Kulturbärare

Min insats med att få ett stort stycke torkat kalvkött på julbordet fortsätter. Efter att ha legat i saltlake i fyra dagar tog jag upp köttstycket ur lagen för att sedan sätta in det i ugnen på svag värme. Först hade jag 100 grader celsius, efter fem timmar sänkte jag till 50 grader. Totalt har kalvköttet befunnit sig i ugnen i åtta timmar. Köttermometer har jag inte använt så det är lite på känsla jag går - och det kan bli fel. Klockan 22 stängde jag av den och lät det kallna där tills imorse då jag tog ut det.

Nu ligger det i aluminiumfolie i kallfarstun.
Jag känner mej som en levande kulturbärare förstår ni... Smaker måste väl också räknas till immateriella världsarv, eller hur? Känner ingen med den här specifika maten på julbordet idag. För det är ingen stek, den ska inte kokas. Det är torkat kött av kalv. Tillagningen är kanske mest lik tjälknöl av vilt men är äldre än så, eftersom det tidigare inte fanns frys. Att torka var ett sätt att konservera köttet, få längre hållbarhet. Och tänk då elektriska ugnar inte fanns utan vedeldade användes. Hur i all världen fick man låg temperatur då under så lång tid?  Kvinnors kunskap förr i världen ska man på intet sätt förakta. Den var enorm inom sin sfär.

Hur jag ska göra sen kommer jag att berätta snart. För till julafton ska det ha en hedersplats på julbordet tänkte jag.

DETTA  gjorde jag med kalvinnanlåret i förra veckan.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om traditionsrik julmat, torkat kalvkött, konservering, naturahushållning