Skolbänkar

En fin skolplansch som var till hjälp när skolbarnen skulle lära sig läsa. Fotot är taget på ett hembygdsmuseum. Vi hade andra skolplanscher, ofta sådana som rullades ner med stora kartbilder.

Den här typen av skolbänkar hade min klass under låg- och mellanstadiet. De var av massiv, fernissad björk och botten av plywood, bänkskivornas lock med laminat på ovansidan innanför en kantlist av björk. Längst ut på frånsidan var en rundad försänkning där pennor kunde läggas. Benstativen var av sprutlackerad metall vilket även de fanerade stolarna hade.

På bänkens frånsida fanns också ett hål upptaget och där fanns en bleckburk. Burken fylldes med vatten då vi elever målade med vattenfärg/temperafärg. Eller så kunde de fyllas med blommor på skolavslutningen, de år det fanns några som blommade då. I klassrummet delades betygen ut. Men mest pågick skolavslutningen i EFS bönhus som låg tvärs över skolgården. Där sjöng vi av hjärtans lust. Tänk så söta vi måste ha varit med sommarkläder och ljusa barnröster.

När locket på skolbänken fälldes upp fanns utrymme för skolböcker, anteckningsböcker, ritblock mm. Pennorna låg i försänkningen längst fram. (Räkneapparater och mobila telefoner fanns inte i dåtidens verklighet.)

Det är bara att konstatera att skolmöblernas formgivningen var väl genomtänkt.

Stencil från en lektion i franska.

I klasserna 7-9 blev det skolskjuts in till högstadieskolan i kommunens centrum. Dit bussades samtliga högstadieelever i kommunen som inte hade cykelavstånd till skolan.

Minns inte något speciellt om skolbänkarna på högstadiet. Då hade man alla böcker och utensilier i skolväskan eftersom man flyttade mellan klassrummen beroende på lektion. Min stora skolväska minns jag däremot väldigt väl. Det finns en del att skriva även om de åren med morgonsamling i aulan, klassföreståndare, ämneslärare, fluortant, håltimmar och skolvärdinna som höll ordning på kön till matsalen. Men det måste anstå.

Det var först i gymnasiet som varje elev hade ett låsbart elevskåp så vi slapp dra med oss samtliga tunga böcker hem varje dag.

Mellan rutorna

 

I år valde jag att inte placera något mellan rutorna i de nya fönstren på bottenvåningen. Linoljefärgen ska få härda ordentligt lite till. Utom i det som var kallfarstun - där la jag tallkottar, små, behändiga, från Skåpviken mellan rutorna.

De tänker jag ska utföra samma jobb som fönsterlav eller vadd. Vara vackra så klart OCH ta åt sig fukt om den kommer in mellan fönstren. Lavar och kottar är hygroskopiska, kottar drar ihop sig när de blir fuktiga och "slår ut" när de torkar. Jag tycker kottarna pryder sin plats. För att inte tala om fönstren! Änteligen är de på plats.

Läder är mycket användbart

 

Den här lösningen för att ställa upp en utåtgående ytterdörr har vi haft här på gården så länge jag kan minnas. En läderrem är knuten runt en handledare eller som här överliggaren på ett räcke.

När dörren ska ställas upp träs den fria ändens ögla över trycket. Nu blåser dörren inte igen. Enklare kan det väl knappast bli?

Kalvskinn fanns hela tiden att tillgå på gården, slakten skedde på plats. Det finns flera kalvskinn kvar men de är hårda och jag har ännu inte lärt om/hur de kan mjukas upp. Läder är ju så användbart även till annat så visst vore det bra med mjukare skinn.

Det finns även förskinn kvar som pappa använde när han arbetade med kniv och trä. Förskinn är ett arbetsförkläde av garvat skinn, modellen ser ut så här.

Två bord i ett

Vem kan ogilla 40- och 50-talens kombimöbler för små bostäder? Smarta och vackra är de, välgjorda och hållbara.

 

Bordet på bilden från Lammhults möbler inhandlades i juni 1950 och har alltså 74 år på nacken. Det är ett träbord med fanérad yta av alm. Här syns det som soffbord men kan bli matbord genom ett smart grepp som höjer bordsytan och med två iläggsskivor kan det förlängas.

Till bordet inhandlades fyra stolar med klädd sits, bäddsoffa, en buffé för porslin, glas, bestick, textilier och fönsterkornischer. Samtligt i alm.

Allt helt slätt utan sniderier och krusiduller, enbart almens återhållna ådring talar. Det säger funktionalism.

Ingen är gladare än jag att de här möblerna finns kvar i huset dit de en gång inhandlades. De bär på minnen, älskas och har åldrats med behag. Varför byta ut det som fungerar? Man kan mycket väl  "bo i ett (funkis)museum" 😉

Fönsterbleck

Vi har använt fönsterbleck av galvaniserad järnplåt till de nya fönstren.

Ovanför fönsterfodren var före fasadbytet en galvaniserad plåt inlagd som överbleck och den gick upp ca 15 cm på väggen bakom masoniteskivorna. Mötet mellan farstukvistens tegeltak och väggen täcktes av galvplåt så ett litet lager fanns att ta av.

Jag ville ha plåtarna kvar för att återanvändas eftersom stela köpebleck med plastbelagd vit eller svart färg hade blivit riktigt fel på det här huset från 1910-talet. Galvaniserad järnplåt går inte längre att köpa ny, därför bad jag hantverkarna att handskas varsamt med galvplåten då vi vill återbruka den.

Aluminium är stelt, kantigt och svårt att måla ifall ytan inte brännlackeras och aluzink är inte heller lika formbar som galvad plåt, inte heller målningsbar.

På övervåningen där fönstren inte byttes fanns galvade fönsterbleck sedan tidigare och de bibehölls.

Här ligger fönsterblecken, som penselstrukits med ett första lager linoljefärg, på tork i vardagsrummet. De har bankats ut, bockats om, klippts och anpassats till de nya fönstren och midjelistens lutning. Blecket är därefter fäst med ett par nubb. (Hela midjelisten av trä är inte plåttäckt.)

Med rätt verktyg är det ett roligt arbete.

På undersidan av de målade fönsterblecken syns de typiska "flingorna" som bildas vid galvaniseringen. 

Om huset hade haft gamla hängrännor och stuprör hade vi varit noga med att bevara dem om det gått. Om inte hade  alla fall fästena till stuprören återanvänts. Ni anar inte hur lätt vi har att komma överens om en sån sak som är gammalt hantverk. Men nu finns ingen takavvattning på vårt hus och så tänker jag att det ska förbli.

Äldre stuprörsfäste med kon,svep och klammer

Kon och svep på plats.

Stupröret med skarp böj är nu fört innanför svepet och klamret slås i med en träbit som mellanlägg. Så här eleganta detaljer finns inte att köpa i byggvaruhandeln. (Googla stuprörsfäste.) Alltså är den äldre typens hantverk värda att bevara då det som bekant är detaljerna som gör det!!!

Ordning och reda på spikhyllan

Galvad eller blank trådspik och dyckert är närapå kulturhistoria nu.  Skruvdragare och mängder med skruvar med olika funktion tar över. Alternativt spikpistoler.

Men här önskade vi att den dubbelfasspontade väggpanelen skulle spikas med hammare när fasaden byttes. Att använda klippspik som på morfars tid kändes dock lite övermaga så jag föreskrev trådspik. Den köptes ny i stora förpackningar och nöjda blev vi.

De här paketen med spikar från Gunnebo bruk finns kvar från pappas tid. Ordentligt uppställda på en hylla. Han hade ordning och reda på sina prylar.

Kalkbruk

För ett par dagar sen blandade vi till kalkbruk för att användas till murning av ett ventilationshål i grunden som blev åtgånget då betongbron revs. Lösningen blev som då: ett ör täcks med finmaskigt stålnät inåt grunden. Röret stoppas i hålet i granitgrunden och muras fast med mindre naturstenar och kalkbruk. På vintern täpps öppningen igen för att förhindra kylan att vandra in i grunden. De finns fem ventilationsgluggar i den huggna granitgrunden och alla är utformade på samma sätt förutom källarens ena glugg som användes för att rulla in potatisskörden genom. Den har en annan utformning som jag kanske berättar om en annan gång för sådana lösningar lär vara på upphällningen eftersom man inte odlar sitt årsbehov av potatis längre.

Vi använde Finjas Kalkbruk E i 25 kg säck som innehåller släckt kalk och sand. Ingen cement. Till detta tillsätts endast vatten, bruket ska blandas länge och ordentligt. Gärna i tombola men någon sådan finns inte här på gården. Hade det varit ett "finare" projekt hade våtsläckt kalk använts, t ex Gotlandskalk eller Målarkalks våtsläckta. Våtsläckt kalkbruk har jag många års erfarenhet av som projektledare för restaureringar av byggnadsminnen. 

Men - den färdiga kalk-sandblandningen finns i den välsorterade byggvaruhandeln, för oss innebar det att säcken köptes i Mälardalen.

Hydrauliskt kalkbruk är även det väldigt användbar.

Kalkbruket blir bara bättre om det får stå ett par dagar. Det ska vara klistrigt när det är klart och sitta fast på mursleven när den hålls upp och ner. När murningen är färdig ska kalkbruksytan vattnas regelbundet under några dagar för att härda långsamt och på djupet. Bruket kan sparas lääänge och blir inte sämre med tiden bara det står frostfritt och lufttätt. Ingen cement finns i kalkbruket.

Betongbron från 1950 forslades bort i oktober 2021 efter att farstukvisten rivits. Ventilationshålets rundel syns i betongklacken som bron vilade på. Denna var inte fastgjuten i granitsockeln, stenfoten, som väl var och kunde lätt bilas bort i sommar efter att den nya träbron fått maka på sig tillfälligt precis som under fasadbytet i våras. Nu är ventilationsgluggen fixad. Ordningen är återställd.

Masonite-hyvel

 

Här i hyvelsamlingen finns även en Masonite-hyvel. Förstås. Senast den kom till rejäl användning var 1969 då bostadshusets tunnare masoniteskivor från 1950, som var målade med Falu rödfärg, byttes till oljehärdade träfiberskivor med dimensionen approximativt 1320 x 3860 x 6 mm. Dessa fasades på kortändarna med hyveln för att överlappa varandra snyggt och vattensäkrat. Det blev en enda skarv i höjdled eftersom skivorna var så långa som de var. Både 1950 och 1969 användes naturligtvis träfiberskivor märkta Masonite AB. Bakom den nya fasaden finns på ett ställe 50-talets tunna skivor bevarade bakom panelen som ett tidslager.

Masoniteskivorna och den mineralull som spikades på 1969 var i gott skick. Inga vattenskador fanns och endast ett musbo i nordvästra hörnet vid stenfoten hittades. Alkydoljefärgen från 1992 var den avgörande anledningen till bytet. Hur skrapar man bort alkydoljefärg från virasidan på träfiberskivor för att kunna rödmylla fasaden???

Träfiberskivorna med läkt och underliggande mineralull togs bort in till timringen. Därefter spikades norska porösa, fasade träfiberskivor (Hunton) mot timret och därpå spikläkt och panel. Inverterad fasadlösning kan man väl kalla detta. Istället för träfiberskivor som fasadmaterial blev det träfiberskivor bakom fasadpanelen.

Masoniten är alltså utbytt mot dubbelfasspont som huset var inklätt med när det stod klart under tidigt 1910-tal. Det har varit en viss vånda att fatta beslut om byte då det enbart är en estetisk åtgärd. Masonite hör till kulturhistorien och i dessa trakter, där Masonitefabriken låg, kom skivorna ofta till användning på väggar och tak samt invändig inredning. Av andra masoniteälskare har jag fått rådet att inte byta ut de där fantastiska träfiberskivorna. De flesta masonitefasader på bostadshus är ju utbytta numera.

Men jag tröstar mej med att sommarstugan, som ju är uppförd 1956 med masonitefasad och masoniteinredning redan från början, står orörd som minne från en stark epok för bygden. Jag har dessutom sparat de fullstora nedtagna masoniteskivorna med tanke att de ska komma till användning framöver.

 En av hyvlarna tillhörande Masonitemuseet i Rundvik som har öppet 2 timmar per år under Rundviksdagen i juli. I övrigt bokar man tid.

På det lilla Masonitemuseet i sågverkssamhället Rundvik i Västerbotten återfinns en likadan hyvel tillsammans med många andra föremål som påminner om en epok då träfiberskivan Masonite användes till mångahanda saker. Här nedan finns bruksanvisning till hyveln med patentnummer 109177 som konstruerades av överingenjör H. Sköldkvist, Masonitefabriken. Nedan bruksanvisning för hyveln.

  

Klicka på bilderna för större text.

 *

I skriften Hantverkare emellan kan man läsa initierade intervjuer med olika hantverkare och slöjdare.  På sidan 174 ff står att läsa en intervju med en som var med när det begav sig. Läs om Masonite inom dåtidens byggande.

Sågat virke

 

I vintras fick jag tips om var jag kunde få fatt i sågat virke med vankant från en liten bondsåg. Även här i Mälardalen rustar jag byggnader men här gäller det nu en begränsad del av logen. Tjocklek 1" och blandade bredder behövs för att inte få en alltför jämn och trist väggyta. Att handla i byggvaruhandeln var det aldrig tal om.

För lite sen levererades bräderna. Nu väntar de på att spikas på vägg. Och rödmyllas förstås. Alltid jobb, jobb, jobb... :-)

Rullgardin

Autentiskt ska det vara i möjligaste mån här i husets övervåning för att här upplevas som trovärdigt 50-tal.

Lyckan stod mej bi och en liten rullgardin av kraftpapper hittades i gömmorna. Även kökets långa rullgardin med treluftsfönstret finns kvar men i lite sämre skick.

ARTUS var fabrikatet, bredden 120 cm, en vanlig fönsterbredd. Nu är den uppsatt i ett av fönstren. Ljuset blir speciellt på kvällen då den är nerdragen.

En fin bomullssnodd med tofs ingår. Rullgardinssnöret har kortats av genom öglebindning, så vanligt då det gäller de här bomullssnoddarna. Snoddens infästning i träribban som sitter nertill på "rullisen" görs medelst en liten metallgrunka. Papperet har vikts runt ribban och sytts fast med symaskin på ARTUS rullgardinsfabrik.

Sådana här rullgardiner av papper är inget jag hittar second hand, knappt ens rullgardiner över huvud taget. De slängs väl som avfall. Å jag som behöver flera till mitt 50-talshem för autenticitetens skull...

(Det är fullt möjligt att spara trästav, rullmekanism, ribba och snodd med metallhylsa för fastsättning och använda nytt tyg till rullgardinen. Så har jag gjort med några av "rullisarna" i det sydligare belägna hemmet.)

Tvara och slev

 

I köket finns en gröt-tvara och en slev. De är slöjdade av pappa och verkar oanvända. Tidigt i livet fick jag berättat för mig vad en tvara användes till och hur man hanterade den. För mej är det allmänbildning att känna till detta. Trots det har jag aldrig använt en tvara när jag kokat gröt. Man tar tvarans skaft mellan handflatorna (de naturligt växta grenarna ska vara neråt i grötkastrullen) och rullar/roterar tvaran fram och tillbaka mellan handflatorna så mjöl, vatten och salt blandas ordentligt. Tvaran ska inte hållas i en enda hand som man gör med en handvisp.

Kanske är det nu dags att prova på att vara bondmora från långt tillbaka i tiden och fram till några decennier in på 1900-talet då tvaran gick ut tiden som köksredskap.

Sleven ser ut att vara en namnsdagsgåva på Karin-dagen 1941.

Båda de här köksredskapen kan användas vid kok av gröt, speciellt kornmjölsgröt´n.

Masonite-inredning

 Den här lilla fina stugan har jag skrivit om tidigare. Det var här Olga och Frans bodde.

Fastighet med bostadshus från 1937, två uthus och ett garage, belägen i den sydöstra delen av byn. Fastigheten har ett enskilt läge på en åssträckning med öppen och hävdad mark framför. Arbetaren Axel Hellman erhöll 1936 egnahemslån (lånenr. 2014) från Västerbottens läns Hushållningssällskap på fastigheten 3:25, avstyckad från 3:9.

Bostadshus. Byggnad i en och en halv våning med inbyggd förstuga i en våning. Resvirkesstomme och betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Sexdelade mittpostfönster. Grönmålad dörr flankerad av spröjsade fönster. Tegeltäckt sadeltak. Röd plåtskorsten.

Ur lst byggnadsinventering

Nu blir det berättat om övervåningen. Trappan dit upp är en ordinär u-svängd trappa av furu som fernissats.

Till övervåningen släpptes inte besökarna. Därför var det inte helt iordningsställt där.

Jag blev fascinerad över att finna det här omålade räcket vid övre farstun. Det syns hur enkla grepp som använts vid snickrandet och spikandet av räcket/balustraden.

En korkmatta från 30-talet ligger på golvet. Balustradens överliggare är brutalt enkel: cirkelsågad och ohyvlad och omålad. Inget för känsliga fingertoppar att ta tag i.

 

Tapetseringen med en typisk "gröttapet" avslutas mot masonitebalustraden. Ingen obehörig skulle ju bjudas dit upp och husets övriga rum räckte gott till Frans och Olga.

Jag fick möjlighet att komma in här 2007 och dokumentera efter det gamla parets bortgång. Jag är glad över möjligheten att dokumentera bostadshuset och uthusen. Planlösningen var speciell. Allt var välbevarat. Riktigt roligt var det att se övervåningen som verkligen hör ihop med Rundvik och Masonite-fabriken som lades ner 2011. 

Numera torde övervåningen se annorlunda ut.

Vi skola alla den vägen vandra.

Luddor för fötterna

 

Jag har förstått att det är inte alla som vet vad ett par luddor är för något. Luddor eller filtkängor, är varma fotbeklädnader som man snör på sig under vintrar med kall snö. De är tillverkade av filtad textil och skodda med läder. Ursprungligen är även sulan av textil och tål alltså inte väta.

Här syns ett gammalt par till vänster och ett "modernare" par till höger.

De svarta är sannolikt från 1960-talet och har gummisula, en eftergift för att tåla någon blötsnö. Dessa luddor har vävda skosnören. De äldre har högre skoskaft och smäcker form, de snörs med läderremmar och har som luddor ursprungligen hade även sula av filt och tål alltså inte väta. De här skodonen är varma och bra under kalla vintrar.

Glanspapper

 

Något som blivit ett "måste" till julen är ett glänsande omslagspapper inköpt en jul i Neapel. Omslagspapperet har ramats in och blivit en tavla, eller kalla det julbonad att hänga på väggen. För mej är Neapel den ultimata av städer till julen.

Jag säger bara Via San Gregorio Armeno för julkrubbans tillbehör.

Träfatet med nötter hör julen till

 

Till julen ska det alltid finnas blandade nötter i det gamla träfatet. Obehandlat furuträ tillsammans med naturliga nötter (och krakmandlar) är oerhört vackert. Den välfungerande nötknäpparen hör till. Den fungerar bra utom kanske till de där hårda paranötterna.😊

Skogen mår bäst när man kör med häst

Timmerkörare. Pappersklipp 1939.

Som jag letat efter ett foto från ett projekt i Hälsingland som jag arbetade med där hästar användes i skogen vid drivning, avverkning av rotposter. Men jag har inte hittat den än. Det var där jag såg rubrikens slogan för första gången. Även i Bohuslän arbetade jag med ett häftigt projekt där ett par fjordingar användes för att hyvla stickspån vilket finns på film.

Det är så givande att träffa på landskapsvårdare och skogsägare som tror på hästar som dragdjur och inte ser det som bakåtsträvande. En av de som menar att detta med hästar i skogsbruket är en tillbakagång i utvecklingen är min syster. Så olika är vi. Antagligen menar hon sig följa med i tiden, avlidna människor och därmed kulturhistoria är inte heller högt listade.

Det finns skogsbruksföretag i landet som kör med häst, de är värda all eloge. De finns t ex i mina båda hemlän.

Bysmedjan

I somras hittade vi under en utflykt till en liten sörmländsk stad en hembygdsgård som vi inte kände till tidigare. Där fanns många ditflyttade byggnader, bland annat denna bysmedja. Vid något tillfälle hade man ansett den så kulturhistoriskt värdefull att den flyttats hit 1966.

Förutom den flyttade timringen uppförde föreningen även ässjan med det ursprungliga teglet. Smedjan innehåller också, förutom härden, bälg, städ och komplett verktygsutrustning för en smed. Smedjan är i dag fullt användbar.

När jag stod där tänkte jag genast på min hembys bysmedja,

Den är sedan länge garage. Där finns ingen murstock längre och därmed ingen skorsten, detta är rivet.

Erik Ors´ (Erik Olofsson) bodde på en gård där borta där den gamla Kustlandsvägen viker av till vänster, söderut

Där står boningshuset fotat i maj månad år 2000. När jag var barn bodde Astrid Olofsson här under sommaren. Köket var gammalt och underbart fint.

Den här fotografiet är från 1950-talet och finns hos Västerbottens museum. En milsten står vid den tiden framför smedjan.

Den sista delen av den släktgård dit smedjan ursprungligen hörde revs 2006. Ägare var en kristdemokratisk kommunpolitiker som köpt fastigheten för skogens skull. Även den del av den timrade ladugården som fortfarande var kvar, revs. Det var byns äldsta ladugård och en del av vår kulturhistoria.

Smedjan förlades oftast utanför själva gårdsgruppen, gärna vid ett vattendrag, för att minska risken för eldsvåda. Den var ofta en fyrknutad timmerbyggnad med fönster och murstock/skorsten. Golvet bestod av stampad jord. Där inne fanns vattenämbar för härdning, arbetsbänk och städ och kanske viktigast - härden och blåsbälgen för inblåsning av luft i ässjans eld.

En husbehovssmedja för smide av verktyg och beslag var ganska liten som syns på de två exempel som visas här. Smeden blev ofta anlitad av andra bönder för att smida vad som behövdes för tillfället och förstås komplicerade smidesarbeten. Jag tar för givet att många av de smidesbeslag som sitter på byns uthus är smidda här - om de nu finns kvar och inte är ersatta.

En gång i tiden hördes hammarslag här inifrån och eldskenet flammade genom fönstret när det var mörkt ute. Just nu läser jag Du tysta källa av Sven Edvin Salje från 1946. En handelsbod är en viktig miljö i denna utvecklingsroman som har en ung mans bildningskamp i fokus. Torvid bor granne med en smedja och tittar ofta in till smeden och miljön kommer med i romanen som ger god inblick i livet på 30-40-talets levande landsbygd.

Mitt 50-tal

 

Tekoppar Atlanta formgivna av Wilhelm Kåge för Gustavsbergs porslinsfabrik. De producerades 1937- 1958. Till hushållet köptes ett dussin in till Karin-dagen den 2 augusti 1958.

Svart arbetsbänk av trä med kantlist av fernissad björk skruvad med kullrig spårskruv. Höj- och sänkbar Hema-stol vid arbetsbänken som är anpassad till fönstrets höjd. Observera bakbordet under arbetsbänken att ta fram vid bak. Så praktiskt!

Heltäckande rostfri diskbänk vid vilken man kan stå utan att kröka rygg, stänkskydd av rostfri stålplåt. Platsbyggd köksinredning med Trycko-beslag, skjutdörrslister och lådbeslag av fernissad björk..

Detta är delar av mitt välbevarade 50-tal. Finns din barndoms kök kvar?