I farozonen

Det här är de enda två ladorna som står kvar ôppa Radden. De är absolut i farozonen. Överloppsbyggnader som de är. Inte är de timrade. Sly växer upp intill dem.
Jag ser dem från gården och hoppas att bygrannarna, ägarna, förstår att deras värde består i annat än reda pengar. Hur många lador har inte försvunnit inne i byn bara sedan jag föddes? Jag ser dem på gamla kort och minns Käckens rö´lad´n. Den ladan hade kostats på falurödfärg och fick sin benämning därefter. Det var tider det. Tider som fattas mej. Jag inser att jag är ganska tjatig. Det behövs kanske....
..
.

Snittat

Ah, snittblommor kan man väl inte få för många av? De kan man väl inte bli less på???

När gav du din fru en blomma sist? är en välformulerad och minnesvärd slogan för Sveriges Handelträdgårdsmästareförbund använde en gång i tiden, närmare bestämt med början på 50-talet. Själv köper jag blommor till min man eftersom han för jämnan glömmer att köpa till mej : ) Och njuter av de blommor han får, det gör jag  ; )
.
.

Julens kött

Det torkade kalvköttet som jag skrivit om tidigare blev gott. Så härligt salt och grått utåt kanterna. Men det hade kunnat få vara något torrare, så där så det delvis faller sönder i mindre bitar längs kanterna då det skärs upp. En timme till i 50-gradig ugn hade inte skadat.


När det kallnat efter ugnstorkningen griljerade jag det som var brukligt hos oss. Nämligen med vanlig senapsgriljering som man använder till julskinkor:

0,5 msk senap
0,5 msk socker
1 ägg
2 msk stötta skorpor
De tannorlunda är möjligtvis att här i huset brukar vi blanda allt på en gång, även skorpmjölet som inte strös på efteråt. Sen skjuts in i ugnen för att få färg.

Till det här köttet hör den limpa som syns skivad bak i brödkorgen. Den bakar jag varje jul efter recpetet som mamma klistrat in i Hemmets kokbok från 1943.

Mor Ragnhilds goda limpor:

1 l mjölk, 50 g jäst, 0,5 kg mörk farin, 2 kg rågsikt. Degen görs på kvällen innan. Jästen rörs ut i litet av den kalla mjölken, resten av den tillsätes jämte farinsockret och mjölet. Degen arbetas blank och smidig och får stå att jäsa över natten. Arbeta sedan ut degen till runda eller avlånga limpor, ställ dem att jäsa och grädda i ungefär 1 timme i 175 graders ugnsvärme.

Det här är de absolut viktigaste julsmakerna för mej. Sen kommer lutfisk.

Om torkat kalvkött 1
Om torkat kalvkött 2
.
.
.

Julefrid

Jag tänker ta lite julledigt från skriverierna just nu och önskar er alla som klickar in hit till Timmer & masonite en

Glad och God Jul!

.
.
.
.

Kulturbärare

Min insats med att få ett stort stycke torkat kalvkött på julbordet fortsätter. Efter att ha legat i saltlake i fyra dagar tog jag upp köttstycket ur lagen för att sedan sätta in det i ugnen på svag värme. Först hade jag 100 grader celsius, efter fem timmar sänkte jag till 50 grader. Totalt har kalvköttet befunnit sig i ugnen i åtta timmar. Köttermometer har jag inte använt så det är lite på känsla jag går - och det kan bli fel. Klockan 22 stängde jag av den och lät det kallna där tills imorse då jag tog ut det.

Nu ligger det i aluminiumfolie i kallfarstun.
Jag känner mej som en levande kulturbärare förstår ni... Smaker måste väl också räknas till immateriella världsarv, eller hur? Känner ingen med den här specifika maten på julbordet idag. För det är ingen stek, den ska inte kokas. Det är torkat kött av kalv. Tillagningen är kanske mest lik tjälknöl av vilt men är äldre än så, eftersom det tidigare inte fanns frys. Att torka var ett sätt att konservera köttet, få längre hållbarhet. Och tänk då elektriska ugnar inte fanns utan vedeldade användes. Hur i all världen fick man låg temperatur då under så lång tid?  Kvinnors kunskap förr i världen ska man på intet sätt förakta. Den var enorm inom sin sfär.

Hur jag ska göra sen kommer jag att berätta snart. För till julafton ska det ha en hedersplats på julbordet tänkte jag.

DETTA  gjorde jag med kalvinnanlåret i förra veckan.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om traditionsrik julmat, torkat kalvkött, konservering, naturahushållning

Like!

Hur vackert kan det inte bli...

Kanske har även andra bloggare åsikter om Koppången, vinterskrud, snö, kyrka, sakralt
.
.

På spåret...

Journalisten Mikael Barani är något viktigt på spåret då han skriver så här:

"EN AV FYSIKENS grundlagar är att varje aktion har en reaktion. Jag tror att vi människor har staplat så många reaktioner på tidigare reaktioner på ännu tidigare reaktioner på varandra att vi har glömt bort den ursprungliga aktionen. Vi lever därför i en sorts arvssynd som gör att vi känner oss ensamma, vilsna och den får oss att sukta efter ett sammanhang som vi kan relatera till.

Jag tror att vi historiskt har försökt hitta detta sammanhang genom att uppfinna saker som politik, religion, sociala strukturer och materialism. Alla ligger de som lager ovanpå varandra, reaktion på reaktion, och täcker den enda aktion som kan förlösa oss - något som inte är en mänsklig uppfinning, något som inte går att datera eller ens att ta på.

Denna ursprungsaktion sjunger bland annat Beatles om i All you need is love. "

MIKAEL BARANI
14/12 2010 Bakom luckan i Eskilstunakuriren



.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om All you need is love, arvsynd, aktion, reaktion, Mikael Barani

Torkat kalvkött

I veckan körde jag igång med förberedelserna av julbordets höjdare: torkat kalvkött.

Det är så himla gott och för mej är en viktig julsmak torkat kalvkött och därtill Mor Ragnhilds goda limpa. Det här köttet är vad jag förstår en väldigt gammal sed att ha på julbordet. Skinka har bara en hundraårig tradition på det svenska julbordet. På Skansen finns det uppdukat på en av de nordliga gårdarnas julbord, Delsbogården vill jag minnas, som typisk julmat från 1800-talet och kanske äldre.

När jag var barn var detta torkade kalvkött återkommande år efter år. Vi hade kor och kalvar men ingen gris och kanske var det därför köttet av den slaktade spädkalven användes. Efter att kreaturen såldes och jordbruket las ner 1971 blev det skinka på bordet istället. Jag förlikade mej aldrig med det. Jag har talat med en äldre kvinna i byn, som minns sin mammas julförberedelser med kalvkött. Så det kan ha varit vanligare längre tillbaka i tiden i min by. Som tur hann jag fråga min mamma en del om proceduren. Men inte allt har jag insett.

Sen fyra år tillbaka tillreder jag själv torkat kalvkött. I år beställde jag 2 - 2,5 kg kalvinnanlår slaktat vid närmaste slakteri.

I tisdags hämtade jag kalvköttet och väl hemma gned jag in det i en blandning av:
4 msk salt
0,5 msk salpeter
2 msk socker

Sen placerade jag det i en hink som används i olika matsammanhang.

Där fick det ligga ett dygn medans jag vände det ett par gånger. Köttsaft bildas och köttet grånar.

Efter ett dygn kokade jag upp en saltlag och hällde den het över köttet. Saltlaken består av:

2,5 l vatten
250 g salt
100 g socker
15 g salpeter
Köttet ska ligga i laken 3-6 dygn och vändas nu och då.

Receptet är hämtat ur Hemmets kokbok årgång 1943 (sidan 509) under rubriken:

Saltning av tunga, oxrulad, fårkött och andra mindre köttstycken.

Snabbsaltning av 1,5 - 2 kg kött.
Så här står det om beredningen:

Köttet gnides in med en blandning av salt, socker och salpeter och får ligga ett dygn; under tiden vändes det ett par gånger i lake, som bildats. Till saltlaken kokar man upp alla ingredienserna, och laken hälles het över köttet. Efter 3-6 dagar är köttet färdigt att anrätta. Laken blandas då med lika mycket vatten, och häri kokas köttet. Det förvaras sedan i spadet. Kött saltat på detta sätt håller sig 2-3 veckor.

Det här har jag med tiden alltså förstått är en urgammal och utdöende maträtt att anrätta till julen! En utdöende smaksensation! Det är inte varje år jag lyckats med anrättningen för sen ska köttet sakta torkas och det är detta jag experimenterar lite med. Är det någon av läsarna som känner till detta med torkat kalvkött så är jag idel öra. Berätta!

Fortsättning följer...
.

Kanhända har även andra bloggare åsikter om torkat kalvkött, kalvinnanlår, saltlake, Hemmets kokbok 1943, salt, socker, salpeter

Klosett med ringsits

En liten klosett hade inrättats i farstun på bottenvåningen i morfars hus då jag föddes. Fortfarande fanns andra hushåll i byn som hade ett utedass som enda bekvämlighet. I toalettrummet fanns en Gustavsbergs toastol i vitt porslin med sits av svart bakelit. Porslinstvättstället hade förhöjning baktill och två kranar men det kom bara vatten ur den ena och det var kallt. Just det tvättstället finns kvar men inte på plats i huset.

En ringsits var då en modernitet läser jag i Vi husmödrar från 1953: "Gustavsbergs lågspolande klosetter levereras nu med frilyftande ringsits och lock av amerikansk modell utan det kostnadstillägg som betingas av det dyrbarare utförandet. Den nya ringsitsen med sina kraftiga förkromade beslag inte endast förhöjer klosettens utseende utan framför allt underlättar den arbetet med att hålla klosetten i ett hygieniskt tilltalande skick.  Gustavsbergs Modell nr 315 är vad husmödrarna länge önskat sig.
Gustavsberg - en industri i folkhälsans tjänst."

Bakelitringen var väldans kall att sitta på under vinterhalvåret eftersom temperaturen i toalettrummet var låg, bara så pass att vattnet inte frös i ledningarna antar jag. Det är faktiskt varmare på ett utedass med en nutida frigolitsits. Jodå, jag vet!

I mitt nuvarande boende har jag just en Gustavsbergs toastol som denna med spolknapp att dra uppåt. Love it! Man präglas verkligen av sin barndom. Och eftersom jag upplevde min barndom som mycket fin och positiv, är många av föremålen som jag mötte då positivt laddade. Förutom att mycket var av god kvalité. Det var ju först på sent 60-tal som slit-och-släng-samhället började märkas. 

Toastolen är köpt på andrahandsmarknaden i en byggnadsvårdsbutik. Bekanta undrade förstås hur vi kunde vara så ur tiden, modern ska man vara. Men recycling och second hand skulle komma stort efter några år. Något bakelitlock följde dock inte med toastolen så det blev till att ragga upp ett sådant. Korpgluggarna vidöppna överallt. Och till sist, på skrothandeln i stan fick jag tag i ett bakelitlock för futtiga 150 kronor (det var mer än 10 år sen). Priset skulle ha varit betydligt högre i huvudstan.


Nöjd och glad monterades locket, polerades, beundrades (mest av mej, få i bekantskapskretsen insåg vilken raritet det var.) En dag skulle maken ta ner något från en hylla. Som alltid förr klev han på toasitsen - som sprack! Jag blev icke glad men återvände till skrothandlaren som trollade fram en ny bakelitsits ur gömmorna till samma pris. Överlycklig åkte jag hem. Toasitsen är fortfarande hel! Och jag är glad över den vackra tingesten med kulturhistoria!!!
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om toalettstol, toalettsits, ringsits, klosett, vattenklosett, utedass, bakelitsits, bakelit, modern, hopplöst ute

Ljusstrimmor

Jag tycker oerhört bra om uthus och lador. Det är rum som gjorda för sommarfester med vita hellinnedukar, kristallglas och fräscha snittblommor.

Här är lagården timrad men veaboa, hölage, porten och huven (den täckta gödselstacken) har regelkonstruktion och stående panel utan läkt, se bilden. Det blir så härliga ljusstrimmor inne i dem. Mellanskottsladan med liggtimmer ger smala liggande ljusstrimmor, som en grov persienn...  I själva benämningen ligger idén att timringen inte ska vara tät utan släppa in luft för torkning av höet som förvaras där.

En som gjort något av detta med lador är Minna Östman i sitt examensarbete från HDK. Här nedan syns några vackerbilder från hennes arbete.

HÄR finns en pdf med Minnas med hennes arbeten och Rum för själen. Ni måste bara klicka er dit, gå in på portofolio och bläddra fram till vinterladorna. Ännu mycket vackrare än bilderna ovan.

Helt sagolika!!!

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om lador, festlokaler, liggtimmer, regelkonstruktion

Stjärngossa

Det här med att vara Lucia var inget för mej, som jag har berättat tidigare. Nej stjärngossa var min melodi. En strut på huvudet som mamma klistrat rödglansiga stjärnor på. Nänä, det är ingen dumstrut! Hur gammal kan jag vara här? Fem år kanske. Sitter i det rum som skulle prägla mig för resten av livet, masoniteköket.


Allt är som sig ska ; )

De blockrandiga, raka gardinlängderna i marinblått och vitt finns på plats. Upptill finns en kort, rynkad kappa av samma tyg. Tyget köpte mamma på NK berättade hon, antagligen 1950. Hon hade ju, som jag, flyttat söderut och bland annant bott i Stockholm några år innan hon gifte sig och tog över jordbruket på hemgården.

Jag ser en porslinsblomma i en kruka med ytterfoder, allt stående på en bit björkstam.  Mellan fönsterrutorna syns renlav och något annat. I hörnet ser jag tidningshyllan som pappa gjort.

Jag ser köksbordet dukat med enfärgad vaxduk (tror jag) med röd duk i form av en stjärna med gansband runt kanterna. På varje stjärnudd står en av de ljusblå metallljusstakarna med guldkanter. De vita julgransljusen har inte tänts ännu, lysrörslampan har inte släckts. Atlanta-kopparna som inhandlades 1958 står beredda att fyllas med kaffe, utströdda ligger sockerbitar, lussekatter och pepparkakor med glasyr (glasyren ser ut att var spritsad med bistånd av ett barn!)

Inte märkvärdigare än så firades Luciakvällen i mitt hem under några år. Det var tillräckligt för ett barn att uppleva för att det ska sitta kvar i minnet som någonting väldigt glatt och stämningsfullt. Till det hela hör Luciasånger på grammofonen förstås, inte fler än att de rymdes på en 33-varvare.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Lucia, stjärngosse, kök, masonite, stämningsfullt, barndomsminne

Doris

Har ni läst om Doris?
Jag skulle inte ha något emot att vara bara lite som hon. Tant på ett manhaftigt sätt. Hon säger så mycket klokt. Och har ett sådant personligt kök, ett sådant tilltalande levnadssätt.
Läs sidorna 28-30 i  Din skog  från Svenska Cellulosa Aktiebolaget. Jag har ju tidigare beskrivit min önskan om att bli/vara den gamla sortens tant.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om svensk tant, skogshuggare, skogsmaskiner, äldre kvinna

Lutfisken

Titta vad jag hittat i gömmorna, något jag aldrig sett tidigare. Några årgångar av en tidskrift som kom ut en gång om året och som hette Lutfisken. Omslagen är verkligen häftiga allihopa - här är årgång 1939. Satir och skämtteckningar utgivna på Albert Bonniers förlag.

Det här är en tidskrift som gavs ut med ett nummer per år verkar det som, jag har aldrig hört talas om den någonsin. Fem årgångar har jag hittat i gömmorna. Här är några av dem. Detta är vad jag hittar då jag googlar Lutfisken. Är det någon som råkar läsa detta och har något att berätta om Lutfisken är jag tacksam för uppgifter. Såldes den i handeln eller av dörrknackare? Jag tänker på Blandaren, som jag är mer bekant med, då jag läser den här roliga tidsksiften med massor av roliga teckningar.

Idag är det Anna-dagen och enligt konstens alla regler ska lutfisken läggas i lut idag för att vara klar till julaftonen. Så har jag lärt mej, så gjorde mamma och jag hjälpte till litegrann. Långan köptes styv och stel dära LögdBoa där den låg på golvet innanför dörren som jag minns det. Väl hemma lades långan i lutvatten i kylrummet som finns i lagårdsbyggnaden. Den låg i luten ett antal dagar, därefter i vatten för att lakas ur. Vatten skulle bytas två gånger per dag. Risken är att fiskköttet försvinner i tomma intet om luten inte vattnas ur i tid. Dagens färdiga lutfisk i plastförpackning upplever jag verkligen inte lika lustfylld.

Det skulle vara roligt att prova på proceduren någon gång, det får väl bli som pensionär kanske. Men var får man tag i torkad fisk från Norge?

Kanske har även andra bloggare åsikter om lutfisk, tidskriften Lutfisken, långa, lut

1970-talet här

I farstun på bottenvåningen är det utpräglat 70-tal liksom i köket. Tapet med linnetrådar. Den gör sig absolut på bild men jag är inte förtjust i den. Den kom till då barndom övergick i ungdom. Den ska bort tänker jag mig. Okej, jag vet att det är ett kulturlager som jag ratar för att ta fram något som idag inte finns kvar. Ett restaureringsideologiskt dilemma...

Vippströmbrytaren i form av en trappomkopplare är kvar sen 1950. Spårskruvar. Wow! Ni vet väl om att de inte finns att köpa som nyvara längre... åtminstone är det en del hinder att forcera först. Här på strömbrytaren passar det inte alls med stjärnskruvar.

Vitmålade smala dörrfoder av trä (inte plast) och fodren är gerade i hörnen vilket försvann vid den här tiden. Det tog för lång tid att få till i massproducerade hus och lägenheter men inte här inte, här byggde pappa. Men smalt och pjåkigt tycker jag allt att det är.

Dörren är från tiden och grönmålad. En slät dörr med luft inuti, inte de spegeldörrar som fanns 1913 och som vid ombyggnaden av bottenvåningen strax före 1950 försågs med masoniteskiva. Jorå, de finns kvar på annan plats och meningen är att de framöver ska på plats. Åh så mycket roligare det vore att blogga resultatet av tankarna - men det lär dröja...

Kanske har även andra bloggare åsikter om 1970-tals inredning, vävtapet, strömbrytare 50-tal, spårskruv, gerade dörrfoder

Andra advent

Det här än fiffighet som någon åstadkommit, lite stämningsfull digitalitet. Jag önskar er en lugn och fridfull advent ni därute bakom datorerna! Traditioner ger en stadga åt livet tycker jag, någon slags ryggrad...

Blunddockan

Nu vill jag presentera min andra docka, blunddockan Anna. Hon skrevs efter per postorder och jag minns att vi, mamma och jag, for till grannbyn för att hämta ut postpaketet. Jag satt i barnstolen med ekerskydd av masonite, som var fastsatt på pakethållaren på den svarta 28-tums cykeln. Tant Greta Edström var föreståndare på Posten, en knubbig och godmodig tant som jag knappt såg eftersom disken var förskräckligt hög. 

Om jag inte missminner mig var det karosseripanel som klädde diskfronen. Väldigt modernt på 50-talet. Rummet var väldigt litet men säkerligen väl uttänkt eftersom hela byggnaden var ny och inrymde lanthandeln LögdBoa och postlokalen med separata ingångar. Posten drogs in på 1980-talet och lantbrevbäring infördes, affären gick i konkurs för ett par år sedan. Nå, vi hämtade ut paketet.

På vägen hem körde vi omkull på Riks13 för där fanns en hal isfläck och vi blev nog båda lite förskräckta.

Anna hade hår i motsats till min älskade tygdocka Kicki-Maja. En gång lekte jag frisörska och klippte helt sonika Annas hår. Jag har själv en virvel framtill på högra sidan. Den klippte jag även bort på mej själv och fick stubbat hår just där en tid framöver, på Anna växte håret aldrig nå´nsin ut.

Lite skavanker och missfärgningar har Annas dockansikte fått under årens lopp. Patina på samma sätt som rynkor och fåror!

Anna är alltså en köpedocka, något annat än Kicki-Maja, min allra första och mest älskade docka som mamma sytt.

Dockkläder sydde hon dock till Anna. Välsydda saker, hon hade ju utbildat sig till sömmerska som ung. Röda hängselbyxor med vita tryckknappar på axlarna och en ärmlös klänning i blått med röda gansband är vad som finns kvar.

Anna har även ett plåster på ena handen. Om det är en skada i plastkroppen på riktigt eller en fiktiv, minns jag inte. Jag har alltid varit plåsterfreak så det kan mycket väl vara en lek att hon skadat sig. Jag gillar verkligen plåster! Än idag! Really!

Och på den sista bilden kombineras de två kläderplaggen till en outfit som kanske skulle gå hem idag!
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om leksak, blunddocka, docka, postorder

Tågförsening

Jaaa, hörni, hur var det nu med Botniabanans färdigställande. Var det verkligen de så utbuade umeornitologerna som orsakade försening av färdigställandet? Ornitologerna fick oförtjänt klä skott för mycket. Det gäller att se klart och ha hela sammanhanget klart för sig innan man yttrar sig tvärsäkert!!! Och det gäller inte bara serietecknare, govänner!

Ur Västerbottens Kuriren 9/9 2006: "Gott folk, snart kan ni på vänster sida se en tröstlös västerbottnisk surmyr och på höger sida en tjurig jävel."
.
..
Kanske har även andra bloggare åsikter om Botniabanan, försening, ornitologer, VOF, västerbottensornitologer, MKB, Banverket, oförstånd, allmänhet, kontrollera fakta, sovra information, inte tro allt som sägs i medierna

Grundig radio

Gamle kompisen Lars kom förbi i somras på genomresa, helt utan påannonsering. Trevligt. Vi pratade på. Var är radion som jag bytte rör i på början av 90-talet åt dina föräldrar? sa han efter ett tag. Det måste vara den som står i ett av uthusen. Jag hämtar den, sa jag. Kånkade in radion, stoppade i elkontakten, Lars lade sin hand på den, tryckte på några knappar, skruvade på några andra.

 Den går hur bra som helst. Nu får den stanna inne.

Jag minns fascinationen över alla världsstäder vars namn gick att läsa och ratta in. Överhuvudtaget var det spännande med alla knappar och rattar då man satt här framför och detaljstuderade och prövade sig fram. Stora världen fanns därinne! Framför den här radion hörde jag Kavalkad med  Carl-Eiwar för första gången.

Tyget till fronten på radioapparaterna från den här tiden var ofta formgivna av välkända textilkonstnärer. Det blev jag en gång varse om på Nordenfjeldske Kunstindustrimuseet i Trondheim, där jag bekantade mig med textilkonstnären Hannah Ryggen (1894-1970) på en väninnas inrådan.

Vem som designat den här textilen på min Grundig radio vet jag dock inte.

Byrån från 60-talet har fått uppsnofsning med Antiquax, mässingsdetajerna har putsats med Häxans polermedel. Det ska blänka till jul...

Nu har den gamla trotjänaren Grundig också behandlats med Aniquax som ska vara det bästa för trämöbler.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Grundig radio, analog, Antiqvax, mässing, trotjänare