Solar egg

Vi ser en flyttbar bastu med metallskal. En fascinerande konstruktion i ett överdådigt arktiskt landskap. Inuti finns ett vedeldat aggregat i form av ett hjärta.

Går det att få "Norrland" i fokus genom design? Sök på "Solar egg" och ni får många träffar med bastun placerad i arktiska omgivningar.

Jag blir lite förtjust men undrar också: vad ska sättas på kartan med Solar egg? Norrländsk glesbygd, förvaltningsbolaget som beställt bastun, konstnärerna som skapat, Norrbottens natur, det nya Kiruna eller designlandet Sverige? Under hösten finns Solar egg på Svenska Institutet i Paris. Sen då?
.
.

Skräddarsytt

När jag var barn fanns en skräddare i grannbyn Mo på andra sidan älven. Salve Holmberg hette han och jag minns hans profil sittande i skräddarställning på ett stort bord i rummet innanför butiken. Dörren till butiken stod öppen och jag såg dagsljuset som föll på den sömnad han hade på gång när jag följde mamma på något ärende dit. Bakom affärsdisken med sybehör stod hans fru. Jag minns inte, men förmodar, att man hade ändringsskrädderi men även kunde måttbeställa herrkläder. Med stor förvåning inser jag att jag upplevt en gången tid på ganska nära håll.

Salve Holmberg har jag ingen bild på. Det här är skräddarmästare Agne Wideheim Malmö 1993.  
Foto: Jonn Leffmann. Bild härifrån.

Någon yrkessömmerska minns jag inte, där hade konfektionsindustrin helt och hållet gjort intåg. Men måttbeställda stickade tröjor brukade jag få. Då cyklade mamma och jag till fru Gren dära Runnvik som tog mått på mig och vi tittade på garnnystan i en mängd olika färger och jag fick säga vad jag tyckte om. Knappar skulle också väljas. Efter några dagar var koftan, som stickades på stickmaskin, färdig att hämta.

Mamma, som hade arbetat som sömmerska, var glad i tyger. Hon gick som lärling hos fru Sjöberg dära Vall´n och mindes hennes rörelser då hon hanterade tygpacken och hur de två, när nya tygpacken anlände, kunde sitta och fundera över om de skulle sy sig nya kläder. På den tiden fanns tre tygaffärer dära Vall´n: Sjöbergs, Mattssons och Strömbergs fick jag berättat för mig. Fru Sjöberg klippte till utan mönster, hon var en oerhört skicklig sömmerska. Fru Mattsson var bra på att visa vilka tyger hon hade, hon var bra på att sälja in -  det är inte alla förunnat.

När jag läser hur journalisten Ester Blenda Nordström (1891-1948) beskrev den sibiriske handelsmannen Trifan Ivanovitj lägga fram tyger på disken i sin bod förstår och känner jag igen hur det måste ha varit i de där textilaffärerna, särskilt hos Mattssons:

"nöp ihop det med ena handen, ordnade det i förföriska veck, höll upp det och betraktade det med hänförd blick och huvudet på sned, skakade det lite ibland så att fallet skulle bli ännu mer oemotståndligt"

Och tro mig eller ej men nu har hembyn fått en sömmerska som startat syateljé. Tummen upp för det!
.
.

Hos fotografen

Här har familjen beslutat sig för att gå till fotografens ateljé.
Farfarsfar och farfarsmor lät sig förevigas med barn och hund.
Barnen är födda mellan 1881 och 1899.
G. & H. Bäckmans fotoateljé etablerades 1907, innehavare var Carl Gottfrid Bäckman, f. 7 jan. 1884 och Hanna Bäckman.
Så fotot bör vara taget efter 1907 och troligen före 1910 om man betänker åldern på Anna som sitter i pappas knä. Farfar står på rad med sina bröder.

Helgen som gick

Arbetet hade förberetts genom att taklisten tagits ner, golvsocklar, fönsterfoder och dörrfoder demonterats för att återanvändas och golvet täckts med skyddspapp. Trätaket målades med linoljefärg en tidigare helgdag.

Helgjobb:

Skurit till spännpapp
Fuktat spännpapp och låtit den ligga insvept i plast över natten.
Spikat upp spännpapp med hundratals nubb och använt:
- Spikremsor
- Torremsor
- Klisterremsor
- Hörnkappor

Bild härifrån. 

Materialet som användes köptes på annat håll.

Väggen blev slät och jämn. Nu återstår ytskiktet. Det kommer att bli fint.
HÄR kan ni se andra som gjort likadant.

***

Första gången jag pappspände var för exakt tjugo år sedan. Då fanns ytterst lite tryckt material med beskrivningar tillgängliga och Internet var i sin barndom. Hur skulle hörnen utformas? Ingen jag frågade visste, inte heller jag. Då ringde jag Sven, en äldre målare i hemkommunen som kunde ge upplysning och det är jag honom mycket tacksam för. Att se den tjocka pappen spännas ut och bli helt slät när den torkar är lite av ett mirakel.

Det är så förträffligt att slippa gips- eller spånskivor, ja även träfiberskivor för den delen. Även om träfiberskivor (typ masonit) är utan giftiga kemikalier och miljömässigt godkända.

Pappspänning är fantastiskt på många sätt. Byggnadsvård innebär att använda de äldre byggnadsmaterialen och teknikerna som i sig miljömässigt överträffar "moderna" material. Det är tyvärr inget som gymnasiets byggnadsprogram lär ut så vitt jag vet.
.
.

Om skogsbränder

Brand nära vindkraftverk

Lokalt.

Räddningstjänsten larmades på onsdag förmiddag om en brand i en skogsmaskin.

• 

SOS Alarm uppger att branden uppstod nära ett vindkraftverk på Gabrielsberget i Nordmaling.

- Hela hytten på skogsmaskinen har i det närmaste brunnit upp. uppger räddningschef Conny Eriksson till VK.

- Nu har vi inriktat oss på att rädda dieseltanken och däcken, och är i det närmaste klara med det.

Ett mindre utsläpp av motor- och hydraulolja uppstod i samband med branden.

- Men det mesta har brunnit upp, och vi har informerat miljö- och hälsoskydd om läget, som vi betecknar som gott, säger Conny Eriksson.

Ingen person kom till skada vid branden.

Bo Wallin

Publicerad 8 november 2017.

***

Intressant att journalisten nämnde att branden uppstod nära ett vindkraftverk. Varför!??? Ett geografiskt landmärke?

Att skogsbrand kan uppstå på grund av tillbud med skogsmaskiner känner vi till genom storbranden i Västmanland 2014. Brand kan även uppstå i ett vindkraftverks turbin och gnistorna spridas långt. Som hemmansägare gäller det att ha sin skog försäkrad mot brand - det finns fler än en orsak till att det kan börja brinna. 150 meter från min skogsmark står närmaste vindkraftverk på Gabrielsberget. Jag, och flera med mig, har därmed inskränkt nyttjanderätt till vår egen mark.

(Var finns ett företag liknande detta i hemkommunen? Där spåren av maskiner inte förskräcker även om marken inte är tjälfrusen vilket den inte var där den 8/11. Ett sådant företag skulle jag kunna tänka mig att anlita. Nostalgisk romantiker utan verklighetsförankring skulle jag kunna tänka mig att mitt epitet är där hemma i norr.)
.
.

Meningen med livet är bildning

Jag känner igen mig i att bli ifrågasatt när jag har förkovrat mig i humaniora på universitetet: jag har fått frågan av folk i min närhet: varför är det där bra att kunna? Vad har du för nytta av det?

Visst är det stor nytta med humaniora, meningsfull kunskap berusar och öppnar. Mitt yrke består av både tekniska och humanistiska kunskaper, vetenskap och konst. Bildning är en inre resa men då tänker jag inte på mindfulness. Våra högre lärosäten ökar i antal ändå ökar inte vår bildning, ibland inte ens kunskap.

"Bildningen är det största frigörelseprojektet. Inte bara genom kunskaperna i sig utan också i den förändrade synen på sig själv som kommer på köpet. Man står rakare i ryggen i ljuset."

"Samtidigt är det också insikten att vi förstår mycket mindre än vi tror, en kunskap som faktiskt till och med kan vara just nyttig."

"Frigörelse kan inte heller siffersättas. Inte heller känslan av att bli en större människa, att kunna vara en bättre version av sig själv just för att man inne i sig bär rester av seklers ackumulerade insikter."

Citaten är hämtade ur den mycket läsvärda artikeln:
 Därför är nyttofixering bildningsfientlig.

Här är en bloggare som även han läst Isobel Hadley-Kamptz artikel och skriver vidare om den: Bildning är inte nyttigt, och just därför värdefull

Inskränkthet och ovilja att lära - finns något värre?

.

.

..

Om att bo här!

Söndag den 19 november 2017 kom Riksteaterns föreställning Vi som bor här till N-ling.

Bild från Instagram.

Jag såg inte föreställningen.
Jag är inte förvånad när jag läser detta bakgrundmaterial.
Att det var och är så här här.
Naturen är en handelsvara.
Jag har ett annat synsätt.
Känner mej annorlunda.
Som en utböling.

Visst är det skillnad på stad och den här landsbygden.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om #visomborhär, #havsörn, #nordmaling, #profit, #markägare
.
.

Högre, större, flera...

Pressmeddelande från Tingsrätten i november 2016. Klicka för större text.

Vindkraftsbolaget Svevind AB har överklagat den dom som Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt kungjorde för ett år sedan angående ytterligare vindkraftverk på Gabrielsberget. Förhandling i Svea Hovrätt inleddes den 27 september 2017. Marken där vindkraftverken planeras är bolagsmark ägd av SCA, Svenska Cellulosa AB. De tidigare uppförda 40 vindkraftverken står på privat mark. 19 ytterligare verk är tillståndsgivna på privat mark. Tillståndet gäller i 35 år.

Ytterligare vindkraftverk, högre och därmed synligare kan bli verklighet på Gabrielsberget.

Det är endast två samebyar med vinterbetesland här som haft synpunkter och motsatt sig projektet. Nordmalingsborna ser ut att vilja ha ännu större vindkraftsindustri alternativt bryr sig inte - det är så tystnaden måste tolkas. Mekanismerna som åstadkommer den mentaliteten har jag förstått. Det kan konstateras att det är skillnad på städer och landsbygd.

Utsikt från ett fönster på landsbygden. 

Illustratör Ulf Lundkvist.

Stilla skog, händelselöst utan vindsnurror :-)
.
.

Kan inte sägas bättre

"Jag har alltid förvånat mig över folks lust att träffa
berömdheter. Att man växer i sina vänners ögon
för att man känner berömda människor bevisar
ju bara att man själv är en nolla."

Somerset Maugham

brittisk författare (1874-1965)

.

.

Synen på gräsmattor

Nils Åkerstedt, strax över 90 år, är känd som trädgårdsmästaren som odlar i sand med gräsklipp. Så här skriver han i sitt senaste blogginlägg om gräsmattor:

" I min ungdom arbetade jag som trädgårdselev vid en herrgårdsträdgård och gräsmattorna  slog vi med lie  2-3 gånger under sommaren och det avslagna gräset användes till föda åt korna. Vid mitten av 1900 talet kom  motorgräsklipparen som helt revolutionerade skötseln av gräsmattorna. Då skulle gräset klippas så ofta att det bara var 1 – 2 cm långt. Gräsklippet skulle ligga kvar på gräsmattan, det var enbart bra för gräsmatta ansåg man då och ännu i dag så är det de som anser att gräsmattan behöver den näringen. När det sedan fanns gräsklippare med uppsamlare så var det snarare för att det såg snyggare ut om man tog bort gräsklippet än att man skulle använda det till näring till odlade växter."

Jag har samma erfarenhet av gräs - fram till 1970 då det fanns kor i ladugården slogs tomtens gräs med lie av pappa. Även dikesrenarna längs Kustlandsvägen och Riks13 som vette mot den egna marken slogs med lie. Det var oerhört vackert att se, vackert att åka igenom byn på den tiden. Sen kom gräsklippning igång och mängden ängsblommor försvann sakteliga. Först handdriven klippare, sen bensindriven men även eldriven. Men väg- och dikesrenar fortsatte pappa att slå med lie in på 1980-talet. Sen tog dåvarande Vägverket och vägföreningen över vägrenarna. Det blev något helt annat. På de år som gått har mycket av den naturliga ängsfloran försvunnit och jag ser gräsklippning som något som förstör det vackra. Där används inte uppsamlare så det klippta gräset har gött vägrenarna och ängsblommor som vill ha näringsfattigt har gräsklippsgödslats till döds. Älggräs och lupiner tar fart, för mig ödslighetens och nedläggningens växter där de syns i överflöd. Förutom allt sly. Att få tillbaka floran tar lång tid. Slåtterblomma, smällglim, kråkklöver, kabbeleka, styvmorsviol, kattfot har det blivit väldigt mycket glesare mellan här i byn - om de ens finns. Nu är till och med åkerbär på väg bort. Det kunde jag inte tänka mig då jag var liten så gott om dessa läckra bär som då fanns framför näsan.

De här fotona från 40-tal till 60-tal har jag visat förr. Foton med gräset, inte gräsmattan, på vårt gårdstun. Så där vackert som det såg ut på bondgårdar föritin, det vore underbart att nå dit igen tycker jag men där får jag nog stryka på foten. Allt fler maskinella hjälpmedel ger oss så lättvindigt gräsmattor i form av monokulturer. Det har i några decennier varit det trädgårdsmode som genomsyrat även den svenska landsbygden.

 

 

 

 

 

I mitt permanentboende är vissa delar av tomten äng, andra delar slås med gräsklippare med uppsamlare. En stor del av gräsklippet använder jag som gödning på kökslandet. Och det växer som sjutton.

Jag brukar lyssna på podcasten Odlarna, som handlar om de flesta aspekter på odling i stan och på landsbygden. Lyssna gärna på en intervju med Nils Åkerstedt som gjordes 2016.
.
.

En stenig trädgård

En av de minnesvärda platser jag besökt är en trädgård på en helt osannolik plats.

Prospect cottage med sin tolkning av en trädgård ligger på en stenig strand i Dungeness i Kent, södra England, där oändligheten i form av havet och horisonten syns åt ena hållet och en fyr samt ett kärnkraftverk i bakgrunden åt andra hållet. Längs den steniga stranden löper en räls. Just där, med blåst och stenar, mötte jag en fantastisk trädgård helt utan gräsytor eller romantiska rosor. Just det, fastän den finns i England syns inte en enda snutt gräsmatta. Så befriande :-) Här fanns en engelsman som lika lite som jag var road av att ha en petimeterskött gräsmatta.

Då han skapade sitt fritidsparadis hade Derek Jarman, med sin engelska bakgrund, trädgårdar, blommor och gräsmattor i generna vilket i hans fall var ångestskapande. Jarman ville något annat.

Det var lite overkligt att komma körande med högerstyrd bil och plötsligt vara mitt på den stora stenstranden, med några få fiskebodar, utan tomtgränser och med ett svart fritidshus väl synligt med ett kärnkraftverk och en fyr långt bort i fonden. Det var häftigt vill jag lova, en rent surrealistisk, filmisk, upplevelse. Det hände sig våren 1996, två år efter Jarmans bortgång i aids.

Samtliga bilder i bloggposten är hämtade från Internet. 
(Det är enklare än att skanna av de egna diabilderna.)

Boken ovan hade jag med mig i bagaget då jag kom hem från resan.

Under samma resa besökte jag andra, mer kända trädgårdar som Sissinghurst där Vita Sackville-West och Harold Nicolson skapade stor trädgårdskonst och Great Dixter där Christopher Lloyd under många år fortsatte med sina föräldrars arbete att skapa en oemotståndlig trädgård. Lloyd var i högsta grad verksam när jag besökte Great Dixter, han låg på knä och rensade ogräs.

Men ingen trädgård går att jämföra med Prospect Cottage. Den är verkligen outstanding.

HÄR 

en suggestiv film från platsen.

.
.

Fast telefoni

Minns du telefonnumret hemma, då du växte upp?
Den frågan ställs av My Heritage Sverige i ett fb-inlägg.
Varför skulle jag inte minns?
Jag har samma telefonnummer fortfarande ;-)

För övrigt har jag en bakelitapparat med fingerskiva. Bara det :-o
Kanske kan man betrakta mig som scenograf?
.
.

Hur skulle du göra?

Du är med i en läsecirkel som stans hippaste och mest progressiva bokkafé ordnar. Ni är ett gäng, mest kvinnor, som brukar ses regelbundet och har då läst samma bok som ska diskuteras. Cirkelledare är en man, en i staden ansedd kulturman.

Till detta tillfälle hade ni bestämt att läsa en roman som inbegrep ett sexuellt övergrepp. Sexuellt övergrepp, ja. När övergreppet kommer på tal säger kulturmannen att kvinnor vill ha det så, våld är vad kvinnor önskar sig.

Ingen yttrar något om påståendet. Du blir överrumplad men börjar ganska snart koka av ilska, du har mött så många kvinnor som har berättat något helt annat. Du har sett en annan sida av saken, misshandel, kvinnojourer och skyddade boenden. Nå, träffen i bokcirkeln avslutas utan att någon enda protesterat mot kulturmannens kvinnosyn!

*

Nu funderar du över hur du ska göra. Sluta gå på träffarna i bokcirkeln upplever du som ett absolut måste. Att fortsätta med den kulturmannen som cirkelledare känns helt fel. Att fortsätta i läsecirkeln utan att säga något vore att tyst ge honom rätt. Det vill du egentligen inte heller.

Men ska du bara sluta gå eller ska du gå dit nästa gång och då vid lämpligt tillfälle säga att du tänker sluta och samtidigt tala om att det beror på kulturmannens kvinnosyn? Eller ska du nämna det för någon av cirkeldeltagarna du råkar träffa vid tillfälle? Eller ska du tala direkt med kulturmannen?

Hur du än gör riskerar du, om du berättar om ditt beslut att avsluta läsecirkeln och anledningen därtill, att hamna i stadens kulturkyla. Du upplever det som om du riskerar din framtid i stans kulturkretsar. Kanske även jobbmöjlighet.

Den här frågan fick jag för en tid sedan. Hur skulle du göra?
Jag väntar inget svar i kommentarsfältet, bara att du ska tänka efter.
*
*
*
*  
Så här gissar jag att det rätt ofta ser ut. Ingen vågar säga emot en person högt upp i en hierarki och den personen tror då att alla runt om tycker som hen. Och hierarkier finns överallt där människor existerar.
.
.

Järnpojke

När jag har möjlighet tar jag en sväng för att titta till min lilla favoritskulptur i Gamla stan, Bollhustäppan lite närmare bestämt. Tycker han blir lite förfelad med alla dessa mynt. Men fryser behöver inte Liss Erikssons "Järnpojke" göra :-) Han är lika fin på dagen som när det är mörkt och han tittar på "månen" i form av en liten smalstrålande spotlight som sitter på den låga takfoten intill.

En klar favorit! Tänk att hårt järn kan uttrycka en sådan mjukhet och värme.
.
.

Vad skönhet är...

Minns mina tankar som tonåring då jag någon gång satt och väntade på bussen i busstationens lilla vänthall. Busstationen låg då mitt i Vallens centrum. En vitputsad byggnad av folkhemstyp.

 Flygbild från 1965.

Där inne fanns ett keramiskt golv, putsade väggar, ett stort fönster utan spröjsar, vägghängda träbänkar som jag minns som fernissade. Materialvalen var utmärkta. En lucka fanns även där man hade kunnat köpa biljett och lämna gods men vid den här tiden köptes biljetter ombord på bussen direkt av chauffören.

Det skulle ha kunnat vara ett vackert rum men var nerslitet och sporadiskt städat. Cigarettfimpar slängdes på golvet, det luktade instängt, nå´t tomglas stod där det inte skulle stå, papperskorgen överfull, väggarna var nersmutsade men inte av "tags" då graffiti-epoken med sprayfärg inte begynt, utan av blyertsklotter.

Jag satt där och väntade på bussen och fantiserade hur det på ett enkelt sätt skulle gå att försköna miljön. Funderade på skönhet, på estetik, på livet, ja kanske till och med på framtiden. Längtade till det vackra i tillvaron. Kanske var det då som jag undermedvetet bestämde mig för att inte bo kvar. Inte vet jag, för det var aldrig något medvetet val att fly något som jag upplevde som tristess och estetisk valhänthet. Det medvetna valet som växte fram var en specifik utbildning som jag sökte mig till på närmast belägna utbildningsort. Som var storstan.

Idag innehåller byggnaden en pizzeria.
.
.

Hus med attityd

Nytt fritidshus i Grimeton, Hallands län. Arkitekt för mig okänd. Bild från Kulturmiljö Halland.

Fritidshus i Halland ritat av Petra Gipp. Foto härifrån.

I Slovenien har arkitekt Tomaž Noč och Katarina Arsekić ritat dessa ekostugor/hotellrum. Foto härifrån.

Det finns så många fler intressanta nybyggnader. Det är inte enbart traditionella byggnadsformer jag tilltalas av, tvärtom!
.
.

Danskt kunnande

Kände för att visa något nybyggt i en känslig äldre miljö.

Här har arkitektkontoret Lundgaaard & Tranberg i København lyckats väldigt väl. Nytillskottet stod klart 2016. Det röda teglet är framtaget i Danmark speciellt för denna byggnad, Kannikegården, intill domkyrkan i Ribe. Den nya byggnaden täcker en äldre ruin samt de troligen äldsta kristna gravarna i landet.

 

 

Bilderna har varit presenterade i magasinet Petersen Tegl nr 35/2016. Jag föll direkt för det nybygget. Kanske blir det mitt nästa danska besöksmål?  Gammal anrik domkyrka, arkitektoniskt väl utförd tillbyggnad, bra anpassning till den gamla kulturmiljön. Och en arkeologisk utgrävning med ruin som visas. Det är allt som behövs för att få mig rejält intresserad.

.

.