Masonite-hyvel

 

Här i hyvelsamlingen finns även en Masonite-hyvel. Förstås. Senast den kom till rejäl användning var 1969 då bostadshusets tunnare masoniteskivor från 1950, som var målade med Falu rödfärg, byttes till oljehärdade träfiberskivor med dimensionen approximativt 1320 x 3860 x 6 mm. Dessa fasades på kortändarna med hyveln för att överlappa varandra snyggt och vattensäkrat. Det blev en enda skarv i höjdled eftersom skivorna var så långa som de var. Både 1950 och 1969 användes naturligtvis träfiberskivor märkta Masonite AB. Bakom den nya fasaden finns på ett ställe 50-talets tunna skivor bevarade bakom panelen som ett tidslager.

Masoniteskivorna och den mineralull som spikades på 1969 var i gott skick. Inga vattenskador fanns och endast ett musbo i nordvästra hörnet vid stenfoten hittades. Alkydoljefärgen från 1992 var den avgörande anledningen till bytet. Hur skrapar man bort alkydoljefärg från virasidan på träfiberskivor för att kunna rödmylla fasaden???

Träfiberskivorna med läkt och underliggande mineralull togs bort in till timringen. Därefter spikades norska porösa, fasade träfiberskivor (Hunton) mot timret och därpå spikläkt och panel. Inverterad fasadlösning kan man väl kalla detta. Istället för träfiberskivor som fasadmaterial blev det träfiberskivor bakom fasadpanelen.

Masoniten är alltså utbytt mot dubbelfasspont som huset var inklätt med när det stod klart under tidigt 1910-tal. Det har varit en viss vånda att fatta beslut om byte då det enbart är en estetisk åtgärd. Masonite hör till kulturhistorien och i dessa trakter, där Masonitefabriken låg, kom skivorna ofta till användning på väggar och tak samt invändig inredning. Av andra masoniteälskare har jag fått rådet att inte byta ut de där fantastiska träfiberskivorna. De flesta masonitefasader på bostadshus är ju utbytta numera.

Men jag tröstar mej med att sommarstugan, som ju är uppförd 1956 med masonitefasad och masoniteinredning redan från början, står orörd som minne från en stark epok för bygden. Jag har dessutom sparat de fullstora nedtagna masoniteskivorna med tanke att de ska komma till användning framöver.

 En av hyvlarna tillhörande Masonitemuseet i Rundvik som har öppet 2 timmar per år under Rundviksdagen i juli. I övrigt bokar man tid.

På det lilla Masonitemuseet i sågverkssamhället Rundvik i Västerbotten återfinns en likadan hyvel tillsammans med många andra föremål som påminner om en epok då träfiberskivan Masonite användes till mångahanda saker. Här nedan finns bruksanvisning till hyveln med patentnummer 109177 som konstruerades av överingenjör H. Sköldkvist, Masonitefabriken. Nedan bruksanvisning för hyveln.

  

Klicka på bilderna för större text.

 *

I skriften Hantverkare emellan kan man läsa initierade intervjuer med olika hantverkare och slöjdare.  På sidan 174 ff står att läsa en intervju med en som var med när det begav sig. Läs om Masonite inom dåtidens byggande.

Skepp ohoj

 I anteckningsboken jag hittade fanns många olika ämnen som intresserade min far som barn och ung. Till exempel olika segelfartyg och de olika seglens benämningar. Det är kul att bläddra i boken, som har sidorna paginerade för hand, och inse vad en pojke i sågverkssamhället Rundvik intresserade sig för. En pojke i en familj som även bedrev småskaligt jordbruk.

Seglens benämning.

Här har principerna för olika segelfartygs master antecknats. Skeppen är bark, skonert, brigg, skonare och galeas. Det bästa sättet att lära sig fakta och komma ihåg dem är fortfarande att skriva ner dem!

I den här boken börjar den handstil som kom att bli pappas alldeles egna att bildas. Jag gissar att det här är antecknat efter skolgången men inga årtal finns angivna här.

Litteratur- och missionshistoria

På fem sidor, 130-134 (två finns på bild) i vaxboken, gjorde min far anteckningar i ämnet litteratur- o missionshistoria. De här anteckningarna är påbörjade bakifrån i vaxboken.

"Anteckningar i Litteratur- o missionshistoria

Med litteratur menas vad som finnes i skrift utav det våra förfäder känt, tänkt o trott. Litteratur (av littera, bokstav). 

Den allra äldsta litteratur i vårt land är hällristningar. På 800-talet började man dikta på Island. Den första diktsamlingen som är funnen på Island heter Eddan. Alla sagor på Island fortplantades genom tradition dsv. s. muntligt genom far o son. Den som upptecknade eddan hette Snorre Sturlason, Man kan dela upp det som finns i Eddan i tre delar. Gudasånger, Lärodikter o Hjältedikter. Den förnämsta av lärodikterna äro havamal (den höges sång). Läser man Eddan vet man vad folket i vårt land tänkte. 

Vår första kristna konung heter Olov Skötkonung, han döptes i Husaby källa. Den förnämsta runsten vi ha heter rökstenen därför att den är inmurad i Röks kyrka i Östergötland, den handlar om En Italiens konung Didrik den store. Dess rim heter alliteration. Det som finns i våra runstenar är vad man skrev innan Sverige blev kristet. Vår äldsta och bekantaste landskapslag är Västgötalagen.

2

År 1248 blev Sverige helt kristet. Från 1200-talet - 1521 var en ny period för litteraturhistorien som kallas Medeltiden. Då började litteraturen få en religiös prägel.

De som skulle studera måste resa till utlandet. År 1477 fick Sverige sitt fösta universitet. Den vetenskap man studerade hette skolastik. Med till hjälp av de gamla klassiska filosoferna försökte man förklara världen. En motsats till skolastik var mystiken. Vårt land är fattigt på författare under denna tid. En av våra lärdaste skolastiker var biskop Mattias i Linköping. Den mystiska litteraturen hadde många flera representanter i vårt land. En av dem är Birgitta. Birgitta föddes 1303 på Finsta gård i Uppland.. Birgittas barns lärare hette Nicolaus Hermfanni (sic). Birgittas make Ulf Gudmarsson dog 1344. Hon bildade en orden som hon kallade s:t salvatorsorden. 1371 fick Birgitta stadfästelse på sin orden. Hon dog 1373 i Rom. Vad Birgitta har skrivit kallas Bevelationes (Uppenbarelser). Hon begravdes i Vadstena klosterkyrka. Hon kanoniserades 1391.

3.

Under medeltiden hade man även hymndiktningen. Hymndiktn. är religiösa sånger, man hade även riddardiktningen samt folkvisan (alla folkvisor ha omkväden).

Under Medeltiden hade man även landskapslagarna. 1521 börjar reformationstiden. F.o.m reformationst. började svenska användas i litteraturen."

*

Jag skulle allt vilja veta vem som föreläste i detta ämne, i vilket sammanhang och om det var frivilligt att närvara. Anteckningarna är inte gjorda i någon skolbok så detta bör ha antecknats utanför skoltid.

Pappas anteckningar är skrivna under föredraget, textmassan är inte avskriven ur en bok. Vissa ord har missuppfattats eller var okända för honom: allitteration är felstavat, där står Bevelationes istället för Revelaciones och Nicolas Hermanni blev Nicolas Hermfanni. Jag anar att pappa var ganska ung för hans handstil har inte helt utvecklats till att få hans särskilda prägel. Att läsa och att fördjupa sig historia kom fortsatt att bli ett av hans stora intressen.

Barnteckningar från 20-talet

Här ser vi en riddare i full mundering: heltäckande kroppsrustning samt lans och sköld. Hästen är täckt med ett schabrak. På sidan om i bakgrunden syns en del av riddarborgen med 9 våningar(!) och torn. Kan det vara takfönster på tornhuven? En ganska så omöjlig fantasi. Det är medeltiden som avbildats på teckningen.

Blyertsteckningarna finns i en liten linjerad anteckningsbok med svarta vaxpärmar.

Här på sidan 32 och 33 har dåtidens verklighet avbildats. Det är en flygmaskin sedd framifrån, ett propellerflyg med fantomen bakom spakarna - men nej, det är en pilot i skinnhuva och flygarglasögon.

Nästa avbildning är en pansarkryssare. När bilden kom till var första världskriget över men kanske florerade bilder av de pansarkryssare som tjänstgjort under kriget i tidningar. Teckningarna är gjorda av pappa som föddes 1917.

Gräv där du står

Sven Lindqvist (1932-2019) bok Gräv där du står som utkom 1978 har fått stor effekt på dokumentation av industrimiljöer i landet. Här i kommunen dokumenterades Masonitefabriken 1979 av Jan K Persson, född 1946 och bildkonstnär från Lögdeå. Projektnamnet löd:

• Rundviksprojektet : bilder om industriarbetet vid Masonite AB i Rundviksverken.

”Historien är viktig därför att resultatet av den finns fortfarande kvar. Det förflutna ger fortfarande avkastning. Det förflutna ger fortfarande makt”. (Sven Lindqvist, Gräv där du står)

Men boken Gräv där du står fick även effekt på vardagsmänniskors kulturhistoriska rötter och insikter. I dess kölvatten gavs många hembygdsböcker ut skrivna som studiecirklar med bybor själva som skribenter. I byarna i kommunen författades böcker med kulturhistorisk inriktning. Etnologer, folklivsforskare, antikvarier fanns inte på listan över medverkande. Kanske inte ens en redaktör som höll samman berättelserna. Men oerhört intressant att de blev utgivna. Intresset hos kulturmiljövårdande myndigheter för industrins kulturarv och vardagsmänniskornas liv ökade också under 70-talet, det var inte enbart högreståndsmiljöer som var bevaransvärda.

Skogsvårdsstyrelsen (nu Skogsstyrelsen) uppmuntrade till genomgång av kulturmiljöer i skogen. Studiecirkel anordnades även här och platser blev uppmärkta. Tyvärr bekostade inte myndigheten hållbara och ljusäkta skyltar som sattes upp, så detta arbete är numera bortglömt och osynligt.Ingen dokumentation gjordes och nu är alla cirkeldeltagare bortgångna.

För min hembys räkning innebar det även att, när en skogsbilväg anlades 1982, fäbodvallen som historisk plats plötsligt fick vind i seglen. Nu gick det ju att köra bil upp till platsen, något ingen gjort tidigare - varken de människor som en gång i tiden nyttjade fäboden för sin överlevnads skull eller sentida generationer. Under anno dazumal användes en enkel kärrväg men kanske mest en stig. Jag menar att detta skedde med Sven Lindqvists påverkan och den anda som låg i tiden.

Inga ursprungliga byggnader fanns kvar på fäbodvallen, de var borta sedan länge. Efter 1982 började kojor och äldre byggnader flyttas dit och några nybyggdes men inte på platser där hus tidigare stått. Byggnaderna och platsen är inget försök till rekonstruktioner, platsen har inte undersökts av arkeologer eller andra sakkunniga.

 Mitt exemplar av boken köpte jag ungefär samtidigt som den gavs ut.

Funkislådor

Snart nog efter Stockholmsutställningen byggdes många sockerbitshus i Rundvik, byarna omkring och i municipalsamhället. Just sockerbitar eller lådor var byggnader med kvadratisk plan och tälttak.

Två av dem ser ni här på utsnittet av ett vykort från Rundvik. Inget av alla dessa funkishus i bygden finns kvar oförändrade, flera är rivna. Förutom den typiskt funktionalistiska lådan byggdes ännu fler hus i traditionell stil med sadeltak och med ribbor spikade på fasadens träfiberskivor.

Detta är ett av alla dessa hus med ljusa, släta masonitefasader och flackt tak, som är rivna. Det var på håret att jag hann dokumentera det. Detta och ytterligare minst ett fanns i byn Ava.

Masonite började tillverkas i Rundviksverken år 1929 sedan Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB), köpt licensrätten för masonitetillverkning i av William H. Mason i Amerika. Det var då den första boardfabriken i norra Europa. Det handlar alltså om varumärket Masonite, inte masonit som träfiberskivor över lag kom att kallads i folkmun. Träfiberskivor eller board som de också benämns, innehåller inte lim eller farliga kemikalier, och materialet fick sitt stora genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården. Där visades en fullfjädrad funktionalistisk arkitektur upp. Utställningens huvudarkitekt var Gunnar Asplund.

Här i bygden har funnits några mycket fina bostadshus med masoniteklädda fasader, släta som om de vore putsade ytor som var vanligt i södra och mellersta Sveriges funktionalistiska arkitektur. Hur många av de typiska funkishusen i masonite finns kvar här i kommunen tror ni? I original???

Skolresa till Stockholm för 90 år sen

Jag läste ett maskinskrivet ark med uppgifter om en skolresa år 1929. Det var en resa som min pappas bror, min farbror, gjorde med sina klasskamrater i Rundviks skola. Skolresan gick av stapeln fredagen den 14 till onsdagen den 19 juni 1929. Klassen åkte tåg till Stockholm och lite kryptiskt står det "hemresa med tåg (med båt, om kassan så medgiver). Hur det blev förtäljer inte historien.

Jag är mäkta imponerad över allt som skulle beses i huvudstaden: betydelsbärande byggnader och museer ("måsten"), kvarnen på Hästholmen (nuvarande Kvarnholmen) och ett tidningstryckeri. 

Så intressant att få tillgång till detta maskinskrivna ark som finns kvar.

***

Året därpå, 1930, gjorde pappa med klasskamrater en skolresa till Stockholm. Något program för den resan har jag aldrig sett, men jag tar för givet att det var ganska lika året innan. En del har jag fått berättat för mig. Klassresan kostade 35 kr per person, en summa som varje elev själv samlat ihop. I det ingick resa, logi och mat. Utöver detta hade pappa fått 5 kr i fickpengar hemifrån.

Affisch för Stockholmsutställningen 1930 av Sigurd Lewerentz
(utställning om honom på ArkDes som pågår till 28/8 2022)

Klassen åkte den 5 juni från Nyåkers järnvägsstation och var borta en knapp vecka. Ett arrangemang man bevistade redan första dagen i Sthlm var Svenska Flaggans Dag på Stadion den 6 juni. Gustav V befann sig på Stadion där marscherande, gymnastiserande och musicerande stod på programmet.

Ett äventyr var tunneln genom Brunkebergsåsen vid Tunnelgatan, nu Olof Palmes gata. 5 öre eller något sådant kostade det att gå igenom. En del av barnen föredrog att ta trapporna.

Av skolresan mindes han också att genom att köpa någon liten del på NK fick man, genom att visa upp kvittot, åka gratisbuss till det stora utställningsområdet på Djurgården. Bussen var en dubbeldäckare inlånad från England och självklart satte sig hela klassen på övre däck.

Skollärare Johansson med fästmö Valdy var med på resan, även skollärare Eriksson med respektive. Eriksson var även med året innan då brorsans klass gjorde resan. Syftet med klassresorna till huvudstaden vid den här tiden kan ha varit att ungdomarna skulle få se och uppleva byggnader och museer med stort nationellt värde och Stockholm som sådant, för att sedan välja att stanna hemmavid och inte flytta från hembygden.

Själv skulle jag gärna ha gått omkring där på utställningsområdet. Den nya tiden, den nya folkhems-arkitekturen och formgivningen hade sin självklara plats där. Framtidstron var stor.

acceptera! den föreliggande verkligheten var parollen för Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismens stilideal för första gången visas upp storskaligt i Sverige. 

I princip allt revs efter utställningssommaren 1930.

En Konsumbutik, Kooperativa, och en telefonkiosk var uppbyggd på plats.

Och se där - en paviljong av och med det nya materialet Masonite fanns också där. Ni vet den där nymodiga träfiberskivan Masonite från Rundviksverken vars tillverkningsteknik importerats från USA. Undrar just om skoleleverna kände stolthet att bo på den plats där detta framtidsmaterial tillverkades som enda plats i Sverige just då. Jag kan nog tänka mig det.

Samtliga bilder från Stockholmsutställningen 1930 har jag googlat fram. Flera av fotografierna är tagna av Stockholmsfotografen Gustaf W. Cronquist,

Något minne att ta med hem köpte inte min far vad jag känner till. Av de 5 kronorna i fickpengar hade han 3.50 tillbaka hem. De blev dellikvid för köp av ett luftgevär. Resterande pengar till geväret, som kostade 7 kronor om han mindes rätt, fick han av föräldrarna. Så småningom lånade han ut luftgeväret men fick det aldrig tillbaka. Så var det med det. Allmogevapen kom senare att bli ett av hans stora intressen.

*

Myrslåtter i kustlandet

Här i byn hade man myrslåtter när min mamma var barn och långt innan dess. Då var bruket på upphällningen för snart nog dikades fjärden ut intill vilken man slog våtmarken.

På senare tid har jag läst om myrslåtter på skilda håll, i en skrift från Jordbruksverket, i länsmuseers skrifter och på sociala medier. Så roligt att detta blir tillgängligt för många. Senast beställde jag, som komplettering till de skrifter jag redan har, tre broschyrer från JBV som liten födelsedagspresent till mig själv: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. Jag är ensam i bekantskapskretsen med detta mitt intresse och broschyrerna är verkligt stimulerande.

"Till myrslåtterängar räknas ängar belägna i kärr och mossar. Myrslåtterängar med naturlig vattenföring kallas för kärrängar medan de med reglerad vattenföring antingen är dammängar eller översilade slåttermarker, så kallade silängar.

 

Kärrängar nyttjades förr allmänt i Sverige som slåttermarker. I vissa områden hade de en särskilt stor betydelse. I nordvästra Svealand och Norrlands inland var slåttern av kärrängarna avgörande och man slog ängar som låg långt bort från gården. Däremot slogs inte mossarna i Norrland.

 

Efter kärrängarnas storjhetstid för dryga hundratalet år sedan har många områden torrlagts och odlats upp, övergått till att bli betesmark eller växt igen till sumpskog. Idag finns få hävdade kärrängar kvar."

 Ängar, Jordbruksverket 2012.

"Myrslåttern började med ett slag från myrkant till myrkant. Slaget tillbaks lades mot det första så att en rygg av slagen starr bildades. [Alltså inte som när man slår en äng, där slår man slagen från ett och samma håll. (min anm.)] Då var det lätt för räfsarna att samla höet i torkbredor. På gungflyn bar man trygor på fötterna. Regnade det i bredan kunde höet få vändas åtskilliga gånger innan det var hässjetorrt. Det fick inte bli några surtuppar med mögelhärdar i hässjan. När höet var torrt blev det brått att få det under tak."

Ladornas land i serien Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet är utgiven av Jordbruksverket 1999. Den skriften laddade jag ner utan bilder för många år sedan men nu har jag den alltså sedan i år i pappersformat med foton och illustrationer.

Här får jag också lära mig att till skohö användes främst blåstarr, flaskstarr och norrlandsstarr. 

"Slåttermyrarna låg ofta en dryg väg från gården, varför slåttern och hemtransporten av fodret var ett helt företag. Efter inägoslåttern bar det iväg till myrarna. Starren slogs med lie och hässjades på platsen. Höet förvarades i lador eller hässjor, för att hämtas på vinterföre med häst och långsläde med skrinda."

Ur häftet Rismyrliden. Sevärt i Västerbottens län.

 

 

Småskrifter utgivna av Jordbruksverket. De är mycket bra och informativa. Jag har fått dem gratis på olika kurser jag deltagit i. Det är bara de tre nyförvärven jag köpt via JBV:s hemsida: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. De finns inte med på bilden ovan. Den lilla skriften Ekologi på villatomter och bostadsgårdar är producerad av den kommun där jag nu bor och delades ut gratis för några år sedan. Något att ta efter för Nordmalings kommun?

 

* * * 

 

Torkplatsen för myrslåttern här i byn är fortfarande en byallmänning: "Reveln", som betyder sandbank, sandrev, rev; ås (i en myr). En upphöjd plats nära våtmarken. Det klargjordes av lantmätaren då byns samfällighetsförening bildades 2007. Bildandet kom till efter påtryckning från mig. Det räcker att övergå från delägarförvaltning till samfällighetsförening om enbart en delägare (hemmansägare i vårt fall) kräver det.

Ur min anteckningbok nr 1 från 1990-talets begynnelse: 

Dyscha = stor utbredd låg hög med hö som gjordes på ängsmark och i myrslått.
När man "dro lôpen" innebar det att man drog starr ur vattnet efter att starren mejats ner med lie.

Tidigare användes granbark med insidan nedåt. På den lades starren och det hela drogs upp på land. Vi vet att i byn pågick myrslåtter efter år 1928. Bror Söderström berättade att masonite användes att dra upp starr på/med. Masonitetillverkning i närliggande Rundviksverken kom igång 1928. Alltså har vi ett årtal angivet som visar att myrslåtter fortfarande torde ha pågått in på 30-talet. Betänk att detta inte är Västerbottens inland där myrslåtter pågick länge utan i kustlandet.

Frågan är om det är fler än jag som önskar att vi hemmansägare tar hänsyn till denna del av byns historia när vi beslutar - oftast får vi medlemmar inte vara med att besluta då styrelsen gör det utan att införskaffa medlemmarnas åsikter. Istället för en byålderman, som utsågs före 1973, agerar styrelsen numera som byålderman med starke man som övriga styrelsemedlemmar bejakar. Det blir lätt så då ingen känner till hur en förening ska skötas - att medlemmarna beslutar och styrelsen genomför beslutet. Det är sorgligt och odemokratiskt.

 

På Fäbodmyren fanns uppodlad myrjord. Den har markberetts och fäbodallmänningen kommer att fortsätta att markberedas, allt enligt skogsbruksplanen som endast jag protesterade mot. Som sprungen ur en enkel familj i en by där bildning aldrig stått högt i kurs, träffar jag många som inte präglas av eftertanke då det gäller vår gemensamma kulturhistoria.

Mer om Norrlandsförhållanden att läsa: Myrslåtter - en del av naturahushållningen.

Det BLÅ skåpet

 

Det här blå skåpet förknippar jag med farmor Olivias och farfar Gottfrids hus i Rundvik. Drickamålning i en starkt blå kulör, kan det vara koboltblått? Stort är skåpet med över- och underdel och stod i det tillbyggda sovrummet mitt emot kakelugnen. Det har långt efter detta stått undanställt länge och den ljusa patenteringen (färggrunden) har kommit fram på än flera ställen. För mej är detta DET BLÅ SKÅPET. Ett sådant där skåp som är svårt att bli av med eftersom väldigt få vill ha/behöver/kan få plats med en så stor möbel.

Skåpet stod fram till 1927 i storstugan,dvs köket, i farmors morföräldrar Jacob Perssons (1837-1927) och Brita-Kajsa Jonsdotters (1835- 1896) torp i Tennstrand, Tenstana. Jacob flyttade 1913 in till dotterdottern Olivias hushåll men först när arrendekontaktet för torpet gick ut flyttades skåpet till Rundvik. Pappa, som föddes 1917, mindes var någonstans skåpet stod i torpköket - direkt till höger innanför dörren från farstun. jag är förundrad över att jag var så förutseende att han fick frågor om sådana här uppgifter. Det är jag nöjd och glad över så här sett i backspegeln! Jovisst, det var ett sätt att söka sina rötter, att få veta mer om den plats på jorden där anfäderna bott och verkat samt förstå deras levnadsförhållanden. Strukturomvandling och urbanisering, där min flytt var en del av landsbygdsförvandlingen, har fått till följd att jag velat hålla kvar minnen och kunskap om släktgrenarna.

Ett BLÅTT skåp har varit en del i den processen.

Idrottsplatser

 

Strandvallen i kommuncentrat används numera av en hundklubb med hundskola.

Manhemsborg i Rundvik är fortfarande idrottsplats som ser ut att ha sponsorer. Ett vändkors skymtar sentida inbyggt i vänstra "tornet". Festplatsens dansbana har hamnat på museum.

Det har under 1900-talet funnits ett otal idrottsplatser och festplatser i landet. Även så i denna kommun. De flesta har gått Bruksvallens öde till mötes, helt utan dokumentation. Resterna av Bruksvallen är numera helt borta efter en skogsavverkning.

Sommartider

 

En fin midsommarafton med god mat i det gamla uthuset. Evert Taube förstås men en CD med klassisk dragspelsmusik med ett glatt gäng från Nordmaling/Rundvik kom så småningom fram ur gömmorna. Kul.

Raklåda med hyvel

 

Farfars raklåda numero 2 är av trä med masonitelock! Denna raklåda använde han efter att han började med rakhyvel. Läderflärpen mitt på locket användes för fastsättning av rakspegeln. (Där sitter normalt den tillfälligt borttagna etiketten där pappa beskrivit lådan och dess funktion.) I lådan finns raktvål, rakborste, rakbladsslipare, några styckeförpackade rakblad, rakhyvel med originalkartong och alunstift.

Rakhyveln "SESAM", Best Swedish Work, Saftey razor. Patent nr 109997.

"Genom apparatens snedställda skärläge uppnås en verkligt behaglig och effektiv rakning. Bekväm att använda, då man kan spola apparaten fullständigt ren utan att den behövs isärtagas. Inga delar som rosta."

Och vad är då detta?

Jo, en slipapparat att vässa rakblad med. Rakblad återanvändes, hur många gånger de tålde att slipas vet inte jag. Men återbruk och sparsamhet gällde.
 

Alunstiftet från HEGA finns också i lådan. Alunstiftet är första hjälpen för huden när rispor eller skärsår uppstår vid rakning. Stiftet fuktas och placeras kort tid på såret, blödningen stoppas på enbart några sekunder, genom att alun stramar åt huden.

Det lättbrutna stiftet har en skyddskapsel av trä som skruvas på. Kapseln är svarvad med spår målade i grön kulör, samma kulör som trädelen där alunstiftet är fastsatt.

Farfar dog 1951, detta har pappa sparat sedan dess. Ting utan värde - utom för honom. Min tolkning är att han såg de här tingen som minnen efter en älskad far. HÄR finns farfars raklåda nummer 1.

Rakkniv och strigel

Min farfar Gottfrids första raklåda finns sparad. På en liten etikett  står det med pappas handstil: "anv. under "rakknivstiden", hans rakkniv var berömd för sin skärpa". Lådan är av gammal modell, så såg t ex ljuslådor ut under talg- och vaxljus-eran. Själv hade jag en gång ett pennskrin av samma modell fast mindre.

I lådan finns ett bryne för rakkniv samt en rakkniv "köpt av en gårförehandl. "Karlén" 1904, skaft egen tillv." På skaftet står farfars initialer samt 1904.

 

 

Rakstrigeln Imperial Cushion no 275, Howard Strop Co. Boston Mass. U.S.A. köptes på samma gång som rakkniven av gårdfarihandlaren Karlén. Den är för lång för att rymmas i raklådan. Rakstrigeln av trä är klädd med läder runt om bladet, redskapet användes för skärpning av rakknivar, i skaftet finns pasta att stryka på strigeln (har pappa nogsamt antecknat).

Farföräldrarnas hus

Se vilket fint litet timmerhus som syns på fotot.

Fasaden är ljusmålad - säkerligen med linoljefärg - och med grått stickspånstak. Grund av huggen granit. Huset är liggtimrat, det märks genom utknutarna som är panelade. Det finns ingen fotbräda utan sparrarna syns tydligt i framkant av takfoten (älskansvärt), vindskivor och vattbrädor är av trä och ljusmålade, skorstenen har vackert mönstermurat krön, entrén är en inåtgående pardörr av horisontella brädor och försedd med överljus, mittelbandslist och utknutar målade i samma kulör som fasaden. Tvåluftsfönster med mittpost och med spröjsar i bottenvåningen och låga fönster med två rutor på vindsvåningens långsida och på gaveln ett likadant fönster som i bottenvåningen. Entrébron är bred, av trä och utan handledare. Allt mycket typiskt för sin tid för en norrländsk hantverkarfamilj eller litet jordbruk.

Fotot är taget någon gång mellan 1904 och 1909. Fotoateljé Karlson & Bergström, Wasagatan 20 Stockholm står det tryckt på fotografiet. Varför en fotoateljé i Stockholm fotade huset vet jag inte.

En murare Löv lät uppföra den byggnad som jag minns som farfars och farmors hus. Muraren flyttade till Malmfälten och farfarsfar köpte huset och gav det i bröllopsgåva till sin äldste son, min farfar Gottfrid, och hans första hustru Selma. Huset var ett av de äldsta på Rundvik och hade lite tillhörande jordbruksmark. Det lilla timmerhuset, som senare byggts ut, revs ca 1970 för att ny infrastruktur, en bred tillfartsväg för timmerbilar till sågverket, skulle fram. Farfar och hans första hustru Selma (1876-1909)  gifte sig 1904. På fotot syns Selma sittande på en pinnstol i svart kjol och vit blus. Selma dog i tuberkulos eller som det står i dödboken - lungsot. De hade inga barn. Övriga personer är farfarsmor Erika längst till vänster och tre av farfars yngre bröder samt en bror till Selma näst längst till höger.

Till gården hörde ett litet jordbruk som födde en ko, under några år två. Man slog den egna ägandes åkermarken som låg där pensionärsbostäderna senare byggdes. När lägdan bebyggdes ingicks avtal med Olofsfors bruk att fritt varje år erhålla hö från brukets skördar. Jordbruket upprätthölls till någon gång efter Gottfrids död 1951. Efter det stod den lilla lagården tom förutom kaniner som kusinerna födde upp. Att ha ett jordbruk i Rundviks sågverkssamhälle var mycket ovanligt. 

 

Här står farfar och farmor (de gifte sig 1913), pappa och hans äldre bror någon gång på 1920-talet framför en hölada med spåntak och en hässja. Redskapen är en lie och räfsor. Kan det vara äldsta dottern i familjen som tar bilden???

Under somrarna flyttade familjen ut till Tennstrand där farmorsmorfar hade ett torp fram till 1927. Farfar och kon gick landvägen, gammelmorfar och farmor rodde till Tenstrana med de tre barnen. Det var ett härligt sommarliv som pappa framställde det. Han var 10 år då det upphörde i och med att gammelmorfar dog och torparrendet upphörde.

Adoptivbarn

Från år 1918 infördes en lag så att barn kunde adopteras och få en juridiskt hållbarare situation än som tidigare "fosterbarn" lär jag mig genom Släktband i Sveriges Radio P1 i januari 2021.

I min släkt- och hembygdsforskning har jag mött fosterbarn eller "uppfostringsbån" som man sa och har då undrat över skillnaden mellan fosterbarn och adoptivbarn. Programmet ger en bra förklaring till 1900-talets adoptionslagstiftning och i andra halvan av programmet vi får berättat för oss hur lagstiftningen har förändrats genom åren och vad det innebar för barnet. Till exempel ändrades lagen 1944 så att adoptivföräldrarna kunde upphäva adoptionen om barnet hade en dold sjukdom vid adoptionen och den upptäcktes inom fem år från adoptionstillfället. Det låter inhumant. Det får mig att tänka på dolda fel vid ett husköp.

Åsså minns jag Karl-Lennart på Rundvik. En medelålders lite kraftig man med stultande gång och med ett lite staccatoartat tal. Han brukade hälsa och var jämt glad. Minns att jag satt på pakethållaren bakom mamma när vi en gång mötte honom och jag måste tidigare ha märkt att han var lite annorlunda. Jag frågade vad det var med honom och mammas svar minns jag inte direkt men det hade väl med förstånd/psyke eller något liknande att göra. "Vad är det?" blev förstås min följdfråga. "Han tänker inte som vi" blev svaret och jag nöjde mig med det men naturligtvis funderade jag över hur man då tänker och hur tänker egentligen jag? Det där med mentalt handikapp är inte lätt att förklara för ett barn i förskoleåldern precis.

Karl-Lennart var snäll och gick ärenden åt folk, ibland handlade han på Konsum åt min faster. När jag blev äldre fick jag veta att han var adoptivbarn till ett par på samhället. När de förstod att han alltid skulle ha ett intellekt på ett barns nivå fortsatte de att ge honom kärlek. Om hans intellektuella funktionsnedsättning uppdagades inom de fem stipulerade åren vet jag inte, jag vet inte heller vilket år han adopterades. Karl-Lennart kom att leva sitt liv på Rundvik, han kände alla och alla kände honom. Han hade en kunskap som få slog honom i: han visste vem som hade namnsdag på årets alla dagar. Datum och namn missade han aldrig när han blev tillfrågad.

Efter mina båda föräldrars bortgång har jag hittat brev där det framkommer att en släkting frågat om hennes lille son inte skulle kunna tänkas bli adopterad av mina föräldrar. Det var något nytt för mej. Brevet var skrivet några år innan jag föddes. Något svarsbrev fann jag förstås inte men att det inte blev någon adoption står ju klart. Hur mina föräldrar resonerade känner jag inte till men kanske tyckte de att det var bäst att mamman tog hand om sin son trots sin skilsmässa från maken, barnets far, de bodde trots allt på samma ort och barnet träffade båda. Eller kanske ändrade sig frågeställaren vid närmare eftertanke innan ytterligare diskussion kom igång.

Flaggan på Flaggberget

Efter hemmansklyvningen i bygden vid förra sekelskiftet blev det svårare att helt livnära sig på sin ägandes skog och jord. Många i bygden befann sig i samma situation. Det är på samma sätt nu: för att överleva på landsbygden krävs ofta fantasi och uthållighet och några olika födkrokar.

Sågverket i Rundviksverken fem kilometer bort vid kusten gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in i hamn. Därför anordnades på 1890-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. ”Flaggberget” heter bergstoppen därför numera. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet. Då flaggan hissades var det en signal om att en lastbåt hade kommit in till Rundvik. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågverkets hamn. 

Idag lever traditionen vidare i byn, hemmansägarna turas om att hissa och hala flaggan men numera varje söndag under sommarhalvåret med början i maj. På fotot syns utsikten från Flaggberget. Man ser fjärden långt bort. En av förra generationens traditionsbärande av flaggningen var Oscar Käck. 

#Logdebygden

Bemärkelsedag

Den här ynglingen skulle ha fyllt 103 år idag om han levat. Fotot kan inte vara taget alltför många år efter konfirmationen, alltså är han i (tidiga) tonåren. Eftersom cykeln finns med på fotot antar jag att det är hans egen och att den är ganska ny. I efterlämnade anteckningsböcker där allt från arbetstimmar, arbetsuppgifter samt egna och andras diktverser finns med står längst bak antecknat "Min cykels tillverkningsnummer: 396788 samt cykelinreg. nummer: 14903.

Det läser jag i boken som påbörjades 1937 (han var då 20 år) och avslutades 1942. Under de åren hade han även köpt en ny cykel med tillverkningsnummer: LE86627 samt en Rex med tillverkningsnummer: R308052. Det var ordning och reda, löning på freda´.

Han kom att bli min pappa långt om länge efter att kortet togs.

.

.

Mer om bygdens första baptister

En turbulent första tid började stadga sig. Men fortfarande uteslöts ganska många medlemmar och några av dem återupptogs som det står. Anledning till uteslutning framgår inte.

Här kommer andra delen av femtioårsberättelsen i urval. Den första finns att läsa här.

"

Församlingens tillväxt.

Vi uppdela nu tiden i tioårsperioder för var berättelse i det följande.

Under åren 1876 – 1885 blevo 30 personer döpta, 10 återupptagna och 4 inflyttade från andra församlingar. Ökning således 44 medlemmar. Däremot blevo 13 personer uteslutna, 3 utflyttade och 6 avgingo genom döden. Minskning 22 medlemmar. Vid 10-årsperiodens slut var medlemsantalet 44.

Åren 1886 - 1895 döptes 50 personer, 9 återupptogos och 8 inflyttade. Ökning 67. Däremot blevo 24 uteslutna, 23 utflyttade och 11 döda. Minskning 58 medlemmar. Vid periodens slut utgjorde antalet 46 medlemmar.

Åren 1906 – 1911 blevo 20 döpta, 3 återupptagna o. 12 inflyttade. Ökning 35. Däremot blevo 12 uteslutna, 12 utflyttade och 8 döda. Minskning 32. Församlingens medlemsantal vid årets början var 49 och sedan januari ha ytterligare 13 personer genom dop upptagits så att församlingen f.n. räknar 62 medlemmar.

År 1898 döptes 36 personer, det högsta antal som döpts under det flydda halvseklet. Broder J.A. Rydman från Sävar värkade då här så att en kraftig väckelse uppstod.
(I mitt exemplar av skriften kommenteras med blyerts brister i genomgången av medlemsantal.)

Dotterförsamlingar. 

(…)

Församlingens föreståndare och predikanter.

Församlingen har ej varit i stånd att under den flydda tiden anställa någon pastor, som uteslutande kunnat ägna sin tid åt evangelii tjjänst. Dock har Herren utrustat åtskilliga av medlemmarna med gåvan att tala ordet. Tilståndet skulle likväl ha varit mycket bättre inom församlingen om det funnits någon, som ägnat sin hela tid åt detta viktiga kall.

Sedan Jacob Sundström varit föreståndare omkring 2 år och Anders Rönnberg, A-å, likaså några år tills även han blev avskild från församlingen, kallades handlanden J. Forsberg till denna tjänst.

Uti det äldsta protokoll som finnes och som är skrivet den 5 november 1875 läses följande: Broder J. Forsberg, som under 12 år tjänat församlingen som äldste, avsade sig denna tjänst och broder Jakob Öberg invaldes i hans ställe. Om broder J. Forsbergs värksamhet under dessa 12 år kan sägas att han, oaktat de brister som torde ha funnits även hos honom, ändock fick vara den tjänande hand, som användes av Herren att rädda församlingen från att helt gå under i den kamp, som utkämpades här under den tid den Sjödinska villfarelseläran florerade. Forsberg hade även god förmåga att predika isynnerhet till väckelse. Ganska många kommo till frid med Gud och ej så få lades till församlingen. Hans minne lever ibland oss med en känsla av tacksamhet till Gud. Att han tjänat såsom äldste i 12 år, måste dock vara såsom predikant, ty säkert är, att Rönnberg före honom tjänade som föreståndare.

Broder Jakob Öberg blev kallad till föreståndare den 5 nov. 1875 och innehade platsen till den 19 okt. 1879, när han avgick och broder Efraim Oldberg kallades, vilken tjänade till den 6 mars 1881 då han uppsade sin plats. Protokollet säger, att anledningen var flyttning från orten. Nu blev för andra gången Jakob Öberg vald till föreståndare. Öberg tjänade nu till den 3 juli 1883, då Efraim Oldberg på nytt blev vald o. innehade platsen i 9 år. Därefter blev Öberg för tredje gången kallad och innehade denna post till sin död den 25 sept. 1897. Den 26 des. s. å. blev broder Efraim Oldberg återvald till församlingsföreståndare och innehar fortfarande sitt uppdrag.

Vi finna således att Sundström, Rönnberg och Forsberg voro föreståndare de första 14 åren, broder Jakob Öberg har därefter tjänat i 12 och broder E. Oldberg i 24 år. Utom dessa har även flera bröder funnits som haft gåvan att offäntligt vittna om Herren, t.ex. Johan Lagerlöv, D.M. Johansson (vilkens namn påminner om Demas i 2 Tim. 4:10), G.L. Lindgren, K.J. Gren och E.G. Ågren.

Broder Gren innehar nu kallelse att vara församlingens predikant.

Såsom sekreterare i församlingen har broder J. Öberg tjänat i 7 år, Efraim Oldberg i 22 år och Jakob Öberg d.y. i 7 år. För närvarande innehar broder Oldberg åter denna syssla.

Broder Mathias Persson, A-å, har en lång tid varit församlingens kassaman. Han har tjänat troget och är värd ett offäntligt erkännande. För närvarande innehar syster Elin Gren denna syssla.

Såningsmän Diakoner.

(…)

Söndagsskolvärksamheten.

(…)

Vår samlingslokal.

Från början av värksamheten samlades medlemmarna till sina möten här och där i hemmen i byarna, vilket ej var fullt tillfredsställande. Det började att ordas om att bygga en samlingslokal. Redan från den 6 mars 1876 finns ett protokoll, däri det står att läsa: ”Väcktes fråga om att bygga ett samlingshus, överlades och beslöts det broder J: Forsberg skulle till nästa möte förfråga sig med Abraham Lögdin, Mo, om han vore villig att upplåta och försälja en passande tomt till byggnaden”. Och den 3 april samma år läses i protokollet: Broder Forsberg upplyste det Lögdin var villig försälja tomt. Nödiga förberedelser skulle under sommarens lopp företagas av församlingen. Omständigheterna torde dock ha varit sådana, att man ej allvarligt vågade sig på företaget och frågan blev vilande i 7 år, eller till den 1 sept. 1883. I protokollet av denna dag läses: ”Församlingen beslöt att bygga ett samlingshus, samt det bröderna J: Forsberg o. J. Öberg fick uppdraget att hos bonden Anton Hockman, L-å, försöka få köpa tomt”.

Vid följande möte upplyste komitérande, att överenskommelse var gjord om tomt till ett pris av 300 kr., men när nu skriftlig uppgörelse skulle ske, ökade säljaren priset med ytterligare 100 kr., varpå församlingen avstod från köpet. Därefter vände man sig åter till A. Lögdin i Mo, med vilken köp avslutades. Samma år den 6 nov. bildades föreningen Sedlighet o. Gudsfruktan. Stadgar diskuterades och antogs under N. P. Thunells från Gävle ordförandeskap. Broder Thunell som vid tillfället värkade här som söndagsskolmissionär ansåg nog företaget vara något vågsamt, hälst medlemsantalet var ringa och de flästa voro fattiga. Men Herren stod oss bi, så att efter några år fingo vi inviga vårt Salem. Broder Valfrid Huss från Husum höll invigningspredikan.

Bland dem som inlagt stor uppoffring i kapellets uppkomst må nämnas: Handl. Jonas Forsberg, O. Huss, J.P. Jonsson, P. Arktædius m. fl.  Gud vet om dem och känner dem. Ett må sägas: Ett kapell hava vi utan skuld, ehuru ej fullt tidsenligt.

Från början av församlingens tillvaro tillhörde den Sundsvallsdistriktet av baptistförsamlingar, till dess Ångermanlands distriktsförening blev bildad den 1 januari 1885 och samvärkande församlingar med denna förening till den 18 mars 1907, då församlingarna i Västerbotten utträdde och bildade ett eget distrikt.

Föreningar och ungdomsvärksamhet.

(…)

"

Efraim Oldberg, Rundvik, som skrev jubileumsskriften, var då föreståndare för Nordmalings baptistförsamling. Att Oldberg, som var sonson till en kyrkans man - Erik Gustaf Oldberg (1762-1840) - valde att engagera sig frikyrkligt klarnar då jag finner att Efraims far Karl Anders Oldberg (1802 - 1875), som var prästbordstorpare på Kyrkovallen Nordmaling, gifte sig med Margareta Elisabet Håkman (1814 - 1901). Många i släkten Håkman var medlemmar i baptistförsamlingen från allra första början och kanske även initiativtagare till denna frikyrkoförsamling.

Mellan raderna tycker man sig kunna läsa att det var en viss tävling om vem av Jacob Öberg (1849 - 1897) -  gift med Karolina Holmgren - och Efraim Oldberg (1856 - 1915) - gift med Katarina Kristina Holmlund -  som skulle vara församlingens föreståndare. De växlade ofta. Dessa två män var yngre än de tidigaste föreståndarna och kunde gå "all in" i den nya läran och inte döpa något av sina 10 respektive 12 barn som föddes då baptistförsamlingen var etablerad. I kyrkböckerna har prästen nogsamt antecknat "ej döpt" efter varje barn, vilket var brukligt då. Idag skulle det betraktas som åsiktsregistrering vill jag tro.

Husförhörslängd 1900 - 1907

Klicka på bilden för förstoring.

Husförhörslängd 1900 - 1907

Klicka på bilden för förstoring. 

Jag finner även att Öbergs dotter Karolina gifte sig borgerligt 1899 vilket även det anges i en husförhörslängd. Det bör ha varit synnerligen ovanligt i en liten bondby vid denna tid.

.
.