att förstå
– tre

de som är värda att tyckas synd om
– nittionio av hundra,

de dödliga
– hundra av hundra

En siffra som hittills har stått sig.

Wislawa Szymborska (1923-2012)
Övers. Anders Bodegård

Wisława Szymborska, polsk poet och essäist som tilldelades Nobelpriset i litteratur 2006.

VYKORT

VINTERVÄG

Snön faller    Bussar går
i tovskor genom skogarna

Plogbilen

vinterdagens morrande Nike
sträcker ut sin vinge
och bereder väg
till ödemarkens hem
åt föreläsaren
med portföljen full av splitter

från världskrevaden

Birger Norman, 1957

 

Hyggesfritt

 

 Klicka på bilden för att komma till mer info.

Skogsstyrelsen har kanske ändrat sin inställning till skogsbruk och skogsvård något. Det går min/vår väg nu när kalhyggen börjar ifrågasättas. Nu pratas och skrivs det om t ex plockhuggning, blädning, luckhuggning, överhållen skärm även bland dem som inte är miljömuppar eller skogsmullar.

Vecka 48, den 28 november - 2 december 2022, erbjuder myndigheten digitala seminarier och föreläsningar. Bara det! Något för oss hemmansägare apropå det skogsinnehav vi tillsammans äger i byn...

För flera år sedan hade jag telefonkontakt med Mats Hagner, professor emeritus i skogsgenetik, skogsskötsel och skogsekonomi vid SLU i Umeå. Han har sedan 2000-talets början förespråkat hyggesfri avverkning enligt en metod som han kallar Naturkultur. Hela skogssverige (stat, skogsbolag och skogsproduktionens intresseorganisationer) har starkt arbetat emot hans tankar. Han har blivit hårt ansatt, inte minst i norra Sverige. För mig var hans tankar om skog och skogsproduktion inte alls verklighetsfrämmande.

Och kan ni tänka er: nu bjuder staten genom Skogsstyrelsen in till digitala seminarier om hyggesfritt skogsbruk.

TRÄD, MÄNNISKOR

Där vi står länge tillsammans
med slutna ögon
lutade mot varandra, medan något
strömmar mellan hjärta och hjärta, och blodet
susar i våra inre åderträd
ut i musklers årsringar,

sluter jag ögonen, lägger
min hand mot trädstammen,
stryker över barken, känner och
framkallar en värld,
de skrovliga ytorna, de släta, alla fårorna,
låter handen betrakta varje utväxt.

Trädet hämtar sol och regn,
saven stiger, når ut i
samtliga celler, jag lyssnar till löv
som smeker varandra i vinden,

lägger min kind mot trädstammen,
minsta känsla av hemlöshet i kroppen
försvinner genom trädets lugn, eller är det trädet
som tar emot min beröring, önskar sig den?

Är vi annat än träd
som har släppt rötterna
och börjat vandra?

Pia Tafdrup
Ur Berøringen av hud, 2022
Tolkning från danskan av Jan Henrik Swahn

Dikten återfinns i kulturtidskriften Balder nr 2/2022  med temat "Träd".

Jungfru Marie sänghalm

De här är två av de vilda ängsblommor som finns på gården i Mellansverige - gulmåra och Johannesört.

Gulmåran, eller Jungfru Marie sänghalm, ger en så fin väldoft i ett rum om den plockas in i en bukett. En riktig högsommardoft! Som Karlfeldt fångade i en dikt vars ena vers lyder så här:

Lovsång och vällukt välla,
kornknarr, sänghalm.
Dimman från ängens källa
smyger sig till hans bröst.
Nejden befriat andas,
kornknarr, sänghalm,
sommar och svalka blandas,
avlande sonen höst.

Erik Axel Karlfeldt

Förklaringar:
Kornknarr brun och grå rallfågel med knarrande läte (den rara fågeln har jag hört och sett här men endast en sommar) sänghalm gulmåra, Jungfru Marie sänghalm
Lovsång kornknarrens sång; vällukt gulmårans doft; hans bröst skymningsgudens bröst

Vintern rasat ut...

 

Valborgsmässoeld och manskör - det som krävs på valborgsmässoafton.

Vintern rasat ut bland våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Solen kysser liv i skog och sjö

 

Snart är sommarn här i purpurvågor
Guldbelagda, azurskiftande
Ligga ängarne i dagens lågor
Och i lunden dansa källorne

 (...)

ur Längtan till landet av Otto Lindblad

 

 

Första maj och flaggan fortfarande i topp.

Träff med likasinnade byggnadsvårdare.

På hemväg fika i en vitsippsbacke.

Allt blev mitt
Jag var hos våren
Jag var vacker
Jag var älskad

Högt och länge
sjöng jag
i ljusgröna skogar –
för våren
min älskare

Så gick jag hem
till sist.
Till matematiken.
…
Sedan
har jag aldrig mött våren
ensam
och aldrig
känt mig så älskad

Dikt av okänd

Fungerande samhälle

Jag tror på de små sophögarna
jag tror på de stora frågorna och de kolossala
    problemen
Jag tror på den lilla tingsrätten och den stora
    stötestenen
jag misstror den enda vägen
Jag tror på de många stigarna

Bodil Malmsten

Ur Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen

 

Medeltiden var inte mörk

"Innan solstrålarna når sin jordiska bestämmelseort
måste de färdas miljoner mil.
Om destinationen är Chartres,
tillkommer en extra finess strax före resans slut:
fönstrens glasmålningar badar strålarna i färg
innan de når fram till golvet."

 

 

Det är vår tid som är mörk.

Trasmattern

Här kommer en dikt på mål av ångermanlänningen NilsErik "Nicke" Sjödin ur boken Åslappe utgiven 1983. Diktboken funnen second-hand på PMU i Gullänget 2021. Köpte den såklart utan tvekan.

Målet kan vara vanskligt att förstå för många - i slutet av boken/dikten finns en förklarande ordlista. Bygdemål är verkligen ett försvinnande immateriellt kulturarv! Vem kan idag tala som man gjorde i hembyn för femti år sen? Jag är glad över de inspelningar jag gjorde och som finns bevarade - nu digitaliserade.

TRASMATTERN

Hele live
- häll åtminstone
hårta tå e -
å styvt de
ligg på gôlve.

Å på de
far man
å jodde
å gå.

Stryk
skull man ha.

Jodde å gå
på sjålve live.

De som va.

Skelkesskjorta
som han hädd på säg
då åldri na
va å gära.

Osleten
syns den ranna.

Mang e
förkläa.
Ingrint
å blekt borti.

Na gråbussarona
som koa sitt kvär ti
sä man häktes
på matta.

Duken
som låg ommapå
förstradion.
Genom spets´n
hörle man
att värla brann.

Men vacker va´n.

Huvekläa
bögle tå blotrycke.

Förstpyjamas´n
som han hadd ti slåttanna.
Faan vet
om int de va sist´n å.

Sofflocktyge
vä flottfläcken på.

Svettfläcken
men´jäg.

Sadusinern
- ny värenda jul -
gå bra å känn igen
häri matta.

Ållting
finns där.

Gammelvärla
å pyltepåkläa
å hårdasplaga.

Skreftesrocken
´n lit´n bit,
fodre
borti storväst´n,
överdel´n
tå fårskinnsfäll´n
å langkalsongern´,
brun,
blå
å hålvit.

Å tänk säg
att dä ä tôcke
man far å jodde
å gå på.

Stryk
skull man ha.

Men bruslöja
ligg härpå lofte´
ti blåkoffort´n.

Råttgnegen
lite grann
men ålldeles tydli´.

 

HÄR finns att läsa om trasmattans historia

Förklaringar av några dialektala ord i dikten:
hårta - hälften
styft - drygt
gôlve - golvet
jodde - traska
skelkesskjorta - tunn skjrta
åldri na - inte ett dugg
osleten - psliten
ingrint - "ingråtna"
koa - kåda
kvär - kvar
häktes - snubbla
bögle - bucklig
sadusin - kort gardin [cafégardin är väl närmaste benämning idag]
pyltepåkläa - kläder som man tar på sig varvtals mot kyla
hårdas - helgdags-
skreftesrocken - den man hade när man gick till skrift, oftast vid konfirmation
hålvvit - halvvit, grå
råttgnegen - råttgnagd