Bilat timmer

 

Mamma berättade att morfar utökade ladugårdens storlek och då bilade timmer för knuttimring. Hon mindes hur träflisorna yrde. Men så tappade bilan en flisa ur eggen och var svår att använda. Därför lät han ett sågverk såga till de stockvarv som behövdes ytterligare för att få full höjd på ladugårdsdelen. Det ska ha varit på 30-talet
Jo, det där hörde jag och antecknade.
Och nu har jag fått sanningshalten i storyn bekräftad.
Bilan har jag sett tidigare, det är den på bilden. En del av eggen saknas.

 

Jag kan inte tyda med säkerhet var bilan är tillverkad. 

Bilan är tillverkad av Browalls yx- och smidesfabrik i Storvik AB. Allt enligt Manni som kommenterat detta vilket jag tackar för!

Hur som helst, i juli fick vi proffshjälp med att räta upp stolpverket i ladugårdsbyggnaden. Då blottlade vi en del av den knuttimrade ladugården...

... och se där: de nedersta åtta stockvarven är bilade och resterande cirkelsågade.
Som tätning har traditionell vitmossa använts mellan stockarna.

Ekonomibyggnaden är en stolpverkskonstruktion med en fristående timra inuti där ladugården med kreaturen fanns.

Det här var en brytningstid. Morfar kunde svinga en bila och knuttimra (laxknutar) men fullföljde timran med att använda sågade stockar. Och då inte ramsågade utan cirkelsågade, en senare sågteknik. På 30-talet var knuttimring som huskonstruktion på utdöende.
.
.

Fönsterbågarna på plats igen

Två fönster, fyra fönsterbågar, har varit på översyn hos en fönsterhantverkare. I fredags levererades de tillbaka klara och färdiga. De blev bra, så nöjda vi är. Ingen oinsatt märker att något underhåll gjorts.

Så här såg köksfönstret ut för några veckor sedan, före omvårdnaden.

I köksfönstret satte vi in innanfönstren under ytterbågarnas frånvaro. Det var en del arbete även på det som lämnats kvar: mittposter, karmar, fönsterbleck t ex. Skrapning och målning med linoljefärg naturligtvis...

...men även lite limning av flisor som bildats på en av mittposterna. Dessutom skruvades beslagen loss från karmarna och lades i såpa ett par dygn. Den färg som hamnat på beslagen löses upp och försvinner. Såpa är bra till mycket. Att rengöra målarpenslar i såpa är ett annat tips från coachen.

Sen fick det hela torka. Inför ett åskregn åkte skyddsplast upp.

Men  nu är ytterbågarna åter på plats och då togs innerbågarna bort.

Det här var rätt beslut. Fönsterfodren gjorde vi inget åt, det blir en senare fasadåtgärd.

Framför fönstret i det andra rummet satt grön plast hela tiden, utan innerbågar. Det var speciellt att leva i ett par rum i tre veckor med bara plast som klimatskydd, lite akvariekänsla. Kyligt kan man på inget vis påstå att det har varit. Särskilt nattens ljud blir påtagligare med endast plast för fönstren - tranornas trumpetande till exempel, björklövens sus, fotsteg och hovar mot grusvägen. Det är lite som att tälta.

Ytterbågarna på plats. Befrielsen att kunna se ut igen är oslagbar :-)

På övervåningens fönster sitter en luft på gångjärn och är öppningsbar. På bilden är det luften till höger. Den andra bågen sitter fast med fyra hakar, vilket gör att den lätt kan lyftas ut när så krävs. På fönster med tre lufter är det mittersta fäst med hästskosöm, 5 per luft. Rätt permanent :-) Men att tvätta fönstren är möjligt. Någon har tänkt till...

De här "nya" fönstren från 1950 har enkla profiler men fönstren är av äldre modell som efterliknar korspost (flaggfönster som de oegentligt kallas) även om det endast finns en mittpost och ingen tvärpost utan en väldigt bred "spröjs". Något man upphörde med strax efter förra sekelskiftet. Här i huset tog man upp den typen för att de skulle stämma med bottenvåningens dåtida fönster. Det är också den äldre sortens fönster med enkel ytterbåge och innerfönster som sätts i på vintern. Vi befinner oss på norrländsk landsbygd där det fortfarande förekom denna äldre modell in på folkhemstiden då kopplade bågar utan spröjs var vanliga i städer och i nybyggda bostadshus.  60-talet med sina fönster i standardstorlekar hade inte inträtt, snickerier specialbeställdes fortfarande.

I och med att avståndet mellan glasen är ca 50 mm gör det att värmegenomgångstalet har bra värde om tätning av innerbågen görs på rätt sätt.

Jag älskar de här fönstren med dess eftersläpande modell. Den typ som börjar bli lite åtråvärd igen..
.

Som ett vykort från 70-talet ♥

En het sommardag vid Ö-viks flygplats. Lukt av varm asfalt. Där är helt folktomt utanför terminalen. Jag passar på att fotografera de blomsterutsmyckningar i tre etage som finns uppställda för att välkomna och hälsa välkommen åter. De är som tagna från ett äldre vykort. Möjligen lite otidsenliga och i min retrosmak.

Över huvud taget har Örnsköldsviks stad planteringar i parker som har just de där blommorna som håller på att komma tillbaka igen sakta men säkert - till exempel tagetes och petunia.  Blomsterparterrer med symmetri och axlar och "brackig" färgrikedom. Än har jag ingen dokumentation av parkrabatterna.
.
.

Gästgiverier i Ångermanland

För länge sedan skrev jag här på bloggen om farfarsmor Erika som när hon tjente piga hade en mycket stark hemlängtan. Enligt berättelserna ska hon ha arbetat på ett gästgiveri i Godmersta. Fick då en kommentar om att något gästgiveri inte är känt i Godmersta. Har äntligen kollat upp lite mer om detta gästgiveri och finner att det, precis som kommentatorn menade, inte ska ha funnits ett gästgiveri i Godmersta. Se inlägg den 20 februari 2020.


I Ångermanland. Kulturhistoriska uppsatser av Gustaf Gustavsson utgiven av bokförlaget Angermannia, Härnösand 1978, finns en uppsats med titeln Gästgivargårdar och skjutshåll i Ångermanland omkring år 1865.
Där läser jag att längs med Stora Kustlandsvägen på sträckan mellan Sundsvall och Umeå fanns gästgivargårdar på följande orter:

Sundsvall
Mark (Norr)
Nässland
Veda Hornön
Herrkog
Utvik
Docksta
Spjute
Hörnäs
Hönäs
Örnsköldsvik
Tävra
Önska
Ava
Umeå

Önska är den by som ligger närmast Godmersta.

Jag besökte Grundsunda hembygdsfest nu i juli och tittade där i några nummer av Grundsunda hembygdsförenings medlemstidning Grundsundaskôrven. Och vilken tillfällighet det var att en artikel av Stig Nordström fastnade på näthinnan. Där läser jag en bildtext som berättar:

"Önska gästgivargård, var en av norra Ångermanlands vackrast belägna gästgivargårdar. Där hölls ofta ting med både Arnäs och Nordmalings tingslag. Den 30 nov. 1905 ödelades gården av en brand, tre personer innebrändes. Bilden tagen från "Blåsbacken" omkring 1903."

På kartan syns hur Godmersta och Önska förhåller sig till varandra och till Grundsundavallen, socknens centralort. Kartan visar även var Blåsbacken finns, den plats varifrån målningen var gjord.

Skylt från Önska gästgiveri, nu i förvar hos Grundsunda hembygdsförening.

Men hur var det nu med Erikas pigtjänst? Hon föddes 1853 och anställning som piga tog unga flickor för att lära sig hushållssysslor innan de blev giftasvuxna. Erika bör ha varit åtminstone 12-13 år då hon tog tjänsten som inföll långt före branden av gästgiveriets i Önska. Hon gifte sig 1877 med Israel.

Det var denna gård i Godmersta som pappa visade och menade att här hade hans farmor arbetat som ung. Hur han i sin tur fått den uppgiften vet jag inte.

Endera arbetade Erika på gästgiveriet som låg i Önska eller på en bondgård i Godmersta (eller någonstans i dess närhet) som med åren blivit till ett gästgiveri i släktberättelsen. Jag tänker dock att hennes berättelse om ett gästgiveri torde väga tyngre än ett ortnamn, men jag finner ingen given förklaring. Eller kan det vara så att gästgiveriverksamheten (tillfälligt) flyttades efter branden 1905?

Om vi tar gästgiveriverksamheten i Ava, gästgiveriet norr om Önska, har det varit inrymt på två olika närbelägna bondgårdar - men inte samtidigt. 

Ava gästis no 1.

Ava gästis no2.

Gästgiveriverksamhet var en inrättning för resande på vägarna där förtäring och inkvartering skulle bjudas samt möjligheter till att byta häst för skjutsar. Verksamheten reglerades i Gästgiveristadgan, som avskaffades 1933.

Hur det nu än ligger till med farfarsmor Erikas arbete som ung, var hon tjente piga, så lär det ha varit i grannsocknen. Jag fascineras av tanken på att hon med sin starka hemlängtan brukade kika ut genom gödselluckan i ladugården för att blicka norrut där hemmet låg :-) Att resa tog tid innan cykel blev var mans egendom och bilar började tillverkas. Hon, som många andra, kom sen att bli hemsocknen trogen. Om hon någonsin lärde sig att cykla vet jag inte.

.

.

P A Örnskölds gränsmärke

AF

GRÄNSE MÄRKE

EMELLAN

WÄSTER NORRLANDS

OCH

WÄSTER BOTTNS

LÄNER.

ÅHR ----1769.

UPREST AF

P:A:ÖRNSKÖLD. LANDSHÖF:ÖF:W:NORL:

RIDD. AF K: M: NORD:ST:OR:

Ett gränsmärke mellan Västernorrlands och Västerbottens län restes år 1769 då Adolf Fredrik var kung över Sverige. Den som lät förverkliga gränsmarkeringen var Per Abraham Örnsköld som då var landshövding över Västernorrland och tillika riddare av Kungliga Majestäts Nordstjerneorden. Han är även den man som gett namn åt staden Örnsköldsvik som fick stadsrättigheter år 1894.

Länsgränsmarkeringen står idag gömd en liten bit från E4 utan någon kringla eller någon som helst annan skylt som visar att ett kulturminne döljer sig bland träden. Det hamnade i skymundan då E4 fick en ny sträckning förbi. Nog är det synd på en så vacker skapelse.
.
.

Återkoppling angående n´Israel i Ovansjö

Jag fick i veckan en så´n trevlig uppföljning efter ett inlägg som jag skrev för länge sedan. Det kom ett mejl där Pekka kunde informera om den målning av n´Israel i Ovansjö (1845-1932), den autodidakte naturdoktorn från Ovansjö i Arnäs socken, Örnsköldsviks kommun, som omnämndes på bloggen. Det porträttet kan beskådas på en avslutad stadsauktion. Porträttet av Israel Sjödin, n´Israel i Ovansjö, olja på duk, är signerat 1924 av Hampe Svanberg.

För mig är det en värdefull feedback. Tack och bock för upplysningen!
.
.

Linneskåpet

Här ser ni några av de förvaringsmöjligheter som finns på husets övervåning, i 50-talsdelen. De är platsbyggda i ett hörn i lill-rumme´. Alla möjligheter till förvaring är tillvaratagna 1 trappa upp, inredd 1950. En syn som inte förändrats under årens gång.

Bakom den större, låsbara dörren finns linneskåpet. Skåpet till vänster hyllförvaring har en smart finess och i skåpet nertill finns utdragbara backar. De överfalsade dörrarna består av smala, hyvlade "reglar" ca 20x20 mm klädda med masonite på båda sidor.

Med dörrarna öppnade kan man se kulsnäpparen som håller dörren stängt läge samt blicka ända in i linneskåpets mörkaste hörn. Det går att se vad som finns där också. Där har vi finessen...

En glasskiva är placerad mellan de båda skåpen. De vitmålade hyllplanen sitter på samma höjd i bägge skåpen, de omålade är extra och har inget fäste mot glaset. Kanske kom de till något senare, vem vet..?

Kanthandtag till skjutdörrar har använts som dörrhandtag. Detta för att inga utskjutande delar ska häkta i varandra när dörrarna öppnas och skava eller blockera varandra. Och en rostfri bössning runt nyckelhålet räcker så väl i den funktionalistiskt sparsmakade fasta inredningen. Ytorna är små men välutnyttjade. Jag älskar denna lösning på ett förvaringsproblem.

Här är skjutdörrshandtag och kanthandtag använda som det är tänkt just på en skjutdörr. Dörren finns mellan masonitekök och sovrum, lill-rumme´. Finrummet med sitt blankfernissade golv skymtar.

Och här kan mitt favoritkök ses genom den öppna skjutdörren.
.
.

Värdefullt hö

Höskrindan blev inte full och inte hårt packad på något sätt i år. Grässtråna växer glest denna sommar. Höet torkar snabbt och lätt då dagar utan regn pågår och pågår. Höet på skrindan bredde vi ut på det torra höet som strängats på närmaste lägdan. Det kom alltså till nytta.

Det är tredje året vi åter igen använder denna gamla höskrinda. En höskrinda som pappa tillverkat, förmodligen på 1960-talet. Den är lätt, en vuxen människa drar den av egen kraft den har utmärkt balans och den är hur lätt som helst att manövrera. Och den uppmärksamme ser att hjulhusen är täckta med masonite :-)

I år togs höet på stora delar av lägdorna om hand. Vi har ju torka och bönderna söker efter foder till sina kreatur. "Det blir dyrt att ha häst" var en av rubrikerna i en Mellansvensk dagstidning. Där skrivs även någon gång i veckan reportage om bönder som behöver foder. Att importera från Tyskland eller köpa från Östergötland är en del av lösningarna. Eller att nödslakta djur.

Strängläggarmaskinen på fotot arbetade snabbt.

(För att inte tala om åbäket till trippelslåtterbalk som en senare samma kväll for fram över många av byns lägdor i hög hastighet och mejade ner allt som kom i dess väg.)

Två strängar hö blev det när detta var klart.

Upptagning och hemtransport av höet var lika rationell. Lastvolymen vid medelkomprimering är i den här vagnen 100 m3 (utan kompression 47 m3), upptagningsbredden är 2 meter och "skrindan" är försedd med rotor, hydraulisk drivning, dubbla knivskär...

Det är annat än den lilla handdrivna höskrindan ;-) som med högaffel (hö´grep sa vi när jag var liten ) lassas med väldoftande hö.
.
.

Kejserligt trycke

 

Titta vilket tjusigt specialdesignat dörrtrycke i rokoko. En fågelklo av mässing håller en fasettslipad rubinröd glaskula (?) i sitt grepp. Under en stor del av dagen spelar ljuset i det röda glaset som skimrar rubinrött. Elegant får jag lov att tillstå! Och eljest ;-)

Själv är jag uppväxt med detta funktionalistiska trycke med trähylsa av ask. Till det hör en långskylt av rostfritt stål som är fastsatt med tydligt redovisade spårskruvar.

Ihop med min barndoms innerdörrar skulle rokokotrycket bli helt fel, ja till och med fult. Jag skulle inte vilja byta uppväxtmiljö men uppskattar verkligen att få uppleva kejserliga miljöer med eminenta inredningar.
.
.

Fönstervård

Nu är några fönsterbågar lämnade i en fönsterhantverkares omsorg. Fönstren en trappa upp i huset är tillverkade av Strömbergs snickeri i Rundvik och sattes in 1950. Det är utåtgående träfönster och bågarna har enkelglas med löst innerfönster.

Skrapning, omkittning och målning med linoljefärg kommer att utföras. Vi utför själva arbeten på karmar och fönsterbleck.

Den ena fönsterbågen var fastsatt med hästskosöm, fem stycken. På bilden syns en uträtad söm. Kittet och färgen hade börjat lossna och det är inte så märkligt, träet var superbt, ingen antydan till röta trots de 68 år som gått sedan de sattes in.

Trädgårdsvitt

Tog en sväng in till Wij trädgårdar i Ockelbo. Det var på kvällen och aktiviteterna stängda. Rosenträdgården var öppen för besök, så även Skogens trädgård mitt i odlingslandskapet intill med hö på tork i hässjor. Där i de anlagda trädgårdsmiljöerna från 2005, så strikt och hårt hållna och så vackra, fanns plats att inta sitt medhavda kaffefika. Och i samma stund njuta av de landskapstyper som blev till en nära 100 meter lång och 12 meter bred anlagd naturpark. Allt från ljus hagmark till en mörk glimmande skogstjärn. Undrar om inte Wij trädgårdar är norra Sveriges vackrast anlagda landskapspark...

Psst!

Med rödvioletta blommor

står jag i skog och mark.

Tänk att man ska behöva bli vit

för att få en plats i trädgården.

Rallarros

.

.

Kontemplativt

 

Salgenreute kapell, Österrike, 2017. 

Mer information HÄR.

.
.

I min smak

Ett hus vid en grusväg.
Ett fönster står på glänt mot sommaren.
I anslutning till huset finns en uppvuxen trädgård med fruktträd och bärbuskar.
Där finns en brunn varifrån vattnet vevas upp med hink.
I tomtgränsen mot vägen står kluvna trästolpar med möjlighet att hägna in gården.
Här satt man i trädgårdsmöbler direkt på marken under äppelträden och njöt sin sommar.

Titta på skorstenskrönet och krönets plåtbeslagning - där finns omsorg nerlagd.
Sadeltaket är täckt med tvåkupigt lertegel.
Verandan är glasad med smala spröjsar. 
Träpanelen är målad faluröd, slamfärgen har åldrats skönt.
Knutar, foder och lister är vitmålade med linoljefärg.
De utåtgående och sidohängda fönstren har två lufter, innerbågarna tas bort på sommarhalvåret. Varje båge är indelad i tre rutor med profilerade träspröjsar.
På långsidans övervåning sitter låga små fönster utom på gavlar och ovanför ingången där  normalhöga fönster sitter.
En pardörr leder in till huset och troligen en enkel träbro.


Detaljerna gör helheten.
.
.
.

 

Här skymtar ett annat hus i mina tankar.

.