Byggpraktik

I hennes arkitektutbildning ingick ett antal veckors byggpraktik. Den ordnade man själv och praktiken företogs lämpligtvis sommartid och det var nu sent 70-tal.

Eftersom hon gärna vistades hemma i byn under sommarloven, hembygdskär som hon är, beslöt hon sig för att undersöka om det enda byggföretaget dära Vall´n hade möjlighet att ge en ung kvinna sommarpraktik på en byggarbetsplats. Så skedde. Den sommaren arbetade hon fem veckor med den tristaste praktik man kan tänka sig. Ensam blev hon satt att riva ett skjul och sen dra ut spik ur rivna brädor och senare, tidvis tillsammans med en sommararbetande yngre tjej, popnitade hon ett trapetskorrugerat tak på en mycket stor nybyggd lagerlokal. Det var vad som kallas själsdödande. Arbetsledaren syntes till ett par gånger. Praktiken var undermålig, i efterhand insåg hon att hon skulle sättas på plats – he behövs väl ingen architäkt för å bygg e hus-andan känns igen, det finns än idag en djupt rotad Jantelag i bygden. (I yrkeslivet har hon därefter projekterat byggnader med falsade plåttak i skivtäckning, där det krävs både kunskap av projektören och hantverkare av rang för att resultatet ska bli bra.)

I augusti samma sommaren arbetade hon fyra veckor på samma byggnadsfirmas kontor dära Vall´n. Enkla projekt är vad hon minns, ingen speciell lärdom fick hon förutom hur det är att arbeta tillsammans med en byggnadsingenjör och hus plockade ur en katalog. En tillbyggnad av järnhandeln i centrum skulle även färgsättas ihop med ägarna. Där blev en kulör där ett nagellack fick utgöra fasadfärg. Hu så avskräckt hon blev!

 

Men mest fruktansvärt var när ägaren av firman, samhällets byggföretagare, ville att hon skulle tvätta hans Mercedes och i samband därmed känna sig hedrad eftersom i den bilen hade han skjutsat Lill-Babs fick hon veta. Hur det gick kan ni försöka gissa er till. Det var en patriarkal och förtryckande inställning till kvinnor på den här sommarens manliga arbetsplatser. Skulle chefen begärt samma sak av en ung manlig individ? Nej!

Följande års byggpraktik blev så mycket bättre trots att det var samma byggfirma men helt andra kontakter. Tillbyggnaden av Folkets Hus i Runnvik var på intet sätt avancerad men hade en bra arbetsledare, Moström var förstående och väl lämpad. Dessutom var det ett bra arbetsgäng att ha att göra med, byggnadsarbetare som verkade trivas ihop. De kan ha varit omkring fem personer. I byggfutten satt inga pinup-bilder, jargongen var inte macho och hon blev inte på något sätt förtryckt eller förlöjligad.

Hon var den som fick ansvara för att mängda och beställa betong från Gräsmyrs betongfabrik till gjutning av grunden, najade armeringsnät, var med och murade upp grunden av tunga ”gråsuggor” med en murare från Ume, spikade stomreglar, panel, la råspont på taket, spikade takpapp ikapp med en lärling, läktade för takpannor. Mer hann hon inte eftersom det var det dags att återvända till KTH. När de 6 veckornas praktik var över sa den äldste arbetskamraten, grovarbetare Johansson: ”Nu har du visat att kvinnor kan arbeta på byggen!” Det var väl ett fint adjö, eller hur?

Sista sommarlovet praktiserade hon fem veckor på ett litet, privat arkitektkontor i Örnsköldsvik. Hon hyrde ett rum hos en jämnårig tjej som hade en stor lägenhet högst upp i ett gammalt trähus centralt i stan med stor balkongveranda. Verkshöjden på projekten hon arbetade med var inte särskilt stor, dem lade hon knappt på minnet. Men stämningen var god och avslutningsvis gjorde alla en trevlig gemensam kontorsresa ut till Ulvön och till avsked fick hon en verkligt perfekt bok, vald med omtanke. Senare kom ett telefonsamtal med frågan om hon ville börja arbeta på Ö-vikskontoret efter examensarbetet. Dock tackade hon nej . Hon hade då bestämt att det var i Sthlm hon ville arbeta.

HON LÄNGTADE ALDRIG BORT

men måste flytta för att få den utbildning hon verkligen ville ha. 

När hon flyttade till Sthlm för att få den utbildning hon önskade sig höll hon dörrarna öppna, det var inte självklart att hon skulle bli kvar i storstan efter examen, eftersom hon trivdes med landsbygden, i hembygden, dialekten, människors gemensamma historia - men att flytta tillbaka insåg hon dock ganska snart inte var ett alternativ tyvärr. Sitt yrkesval, utanför vård-skola-omsorg-sektorn, möjliggjorde inte verksamhet på landsbygden hemmavid. Då skulle hon vara tvungen att pendla till en stad och så lång daglig pendling var inte att tänka på i hennes värld där hon hade satt upp max 30 km pendling enkel resa. I hela livet har hon dock haft möjlighet att välja arbetsplatser på cykelavstånd.

En plattform för hennes yrke inom humaniora fanns och finns inte i byn eller i kommunen insåg hon. Ville hon ha intressanta, stimulerande och utvecklande anställningar och uppdrag var det ett måste att hålla sig till de stora städerna, universitetsstäder, åtminstone under etableringsfasen i professionen. Likadant ser läget ut i stort idag. Det är bara att beklaga.

Läs

 Om de ungas flytt till staden

 

Så här ser det ut:

• de ungas flykt fortsätter – stora platser vinner unga, mindre platser förlorar de unga
• unga kvinnor rör på sig något mer än unga män
• framförallt de stora städerna får in ett överskott av unga kvinnor
• i Norrland försvinner fler unga kvinnor än män 

.
.

Hembygdsgården och byggnadsminnet

Hembygdsföreningen som jag tillhör i Mellansverige har en hembygdsgård. Alltså inte en bygdegård. Det är en kringbyggd borgargård från den tid då städerna var agrara, alltså finns där fähus och allt vad därtill hör.

Den gården fick nyligen status som byggnadsminne.

Lite stolt blir jag allt över min nya hembygd och alla som arbetar för kulturhistoriens bevarande och framtid.

Det arbetas verkligen intensivt. Ett medlemsblad i A5-format, fyllt med intressant bygdehistoria, kommer ut fyra gånger om året. Gården har öppet för allmänheten titt som tätt, sommar som vinter och café hålls sommartid där. Där finns tidstypiskt inredda rum att ta till sig. Skolklasser är välkomna på besök för att lära sig om livet förr i tiden och för att baka i bagarstugan.

Ni fattar att det är lätt att jämföra min "norrländska" hembygd med sin bygdegård med min nuvarande omgivning. Fast på många sätt är skillnaderna i synsätt på den egna historien så stora att det inte låter sig jämföras.

Gården som nu är byggnadsminne var en privatbostad 1899 då fotot togs.

.

.

Tonår

Minns träffarna i kyrkans ungdomsgrupp där jag var med i flera år med början som trettonåring. Något jag så här i efterhand minns särskilt väl är min och de övriga unga (tonåriga) flickornas/kvinnornas plats och uppgift: att diska efter fikat samt därefter handtorka disken. Jag trivdes inte alls med det där förutbestämda livet, en självklar, icke ifrågasatt tillvaro i köksregionerna. Men att inte vara med i den rollen, att fly från köket och disken hade varit okamratligt. Kanske hade jag blivit utfryst ur gruppen...

I köket pågick inte roliga och stimulerande diskussioner som bland killarna. Köksarbete låg inte i deras outtalade arbetsuppgift. Det var kvinnornas sak, något som vi blivit och blev uppfostrade till, medvetet eller omedvetet, att ta som vår livsuppgift.

Killarna hade det så mycket intressantare. De kunde stå i klunga i rummet intill och prata medan tjejerna diskade. Om vad de talade vet och minns jag inte helt då jag så sällan var med i snacket, men ibland det kunde röra sig om tekniska spörsmål, lite vidare frågeställningar än flickornas, om än inte särskilt djupt filosofiska.

Att överge sin genusbestämning, tycka att man hade rätt att ifrågasätta sin roll, att prata om något annat än den lilla världen, var jag inte mogen/stark nog att offentligt ifrågasätta då. Barn och familj var inte min dröm för livet som övriga flickors i ungdomsgruppen, jag hade ingen lust att tränas in i den rollen genom att prata ”tjejsnack” med jämnåriga.

I backspegeln är jag dock glad över att ha varit med i den där gruppen. Jag slapp leta efter en annan tillhörighet som ”tuff” tjej. Det hade inte heller passat mig. På en liten ort finns inte stort urval av aktiviteter. Sport och idrott, kyrkans verksamhet, motorintresse med moppegäng och sen bilgäng. Och kanske droganvändande.

Inget passade mej riktigt bra, det var först då jag flyttade till storstan som jag fick utlopp för mina intressen. På så sätt var en eftergymnasial utbildning min räddning, att finna grupptillhörigheter, få utlopp för de latenta kulturella intressena.

(Nu tror den som läser säkert att jag hatar att diska. Men så är det inte, det jag ogillar att pådyvlas en roll jag inte vill ha. Att handdiska en stordisk hemmavid efter en fest är lika med meditation. Hos mig finns ingen diskmaskin, jag diskar gärna för hand även till vardags. Men det är viktigt att vi delar på köksgöromålen.)

Läser en kommentar till Elena Ferrantes läsvärda romansvit i fyra delar om två flickor från de fattiga kvarteren i Neapel vars liv får olika inriktning genom att den ena får möjlighet att studera vidare efter grundskolan (del fyra har i dagsläget ännu inte släppts på svenska):

”Kvinnors intellektuella ensamhet är så sorglig, tänkte jag, vilket slöseri med begåvning att vi varit avskurna från varandra och inte haft några regler och någon tradition att följa”. Det är ett ”slöseri med kvinnlig intelligens”.

Läser också i Kristins Sandbergs sista del i trilogin om husmor Maj i Ö-vik (Liv till varje pris) om Majs tankar då hon på 60-talet tillsammans med sin make Tomas besöker dottern Anita som påbörjat universitetsstudier i Lund. Maj tänker:

"...för en norrlänning kan det här platta aldrig vara bra. Vindarna och det utsatta läget, ja också träden får underliga proportioner. Håller Tomas med? Kan inte även han känna längtan efter de vidgade vyerna, kunskapen, upplysningen, intellektet, resonerandet, inte bara detta jordnära, handfasta, tingliga. Hade det inte blivit annorlunda om han fått studera? Förstår han inte Anitas lockelse av baskrarna, de politiska protesterna, poeterna, Jean-Paul Sartre, Faulkner, Carson McCullers och Freud, psykoanalysen, psykologin, pedagogiken och socialpsykiatriska experiment – men Tomas skulle ha velat läsa historia – se bakåt för att bättre förstå det nuvarande."

De båda kvinnliga författarna behandlar kvinnohistoria, genusbestämning samt "klassresor", alltså socioekonomisk förändrad livssituation.
.
.

Centralt läge

Det här är en av de mest fascinerande västerländska platserna jag känner till. Här möts århundraden av människors vilja att manifestera sig. Byggnaderna vänder huvudfasaderna mot olika väderstreck.

• den medeltida kyrkan Santa Maria al Aracoeli i mitten
• närmast i bild Palazzo Nuovo, en del av Kapitolinska museerna
• det vita storvulna monumentet längst bort är Vittorio Emanuele monumentet från 1911.

Allt finns på Capitolium, den minsta av Roms sju kullar. Själva platsen är formgiven av Michelangelo Buonaroti som också ritat palatsfasaden och den breda stentrappan upp på Capitolium, La Cordonata.


På Kapitolieplatsens mitt tronar en antik bronsstaty av kejsar Marcus Aurelius till häst. Marcus Aurelius var kejsare i Romarriket åren 161-180 e Kr. Det vi ser här är en relativt ny kopia, originalet finns i museet och detta är den enda bevarade antika ryttarstatyn.

Capitolium är en kulturell höjdpunkt.
.
.

Skön vila

Skönhörnet i ett bondkök i norra Sverige.
.
.

Laddade ord

Intellektuell,
Analytisk
Är
Fulord
Här
I byn.

Av hävd.

Kanske gör man misstaget att likställa intellektuell med intelligent? Att vara förnuftig kan väl inte vara fel? Inte heller att vara undersökande, utforskande. Att leva ett helt liv utan att analysera sin egen situation och samtiden känns för mig väldigt introvert och inskränkt.
.
.

TakPastill

Jamen, det här är ju bra som det är.

Målat tak på underlag av masonite och därtill en Böhlmarkslampa. Pastillen i taket. En LED-lampa har jag bytt till men i övrigt ändras inte det utmärkta 50-talet!
.
.

Tryckknappar

En favorit från förr. Istället för att sy knapphål och sy i knappar. Underbart lättsamt till nya kuddvar. Okej, det gäller att läsa instruktionen och använda de rätta delarna inbördes, totalt 4 olika sorters delar till en tryckknapp. Tungan rätt i mun som uttrycket brukar vara.

Jag tror mamma köpte dem för att sy dockkläder, typ hängselbyxorna till blunddockan på bilden. Väldigt få tryckknappar är använda ut asken, till mitt fromma. Tummen upp för Neweycraft press fastener!
.
.

För närvarande

Mönstrat golv

En fernissad linoleummatta med tryckt mönster.
Den försöker likna en vävd matta av ull med kort lugg, kanske en Wiltonmatta. Linoleummattan är det vi även kallar "korkmatta". Från 30-talet. Hur snygg är den inte!

Återställare

Minns när jag skulle få ett litet syskon. Minns besöket med pappa på N-lings BB för att hälsa på mamma och lillasyster. Hur tog vi oss dit? Buss? Bilskjuts? Knappast cykel. Lillasyster låg bakom en stor glasruta i ett stort rum med många små vita sängar (på hjul). Så djupt nerbäddad att jag inte har något bildminne av att jag skymtade ett barn. Mamma däremot bjöds på medhavt kaffe med bröd (bullar gissar jag).

Det gick några dagar till och sedan var det dags för hemkomst för mor och nyfödd syster. Så förväntansfull jag var. Äntligen skulle jag få någon att leka med, en lekkamrat. De kom, lillasyster bars in till morfar och mormor på bottenvåningen. Hon var invirad i en grön pläd med stora vita blommor och placerades på schäslongen i köket. Så minns jag när jag gick fram för att kika på den där underbara varelsen som jag skulle leka med och minns besvikelsen över att hon var så liten, hennes ansikte, som var det enda som syntes, hade ihopknipna ögon och hon verkade inte alls intresserad av mej och absolut inte av att leka ;-)

Tiden gick, hon växte men det dröjde oändligt läääänge innan hon kunde springa och leka kurragömma ute, haha....

Hemma hos oss på övervåningen var skötrum inrättat i lill-rummet, där ammade min mamma också ofta min lillasyster. Vardagsrumssoffan hade då för tiden sin plats där och där stod också barnsängen precis som då jag var barn men den flyttades mellan rummen allt eftersom, att ett spädbarn skulle sova ensam nattetid var det inte tal om.

Nu ska rekonstruktion av ytskikten i detta rum påbörjas. Det är sannerligen svårare än du kan tro!
.
.