Har du frid med Gud?

Nyss läste jag ett fint och läsvärt blogginlägg som jag vidarebefordrar till er!
Det handlar om kulturhistoria och vad omtanke om den och framtiden kan innebära i Värmland. Både för minnesmärken och frikyrkor.
HAR DU FRID MED GUD? är rubriken på inlägget om vikten av att förflytta en sten med inskription.

*

När jag 2021 fick veta att EFS missionshus skulle dekonsekreras (avkristnas) och säljas lånade jag nyckeln till bönhuset innan container beställdes att slänga "skräp" i. Jag plåtade dryga 300 bilder inuti byggnaden för att åtminstone ha något bevarat från den tid som var, allt ifrån helhet till detaljer. Andra stod snarare frågande över vad som var kulturhistoriskt intressant med denna byggnad från 1930-talet.

Till den här frikyrkan gick mest jordbrukande familjer.

Missionshuset byggt på 1930-talet och renoverat på 1970-talet (utvändigt bytta fönster, dörrar och takmaterial) står med skolan byggd på 50.talet i bakgrunden.

Altartavla av "K. Gustaf Strandberg. cop. 1946".

Möte med klassicistisk arkitektur - en pilaster med tre förgyllda kannelyrer, ett förgyllt joniskt kapitäl med voluter. Några benämningar på de där ornamenten hade nog ingen, det var endast praktfullt i allas ögon, åtminstone i mina barnaögon.

I detta rum hade vi skolavslutningar i juni, missionsauktioner höst och vår med produkter som tillverkats i bygden och i förstugan samlades till söndagsskola med flanellogram och en svart pojke på knä som insamlingsbössa. Varje peng fick honom att nickande tacka. Symöten ska inte förglömmas.

Kommunen var det som köpte fastigheten. De rev den tidigare skolan, en stor träbyggnad. Missionshuset ligger mellan 50-tslskolan och den rivna folkskolan. Länge efter rivningen låg papper, betyg, böcker mm och skräpade på tomten.

Har ni läst "Husen vid himlastigen" av Västerbottens store dokumentärfotograf Sune Jonsson? Den gavs ut 1998 och behandlar Västerbottniska byabönhus.

Rumslighet

 

Under detta tak sitter jag och äter frukost i Mälardalen varje solig dag. Äppelträdet som bildar tak och ger skugga planterades för ungefär 100 år sedan av de människor som bodde här då, ett familjeträd som var så vanligt förr i tiden och som har inympats med tre olika äppelsorter.

Kronan bildar ett rum som ger vandrande skugga. Rummet är tydligt och stammen med grov bark är pelaren som bär upp taket.

Rumsbildning, rumslighet, gårdsrum, olika rum utomhus är sådana där uttryck som arkitekter svänger sig med och som inte alltid förstås av alla. Ett rum måste inte ha fyra täta väggar och ett (sadel)tak. Ett rum kan lika gärna vara en glänta i skogen.

Volym, kavitet, form och anpassning till platsen (genius loci), landskapet, gårdsstrukturen, stadskvarteret är kvalitéer som en arkitekt ska ta hänsyn till för att en byggnad, en platsbildning ska bli estetiskt tilltalande, hållbar och och ändamålsenlig. Och eventuellt smälta in i en lokal tradition som inte behöver betyda fyra väggar med sadeltak.

Om man är inne i tänket finns otroligt många fina, vackra, intressanta besöksmål bara i vårt land. Hus är kul. Men det är även lätt att bli ledsen när man beskådar mycket av det som är hemmasnickrat.

Om att bygga hus

Bygga hus med var mans råd
kommer aldrig tak därpå.

Devis i Carl Gustaf Wrangels slott Skokloster  som började byggas 1654. När Wrangel dog 1676 var slottet inte helt färdigbyggt. Tak fanns det dock därpå. Visdomsordet gäller även mindre byggnader.

Skoklosters slott från ovan. Foto Carl-Olof Zimmerman/SHM

 Här finns byggnadshistorien beskriven.

Saknad

Idag begravs min allra bäste vän A. Det är sorgligt.

*

När man inte längre orkar skriva, måste man minnas.
När man inte längre orkar fotografera,
måste man se med själens ögon.
När man inte längre orkar läsa,
måste man vara fylld av berättelser.
När man inte längre orkar tala,
måste man klinga.

När man inte orkar gå, måste man flyga.
Och när den tiden är inne,
måste man avstå från sitt minne,
sin själs ögon, sluta klinga
hålla tyst och slå ihop vingarna.

Men hur det än går, fortsätter berättelsen, fortsätter.

Eeva Kilpi

 

Verksamhet pågår

 

Så trevligt det är att mitt ute på vischan finna en verksamhet som fortfarande är igång. Jag har åkt förbi här förr och då noterat att mitt ute på landsbygden med glest hållna bostadshus ligger en liten tillverkningsindustri lite udda placerad. Hur mycket som produceras här idag är för mej okänt, kanske är det endast av andras tillverkning an säljer. Byggnaden är vacker och i funktion. Först nu blev det fotografera av.

Rejäl 50-tals arkitektur i tegel och puts med originalfönster kvar OCH fortfarande finns NEONSKYLTEN med fribokstäver kvar.  Roligt att se att sådant här finns. I ångermanländska byn Täfteå.

Restaureringskonst

Vårt äldre byggnadsbestånd står inför omställningar. Kungl. Konsthögskolan i Stockholm erbjuder vidareutbildningskurser på avancerad nivå i Restaureringskonst år 2023 :

RESTAURERINGSKONST

 

EKLEKTICISM VID SEKELSKIFTET 1900

Arkitekturen och den byggda miljön utgör en del av ett fysiskt arv som tidigare generationer lämnat efter sig. Restaureringskonst innebär att utifrån en arkitektonisk och konstnärlig praktik synliggöra, beskriva och utveckla kulturarvet så att detta kan bestå och stärkas över tid. I kursen fördjupar vi oss i hur och på vilka sätt kulturhistoriska värden kan lyftas in i framtiden och hur vårt byggnadsarv kan bidra till att möjliggöra ett långsiktigt hållbart samhällsbygge. Genom att kritiskt granska olika bevarandefrågor utvecklar vi tillsammans restaureringskonstens kunskapsfält och stärker disciplinens relevans. Under läsåret studerar vi eklekticism vid förra sekelskiftet och undersöker vilka utmaningar detta relativt stora byggnadsbestånd står inför idag.

 

OMBYGGNADSKULTUR

 

ARKITEKTUR I OMPRÖVNINGENS TID

Årets fokus för Ombyggnadskultur är postmodernismen. Byggnadsbeståndet från denna tidsperiod är mycket omfattande och står idag inför stora utmaningar. Det korta avståndet i tid gör det svårt att värdera de kvaliteter som finns inneboende i dessa miljöer. Kursen Ombyggnadskultur sätter fokus på postmodernismens byggnadsbestånd för att pröva och skapa förståelse för tidsepoken och dess utvecklingspotential inför framtiden.

 

RESTAURERINGSKONST 

 

FÖRDJUPNINGSKURS

Du som tidigare har läst restaureringskonst får nu möjligheten att bidra med din kunskap och fördjupa den i en studie av restaureringsfältets metodik. I kursen ställer vi oss frågan och diskuterar: Får behovet av omställning till ett mer hållbart samhällsbyggande konsekvenser för restaureringskonsten eller kan restaureringskonstens metoder rent av vara en katalysator för nya synsätt i samhällsdiskussionen?

Som arkitekt blir man aldrig färdig med sin kunskap. Postmodernismen var i sin höjdpunkt det decennium jag tog examen. Att förstå den riktningens både stil och teori helt och fullt under samtiden var inte helt lätt trots tidskrifter, diskussioner, studieresor och utövad arkitektpraktik på ett väletablerat arkitektkontor.

Visst vore det intressant att gå kursen i Ombyggnadskultur just därför. Med den smala tidskriften Magasin Tessin - Tidskrift för arkitektur, estetik och miljökritik, som jag prenumererade på, som bredvidläsning. Något som jag menar var av godo med postmodernismen var att antikens byggnadselement  blev högaktuella igen. Ytlighet och defragmentering av tillvaron innebar dock att det var svårt att finna kärnan i postmodernismen, den saknades.

En sväng om Norge

 

 Tog en sväng för att bese Nidarosdomen med sin mäktiga västfasad än en gång.

Och kopparstaden Røros som hade ett smältverk från 1644 till 1977. Jag var där första gången då smältverket var igång och tyckte mycket om den gamla staden med sina små trähus. Nu har turismen tagit över och stämningen är inte alls lika genuin. Att bli världsarv innebär inte enbart en positiv utveckling/förändrting.

Det mesta av de skiftande norska landskapsvyerna är fantastiska. Man får aldrig nog!

”Biologisk mångfald glöms bort när vi pratar om träbyggande och klimat”

Läser en debattartikel i branschtidskriften Arkitekten 3 - 2022. Både som arkitekt och skogsägare delar jag tankarna med artikelförfattarna och därför tar med den på bloggen.

*

Hur kan det vara hållbart att bygga av trä om inte skogsbruket är ekologiskt hållbart? Vi tenderar att mest prata klimat kring skogen. Biologisk mångfald hamnar i skymundan. Men vi måste faktiskt hålla två tankar, eller kriser, i huvudet samtidigt här, skriver företrädare för ACAN Sverige (Architects Climate Action Network)

I reportaget om träbyggande (Arkitekten nr 1.2022) saknar vi en fundamental aspekt som vi vill belysa. Det står i princip ingenting om biologisk mångfald. Man tar heller inte upp frågan om hur ett hållbart skogsbruk skulle kunna bedrivas eller behovet av att skydda de sista resterna av äldre skogar med höga biologiska värden i Sverige.

Vi har alltså minst två (fast egentligen är det ju fler) kriser att hantera, klimatförändringarna och utarmningen av biologisk mångfald. När det gäller skogen argumenterar skogsnäringen, att skogsbruket ska rädda oss undan klimathotet. Men hur står det till med biologiska mångfalden i våra skogar? Den befinner sig ju också i kris. Och med tanke på hur stor del av ytan i vårt land detta handlar om, borde vi vara djupt oroade. Det skogsbruk som bedrivits i storindustriell skala med kalhyggen har visserligen levererat råvaror men det har också en stor baksida som inte uppmärksammats tillräckligt – förlusten av biologisk mångfald.

Från naturskog till virkesåker. Artikelförfattarna poängterar att det mesta av skogsmarken 

i Sverige består av träd som är yngre än 80 år och till allra största delen är skapad av 

människan genom kalhygge och plantering eller sådd. Endast 12,8 procent av skogsmarke

består av skog som är äldre än 120 år (källa SLU Riksskogstaxeringen Skogsdata 2019). 

“En skog är ett levande ekosystem med en rik biologisk mångfald och naturliga processer 

som pågår medan planterade träd i monokulturer är en virkesåker skapad av människan 

enkom för att leverera råvara till industrin”, skriver artikelförfattarna.

Vår nuvarande modell för skogsbruk har lett till utarmning av biologisk mångfald. Kalhyggen med koldioxidläckage, monokulturer i form av gran- och tallplantager, markberedning och markskador som leder till att koldioxid och kvicksilver läcker ut i ekosystemet och sist men inte minst utarmning av skogens mångfald av arter som till exempel mykorrhizasvampar i marken, fåglar i skogen, lavar på död ved och så vidare.

Hur ser då ett skogsbruk ut som kan ta oss ur krisen? Det debatteras det alldeles för lite om menar vi. Kan man tänka sig andra sätt att bruka skogen? Det finns, tro det eller ej, alternativ, bra exempel från exempelvis Tyskland. Att Sverige inte levererar i frågan stämmer dåligt överens med vår självbild som det hållbaraste landet, vilket är ett problem även i andra sammanhang. Vi tror att vi redan är bäst i klassen. Skogsbruket har ju på vissa sätt fungerat, i alla fall för att leverera billig pappersmassa åt industrin. Men nu har vi börjat ana att skogen inte bara är ett ställe där vi hämtar trä. Vi börjar kollektivt få insikt om det ovärderliga, som står på spel för oss alla i denna fråga. Då kan det inte vara ett alternativ att fortsätta som förut.

Här kan vi bidra genom att stödja de företag i Sverige som kämpar för en omställning av skogsbruket. På så sätt skulle byggbranschen kunna driva efterfrågan på ekologiskt hållbart producerad träråvara. Här finns till exempel en aktör som köper och säljer virke från skogsägare vilka förbinder sig att följa en standard företaget har tagit fram som kallas naturnära skogsbruk, en affärsmodell som även har flera fördelar för skogsägaren.

Varför väljer då ett företag att ta fram en egen standard i stället för att använda FSC eller PEFC? Därför att både PEFC och FSC är miljömärkningar som inte gör jobbet. FSC och PEFC är under stark kritik i Sverige av miljörörelsen eftersom det inte får några följder att bryta mot reglerna. Både Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen har lämnat FSC. I stället har dessa certifieringar blivit ett grönt alibi för att fortsätta använda dem med motiveringen att ”de är de enda märkningarna som finns”.

Hur mycket kan vi sen bygga av trä från ett hållbart skogsbruk? Förmodligen mer än vad vi gör nu eftersom den största delen, cirka 80 procent (vedvolym) av träden vi hugger ner i Sverige blir till kortlivade produkter, toapapper, biobränslen och förpackningar, som inom kort blir CO₂ i atmosfären. Naturligtvis är det bättre att använda så mycket som möjligt av råvaran till långlivade produkter och trä är ju ett fantastiskt byggmaterial. Men papper och förpackningar behövs också i våra globala system och sålunda är vi tillbaka till grundfrågan om resursförbrukning och konsumtion.

Vi behöver hushålla med resurserna nu, det borde vara uppenbart för alla. Då behöver vi använda och återbruka det som redan finns, både fastigheter och träråvara. Att avverka måste vara det sista alternativet. Trä är inte ett magiskt material som gör att vi kan fortsätta precis som förut. Det räcker inte att byta material eller metod, vi måste bygga mindre, inte mer. Ja, det kommer att påverka oss på en mängd olika sätt, men det är väl ändå bättre än att blunda och hoppas på att tekniken löser allt?

Slutligen och mest akut av allt: Vi måste vi skydda de spridda rester av äldre skog vi har kvar i landet. Här behövs en nödbroms för att försöka rädda den biologiska mångfalden i Sverige, vår naturs immunförsvar. Vi förfasar oss över vad som händer i Amazonas men har missat vad som pågår i våra egna skogar. Just nu avverkas de sista äldre naturskogarna som inte är skyddade som naturreservat eller nationalpark och blir bland annat byggmaterial och toapapper. Den formellt skyddade produktiva skogsmarken i Sverige utgör endast 5,7 procent. Internationella åtaganden om skydd av ekosystem talar om 30 procent av land- och havsarealen i ekologiskt representativa naturtyper som är av stor vikt för biologisk mångfald. Sverige har med andra ord långt kvar till att stå upp för vårt gemensamma naturarv – skogen och dess ekosystem.

Frågor som skogens tillväxt och hur mycket man kan avverka, koldioxidlagring och biobränslen lämnar vi därhän denna gång. Vi anser som sagt att de tenderar att skymma frågan biologisk mångfald. Även om allt hänger ihop. Och det är ju det som är poängen här.

Anna Holst, Anna-Karin Nilsson, Anna Mistry Bergbom, Hanna Persson, 

Henrik Lindholm & Tove Sjöberg

 

Artikeln kan även läsas här:  https://arkitekten.se/debatt/debatt-biologisk-mangfald-gloms-bort-nar-vi-pratar-om-trabyggande-och-klimat/

"Trä är inte ett magiskt material som gör att vi kan fortsätta precis som förut."

Triglyfer och metoper

 

Här har jag skissat hur triglyfer och metoper förändrats under den grekiska antiken. För många troligen ett värdelöst vetande men inte för mig. Att ha möjlighet att fördjupa sig i byggnadskonsten, få den förklarad, fördjupar även självinsikten. Jag lär faktiskt känna och förstå mig själv, vilket är ett inbyggt behov hos mig. Dessutom lär jag mig förstå delar av mänskligheten som gått före, varit föregångare.

I Apollotemplet i Delfi finns inskriptionen "Känn dig själv". Filosofen Sokrates menade att det rådet var menat till alla att de skulle analysera sina egna begränsningar och kompetenser, sin egen situation, vara vetgirig.

Känn dig själv!

Michelangelo karvar i stenen!

 

 En snabb skiss för minnet av Palazzo dei Conservatori.

Renässansarkitektur när den står högt. Michelangelo Buonaroti karvar och gröper ur när han skapar arkitektur. Pilastrarna av kolossalordning rår över två våningar och bär upp entablementet. Innanför kolossalpilastrarna står kolonner i en våning. Bottenvåningens kolonner står i urgröpningar i det bakomliggande vägglivet. Konservatorspalatset på Capitolium i Rom.skapades av Michelangelo och fullföljdes efter dennes död 1564 av Giacomo della Porta.

Kapitolieplatsen. Senatorspalatset i fonden, Kapitolinska museet t.v, Konservatorspalatset t. h.

Veduta del romano Campidoglio. Etsning av Giovanni Battista Piransi (1720 - 1778).

Det hela är ett mycket spännande och tilltalande möte mellan seklerna.
* Kyrkan Santa Maria in Aracoeli uppfördes under 600-talet.
* Redan under antiken fanns Tabularium, stadens arkivbyggnad, som under renässansen byggdes om och till för att bli senatorspalatset, staden Roms administrationsbyggnad (i fonden med torn). Där bakom finns utgrävningarna av Forum Romanum.
Kapitolieplatsen med sina tre byggnader och La Cordonata, trappan dit upp, kom till under 1500-talet utifrån Michelangelos skisser.
* Det väldigt stora bländvita Victor Emanuel-monumentet stod klart 1911 och finns så klart inte med på Piranesis etsning men står idag till vänster om kyrkan.

 

Platsen är hur intressant som helst med alla sina lager. I Rom finns alltid något nytt att upptäcka.

Renässansarkitekur

En skiss för minnet.

Donato Bramante (1444-1514) påbörjade Cortile del Belvedere vid Vatikanpalatset i Rom år 1505. Knappt fem sekel senare satt jag där och skissade för att undersöka och förstå Bramantes rytmiska travé, ett begrepp inom renässansarkitekturen. Det här konceptet eller sammansättningen av arkitekturdetaljer fick genomslag i formgivningen av innergårdar (cortiler) och torg under kommande sekler i Europa. Utöver detta skilde Bramante bärande och buret genom materialdifferentiering, något som under renässansen blev ett nytt sätt att förhålla sig till byggmaterial. Travertin + kalkputs + tegel använde Bramante synligt på en och samma byggnad.

Klassisk arkitektur

Det här är något som intresserar mig mycket - klassisk grekisk arkitektur in i detalj. Har du namn på saker och ting är det lättare att minnas och förstå dem. Det gäller klassiska arkitekturornament lika väl som geografiska små och nästan bortglömda platser i landskapet eller för den delen allmogeredskap för höbärgning. (Det klingar illa i öronen när en höräfsa - av trä - kallas kratta.

Dorisk ordning

 

De här två sidorna finns i en liten anteckningsbok som följt med då antikens byggnadskonst skulle beses på plats. Den lilla anteckningsboken var så mycket enklare att ta med än en stor och tung volym om antiken byggnadsteknik och arkitektur. Detta är mitt "smala" intresse. Andra med samma intresse brukar vara arkeologer med inriktning på antikens kultur och samhällsliv.

Attisk-jonisk ordning

En gång i tiden ingick det i allmänbildningen i vissa samhällsklasser att kunna skilja de fem kolonnordningarna åt - främst dorisk, jonisk och korintisk ordning. Det är kapitälen som gör att man lätt kan skilja dem åt. Korintisk ordning har bladverk av akantus i kapitälen och den finns inte medtagen här ovanför. Kompositaordning samt toskansk ordning säger vi är överkurs.

*

Vad kan det vara som ingår i dagens bildning? Något som vi alla, i samtliga socioekonomiska grupper, känner till tillsammans och som alla åldersgrupper kan referera till?

Vet vi alla vad demokrati innebär?

Inspirerande

Hur kan en textil formgivet av 10-gruppens Inez Svensson knyta ihop Stourhead i England och Baalbek i Libanon?

Första gången jag besökte Stourhead, Wiltshire, England, blev jag betagen. Tillsammans med en kompis hade jag besökt arkitektoniska sevärdheter i London därefter flög hon hem till Svedala men jag stannade eftersom jag ville se mer av England. Nu gick jag omkring ensam i den engelska landskapsparken och njöt för fulla muggar. I resedagboken skrev jag ner mina intryck. Två år senare skulle jag återvända till Stourhead i en grupp restaureringsarkitekter och antikvarier.

Parken i Stourhead formgavs av Henry Hoare II (1705-1785) och anlades mellan 1741 och 1780 runt en konstgjord sjö. Parken som skapades enligt den engelska stilen, bygger på att upplevas som naturlig, en landskapspark med follies, överraskningsmoment i form av kopior på antikens byggnader osv. Helt i motsats till det strikta, symmetriska franska trädgårdsidealet som varit förhärskande sedan 1600-talet. Mellan det böljande landskapet och parken löper ett haha-ditch som innebär att omgivningarna ser ut att komma rakt in i parken eller att parken fortsätter ut i det idylliska landskapet med betande får. Detta låg i tiden - tänk bara på Jean-Jacques Rousseaus valspråk "Tillbaka till naturen".

Fredrik Magnus Piper lät sig inspireras i Stourhead år 1779. Ur detta skapades t ex Hagaparken och Drottningholms engelska park i Stockholm.

Apollotemplet uppfördes 1765 efter ritningar av Henry Flitcroft. Från dess läge på en kulle har man en vacker vy över sjön.

 

 Jag läste i  The Stourhead Landscape av Kenneth Woodbridge om rundtemplet: 

It is a version of a round temple illustrated in Robert Wood´s Ruins of Baalbec, of which Henry Hoare bought a copy in 1757. But more probably Flitcroft was inspired by Sir William Chamber´s Temple of the Sun at Kew (1761), a nearer rendering of the Balbec temple.

T v: Kände behov av att ta en bild, en "selfie", med självutlösare (minns ni den tiden?) vid rundtemplet. Arrangerade upp Nikonkameran och resultatet syns till vänster. Jag har en klänning jag sytt av ett tyg formgett av Inez Svensson, medlem av 10-gruppen. Där och då vid denna tempelkopia bestämde jag mig för att någon gång resa till Baalbek och besöka resterna av rundtemplet där. I samma klänning.

T h: Några år senare, ganska många faktiskt, kom jag till Baalbek och rundtemplet. Målet var nått. Blev fotograferad av en medresenär. Känns klänningen igen?

Baalbek  är en stad och en arkeologisk plats i östra Libanon på 1 150 m ö.h. Baalbek ligger cirka 70 km nordost om  Beirut, i Bekaadalen. Där finns fler storslagna romerska tempelrester där än detta rundtempel som upptogs på Unescos världsarvslista 1984. På den här kulturresan var Baalbek ett av tio världsarv som besöktes.

Arkitektur och textilformgivning inspirerar!

En bildningsresa

När jag under kvällstid läste konstvetenskap vid Sthlms Universitet på andra året vid sidan om heltidsarbete på arkitektkontor, började jag och en arkitektkompis, som även hon läste konstvetenskap, att prata lite smått om att göra en Europaresa med tåg kommande sommarsemester. Syftet var att få egna intryck av katedraler, museer och slott i Frankrike och Spanien. Rumsupplevelser går inte att få genom bilder i böcker. Under ett år planerade vi resan, noterade i anteckningsböcker de samlade uppgifter om byggnader och platser vi ville besöka, kollade tågsträckor. Till sist bestämde vi oss - vi ger oss iväg i juli. Inga hotell bokades i förväg.

Försedda med kameror och diafilm, antecknings- och skissböcker, blyerts- och tuschpennor, små lätta färgpennor, resecheckar och sommarkläder lämnade vi Sthlm C med ryggsäckar den 30 juni för att vara på resande fot i en månad.

 

Försättsbladet i skissboken

Allt det här kom jag att minnas när jag letade en bild på Carlomagno´s palatskapell i Aachen - första stoppet efter tågbyte i Köpenhamn och Hamburg. Resedagbok och teckningar är minnen i förvar.

Att resa utan charter ger väldigt mycket av lärdomar och upplevelser, man letar sig fram, man möter människor på ett naturligt sätt, man kommer lättare in i andra kulturer. Bildning kommer på köpet om man är öppensinnad.

1600-tals slottet Vaux-le-Vicomte med Le Nôtres parkanläggning var stort (en föregångare till Versailles som jag besökt tidigare), den vackra ovala salongen med släta moderna speglar upplevde jag som felrestaurerade men enligt fransk doktrin. Saltbruket Arc-et-Senans i Salines var stort, intressant, märkligt, ett idealsamhälle uppfört på 1700-talet och ritat och planlagt av arkitekten Claude-Nicolas Ledoux. Att få uppleva Alhambra och Generalife i månsken utan störande gatlyktor var något jag inte hade förväntat mig var möjligt. Sandstensstaden Salamanca var den vackraste av städer - med Casa de las Conchas, Plaza Mayor och med storkar häckande på tak i centrum. Grottmålningarna i Altamira hann vi inte med.

Böcker jag köpte under resan skickades hem via post eftersom böcker väger "bly", annat åkte ner i ryggsäcken för egen hemtransport - ett stort keramikfat höll fantastiskt nog hela vägen och en dolk smidd i Toledo levererades till min vapensamlande far. 

Som alla vet kan bildningsresor lika gärna vara av inre typ, böcker är då en tillgång, ja ett måste.

Hans Nådes tid

Nyss läste jag ut Hans Nådes tid av Eyvind Johnson från 1960. Det var en stark läsupplevelse.

Som alltid när jag läser historiska romaner är det bra att ha något att binda upp händelserna i. Den här gången var det minnet av Karl den stores palatskapell i Aachen  som jag besökte under en bildningsresa i Europa. Då tog jag bilden ovan. Interiört i det ståtliga oktogonala kapellrummet blev det inga fotografier tagna, men väl skisser.

Den här bilden är hämtad från https://www.wikiwand.com/sv/Karolingisk_arkitektur

 

Karl den store var det frankiska rikets regent 768–814. Den karolingiska arkitekturens mästerverk uppfördes under ett antal år runt år 800 och har en oktogonal plan med en kupol över centralrummet. Guldmosaiker glimmar i det dova dagsljuset som släpps in genom de åtta rundbågiga fönstren högst upp i centralrummet. Detta var den första kupol som slogs norr om Alperna och idén till utformningen av palatskapellet kommer från den bysantinska kyrkan San Vitale i Ravenna som uppfördes 526–527. I Aachen var Odo från Metz byggmästare. Carolus Magnus begravdes här i sitt palatskapell år 814.

Karl den store lade under sig stora delar av det som sen blev Västeuropa och strävade efter att kristna de olika folken som langobarder, franker och sachsare. Karl den stores rike blev många familjers och hela folks undergång. Inte minst de långskäggiga langobardernas som själva ansåg sig härstamma från Skandinavien. Langobarderna underkuvades år 774 och romanen tar sin början året efter. Vår egen vikingatid räknar man med började omkring 750. Langobarden Johannes Lupigis, som är romanens huvudperson, kommer att bli Karl den stores hemligskrivare.

Romanen fick Nordiska rådets litteraturpris 1962  och i motiveringen kan man läsa "Det är en avgrund mellan den leende skrivarens resignerade förbindlighet och hans inre, där skriken från de besegrade och fängslade inte låter sig tystas."

Hans Nådes tid är ett historiskt epos som debatterar friheten och våldets problem, och om hur människan förmår att härda ut. Hur förhåller man sig till en erövrare som förtrycker? Hur hanterar medborgarna övermakten? Hur överlever man i ett totalitärt samhälle? Det är frågor att fundera över i vår egen samtid, ett krig i Europa pågår för närvarande. 

För mig vävs pampig karolingisk arkitektur, historiska skeenden och samtiden ihop i Eyvind Johnsons roman från 1960.

"Eyvind Johnson är en av den svenska nittonhundratalslitteraturens stora berättare, hemma i många tider men med den enskilda människans öde för ögonen. Hans rika och mångsidiga författarskap "tjänar det stora syftet att visa hur människorna i alla tider uthärdat och överlevat - hur historiens välvande gång är nyckfull och meningslös som molnen - men hur människan ändå finner en mening i den vrån där hon hamnat, den strävan hon finner helig, den kärlek som står henne till buds." 

Erik Hjalmar Linder

Funkislådor

Snart nog efter Stockholmsutställningen byggdes många sockerbitshus i Rundvik, byarna omkring och i municipalsamhället. Just sockerbitar eller lådor var byggnader med kvadratisk plan och tälttak.

Två av dem ser ni här på utsnittet av ett vykort från Rundvik. Inget av alla dessa funkishus i bygden finns kvar oförändrade, flera är rivna. Förutom den typiskt funktionalistiska lådan byggdes ännu fler hus i traditionell stil med sadeltak och med ribbor spikade på fasadens träfiberskivor.

Detta är ett av alla dessa hus med ljusa, släta masonitefasader och flackt tak, som är rivna. Det var på håret att jag hann dokumentera det. Detta och ytterligare minst ett fanns i byn Ava.

Masonite började tillverkas i Rundviksverken år 1929 sedan Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB), köpt licensrätten för masonitetillverkning i av William H. Mason i Amerika. Det var då den första boardfabriken i norra Europa. Det handlar alltså om varumärket Masonite, inte masonit som träfiberskivor över lag kom att kallads i folkmun. Träfiberskivor eller board som de också benämns, innehåller inte lim eller farliga kemikalier, och materialet fick sitt stora genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården. Där visades en fullfjädrad funktionalistisk arkitektur upp. Utställningens huvudarkitekt var Gunnar Asplund.

Här i bygden har funnits några mycket fina bostadshus med masoniteklädda fasader, släta som om de vore putsade ytor som var vanligt i södra och mellersta Sveriges funktionalistiska arkitektur. Hur många av de typiska funkishusen i masonite finns kvar här i kommunen tror ni? I original???

Levar hotell vid sekelskiftet

På jämna avstånd längs de större allfarvägarna skulle det enligt lag finnas gästgiverier.

(Fotografierna nedan är suddiga på grund av att de är avfotograferade.)

I byn Levar finns ett hotell/gästgiveri. Här är det fotograferat mot gården före 1905 - unionsflaggan är hissad. På andra sidan av detta hotell/gästgiveri löpte Kustlandsvägen alldeles inpå knuten.

 

Levar hotell - interiör.

Hotellpersonal

Matsalen

Interiör från resanderum

Carin Nordin, hotelldirektör (död 1918).

Här syns ett vykort med hotell Nordin (Levar hotell) någon gång vid sekelskiftet. Kustlandsvägens sträckning ändrades på 1990-talet, vägen är flyttad längre bort från byggnaden numera. Läs mer HÄR.