På bordet

 

 

På det fanerade almbordet i finrummet ligger en tryckt mindre duk med blåbär. Duken är ett vintageköp. Namnet på formgivaren saknas men ack så trevligt litet stycke textil.

På duken står en bukett jättekåpor i en vit klyftvas från Upsala-Ekeby som formgavs av Anna-Lisa Thomson. Keramikvasen köptes in av mamma en gång i tiden. Detta är min lilla oas.

Helgsmålsringning

 

Helgsmål på radions P1. Brasan i öppenspisen sprakar. Lugnet lägrar sig. En skön tradition.

Ängspärlemorfjäril i fin kombo med renfanans knappar

  

En ängspärlemorfjäril fångades på bild bland renfaneknappar i krukan på bron.

I kyldisken

 

Detta var något nytt för mej! Färdigskivad falukorv. Dessutom i jätteförpackning - ca 2,5 kg. Aldrig sett något liknande, helt klart ett måste att fotografera. Jag har hört att i norra Sverige grillar man gärna falukorv på utegrillen och detta måste vara avsett för "ett helt kompani".

Parisare hände att jag köpte som ung i korvtjorren. Den korvskivan hade större omkrets och serverades mellan hamburgerbröd. Men varm korv (med skinn) i bröd med senap, ketchup och bostongurka small högst.

I motsatt kyldisk fanns jättestora plastförpackade korvar med lufttorkad vitlökssalami med vikt 2,477 och 2,235 kg. Nyhléns/Hugossons levererar, Konsum i Nordmaling säljer. Jag blir storögd ovan som jag är med de här produkterna. ;-)

Intill bron

Malvorna blommar och humlorna verkar trivas.

Störstmjölken

Bästmjölken.
Störstmjölken.
Norrland ska då vara mest med 1,75 liters mjölkförpackningar på mellanmjölk och standardmjölk. Heja!

Nu är det bara plastkorken som irriterar :-)

Tunna volanggardiner à la 50-talet

Tunna volanggardiner är inte min grej. Titta på gardinerna här nedanför - man skulle kunna tro att jag blivit en hemmafru på 50-talet.

Känner inte igen mej själv riktigt men det är lite kul att testa nytt. Hittade i gömmorna hemma i söder ett par sparade tunna volanggardiner med svagt blommönster som härrör från min svärmor om jag förstått det hela rätt. I sådant där konstmaterial som jag aldrig använder. Ska de lämnas bort för att återbrukas, slängas eller vad...?

Så mindes jag ett foto ur föräldrarnas fotoalbum där mamma pysslar med en krukväxt i lillrumme. Där hängde ju samma typ av gardiner (men med en gardinkappa upptill). Jag tar med svärmors återfunna hem till norr och testar hur de ser ut. Och nu är jag fast - de får hänga där i sommar.

Det jag gör är alltså att återskapa en interiör, ett utseende men framför allt en känsla av 50-tal på övervåningen. Den restaureringsideologin kan man tycka vad man vill om men för mig är det rätt. Möjligheten finns eftersom jag har två hem och kan och vill experimentera eftersom det i min värld, med mitt yrke är roligt och intressant. Det är lättare att ta ut svängarna med återskapande här där jag i mångt och mycket vet hur det sett ut.

Kossor i akvarellteknik

Titta vilket fint brevkort jag fick av en som vet att jag gillar kossor.

Vishet

 "

Insikterna är avgörande för att först och främst kunna inse att kunskap inte är en synonym för fakta. Men det räcker inte för utan bildning går det inte att förstå konsekvenserna av den oundvikliga förändringen av såväl vetandet som kulturen där resultatet av forskningen uppstår, sprids och används. Vishet, som är den högsta nivån av vetande, är i sin tur en förutsättning för att kunna ta kloka beslut.

"

Hela inlägget om Förståelsens hierarkiska struktur finns att läsa här.

En slät människotyp

Jag läste en prisad skönlitterär bok som inte kommer att fastna i minnet, nej. Men det fanns på några rader en personbeskrivning som jag kände igen och återger här:

(...) och B. i bakgrunden, jag får leta ett tag eftersom hon smält samman med den, som aldrig skulle höja sin röst i en egen åsikt, eller gå emot någon, eller våga vara en rebell bland rebeller som min pappa. De gånger hon yttrade sig höll hon oftast med föregående talare, helt beredd att ändra sig om någon annan skulle verka mer övertygande, mån om att uttrycka sig så vagt och trevande att det hon sa öppnade för vilken tolkning som helst. Till varje pris undvek hon att väcka anstöt och hamna i konflikt, och därför ogillade hon att min pappa ständigt utsatte sig för omgivningens irritation.

Under de senaste åren har jag stött på alltför många kvinnor, men även män, som passar in i den beskrivningen. Som rö för vinden. Helt ointressanta att prata med, helt utan egna åsikter. Att diskutera med en sådan människa är omöjligt. I henne finns rädsla att visa vem hon egentligen är som individ. Och rädda människor är farliga människor. Farliga och opålitliga.

Påbrå

Det är pappa som jag har att tacka för mitt intresse för min dialekt, kulturhistoria, hembygdshistoria, ja historia i allmänhet. Han som inte var född i byn utan flyttade hit i samband med gifte var mycket intresserad av sin egen men även mammas släkt och av byns historia, mer än min mamma någonsin var.

Kanske borde det inte förvåna mig för det var ett sätt för honom att lära känna sin nya hembygd. Är man bofast på en och samma ort genom hela sitt liv blir man lätt hemmablind och kanske ointresserad av vad som timat tidigare på platsen. Så uppfattar jag situationen här i byn för närvarande - det finns ingen önskan och vilja att fundera över hembygdshistorien. Under de tjugotre år jag varit hemmansägare har jag funderat en hel del över detta och tycker mig ha förstått mera om varför läget är sådant här i byn.

Idag skulle pappa ha fyllt 106 år och jag är glad och tacksam för hans inställning till kulturhistorien som smittade av sig. Smittade och smittade förresten, utan hans upprepade berättande hade inte mycket fastnat för det var först när jag blev äldre som jag tog papper och penna i bruk för att anteckna hans berättelser samt göra ljudinspelningar. Detta tack vare att jag hade förmånen att ha en förälder som orkade dela med sig av sitt historieintresse även under mina oengagerade tonår.

Ljusinfall av olika sort

 

Husets ögon 2023 vs 1972. Den som har ögon att se med, hen ser skillnaden.

 

 

Ordningen återställd.