Trolsk kväll

  

På hemväg i julinatten då älvorna dansar.

Jordbruket i hertigdömet Västerbotten

Hertigdömet Västerbotten har fått en ny hertiginna med tilltalsnamnet som är Ines och inget annat, vilket framkom efter några minuters ovisshet. Hertigdömet är lika med landskapet Västerbotten och betydligt mindre än länet med samma namn. Tidigare var prinsessan Sibylla (1908-1972) hertiginna av Västerbotten. Lite om jordbruket i Ines hertigdöme:

År 2023 fanns i landskapet Västerbotten:

• 1 636 jordbruksföretag. Det innebär att ungefär 3 % av landets jordbruksföretag fanns i Västerbotten. Av dessa jordbruksföretag hade 598 djur av något slag.
• 55 233 hektar åkermark vilket motsvarar 2 % av landets åkermark. Det fanns också 1 147 hektar betesmark vilket är en betydligt mindre andel 0,3 % av Sveriges betesmark.
• 9 903 mjölkkor motsvarande 3 % av alla mjölkkor.
• 1 499 köttkor vilket motsvarar 1 % av alla köttkor.

Runt 160 företag brukade minst 100 hektar åkermark. Ungefär 30 900 hektar av åkermarken fanns i den gruppen. Hälften av företagen i Västerbotten ungefär 800 företag brukade mindre än 10 hektar åkermark. Ungefär 4 800 hektar av åkermarken fanns i den gruppen.

Uppgifterna är hämtade härifrån. 

Kan Västerbotten bli självförsörjande på sitt jordbruk?

Hushållets loggböcker

Här syns de vaxduksböcker som jag kallar hushållets loggbok/-böcker. För mig är de värdefulla, de ligger mig varmt om hjärtat.

Det finns åtta stycken plus en mindre som är äldst. Den mindre påbörjade pappa som 9-åring 1926, i den finns både text och teckningar.

De andra sträcker sig från 1937 till 1990-talets mitt. Det är krig och fred, födslar och dödslar glädje och sorg. Det är mestadels pappa som skrivit, mamma hoppar in emellanåt efter giftermålet 1950. Deras olika kynnen kan beskrivas som fakta kontra känsla.

De här anteckningsböckerna är en källa till kunskap om byggnaderna och arbetet med det lilla jordbruket fram till nedläggningen 1971. Varje års skörd finns prydligt nedpräntad, inköp redovisade, speciella händelser noterade t ex när grävning för vattenledning gjordes är en bra sak att känna till och kostnader för detta. Sommarstugans tillblivelse är klargjord. Det som skiljer sig mest från dagens situation är hur mycket man hjälpte varandra här i byn förr i tiden - ja det gällde helt klart samhället i stort.

Jämförelse

 

Det här gamla fotot är från 1940-talet och beskuret för att byggnaderna ska framträda tydligare. I förgrunden syns systrarna  Rakel och Gudrun Johansson vars morföräldrars hus syns till höger om dem. Detta  timmerhus revs och strax dessförinnan hade ett nytt hus med korsplan uppförts med brädfodrad regelkonstruktion på samma gårdsplan. Det var vanligt här på 30- och 40-talen. Ladugården skymtar längst till höger. Till vänster i bild syns bostadshuset tillhörande familjen R. enligt muntlig uppgift uppfört 1909 med tillhörande lagård. Huset är även det uppfört i lösvirke med regelkonstruktion.

Denna bild är från oktober 2024. Det stora timmerhuset ersattes under tidigt 1970-tal med ett lågt bostadshus byggt med reglar och isolering. Den välbevarade lagårn finns kvar, välskött och vacker, målad med röd slamfärg och med pannplåt på taket.

Denna bild visar hur landskapet blivit lummigare då jordbruket upphörde. Foto från juli 2024.

Här är det gamla fotografiet obeskuret. Vyn är tagen från vedbacken på vår gård. Jag kan inte låta bli att tycka om det jag ser på bilden, traditionella byggnader samt ett landskap med brukade lägdor. Den gamla kustlandsvägen går förbi framför husen då som nu.

Samma vy som ovan i juli 2024.

Här är ytterligare ett gammalt kort med de två fastigheterna. Bakom Erik, bror till systrarna ovan, syns hans morföräldrars timmerhus. Fint tycker jag som aldrig sett det. Erik lät så småningom bygga det låga röda 70-talshuset i samma läge som det rivna timmerhuset.

*

När jag tittat på kartor, gått igenom berättelser jag fått fram genom samtal med äldre personer i byn, gjorde jag en sammanställning över de byggnader som rivits och de som byggts nya. Den plankartan är alltför stor för att få med här på bloggen.

Har du frid med Gud?

Nyss läste jag ett fint och läsvärt blogginlägg som jag vidarebefordrar till er!
Det handlar om kulturhistoria och vad omtanke om den och framtiden kan innebära i Värmland. Både för minnesmärken och frikyrkor.
HAR DU FRID MED GUD? är rubriken på inlägget om vikten av att förflytta en sten med inskription.

*

När jag 2021 fick veta att EFS missionshus skulle dekonsekreras (avkristnas) och säljas lånade jag nyckeln till bönhuset innan container beställdes att slänga "skräp" i. Jag plåtade dryga 300 bilder inuti byggnaden för att åtminstone ha något bevarat från den tid som var, allt ifrån helhet till detaljer. Andra stod snarare frågande över vad som var kulturhistoriskt intressant med denna byggnad från 1930-talet.

Till den här frikyrkan gick mest jordbrukande familjer.

Missionshuset byggt på 1930-talet och renoverat på 1970-talet (utvändigt bytta fönster, dörrar och takmaterial) står med skolan byggd på 50.talet i bakgrunden.

Altartavla av "K. Gustaf Strandberg. cop. 1946".

Möte med klassicistisk arkitektur - en pilaster med tre förgyllda kannelyrer, ett förgyllt joniskt kapitäl med voluter. Några benämningar på de där ornamenten hade nog ingen, det var endast praktfullt i allas ögon, åtminstone i mina barnaögon.

I detta rum hade vi skolavslutningar i juni, missionsauktioner höst och vår med produkter som tillverkats i bygden och i förstugan samlades till söndagsskola med flanellogram och en svart pojke på knä som insamlingsbössa. Varje peng fick honom att nickande tacka. Symöten ska inte förglömmas.

Kommunen var det som köpte fastigheten. De rev den tidigare skolan, en stor träbyggnad. Missionshuset ligger mellan 50-tslskolan och den rivna folkskolan. Länge efter rivningen låg papper, betyg, böcker mm och skräpade på tomten.

Har ni läst "Husen vid himlastigen" av Västerbottens store dokumentärfotograf Sune Jonsson? Den gavs ut 1998 och behandlar Västerbottniska byabönhus.

Så vill man ha det

 Lugnt, lustfyllt och gott om plats för livet.

Kommunens digitala marknadsföring vid E4.

Invasiv jättebalsamin

Jättebalsaminer invaderar byn från olika håll. Mellan de här balsaminerna och grönytorna där bakom rinner bäcken. På slänten trivs jättebalsaminerna och jag upplever dem som ganska nya här.

Gamm´vägen slingrar sig här förbi, här så nära bäcken som ingen annanstans. Vägräcket skönjs, vägrenen är inte omhuldad, dvs slagen, så här mot mitten av augusti.

Det inte ovanligt att trädgårdsrens och löv dumpas i bäcken som rinner genom byn. Nerför bäckslänten  och så är man av med trädgårdavfallet. Vattendraget används som slasktratt kanske man kan säga. Inte bara just här på bilden ska tilläggas.

Även här går gamm´vägen förbi. En gång i tiden, när detta fortfarande var en ganska fin lägda med bäcken rinnande till höger, var detta platsen för den årliga majbrasan.

Till vänster ligger en bebodd fastighet där också balsaminerna breder ut sig. Har de spritt sig härifrån till bostadstomten eller tvärtom? Marken med de invasiva växterna på de fyra fotona ägs av två av ledamöterna i byalagets styrelse.

*

Här växer de förhatliga jättebalsaminerna i grannbyn med vy från Riks 13. Fotot är taget från bilen. Detta är en hästhage eller har varit en hästhage nu med invasiva växter och sly.

(Lupinerna i byn är inte bortmotade ännu men förhoppningsvis på god väg att utrotas.)

Jag anar att det öppna jordbrukslandskapet kommer att vara borta inte alltför långt in i framtiden. Det finns de som skyndar på omvandlingen genom granplanteringar. Vilken typ av nyinflyttade vill byn ha? Några som bryr sig om landskapet som helhet? Vill sådana familjer flytta hit?

Här kan man läsa om invasiva arter, skrolla ner till jättebalsamin.

Hembygdsgårdarnas dag den 4 augusti 2024

Kom på igår kväll att det vore väl trevligt att besöka en hembygdsgård idag när hembygdsgårdarnas dag infaller. Jag har haft stor glädje och fått inspiration och kunskap många gånger förr genom sådana besök runt om i landet. Som restaureringsarkitekt har viss kunskap om allmogens byggande och levnadssätt framträtt i sådana miljöer.

Letade på nätet efter en hembygdsgård förhållandevis nära.  Hembygdsgårdar med icke uppdaterade sidor finns. Hembygdsgårdar som inte har öppet idag den 4/8 finns. Tänkte på Bjurholms hembygdsgård som jag inte besökt t ex men där pågår ingen aktivitet idag. Grundsunda har en fin och livlig förening men jag vill besöka något osett. Vindelns hembygdsgård blev lite för långt att åka idag. I norra Västerbotten har man ganska stor verksamhet, likaså söder om Ö-vik.

På N-lings kommuns hemsida kan man fortfarande idag läsa följande:

Artikeln publicerades 21 april 2023

Nordmalings Hembygdsförening och Hembygdsmuseum behöver hjälp!

Nordmalings hembygdsförening som bildades 1942 riskerar att läggas ner, tillsammans med det fina hembygdsmuseumet vid gamla prästgården.

Föreningen dräneras på medlemmar men än värre även på styrelseengagemang. Föreningen har stått utan ordförande sedan 2022 och övriga ledamöter börjar med ålderns rätt att trappa ner sitt engagemang.

Föreningen står nu inför det faktum att under 2023 antingen likvidera föreningen och med den även museiverksamheten och övrigt engagemang, eller att skyndsamt försöka finna en ny driven ordförande, fler engagerade ledamöter och förstås även fler medlemmar för att kunna driva och utveckla verksamheten för framtiden.

Nordmalings kommun har haft möte med kvarvarande styrelse i Hembygdsföreningen och tagit del av den akuta situation som verksamheten befinner sig i. Tillsammans gör vi nu en gemensam kraftansträngning att försöka vända utvecklingen hitta nytt engagemang och rädda kvar och utveckla verksamheten runt en stor del av vår gemensamma identitet och historia för kommande generationer och att stolt kunna skildra den för besökare till vår fina kommun.

Vill du vara med i styrelsen och utveckla hembygdsföreningen, framtida aktiviteter och hembygdsmuseet? Kontakta Bo Hultin på: billabo@telia.com eller 070-217 76 69

Vill du bli medlem i Nordmalings Hembygdsförening och stötta verksamheten? Kontakta Yvonne Eriksson på yvonneriksson@gmail.com.

Självfallet vill kommunen att hembygdsföreningen ska räddas. Risken är annars att det blir kommunen som får ta hand om föreningens byggnader och föremål. Om föreningen har räddats vet jag inte men kommunens upprop om hjälp (texten ovan) ligger kvar på deras hemsida ännu den 4 augusti 2024: https://www.nordmaling.se/nyhetsarkiv/2023-04-21-nordmalings-hembygdsforening-och-hembygdsmuseum-behover-hjalp

Så här står det när hembygdsgården googlas: permanent stängd. Men ett par timmar under de två marknadsdagarna sista veckan i juli var där öppet.

*

Jag vill hävda att intresset för den egna kulturhistorien, lokalhistorien är högre i södra och mellersta Sverige än här i norra Ångermanland, tråkigt nog. Det är kanske symptomatiskt för bygden här att ointresset för den egna "lilla" historien är knal. Jag märker av det i hembygden.

Är hembygdsrörelsen föråldrad och lever kvar på nådatid? Sveriges hembygdsförbund gör fina insatser för den lokala historien men jag gissar att medlemsantalet minskar. Har följt flera givande webinarier som förbundet ordnat, något som varit möjligt för mej som medlem i en hembygdsförening i Mälardalen. Information om föreläsningarna har jag fått som prenumerant av förbundets nyhetsbrev.

Heja hembygdsrörelsen! Slott och herresäten är även de fina besöksmål men allmogens träbyggnadskultur fördärvas lättare och är lika mycket värd att få överleva.

Sommarkväll

 

Det har blivit rötmånad med fukt och värme. Markdimman rullar in och snart nog begynner älvornas dans där borta. Det är sen sommarkväll i Ångermanland.

Norrland är en guldgruva att exploatera

På facebooksidan NORRLANDSPARADOXEN kan man den 8 juli 2024 läsa sidans administratör Arne Müllers inlägg:

Läsvärd krönika av Nils Harnesk i Pitetidningen idag. Jag höjde också på ögonbrynen när jag läste regeringens presentation av strategin för norra Sverige på DN-debatt. Beskrivningen av den norra delen av landet som en "guldgruva" för tankarna till tidigare århundradens beskrivningar av landsändan. Formuleringen öppnar för slutsatsen att det är fritt fram att exploatera denna guldgruva långt bort från huvudstaden.

Det märkliga är att en sådan formulering kommer med i en debattartikel av det här slaget. Rimligen måste varje formulering ha synas noga av många personer inom regeringskansliet förr publicering. Ingen verkar ha förstått att ordvalet kan uppfattas som mycket provocerande av människor som bor norr om Dalälven. Det ger en bild av att man i Rosenbad har dålig koll på de stämningar som råder i guldgruvan i norr.

 

Norra Sverige är en guldgruva att exploatera är rubriken på krönikan skriven av Nils Harnesk 2024-07-08.

 

Nils Harnesk kommenterar inlägget bland flera andra:

Jag tror att du har helt rätt i det du beskriver Arne, det är någon/några som skrivit texten som helt saknar den lokala förståelsen/kontexten. Annars hade det ordvalet inte kommit i tryck.

Bevisar vidare att man från regeringshåll ser på detta som något som händer någon annanstans, inte i en självklar och viktig del av Sverige utan i ett resursområde.

Ett vi och dem, centrum och periferi. Inte här utan där. Det återspeglar ju såklart negativt på regeringen och förstärker bilden av den som kraftigt kantrad till södra delarna av landet.

 

Jag kan bara instämma i tankarna om hur regeringskansliet uppfattar norra Sverige. Det är sorgligt och ovederhäftigt.

I Norrland, hava vi ett Indien inom våra gränser, bara vi rätt förstå att utnyttja det, sa rikskanslern Axel Oxenstierna som föddes 1583.

En skogsgädda

I tidningen Västerbottningen (C) kunde man härom dagen läsa om att Nordmaling ska anlägga en skogsgädda. Jag fick reporterns text muntligt återgiven men senare fann jag tidningstexten på nätet innan den låstes.

Kommunen planerat att avverka några tätortsnära skogsområden. De havsnära områdena har länsstyrelsen sagt nej till innan dess att en utredning visar om rödlistade arter finns  området.

Det andra skogsområdet som inrymmer ett motionsspår vill kommunen göra "en rolig grej" av. Kommunen ska anlägga en skogsgädda på kalhygget. Idérikt måste man väl tillstå.

En gädda i skogen synlig från ovan ska placera kommunen på kartan.

Kommunalrådet talar för avverkningarna som man låtit en expert hjälpa dem med. Experten torde vara en av skogsbolagens virkesköpare vars råd och omdöme man troligen litar helt och fullt på.

– Det rör sig bara om ett mindre område som ändå ska avverkas och återplanteras. Nu har man varit lite kreativ och tänkt till för att göra det i en rolig form, men mönstret kommer inte att synas från marken.

Tror du gäddan kan locka flygresenärer till Nordmaling?

– Det återstår väl att se. Om den syns från luften kan det i alla fall bli en rolig grej.

 Jakob Norstedt, kommunikatör i Nordmalings kommun, berättar:

– Gäddan är en symbol i Nordmalings kommunvapen och idén ska ha uppkommit spontant på något möte inom förvaltningen.

Inspirationen kommer från världens kanske största trädsmiley som finns anlagd i Oregon på USA:s västkust. Där har skogsbolaget Hampton Lumber planterat en cirka 80 meter bred smiley av lärk i douglasgranskogen på en bergssluttning utanför Willamina, fem mil väster om Salem. Trädsmileyn syns från Highway 18 – och på Googel Earth.

Smiley Face på Oregon Hillside har blivit en skogsnyhet – global snackis – och designikon.

– Planteringen av gäddan på Skjutbaneberget ska inte kosta något extra utan mera ses som en kul sak.

*

När det gäller avverkningarna som helhet finns engagemang och opinion mot kalhuggningarna. 20 personer har skrivit under en insändare: Skona skogen i Nordmaling. Bland annat frågar man hur intressant och vilken naturupplevelse det är det att åka skidor eller springa en runda på ett kalhygge? Att en inventering av de havsnära skogarnas arter ska göras har de som ifrågasätter avverkningarna fått till efter att länsstyrelsen tillskrivits. Bland annat vet man att vitryggig hackspett finns här längs kusten.

Det finns något som kallas hyggesfritt skogsbruk och vid rekreationsområdet Nydalasjön har Umeå kommun testat schackrutehuggning.

Luddor för fötterna

 

Jag har förstått att det är inte alla som vet vad ett par luddor är för något. Luddor eller filtkängor, är varma fotbeklädnader som man snör på sig under vintrar med kall snö. De är tillverkade av filtad textil och skodda med läder. Ursprungligen är även sulan av textil och tål alltså inte väta.

Här syns ett gammalt par till vänster och ett "modernare" par till höger.

De svarta är sannolikt från 1960-talet och har gummisula, en eftergift för att tåla någon blötsnö. Dessa luddor har vävda skosnören. De äldre har högre skoskaft och smäcker form, de snörs med läderremmar och har som luddor ursprungligen hade även sula av filt och tål alltså inte väta. De här skodonen är varma och bra under kalla vintrar.

Januarisol och snö

 

En blek januarisol gör sig gällande denna vackra lördag med nyfallen snö som pudrat den tidigare. Vid lagårdsgaveln har som alltid vindvirvlarna gjort att snön håller sig undan från väggen. I skogsbrynet syns den grå glestimrade höladan - mellanskottsladan - som står där sommarladugårdens förut fanns. I förgrunden spretar några grenar från eken som planterades av den förra generationen som ville veta om ekar verkligen trivdes så här långt norrut.

Hemlandstoner

 

Jag kom till en liten gudsförgäten f d bondgård i Mellansverige. Där stötte jag på hemlandstoner från norr. Burträsk. Mitt i världen. Det gav vibrationer från 70-talet då klisterdekaler var stort.

Här hemma

 

Åter igen lyckligt hemma i morfars hus men två veckor senare än vanligt.
Frost men ingen snö.
Kallt i huset.
Det första som görs är att öppna huvudkranen för vattnet, sen att elda i kökets vedkamin.
Första natten flanellpyjamas, fårskinn, duntäcke och pläd. Innan tiden här är över kommer duntäcket att vara alltför varmt.

Med på resan följde en hink med snittblommor och även mangold och vinrankor. Det känns strax mer ombonat med liv i vaserna. Nytt för i år blev lite vilt arrangerade röda mangoldstjälkar i stor klarglasvas, en färgklick.

Ganska ljuvlig

  

I skolåldern var det ettåriga sommarblommor jag odlade. Genom att stoppa ner frön i min enkla rabatt kom något grönt upp som i bästa fall utvecklade sig till en blomma om jag vattnade och skötte rabatten. Mina föräldrar odlade för jordbrukets räkning i större omfattning än min lilla plätt och mamma hade också ett litet köksland för rotfrukter och några klassiska kryddväxter. Potatis var fortfarande en viktig basföda i landet och för familjen så pärlanne var stort och viktigt.

Numera gillar jag perenner bättre än annueller. En av dem som trivs med mig i Mellansverige är höstanemon. Den växer så bra i lerjorden att den måste hållas kort. Det sägs att den är svår att få till blomning i nordligare delarna av landet då den blommar sent. Att vara  "zonknäckare" är inte min melodi.

Mycket annat trivs dock med den ljusa och korta sommaren i norr men odling på två platser, mina två hem, är dock inte lätt att hinna med.

Bäst gillar jag de enkla traditionella (mormors)växterna. Och inhemska lokala träd, inga modenycker på trädfronten för mej. Söderut tar tujorna stor plats numera på landsbygden - det ser inge vidare ut.

Många planterade björkar har fått stryka på foten i bygden de senaste åren utan att återplanteras. Det blir ett eget inlägg framöver tror jag nog. Morfar och mormor planterade en krans av björkar intill boningshuset 1921. Björkar finns kvar men inte de ursprungliga - jo möjligen är en björk hundraårig. Hela raden mot Kustlandsvägen, gamm´vägen, fälldes 1992 men har återplanterats.

Att återskapa en gårdsplan som i årtionden klipps med gräsklippare är svårare än man kan tro, ytan får inte se tillrättalagd ut alltså inte vara för fin och välstrukturerad, ingen villaträdgård. Grusgångar fanns inte här i bygden som jag minns det men i Mellansverige är det vanligt.

Är man det minsta intresserad av hur de trädgårdar som planerades vid traditionell bebyggelse på norrländsk landsbygd såg/ser ut finns beskrivningar här:

• Det tidiga 1900-talets lantträdgård
• Egnahemsträdgården 1920-45

Artrikedom längs vägkanter???

Det var 2018 som statushöjningen av en ca 2 mil lång delsträcka av gamla Riks13 blev klar. Genast efter färdigställandet satte Trafikverket upp en mängd gröna skyltar med texten "Artrik vägkant".

Ifrågasättandet av Trafikverkets skyltning fortsätter. Dessa vägkanter är inte artrika! Sträckan finns inte heller med i Trafikverkets egen inventering av artrika vägkanter. Längs hela vägsträckan ser det ungefär likadant ut förutom att i juli (när fotona togs) blommade renfana på många ställen som vette mot åkermark.

 En grön skylt på var sida av vägen.

Här finns inte de ängsväxter som växte här före anläggningsarbetena startade för 6 år sen. Mycket sly kommer upp och framtiden får utvisa om de fina vägrenarnas blommor kommer tillbaka nu när åkrar/vall/lägdor inte brukas som förr. Att gräset/höet slås (eller tuggas) på åkrarna men sedan får ligga kvar utan att tas upp innebär ju i sig att ängsväxterna, som inte vill ha näring, kommer att utarmas. Själv tvivlar jag på att vägrenarna växtlighet blir som förr. Kanske TRV skyltar så här för att vi boende ska tro att detta är artrikedom.

Det sägs att nu när Sveriges storskaliga jordbruk (eller nerlagda jordbruk) förstör och förändrar växternas biotoper så är vägrenarna viktiga refuger för ängsväxter att överleva på. Men då måste man ge dem chansen och här menar jag att detta inte görs. Det blir artfattigdom i stället för artrikt. Jovisst, insikt om detta finns. Men finns den här? Kanske måste jag bli bofast här för att märka av den ...  Jo förresten, jag hörde att en krets av Naturskyddsföreningen nyligen startat i kommunen och det är glädjande.

Vad innebär artrik vägkant?

 

 

I kyldisken

 

Detta var något nytt för mej! Färdigskivad falukorv. Dessutom i jätteförpackning - ca 2,5 kg. Aldrig sett något liknande, helt klart ett måste att fotografera. Jag har hört att i norra Sverige grillar man gärna falukorv på utegrillen och detta måste vara avsett för "ett helt kompani".

Parisare hände att jag köpte som ung i korvtjorren. Den korvskivan hade större omkrets och serverades mellan hamburgerbröd. Men varm korv (med skinn) i bröd med senap, ketchup och bostongurka small högst.

I motsatt kyldisk fanns jättestora plastförpackade korvar med lufttorkad vitlökssalami med vikt 2,477 och 2,235 kg. Nyhléns/Hugossons levererar, Konsum i Nordmaling säljer. Jag blir storögd ovan som jag är med de här produkterna. ;-)

Störstmjölken

Bästmjölken.
Störstmjölken.
Norrland ska då vara mest med 1,75 liters mjölkförpackningar på mellanmjölk och standardmjölk. Heja!

Nu är det bara plastkorken som irriterar :-)

Träd och människa

”Inte tänka, inte minnas, bara stå i vinden som ett träd och böja sig hit och dit.”

Ellen Mattson (f. 1962, besitter stol nr 9 i Svenska Akademin)

”Träden är våra förfäder och efterkommande. De ska överleva oss om vi låter dem överleva.”

Margareta Ekarv (1936-2014)

”Det fanns ögonblick när jag anade att Granen visste Det Hela. Vad Alltihopet handlade om.”

Sara Lidman (1923-2004)

”Träd bär på stora, gamla hemligheter. Man ska ära dem så som man ärar den äldsta och den allra minsta, för utan dem blir man rotlös.”

Halfdan W Freihow (f. 1959)

*

 

I vårt nordliga hem finns inom kommunen träd som är naturminnen. Det är tallar där örnbon finns eller funnits. Trots, eller på grund av, att vi har så många skogtäckta arealer i norr finns totalt sett få naturminnen i form av äldre träd. De flesta skogar kalhuggs och markbereds och träden blir till träprodukter, papper eller kartong osv innan träden hunnit uppnå vördnadsvärd ålder.

 

Så här beskrivs kommunens fredade tallar av lst:

Här finns ett gammalt boträd för havsörn som skyddades redan 1947. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar. I dagsläget finns här dock inget bo, men trädet i sig är spektakulärt med sin platta krona.

Vid Drivören i Nordmalings kommun ligger två gamla boträd för havsörn. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar och därför är extra viktiga att bevara.

Efter Riksteaterns föreställning Vi som bor här som turnerade i landet 2017 skrev Stefan Sundström så här på insta:

 

Bilden är klickbar.

 

Jag är icke förvånad över detta. Stolt? Naturligtvis inte.

Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.

Lennart Sjögren.