Detta är en glasad ytterdörr med tvåglas-isolerruta och bländblank aluminiumlist mellan de helt släta floatglasen. Och till detta fuskspröjs. Varför väljer någon detta till ett gammalt hus? Nytt - ja. Fräscht - nej. Tidstypiskt - absolut inte.
Tillägg:
Har ni hittat till det här Instakontot: @renoveringsraseriet ?
Förra lördagen åkte vi tre stycken till Sjöhistoriska museets båtmagasin på Rindö. Först till Waxholm och sen färja över till Rindö. Båtmagasinet är sällan öppet för besökare men i sällskapet fanns det två personer som höll reda på öppethelger och hade planerat in besöket. De utställda båtarna visar på fritidsbåtarnas historia i Sverige. Där fanns den ena stiliga och snygga fritidsbåten efter den andra, veteranbåtar allihopa.
Bland de här tjusiga motor- och segelbåtarna hittade jag en liten oansenlig isärtagbar roddbåt av masonit och naturligtvis blev jag begeistrad.
En Solö byggd 1963 vid Storebro bruk i Småland var en höjdpunkt för de andra två i sällskapet. Det var deras barndoms familjebåt med många härliga sommarminnen. Båtlivet har förändrats otroligt mycket från dess fram till idag och det var med längtan i rösterna mitt sällskap talade om hur enkelt båtlivet var förr. Efter att ha haft segelbåt några år blev det sedan Solö även för min man. Efter ett antal år valde han sen åter igen att köpa en segelbåt. Med den har även jag fina upplevelser.
Efter några timmar på båtmagasinet på Rindö körde vi hemåt på så små vägar det bara gick. Det blev en fin heldag i fritidsbåtarnas tecken.
Nu gör rullgardinen tjänst igen i masoniteköket på övervåningen. Mot sol och mot mörker. Det var ett fasligt sjå att få till det därför att papperet är skört och hade gått sönder längst ner. Jag drog ut den tunna träribban och klippte bort det trasiga, placerade ribban på plats, vek runt papperet och häftade fast det i ribban. Ja, jag och jag är fel uttryck. Vi var två som måste samarbeta för att få till det utan ännu mer trasig papp. Men nu är pappersrullisen på plats och fungerar igen efter 54 år. Den har legat hoprullad i ett uthus sedan 1971 och det var ytterst häftigt att finna den. Även dragsnöret med träknopp är original från tiden.
Sjöbjörnen på målningen Grumset farvann finns nu också där så snart som rullgardinen dras ner. Typ av rullgardin/solskydd/insynsskydd är verkligt viktigt för att få en autentisk upplevelse av en interiör. När bottenvåningen stod klar 1913 användes inte rullgardiner utan halvgardiner av bomull.
När mörkret föll och rullgardinen drogs ner lystes masoniteköket upp av lysrörsarmaturen i taket och glasgloben med glödlampa ovanför Husqvarna-spisen som utgjorde arbetsbelysning vid spis och diskbänk.
I en liten näverask ligger en ytterst liten träsked med en liten flisa bortfallen i skedbladet. På skaftet står skrivet "Skåpviken". Där hade pappa och hans familj en sommarstuga. Livet där verkar ha gett stor glädje under många år,
Träskedar, slevar och knivskaft finns det många av. Det var för många i föregående generationer ett fritidsnöje att snida i trä. Det är trevligt att alstren finns kvar.
Vi spikade stickspån på rökbastuns tak för några år sedan. Det var ett roligt och givande arbete. Så värst många nylagda spåntak finns inte i bygden, dvs inget som jag känner till.
Stickorna köpte vi från Hälsingland, av mannen i videon som jag känner sedan många år tillbaka.
Innan stickspånen lades på rökbastuns tak blöttes de för att inte spricka vid spikningen.
Härligt med nytt spåntak.
*
När spåntaket på en byggnad uppe på byns fäbodvall, där jag är delägare, skulle förnyas för ett par år sedan togs det som sig bör upp på en stämma då fäbodvallen är bygemensam. Visserligen är just den byggnaden inte gammal, den uppfördes år 1999 i ett bidragsprojekt. Frågan om takmaterial kom upp och jag sa inget om att spån skulle passa bra, huset var täckt med det sedan 1999. Stämmobeslutet blev att svart trapetskorrugerad plåt skulle läggas på taket. Ett av de värsta material ur kulturhistorisk
synpunkt enligt mej. Men med Ingemar Stenmarks ord: ”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip” eller med andra ord: att slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår är meningslöst.
(Matt. 7:6)
När ett annat spåntak skulle läggas om ett antal år tidigare försökte jag få delägarna att välja spån, på den tiden hade vi en man i byn som hyvlade spån med Harald L:s spånhyvel. Det som den gången valdes var SVART TRAPETSKORRUGERAD PLÅT, så vanligt förekommande här för den är ju så billig. Nu ligger sådan plåt på samtliga byggnader utom en sentida kolarkoja.
Jag har inventerat och dokumenterat byggnaderna på fäbodvallen och upprättat en vårdplan för dem men inser att det är bäst att behålla den i datorn (för vad ska en vårdplan för gamla byggnader bra till?). En skogsbruksplan däremot, den menar alla måste finnas och följas och föreskriver planen, som skogsbolaget upprättat, kalhuggning är det bäst.
Eftersom jag tycker mycket om kor och deras lugna, eftertänksamma väsen blev jag fascinerad då jag långt tillbaka läste om en stickad ko-kofta En sådan måste jag väl ändå ha? Jovisst.
Det visade sig att den inte fanns färdigstickad som jag trodde, utan garnkit och beskrivning fanns att köpa hos Östergötlands Ullspinneri i Ödeshög. Alltså åkte jag dit och fick en fin Sverigeupplevelse på köpet. Sen var det var det bara att sätta igång att sticka trots att jag trodde stickning var passé för min del. Så många tröjor som jag tidigare hade åstadkommit. Koftan stickas i rätstickning så krångligt var det inte
Koftan är formgiven av Britt-Marie Christoffersson, en av grundarna till 10-gruppen (1970-2015), formgivare som hör till mina favoriter. Det bådade för god design. Hur många gånger har jag inte handlat i 10-gruppens butik först på Gamla Brogatan sedan på Götgatan.
Bild från ullspinneriets hemsida
Ko-koftan ska säkerligen förställa rasen SLB - Svensk Låglands Boskap, de svarta fläckarna är för stora för att förställa SKB - Svensk Kullig Boskap eller fjällkor som kanske ändå är min favorit. Vi hade bägge dessa mjölkkoraser när jordbruket var levande här på gården. En fin tid som jag är glad att ha haft turen att få vara med om.
En artikel nådde mej:
En ny parkeringsanläggning planeras i Brunnshög, Lund, med beräknad färdigställning i slutet av 2025. Projektet innefattar återbruk av kasserade vindkraftsvingar från Vattenfalls nedlagda danska vindpark Nørre Økse Sø, vilka ska användas som fasadmaterial.
Vindkraftsvingar består av kompositmaterial som glasfiber och kolfiber, vilket gör dem svåra att återvinna.
-Att ta något som är fullt fungerande, förmodligen ett av de bästa materialen i världen – mer eller mindre oförstörbart – och bara begrava det i marken är ett sådant fruktansvärt slöseri, säger arkitekten Jonas Lloyd som ritat parkeringshuset.
Genom att använda vindkraftsvingar som fasadmaterial minskar behovet av andra byggmaterial med potentiellt höga klimatavtryck, såsom betong eller stål.
-Vi ville skapa det som kallas synlig hållbarhet. Att det ska vara något som verkligen skriker hållbarhet. Människor kommer att gå förbi och säga, ‘titta på det, de har använt vindkraftsvingar i fasaden’, säger Jonas Lloyd.
Parkeringshuset kommer att utrustas med solpaneler på taket för att generera el till laddstationer för elbilar. Batterier kommer att lagra den producerade energin för användning vid behov, vilket bidrar till en effektivare energianvändning.
-Även om våra mål fokuserar på återvinning, tar vi ett cirkulärt angreppssätt och tittar på olika strategier i linje med avfallshierarkin. Även om en produkt har nått slutet av sin livslängd ur vårt perspektiv kan den vara värdefull för någon annan i en ny applikation eller som material för en ny produkt, säger Gustav Frid, miljö- och hållbarhetsspecialist på Vattenfall.
Projektet är ett samarbete mellan flera aktörer, inklusive LKP, Lloyds arkitektkontor, Hifab, Kingo och Vattenfall.
Skissat förslag
Mer om Niels Bohr
Huset kommer bestå av 6 våningar med totalt ca 265 platser.
Ungefär 40 st av platserna erbjuder laddmöjligheter för eldrivna fordon.
Trapphuset kommer att vara inglasat, vilket tillsammans med vingarnas mönster på fasaden bidrar till ett ljust och parkeringshus.
Utöver vingarna kommer fasaden även bestå av
växtväggar, som förutom att bidra till områdets grönska och biologiska
mångfald även tillgodogör koldioxid och hjälper dagvattenhanteringen.
Arkitekt: Lloyds arkitektkontor.
Entreprenad: Wästbygg
Beställare: LKP
*
Vad gör man av alla övriga vingar som kommer att kasseras framöver? Inte parkeringshus väl! Om några år har vi 120 vindkraftsvingar som måste kasseras även i denna bygd.
Här är hantverkarna som så förtjänstfullt hjälpte oss med fasadarbetena första säsongen. Företaget,vars arbetskläder de använder, var på ett planerat besök en tidig våtdag och gjorde ett reportage. Fotot ovan är lånat från reportaget som finns att läsa HÄR där en proffsfotograf tagit bilder och filmer.
Det är alltså ett reportage i reklamsyfte men det stör inte berättelsen om kunniga hantverkare som jag ser det. Även på Instagram finns foton från fasadarbeten. Emil S har sedan reportaget gjordes flyttat till Gräsmyr och byggnadsvårdar med sin familj en äldre gård med flera byggnader där i byn.
Året började med att en nockplåt på ladugården behövde fästas efter att ha blåst loss. Mannen på taket fixade det utan fallolycka.
I april började det stora arbetet med att få fasader färdiga. Två panelades i fjol. Nu återstod resten och det gick som en dans. Vi anlitade Västerbottens Bygghantverk till hjälp.
Först togs Masoniteskivor med träläkt bort, sen 45 mm gullfiberisolering. Masoniteklädda hus minskar raskt och beslutet hade tagits under flera år av moget övervägande. Det finns inget rätt eller fel i den här åtgärden men nu liknar huset mera det hus som morfar lät bygga och som stod klart 1913.
På timret spikades 25 mm hårda Hunton-skivor Det innebär att synliga tunna svenska oljehärdade träfiberskivor byttes ut mot norska hårda träfiberrskivor gömda bakom dubbelfasspont!
Slamfärg ska målas när det är 10 grader plus eller mer. Det var det inte i april så vi såg till att lagården/verkstan höll lagom temp för målning. Inplastning av maskiner och golv var viktigt som skydd mot färgstänk. Det var lite trixigt att få in de där långa panelbrädorna genom den smala dörren. Men det fixade vi...
... och när det blev varmare målades resten av panelen i lagårdsporten där de sen ställdes upp på tork. Här någon gång kom storspovarna till byn och deras drillar trevliggjorde målningen än mer. Den första strykningen med slamfärg hjälptes vi båda åt med. Ett tag målade vi på rätt ordentligt för att hinna med bygghantverkarnas behov av målad panel.
Farstun var ursprungligen kallställd och byggd med stolpverk. Den isolerades troligen med sågspån från början. Nu använde vi Huntons tjocka styva träullsmattor, på vissa ställen kompletterade med böjliga mattor av linisolering. (Lin till vänster i bild, träull till höger.) Utanpå detta 25 mm hård Hunton träfiberskiva som på huset i övrigt.
Leverans av isolering kom från Norrlands EKO i Överboda utanför Umeå.
När panelningen började och bottenvåningens fönstren var bytta, startade också kvällspasset för oss. Dubbelfassponten skulle målas ytterligare en gång och då på plats efter spikningen. Det var mitt jobb att måla allt det röda på den sågade panelen.
Den söta husvagnen t v som Emil på Västerbottens Bygghantverk kom med agerade "byggbod".
Snön smälte och försommaren kom och med den också ladusvalorna som
hittade tillbaka till sina bon under takåsarna i ladugården. Svalornas
älskvärda svirrande hör sommaren till!
Och den tålmodigare av oss målade all ljus linoljefärg. Grundning och ytterligare två strykningar på hyvlat trä.
Fönsterfoder och knutar målades inte nere på marken. Här skulle färgbytena göras som förr i tiden när hus målades när allt var färdigbyggt. Därför målades foderbrädornas och knutbrädornas kanter röda med två lager färg. Det är lättare med färgbyte i ett ytterhörn än i ett innerhörn om fodren är fastspikade när målningen påbörjas. Så är det. Knutbrädan är bara grundad med linoljefärg på bilden.
Målet närmar sig. Balkongen från 1970-talet är borta och likaså balkongdörren som ersatts med fönsterbågar som fanns kvar i ett uthus. Nu har båda gavlarna likadana fönster. Levar snickeri tillverkade den tredjedel av karmen som saknades.
Men en viktig "detalj" saknas - nämligen ny ytterdörr. Jag har ritat den och den finns i den fysiska verkligheten. Den kommer på plats framöver.
Det gamla ventilationsgallret återanvändes då det är helt ok och lättare att slamfärga än aluzinkgaller eller färdiglackerade galler. Likaså återanvändes förzinkade fönsterbleck.
Som vanligt varje år tog vi hand om gräset. Det är rätt mycket arbete med det. Gräset ska slås, vändas ett par gånger för att torka (om det regnar tar det än längre tid), lassas på kärra och tas om hand.
* * *
Många som reparerar sitt äldre hus brukar säga att det är gjort som det såg ut förr. Spröjsade fönster träfasad osv. Och detta trots att fönstren kan ha helt andra mått och proportioner än de ursprungliga, de kan vara av vipptyp. ha "dött" speglande floatglas, fasaden har kanske lockpanel istället för locklistpanel, taket har betongpannor eller svart trapetskorrugerad plåt och inte spån eller lertegel som när huset var nytt, mm mm.
Med den kunskap och noggranna efterforskningar jag gjort kan jag inte uttrycka mej så. Allt är inte som det såg ut när huset var nytt. Till exempel hade morfars hus spåntak, en skorsten med vackert murat krön utan regnskydd, konsolerna vid fönstren var mer barockt profilerade, klippspik användes då - inte trådspik som nu, ingen isolering fanns bakom panelen av årgång 1913 och dörrens överljus var större (högre) än den nya ytterdörrens överljus.
Men nöjda är vi med 2024 års arbeten. Som jag längtat efter att få detta utfört men så många andra åtgärder var mer akuta och semestertiden begränsad. Byggnadsvård är delar av vårt liv, restaurering mitt yrkesval.
Den här typen av skolbänkar hade min klass under låg- och mellanstadiet. De var av massiv, fernissad björk och botten av plywood, bänkskivornas lock med laminat på ovansidan innanför en kantlist av björk. Längst ut på frånsidan var en rundad försänkning där pennor kunde läggas. Benstativen var av sprutlackerad metall vilket även de fanerade stolarna hade.
På bänkens frånsida fanns också ett hål upptaget och där fanns en bleckburk. Burken fylldes med vatten då vi elever målade med vattenfärg/temperafärg. Eller så kunde de fyllas med blommor på skolavslutningen, de år det fanns några som blommade då. I klassrummet delades betygen ut. Men mest pågick skolavslutningen i EFS bönhus som låg tvärs över skolgården. Där sjöng vi av hjärtans lust. Tänk så söta vi måste ha varit med sommarkläder och ljusa barnröster.
När locket på skolbänken fälldes upp fanns utrymme för skolböcker, anteckningsböcker, ritblock mm. Pennorna låg i försänkningen längst fram. (Räkneapparater och mobila telefoner fanns inte i dåtidens verklighet.)
Det är bara att konstatera att skolmöblernas formgivningen var väl genomtänkt.
Stencil från en lektion i franska.
I klasserna 7-9 blev det skolskjuts in till högstadieskolan i kommunens centrum. Dit bussades samtliga högstadieelever i kommunen som inte hade cykelavstånd till skolan.
Minns inte något speciellt om skolbänkarna på högstadiet. Då hade man
alla böcker och utensilier i skolväskan eftersom man flyttade mellan
klassrummen beroende på lektion. Min stora skolväska minns jag däremot väldigt väl. Det finns en del att skriva även om de åren med morgonsamling i aulan, klassföreståndare, ämneslärare, fluortant, håltimmar och skolvärdinna som höll ordning på kön till matsalen. Men det måste anstå.
Det var först i
gymnasiet som varje elev hade ett låsbart elevskåp så vi slapp dra med oss samtliga tunga böcker hem varje dag.
I år valde jag att inte placera något mellan rutorna i de nya fönstren på bottenvåningen. Linoljefärgen ska få härda ordentligt lite till. Utom i det som var kallfarstun - där la jag tallkottar, små, behändiga, från Skåpviken mellan rutorna.
När dörren ska ställas upp träs den fria ändens ögla över trycket. Nu blåser dörren inte igen. Enklare kan det väl knappast bli?
Kalvskinn fanns hela tiden att tillgå på gården, slakten skedde på plats. Det finns flera kalvskinn kvar men de är hårda och jag har ännu inte lärt om/hur de kan mjukas upp. Läder är ju så användbart även till annat så visst vore det bra med mjukare skinn.
Det finns även förskinn kvar som pappa använde när han arbetade med kniv och trä. Förskinn är ett arbetsförkläde av garvat skinn, modellen ser ut så här.
Vem kan ogilla 40- och 50-talens kombimöbler för små bostäder? Smarta och vackra är de, välgjorda och hållbara.
Bordet på bilden från Lammhults möbler inhandlades i juni 1950 och har alltså 74 år på nacken. Det är ett träbord med fanérad yta av alm. Här syns det som soffbord men kan bli matbord genom ett smart grepp som höjer bordsytan och med två iläggsskivor kan det förlängas.
Till bordet inhandlades fyra stolar med klädd sits, bäddsoffa, en buffé för porslin, glas, bestick, textilier och fönsterkornischer. Samtligt i alm.
Allt helt slätt utan sniderier och krusiduller, enbart almens återhållna ådring talar. Det säger funktionalism.
Ingen är gladare än jag att de här möblerna finns kvar i huset dit de en gång inhandlades. De bär på minnen, älskas och har åldrats med behag. Varför byta ut det som fungerar? Man kan mycket väl "bo i ett (funkis)museum" 😉
Vi har använt fönsterbleck av galvaniserad järnplåt till de nya fönstren.
Ovanför fönsterfodren var före fasadbytet en galvaniserad plåt inlagd som överbleck och den gick upp ca 15 cm på väggen bakom masoniteskivorna. Mötet mellan farstukvistens tegeltak och väggen täcktes av galvplåt så ett litet lager fanns att ta av.
Jag ville ha plåtarna kvar för att återanvändas eftersom stela köpebleck med plastbelagd vit eller svart färg hade blivit riktigt fel på det här huset från 1910-talet. Galvaniserad järnplåt går inte längre att köpa ny, därför bad jag hantverkarna att handskas varsamt med galvplåten då vi vill återbruka den.
Aluminium är stelt, kantigt och svårt att måla ifall ytan inte brännlackeras och aluzink är inte heller lika formbar som galvad plåt, inte heller målningsbar.
På övervåningen där fönstren inte byttes fanns galvade fönsterbleck sedan tidigare och de bibehölls.
Här ligger fönsterblecken, som penselstrukits med ett första lager linoljefärg, på tork i vardagsrummet. De har bankats ut, bockats om, klippts och anpassats till de nya fönstren och midjelistens lutning. Blecket är därefter fäst med ett par nubb. (Hela midjelisten av trä är inte plåttäckt.)
Med rätt verktyg är det ett roligt arbete.
På undersidan av de målade fönsterblecken syns de typiska "flingorna" som bildas vid galvaniseringen.
Om huset hade haft gamla hängrännor och stuprör hade vi varit noga med att bevara dem om det gått. Om inte hade alla fall fästena till stuprören återanvänts. Ni anar inte hur lätt vi har att komma överens om en sån sak som är gammalt hantverk. Men nu finns ingen takavvattning på vårt hus och så tänker jag att det ska förbli.
