Broreparation anno 1895

År 1895 krävdes en rejäl reparation av bron över Aspan längs gammvägen, Kustlandsvägen. Vägen var då den enda och självfallet viktigaste kommunikationsleden längs Norrlandskusten. På landbacken vill säga. Fartygstrafiken var intensiv för godstransporter mer begränsad för persontrafik. Bron var inte enbart bybornas angelägenhet, flera byar i socknen stod för att ansvara för brons underhåll.

 

Där skymtar dagens bro. Den renoverades på 1980-talet genom Vägverkets försorg. Vägsträckan har statsbidrag.

Jag hittar ett transkriberat maskinskrivet dokument i en mapp. Det står att det återfanns bland länsman Nicanor Häggströms efterlämnade handlingar.
"

Den 22 december 1894 hölls ett sammanträde i sockenstugan. Levar representerades av J O Nordin, Helmer Molin, P Sundqvist, Jon W Ersson genom sin son Axel Jonsson, N Häggström, A Hörnström, som representerades sig själv och var ombud för C Hammarberg och Johan Molin.

Övriga byar, som hade representanter var Stavsjöholm, Tallberg och Hyngelsböle, en från vardera byn.

Nicanor Häggström utsågs till ordförande, och han skrev också protokollet.

Man beslöt att uppdra åt G O Tundal i Sunnansjö att upprätta förslag till om- och tillbyggnad av bron i A.

Till styrelse utsågs G O Tundal, godmannen A Hörnström i Levar och bonden L O Landström i Mo. Styrelsen fick i uppdrag att ombesörja arbetet så billigt som möjligt.

A Hörnström skötte kassan. Enligt hans sluträkning har han betalt N O Hörnsten  i Aspeå 3:75. (Hörnstens räkning upptar  ”10 st 1 ¼ tums bättre veabräder jemte skjuts från Rundvik 2:75. För spik och arbete -:75. Summa 3:00.” Han hade också 1888 och 1889 reparerat brons ledstänger till en kostnad av 75 öre.)

För egen del begärde Hörnström ersättning för resa till A. (23/10 1894) för att ”uppräkna och värdera hvad som kunde åtgå till brobyggnaden etc; skjuts och tidspilla 3:75”.

Räkningen tar vidare upp en utbetalning av 1 krona till A Viklund i Lögdeå – för övrigt den enda utgift, som inte finns verifierad – annonskostnader med 13:44. Till detta kommer portot med 25 öre. (Annons om auktion på Lögdeå Handelsförenings kontor infördes 31 dec 1894 i tidningarna Westerbotten och Umebladet. Priset per annons var 6:72.)

Från L O Landström i Lögdeå förelåg en räkning, som slutade på 87:70.

10 april 1895 levererat från Rundvik 24 ? Tolfter 1 ¼ tum ved á 1:12	27:40
Forsling derifrån av nämnde virke	9:-
14 maj 189512 dagsverken á 2:25 per dag	27:-
1700 st 4 tums spik	4:25
500 dito 3 tum	1:-
4 st åsar i Landkistorna á 1:50	6;-
Rödmålning av bron	8:-
Forsling av åsarna till bron	1:-
25 st 6 tums spik	-:30
Öfriga besvär för nämnde reparation	3:-
Till N Hörnsten i Aspeå för en liten reparation 1894	-:15

Sammandrag

Enligt förestående räkning	87:70
A Hörnström	25:69
G O Tundal	25:-
N Häggström	6:14
	144:53

För G O Tundals tjänster krävde hans sterbhus 25 kronor, som kvitterades av Lars Tundal genom N Häggström, som erhöll 6:14 för sitt arbete med fördelningen av kostnaderna på bönderna i de olika byarna, som var involverade, kostnaden togs ut efter selandstal. De byar, som tydligen svarade för bron över Aspan i A, var förutom Levar Mo, Sunnansjö, Tallberg, Baggård, Hyngelsböle och Stavsjöholm.

Fördelning för Levar by:

	Selandstal	Kostnad
J O Nordin	1	1:13
H Molin	2 13/16	3:18
P Sundquist	2 13/16	3:18
Edv Lefvander	1 ½	1:69
C O Lundmark	1	1:13
Jon W Ersson	1 17/18	2:20
And Nilsson	5/9	-:62
? C Hammarberg	2 ½	2:82
N Häggström	3 ¾	4:24
A Hörnström	1 ¼	1:41
Joh Molin	2 ½	2:82
P A Lundberg sterbhus	2 ½	2:82
		27:26

Mo Byamän fick tillsammans ut med 20:43, Sunnansjö 40:-, Tallberg 36:72, Hyngelsböle 10:16 och Stafsjöholm 7:73.

Totala utdebiteringen blev alltså 144:53.

Den 25 maj 1895 besiktigades A- åbro av Nils (?Are-)blad. I intyget står att bron underhölls av Tallbergs byamän m fl. Bron befanns efter reparationen vara i godkänt och laga skick.

"

Då jag kontrollräknar summorna stämmer de inte helt vilket säkerligen beror på fel i avskriften. Man var oerhört noga förr i tiden och kunde sin sak. Men så viktig var bron att byar långt ifrån var skyldiga att hjälpa till med underhållet. Min mormorsfar Per i Levar var en av dem som bidrog med pengar till reparationen.
***
Sedan 1954 ingår bron i vägsamfällighetens förvaltning då vägföreningen bildades. Vägsträckan blev ju "över" då Riks13 drogs rätare genom byn. I samma veva byttes bron till en stålbalkskonstruktion.

Ovan ritningen på bron från 1954 som jag tagit ut från Lantmäteriet. Stålbalskonstruktionen är lika den samtida bron som förra året byttes till en ny över Degermyrbäcken. Den här bron över Aspan byttes åter igen ut på 1980-talet genom Vägverkets försorg. Fundamenten av granit är dock så välgjorda att de är kvar sedan -54.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vägbro, väghållning på 1800-talet, broreparation, granitfundament, stålbalksbro, träbro

Vägstämman

Nu har jag i flera inlägg försökt berätta om de hinder som uppstått i samband med ansökan om medel till den bro jag nämnde i tidigare inlägg.

Vägföreningen för Kustlandsvägen genom byarna bildades samma år som jag föddes. Då fanns 44 medlemsfastigheter. Vägföreningen ombildades automatiskt 1998 till samfällighetsförening, som alla vägföreningar i landet.

Moppar

Årets vägstämma, som hölls i februari 2012, var den första på årtionden till vilken samtliga medlemmar var kallade till (gissa med vems påtryckning). Ordföranden öppnade stämman och uttryckte sin glädje över att så många slutit upp. Då upphov en av medlemmarna sin röst och sade att detta var första gången hen någonsin blivit kallad och därför inte bevistat stämmorna tidigare. Medlem sedan 1970-talet någon gång så där. Ja, hur ska man kunna komma till en stämma om man inte vet om den?

På stämman beslutades bland annat att en ny förrättning ska ske där alla vägavsnitt som tagits med under årens lopp ska ingå och nya andelstal ska räknas fram av förrättningslantmätaren. Det blir bra och rättvist. Till detta får, som jag nämnt tidigare, vägföreningen 40 000 kronor i bidrag. Frågan är om styrelsen begär förrättning eller om pengarna fryser inne, vilket får till följd att då förrättningen sker ett annat år blir den dyrare för varje enskild medlem.

Snörik lekplats

Om jag ser det hela processen utifrån, om jag betraktar mej som tjänsteman, skulle jag beskriva hela förloppet med broreparationen över Degermyrbäcken med ord som att det absolut svåraste är att få "lokalbefolkningen" att förstå:

* Att denna 1600-talsväg är en kulturhistorisk lämning som, om man är medveten om värdet, är en liten del av det som skulle kunna ge bygden den stolthet och självmedvetenhet. Att förstå att man genom att behålla sträckan kvar inom föreningen, håller vägen öppen och körbar samt förhindrar att den i framtiden kan komma att plöjas upp till åker, förhindrar att dikena växer igen, kan förhindra att ödebygdskänslan brer ut sig mer än vad den redan gör. Byn blir trevligare att bo i helt enkelt.

* Att tjafs och grums inte uppstår lika lätt om man följer de stadgar och andelstal som följer med en vägförrättning. likaledes om god föreningsetikett används. Att styrelsen ska informera om viktiga krav och skrivelser utifrån, om föreningens behov samt bereda frågor som medlemmarna ska besluta om på stämman. Meningen med en samfällighetsförening är att den ska vara demokratisk, vilket giltiga stadgar och andelstal ska vara en garant för. Det är medlemmarna som beslutar varefter styrelsen genomför besluten. Som riksdag och regering.

I den vägsamfälligheten jag är medlem i mellansverige fungerar det bra. Den vägföreningen sköts på ett kompetent sätt. Kallelser går ut i tid, stämman förläggs till ett datum och en tid då så många som möjligt antas kunna närvara. Motioner från medlemmar skickas ut i sin helhet (inte omformulerade av styrelsen) tillsammans med kallelse och dagordning, en hemsida finns där stadgar och annan information finns att läsa. Åsikter tillåts stötas och blötas på stämman, ingen försöker lägga locket på. Åsiktsregistrering praktiseras inte och yttrandefrihet en självklarhet i mellansverige.

Demonstration 1922

Det smärtar att hembygden förlorar i så många (förenings)jämförelser. Förfärad inser jag okunskapen i min del av Norrland och den underordnandets strategi medlemmarna intar. Om man funderar över något ska man väl våga ställa en fråga till den det berör, inte sitta hemma och tjura vid kaffebordet. Kanske är det den lilla kommunens problematik...    

Demokratin kräver engagemang.

Det är jag som bestämmer. Det är inte Gud.

Inte ödet. Inte staten. Det är jag. Jag
kan inte komma undan det ansvaret. Jag
kan inte skylla ifrån mig. Jag kan inte påstå
att någon annan bestämmer. Hela tiden.
Jag bestämmer också. Över mitt liv.
Jag kan inte smita undan det ansvaret.
Hopp eller hopplöshet?
Förlåtelse eller hämnd?
Det är jag som bestämmer. Jag också.
Man kan inte hämnas fram en bättre värld heller.
Eller förlåta fram en.
Men man kan komma överens. Man kan bestämma
att man ska komma överens.
Och man kan genomföra det överenskomna.
Man kan bestämma att man ska genomföra
det överenskomna.
Och det är jag som bestämmer.
Det är jag som bestämmer om jag ska komma
överens. Ingen annan. Så jag kan inte skylla ifrån mig
när vi inte kan komma överens.
Det är mitt fel. Också.

Claes Eriksson i Galenskaparna uttryckte ovanstående kloka ord.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, styrelse, föreningsliv, underordnande, demokrati

Vägsamfällighet

Mer trist upprapad information om vägsamfälligheten. Det är svårt att skriva detta på ett lättsamt sätt och skriverierna är mest ämnade för dem som känner till byn.

Som jag i förra inlägget angående vägföreningen tar man in nya vägavsnitt och tar bort andra utan förrättning. Den sträcka som ingår i den gamla lantmäteriförrättningen är ca 1600 meter. Den har jag markerat med cerise prickar. Det är även den sträckan som är Kustlandsvägen, gammvägen, den enda vägen genom byn till 1942 då Riks 13 invigdes.

Sträckor som tydligen har blivit medtagna i föreningen för länge sen är markerade med helblå streck.
Den sträcka på 600 meter längst söderut, som togs med 2004 är prickad med blått. Cerise prickar + rött streck är sträckan på 215 meter i söder som helt sonika påstås ha tagits bort ut föreningen utan förrättning. Kan inte hitta något stämmobeslut på detta.

Man kan inte hur som helst ta bort och lägga till vägavsnitt utan lantmäteriförrättning.

År 1993 bad Rolf att föreningen skulle ploga vägsnutten på 215 meter förbi hans och två andra fastigheter (den sträcka som betjänas av bron över Degermyrbäcken som jag skrivit ett antal gånger om nu :-). Nej sa stämman (4 deltagare utöver styrelsen). På den tiden var jag inte hemmansägare och kände inte till vad som hände i föreningarna som jag nu genom hemmansköp är medlem i. Så här i efterhand tror jag mig förstå vad som låg bakom detta beslut men det tar jag en annan gång.

De här gamla protokollen läste jag igenom i samband med den ansökan vi gjorde för att få till stånd broreparationen. Då jag fick lov att läsa protokollen hos ordföranden. (Om någon ber att få ta del av samfällighetsföreningens handlingar här i bygden, betraktas vederbörande misstänksamt och som något som katten släpat in. Insyn och demokrati finns inte på kartan! Därför är det ingen som gör det eller engagerar sig i samfällighetsföreningarna.) Där bland de äldre protokollen hittade jag något annat som gjorde mej bestört, rejält bestört för det var även saker som beslutats under min tid som medlem utan att jag hade haft en susning om det, eftersom jag inte blivit kallad till stämmorna. Inte heller finns det någon dagordning som talar om vilka frågor som ska tas upp på vägstämmorna. Protokollen anslås aldrig , skickas aldrig ut och än mindre läggs ut på en digital medlemssida. Information till medlemmarna saknas verkligen. Sådan är verkligheten i denna bygd.

De gällande stadgarna är utbytta till ett hopkok som inte finns omnämnt i protokoll (två föreningsstämmor -i rad - ska ge klartecken till ändring av stadgar enligt gällande stadgar hos Lantmäteriet).

Hör här vad som gjorde mej bestört: 2003 gjordes en önskan om att ta med ett annat vägavsnitt, gemensamhetsanläggningen Ga: 4, som bildades 1970 genom förrättning. Förening och styrelse finns inte för den sträckan som är 600 meter och där ingår en bro. Det kan vara viktigt att veta att det inte går att göra en fusion av vägsträckor om inte båda föreningarna har styrelse och stadgar. REV, Riksförbundet Enskilda Vägar, har kunskap och service att ge om man kontaktar dem.

2004 frågade Rolf igen om plogning kunde utföras av den 215 meter långa vägsträckan förbi de tre fastigheterna på den av föreningen oriktigt borttagna sträckan - han kände troligen till planerna att ta med den Ga:4 i vägföreningen. Även 2004 fick han nej, vilket är ett helt felaktigt förfarande då vägsnutten igår i föreningens förvaltning.

Samma år, 2004, beslutades att Ga: 4 skall tas med i vägsamfälligheten. Hur många medlemmar i den ursprungliga vägsamfälligheten längs gamla Kustlandsvägen, gammvägen, som än idag är ovetande om detta kan jag bara gissa. Samtidigt höjdes vägavgiften. Det visar sig då jag börjar undersöka förhållandena ytterligare, att av cirka 35 medlemsfastigheter i Ga:4 är endast 9 som betalar avgift till vår vägsamfällighet, Kustlandsvägen. Detta innebär att vi får bära kostnaderna för de som inte är med och betalar. Rättvist anser styrelsen tycker jag mig förstå.

En annan av fastighetsägarna som bor längs den "borttagna" sträckan är arg och förbittrad över att han sedan han med familj köpt ett hus och flyttade dit på 90-talet, måste betala full vägavgift men ändå inte få vägen skött fram till sin bostad. Han känner inte till vilka styrmedel som finns för att få till rättvisa. Grums uppstår både här och där i byn. Jag förstår honom innerligt.

Så här blir det då en förening sköts oklart och utan givna premisser, stadgar och varken styrelse eller medlemmar har insikt i vad som gäller. Så trist att jag måste erkänna att det som jag hört, som boende i storstad, om små orter även stämmer in på min by - det är ett jägarsamhälle där egna regler sätts upp med stor okunnighet. Att inget intresse finns att lära sig demokratiskt föreningsliv och specifikt samfälligheter, har jag också tydligt fått höra.

Tycker ni som läser att jag är oförblommerat negativ kan jag berätta att det finns ett stort antal fler exempel på felaktigheter och övergrepp att ta upp. Det här med vägsamfälligheten är bara en del i det hela. Allt blev så tydligt då det stora miljardprojektet rullade fram i bygden. Att min människosyn och känsla för rättvisa inte delas av alla andra i byn gör att jag inte tror på någon förändring till det bättre. Det här tankegodset är alltför nedärvt hos  invånarna vare sig man har folkskole- eller universitetsutbildning.

Eftersom jag vet att flera i bygden läser, anser jag det viktigt att även skriva dessa trista inlägg. Har tänkt och funderat mycket på denna bloggs innehåll och har kommit fram till något som jag ganska snart ska berätta om :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, vägstämma, vägförening, okunskap, stadgar, beslut, jägarsamhälle

Äga väg

VARNING! Detta är ett torrt och trist inlägg. Numera förstår jag så mycket mer om flera bybors grums och ilska sinsemellan då jag sätter mej in i hur samfällighetsföreningarna här fungerar eller rättare sagt inte fungerar. Ett bra sätt att undvika konflikter i möjligaste mån är att ha fungerande föreningar med giltiga stadgar, kallelser och dagordning till samtliga medlemmar. Strikt och trist men bättre än kaotisk ordning där medlemmarna inte har insyn. Information är viktig. 

Och kunskap är makt. Sin makt kan man använda till allas bästa eller egen fördel.
*
När vägföreningen i maj 2011 fick veta att man fått 294 000 kronor i bidrag till att reparera bron över Degermyrbäcken sa Rolf att vägavsnittet vid bron var i hans ägo. Pengarna skulle inte tas emot eftersom de gått till föreningen och inte till honom som privatperson. Att den gamla 1600-talsvägen gick över hans tomtmark var argumentet. Jaha. Detta trodde styrelsen på, ordföranden frågade mej om förhållandet och jag sa att självfallet var det inte så, så pass insatt i markägarfrågor och lantmäteritekniska frågor är jag. De intresserar mej mycket. Dessutom hade jag långt tidigare besökt Lantmäteriet och fått ut den förrättningen som ligger till grund för vägföreningen samt gällande stadgar. För det är inget vägföreningen ger till medlemmarna, inte heller då nya medlemmar tillkommer. Endast inbetalningsavgiften till föreningen kommer årligen.

Nu var det jag som skulle bevisa att Rolf inte ägde vägen, Rolfs eget uttalande räckte för att styrelsen skulle tro honom. Sedan 2011 sitter han själv med i styrelsen.

Jag stövlade upp till Lantmäteriet och tog ut senaste förrättningen för Rolfs fastighet. Förrättningar är offentliga handlingar. Fick även tala med en mycket kunnig lantmätare med inriktning mot vägar OCH med erfarenhet av kulturhistoriska vägar. 2001 avstyckades huvudfastigheten 2:21 i en tomt runt bostadshuset som fick beteckningen 2:25. Sonen övertog stamfastigheten. Självfallet ingår inte Kustlandsvägen i den nya tomtbildningen, så mycket vet Rolf också som gammal centerpolitiker. Inte förrän jag överlämnade förrättningspapperen till ordföranden och påpekade att även andra fastighetsägare, t ex vägföreningens sekreterare, har samma situation utan att vara ägare till gammvägen, blev jag trodd.

Nå, styrelsen hade redan kallat på lantmätare till den 25 maj förra året för att undersöka möjligheterna till avstyckning av vägavsnittet genom förrättning. Själv kontaktade jag landsantikvarien och åkte till länsstyrelsens antikvariska avdelning i Umeå för att få ett utlåtande om vägdragningens historiska betydelse. Detta utlåtande, samt beskrivning av hur föreningen använder andra stadgar än de gällande (nya har aldrig blivit antagna), att man tar in och tar bort nya sträckor i vägföreningen utan att medlemmarna får veta detta och utan lantmäteriförrättningar och att andelstalen har frångåtts - detta sände jag till Lantmäteriet. Jag har undersökt allt mycket noga även genom riklig brevkontakt med styrelsen innan vi sökte om pengar till broreparationen.

Vems väg? Jag vet!

Jag frågande även om man kan få EU-bidrag till 50% av en förrättningskostnad som jag visste att man fått  i södra Sverige, vilket min kontakt på Lantmäteriet i mellansverige nämnt. Lantmätaren framförde mina synpunkter till styrelsen och bekräftade att jag hade rätt i mina påståenden. Och att föreningen kan få 50 % av förrättningskostnaden. Tror ni man tänker utnyttja de 40 000 kronor som beviljats föreningen och som ska vara använda före detta års slut, annars fryser de inne? Kommer beslutet att ansöka om förrättning på 2012 års välbesökta årsstämmas att följas upp? Vem bryr sig?

Fortsättning följer...

Aspeå, Lögdeå, Henrik Bolinder, Erik Johansson, Egon Frödin, Rolf Jonzon, Tommy Lundholm

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vägförening, kulturhistorisk väg, lantmäteriförrättning, lantmätare, årsstämma, ägande, markägare, stadgar, avstyckning

Varför reparera en bro?

Så här motiveras beslutet om bidrag till reparation av bro längs gamla Kustlandsvägen som vägföreningen ansökte om:

"LAG-gruppen anser att man genom att reparera bron förstärker ett kulturarv. Vägen har funnits sedan 1600-talet och är fortfarande i användning men bron behöver repareras för att bli säkert farbar. Projektet bidrar även till en komplett landsbygd."

Och så här sammanfattas projektet:

Kartutsnittet visar med cerise och röda prickar den gamla vägsträckningen som ska förvaltas av vägsamfälligheten. Den cerisa ringen ner till vänster visar brons plats. De röda prickarna längst ner visar på den vägsträcka som är obrukbar utan funktionsduglig bro. Norr är uppåt.

På fotot taget mot söder försvinner gamla Kustlandsvägen bortåt höger för två år sedan. Strax efter kröken går den ihop med Riks13 som ersatte den gamla 1600-talsvägen genom byn på 1940-talet. Den byggnad som skymtar bakom slyet längs bäcken är en gammal timrad bysmedja, numera garage,  som brukades av Erik Ors´ (Erik Olofsson). I denna byasmedja har bland annat en yxa i min ägo smitts. Det är fascinerande att koppla ihop föremål och plats. Tycker ni inte?

På den här vägen har alla generationer som bott här tidigare vandrat och åkt hästskjuts. Carl Linneus red förbi här 1732 på sin lappländska resa. Vid den här etappen var han på väg till Peter Artedis föräldrar som bodde i prästgården i Nordmaling. Peter var sin Carls studiekompis i Uppsala.

"Genom att göra bron farbar igen och vägsträckan körbar, blir byarna mer attraktiva och kulturhistorien fortsätter att vara förståelig. Idag upplevs stäckan vid bron som övergiven landsbygd, som en "blindtarm" som kräver att man tar en omväg."

Tror ni alla i vägföreningen tycker så?

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vägförening, vägbro, broreparation, kulturhistorisk väg, kostnad, landsbygd, glesbygd

Tack länstyrelsen...

...och tack vägordförande Henrik!!!
Nu är gamla Kustlandsvägen körbar igen i hela den sträcka som ingår i vår vägsamfällighet. Tack vare de 293 750 kronor jag som medlem med benäget bistånd av vägföreningens ordförande sökt och fått till föreningen. En hel del telefonsamtal och ifyllande av blanketter har det inneburit men nu är bron på plats förutom sidornas avbärarbalkar och viss slyröjning i diken. I februari 2010 tog jag första kontakten med styrelsen. Den första telefonkontakten med länsstyrelsen togs på hösten samma år, sen rullade det på. Extrastämma hölls i juni förra året.

Bron över bäcken har precis som den tidigare körbana av trä och räcke av trä.

Andra som gett råd och upplysningar är Riksförbundet enskilda vägar (REV), lantmäteriet har gett bra tips, länsstyrelsens kulturmiljöenhet var tillmötesgående, Trafikverket har gett upplysningar av värde, en entreprenör i kommunen har hjälpt till med väldigt värdefulla konstruktionstips och ett annat företag har genomfört renoveringen - ja kontakter har knutits. Och bäst och mest uppmuntrande har fantastiska Lena på Ur nära varit. Tack!

Stålbalksbron underifrån, nu med galvaniserade balkar HEB 280 och UNP 200. Upplaget av huggen sten var bra som det var. Ett gediget arbete.

Denna 1600-talsväg som passerar genom byarna är en kulturhistorisk lämning och om man är medveten om detta värde skulle det vara en del som kan ge bygden den stolthet och självmedvetenhet som man numera får leta efter, ja som faktiskt saknas. Genom att hålla vägsträckan öppen och körbar och att vägsträcka och bro behålls inom vägföreningen, förhindras att den i framtiden kan komma att plöjas upp till åker, förhindras att dikena växer igen, kan förhindra att ödebygdskänslan brer ut sig ännu mer än vad den redan gör. För det är en glesbygd vi har att göra med trots allt.

Degermyrbäcken. På andra sidan bron syns en av de två kvarvarande tvättstugorna i vid den här bäcken. Den här mår inte bra, underhåll saknas helt. Den andra kan du läsa om HÄR.

Fortsättning följer... för naturligtvis har detta inte gått på räls. Plötsligt påstod Rolf att han ägde en snutt av den gamla vägen. Jodå. Och han blev trodd. Jag häpnar inte längre över ett sådant försök att föra övriga i styrelsen bakom ljuset. För så går det till i en liten norrländsk by.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om stålbalksbro, vägsamfällighet, körbana av trä, träräcke, galvaniserade HEB 280, slyröjning

Att ta sig vatten över huvudet?

Senkvällen före midsommarafton klev fem män och en kvinna ner under en gammal, icke körbar bro, i byn. Regnet strilade ner, gräs och mossa gjorde nerfarten till vattendraget halkig. Vi inspekterade brokonstruktionen. En bultad stålbalkskonstruktion. Nu är det beslutat att bron ska reparerats med pengar jag och ordföranden sökt och fått bifall till. Tror ni det blir av - eller är det bara ord hos herrarna?

Detta får en snar framtid får utvisa. Jag har gjort vad jag kan i detta fall, jag har försökt göra något positivt för en icke hävdad vägsträcka som ingår i vägsamfällighetens förvaltning där jag är medlem. Att sträckan ingår i vägsamfälligheten och inget annat, hade styrelsen fått veta av lantmätaren för kort tid sedan. Äntligen!!!

Efter den här träffen behövde jag umgås med likasinnade vänner. Dom fanns i Uppland.
.
.

Gammvägen - Kustlandsvägen

Något händer med gammvägen. Styrelsen har kallat till extra stämma. Bron över Degermyrbäcken ska avhandlas samt beslut om eventuell ny lantmäteriförrättning. Jag tror nog jag har en del i det hela.

Jag har, tillsammans med ordföranden, sökt bidrag för reparation av bron och fått besked i maj om bifall till ansökan på  296 000 kronor. Bron är bara sedan 1942 då Riks 13 drogs på annan plats genom byn. En stålbalksbro med gediget stenfundament. Men kan den inte köras växer vägen igen.

Men övriga i styrelsen vill att bron med tillhörande vägsnutt ska bort ur vägföreningen. Då tillfaller vägen intillliggande markägare och kan med tiden i princip plöjas bort. Så är det. Bron är inte körbar idag. Det häftigaste jag sett var för ett halvår sedan då en ambulans med blåljus var tvungen att backa och ta en annan väg pga av att man möttes av synen ovan.

Jag anser att vägsnutten är kulturhistoriskt viktig och den ska inte tas bort ur vägföreningen. För två veckor sedan åkte jag in till Umeå och pratade med en handläggare på länsstyrelsens kulturmiljöenhet. Vägföreningens styrelse skulle ha en lantmätare på plats strax därefter för att få råd. Man vill ta bort vägsnutten med bron över Degermyrbäcken ur föreningens ansvarsområde. En sträcka på 260 meter av Kustlandsvägens längd genom byarna på 1,8 km.

Detta hus som står och förfaller med gårdsplanen som uppställningsplats för maskiner, ligger vid bäcken. En av byns två bevarade tvättstugor finns här. Denna byggnad tål att srkivas mer om. Timmerhuset är flyttat från en annan plats i byn.

Föreningen inte får ta bort en sträcka ur sin förvaltning utan förrättning var tydligen lantmätarens ord. Det har man gjort sedan 90-talets början då denna vägsnutt slutade hyvlas, dikesslås, slyröjas och plogas av föreningen.
Nu är min förhoppning att ordningen för gamla Kustlandsvägen ska bli återställd. Att giltiga stadgar ska användas, att andelstalen inte ska frångås, att viktiga frågor och ekonomiska frågor som ska behandlas på stämma ska finnas med i kallelsen mm mm. Enkla självklara saker kan tyckas. men så är det inte här. Och jag förstår än vad min "klassresa" betyder. Vad en samfällighetsförening är och hur den ska fungera samt vad samfällighetslagen säger är jag lite insatt i. Det betyder kulturkrock ibland. Sannerligen! Vi har gjort så här i 35 år, vi kan inte ha fel. Jojo.

Jag hoppas att stämman och styrelsen beslutar bra saker för vägen och bron, men helt säker kan jag inte vara. Det finns starka krafter som vill annat. Vi bybor borde vara stolta över vägen från 1600-talet, inte se den som en belastning och absolut inte låta något gammalt groll, som jag förstår orsakar vägsnuttens vanvård, få styra utvecklingen. 

I min familj har vi alltid sett gamla Kustlandsvägen som en möjlighet, som ett positivt tillskott och jag fortsätter den tankebanan. Jag minns mammas ledsnad då den ovan nämnda vägsnutten inte längre skulle skötas av vägföreningen. Ett icke stadgeenligt beslut som togs då och som får konsekvenser nu. Men det fungerar här i byn visste ingen hur det skulle tacklas och jag var inte insatt heller och inte hemmansägare då. Nu kämpar jag för den gamla Kustlandsvägens bevarande i sin helhet. Ingen har klargjort det, men vägen ger stolthet till oss bybor och får oss rotade i historien, ger oss och byn existensberättigande. Detta med olika samhällsklassers syn på sin historia och existens skrev jag om i mitt tredje inlägg på bloggen.  I bygden finns väldigt lite kulturhistoriska intressantheter kvar och även ganska mycket avsaknad av stolthet.


Läs tidigare skriverier om Gammvägen, gamla Kustlandsvägen, genom att klicka HÄR.
.
.

Vägen - temat för årets kulturarvsdag

Vägen är temat för årets Kulturarvsdag den 12 september. Hör här:

Kulturarvdag på tema vägar
Årligen återkommande Kulturhusens dag byter i år namn till Kulturarvsdagen, då namnet anknyter bättre till European Heritage Day och för att det inte är hus utan vägar som är årets tema. Landsvägar, stigar, cykelstråk och järnvägar kan berätta mycket om kulturmiljön. Kulturarvsdagen infaller 12 september och arrangeras av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Sveriges Hembygdsförbund. I år medverkar dessutom Trafikverket.

Bilden ovan visar en liten detalj, en råsten på högra vägrenen nedanför Hallberget. Det är så lätt att den försvinner. Vi kan tacka min gamle far för att just den här råstenen mellan byarna står kvar. Då omdikning lite okänsligt gjordes på 80-talet (tror jag det var) föll gränsmarkeringen omkull och hamnade i diket. Ingen visste väl att det där var en speciell sten. Pappa såg det hela och tog med en medhjälpare åsså baxade de upp stenen på plats igen, berättade han.

Jag vurmar ju för gammvägen, Kustlandsvägen, som går här genom byn. 1,8 kilometer grusväg. Jag skulle önska att vägföreningen såg på den även med kulturhistoriska ögon. Den vore väl ett bra objekt på kulturarvsdagen i min lilla, lilla del av världen! Kulturarvsdagen tänker jag är till för att ge förståelse och stolthet för de närliggande kulturarven.

Men nej, vägen är bara ett besvär. En bro över den lilla bäcken går inte längre att köra över då plankorna delvis är rötskadade och vägföreningen säger sig inte vilja ha med sträckan att göra. Den får växa igen trots att det bor människor längs sträckan. Allt eftersom förstörs möjligheten att i landskapet utläsa de gamla rörelsemönstren. Faran med de små förändringarnas tyranni gäller också för landskapselementen, inte bara för gamla byggnader. Människors spår är fragila. På den här sträckan har redan en gräsbeväxt mittremsa dykt upp. Kustlandsvägen har funnits sen postväsendets införande på 1600-talet under drottning Kristnas tid vid makten. Det är inget som säger att den kommer att vara för evigt. Hur kan det bli så här trots att en lantmäteriförrättning en gång bestämde både vägsträckans längd som ska skötas och andelstal för medlemmar??!!!

Ångermanland har några aktiviteter under kulturarvsdagen, Västerbotten inte en enda. 1-0 söderut.


Kanske har även andra bloggare åsikter om Kulturarvsdagen, vägar, historiskt landskap