Natur- och kulturvårdande skötsel av skog

 SHF efterlyser bättre belysning av kulturvärden i skogen

"Sveriges Hembygdsförbund, SHF, välkomnar att Skogsstyrelsens strategi Natur- och kulturvårdande skötsel av skog tar ett helhetsgrepp som omfattar både natur- och kulturvärden i skogen. Vi anser dock att kulturmiljövärdena är otillräckligt och även ojämnt beskrivna. SHF menar att det kan finnas ett behov av regionala planer med prioriteringar av skötselåtgärder, som är anpassade efter de regionala landskapens särart. SHF menar också att förslaget att alla sumpskogar bör återställas ändras till att man istället pekar ut viktiga biologiska värden som kulturmiljöerna utgjort i de regionala handlingsplanerna."

Nyhetsbrev maj 2023

 

Detta är ingenting för hemmansägarna i min hemby. Markberedning måste till med dagens skogsskötsel, om kultur och naturvärden då försvinner kan väl inte vi hemmansägare råda över. Att se till att gamla kommunikationsleder blir kvar (om vi över huvud taget känner till var de finns via historiskt kartmaterial) behövs väl inte för framtiden. Hur många tror ni har letat upp och tittat på laga skiftskartan från 1865 som fortfarande är juridiskt gällande såvida ingen ny delförrättning gjorts? Själv har jag suttit i timmar i Folkrörelsearkivet i Umeå för att studera den i original.

Att låta kulturminnen i form av t ex torpgrunder (fast då måste man veta var de är belägna!!!) fortsätta att finnas kvar betyder väl inget för framtiden. Natur och kultur är väl inte alls betydelsefullt och identitetsskapande. Så tolkar jag besluten på senaste byastämman. 

Ordförande är sedan två år en kvinnlig förstagenerationsakademiker. Det är inte ovanligt att välutbildade kvinnor i större omfattning än män brukar inse vikten av bevarade natur- och kulturmiljöer. Men det gäller kanske bara i städerna!!! I byn finns några få förstagenerationens personer (läs kvinnor) med eftergymnasial utbildning 3 år eller längre. Här bor ingen med föräldrar som med högre utbildning. Över huvud taget saknas vilja, och kanske ovana och rädsla, att diskutera olika frågor. Man vill ju tycka som alla andra och inte räknas som bråkig för att man inte delar åsikt med alla andra. Det är en mycket patriarkal miljö trots en kvinnlig ordförande. Någon ändring finns inte i sikte.

Jag tänker på alla kvinnor som stridit för kvinnors rättigheter och hur vanärade de blir med byns förhållningssätt.

Här har någon velat informera om ett enkelt torp och de som bodde där. Obs - infotavlan finns i södra delen av landet.

I min hemby finns ingen hembygdsförening.

En enkel och självklar begäran

 För en samfällighetsförenings styrelse gäller:

Styrelsen ska se till att det hela tiden finns en aktuell förteckning över de fastigheter som är delägare i samfälligheten. Denna förteckning är basen för förslaget om uttaxering som ska lämnas på varje föreningsstämma. Medlemsförteckningen ska innehålla uppgifter om:

·         Fastighetsbeteckning

·         Fastighetens ägare med namn, adress, telefonnummer. Har fastigheten flera ägare, ska samtliga vara med i förteckningen. Och numera kanske e-postadress om styrelsen fått tillstånd av personer med e-post att använda denna vid kontakt.

·         Andelstal i samfälligheten

Detta självklara står att läsa i Samfälligheter av Björn Lundén. Det är hela styrelsens skyldighet att se till att det finns en aktuell medlemsförteckning,  alltså styrelsens gemensamma uppgift. 👍

Det har hänt en del när det gäller ägande - köp och sammanslagningar av hemman i byn sedan jag blev hemmansägare år 1999.

Därför begärde jag av styrelsen att en ny uppdaterad medlemsförteckning skulle delas ut till medlemmarna. Det som sedan delas ut på förra stämman var flera lappar med namn på samtliga medlemmar. That´s all!  När jag senare påpekar att fastighetsbeteckning och andelstal borde väl ändå finnas med i förteckningen får jag till svar av ordföranden att "Ulla sa att man inte får föra register över medlemmarna."

Vad menar du? säger jag och förstår genast att GDPR spökar. Eftersom det inte går att tala någon i styrelsen till rätta genom att förklara vad som gäller för i en samfällighetsförening, ställer jag en fråga via mejl till företaget som givit ut den bok som refereras till ovan.

Hej!

Jag har en fråga efter att ha köpt och läst Samfälligheter. Praktisk handbok om skatt, ekonomi och juridik.

Styrelsen i dels en bysamfällighet, dels en vägsamfällighet där jag är medlem vill inte lämna ut en medlemsförteckning med de uppgifter den ska innehålla. Vad den ska innehålla är väl beskrivet i boken Samfälligheter från Björn Lundén AB  - fastighetsbeteckning, fastighetsägarens/-nas namn o adress mm samt andelstal i samfälligheten.

Fastigheter i samfälligheterna har bytt ägare och fastigheter slagits samman genom lantmäteriförrättningar sedan föreningarna bildades genom lantmäteriförrättning 2007 resp 1984.

Styrelsen hänvisar till GDPR - att förteckningar över personer inte får sammanställas.

Samfälligheterna har inga hemsidor där uppgifter kan läggas ut. Uppgifterna kan möjligtvis finnas lagrade i en dator men inte på Internet eller i "molnet". Om medlemsförteckning överlämnas på en stämma behöver de heller inte sändas per mejl.

Vad gäller för samfälligheters medlemsförteckningar i förhållande till GDPR och till utlämnande av medlemsförteckning till medlemmarna? Är medlemsförteckning endast en angelägenhet för styrelsen?

Tacksam för svar då GDPR inte nämns i utgåvan från 2017 som jag har.

Vänliga hälsningar

S xxx

 

Svaret blir som följer:

Detta vidarebefordras till ordföranden som jag verkligen hoppas tar till sig de fakta som presenteras av någon annan än jag som hon inte lyssnar till.

Då styrelsen lyssnar mer på varandras okunskap än tar reda på vad som verkligen gäller genom att läsa sig till det eller fråga kompetenta personer utanför bykretsen blir det här i byn så lätt galet.  👎👎

Läsförmåga, läsförståelse, förmåga att dra slutsatser, källkritskt tänkande, vetskap om var kunskap och svar på frågor ska sökas måste finnas i en samfällighets styrelse. (Särskilt om någon i styrelsen, numera ordföranden, är så att säga välutbildad.)

(Att andelstalen inte får ändras förutan ny lantmäteriförrättning är en annan grundläggande kunskap som en samfällighets styrelse normalt måste känna till.)

I en annan bok om Samfälligheter står nedanstående att läsa om medlemsförteckningar.

Sekreteraren eller kassören ska föra en förteckning över de fastigheter
som har del i samfälligheten. Förteckningen skall förutom den officiella
fastighetsbeteckningen innehålla uppgift om med vilket andelstal
fastigheten äger del. Förteckningen skall också innehålla uppgift om vilka
som äger delägarfastigheterna samt deras adresser. Uppgifterna behövs när
man skall kalla till föreningsstämma eller om det blir fråga om omröstning
på en föreningsstämma. Förteckningen kan normalt läggas upp med ledning
av förrättningshandlingarna som upprättats när samfälligheten kom till.
Dessa uppgifter måste sedan uppdateras när förhållandena ändras.

Samfälligheter  av Tommy Österberg

Ovanstående bok delades ut till styrelsen då sff bildades genom lantmäteriförrättning 2007.

Upplysning behövs. 

Anna-Carin Åsbrink i Järvsö har tillverkat den här ljusstaken av återbruksmaterial.

Fårad mark

Den 9:e mars lyssnade jag till ett webbinarium anordnat av Sveriges Hembygdsförbund. Där berättade Niklas ­Cserhalmi berätta hur man kan tolka landskapet med hjälp av äldre kartor. Kristofer Jupiter, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, talade om hur man gör kartöverlägg.

Niklas ­Cserhalmi är författare till boken Fårad mark som jag använder sedan inköpet 2002. Webinariet spelades in och kan ses på Youtube:: http://youtu.be/vbG1C3Q5LSs

Boken beskriver bland annat hur man gör för att tolka tidigare generationers markanvändning, sådant där som intresserar mig. Passar på att nämna att där kan markberedning i samband med kalhyggen, av det som nu är skogsmark, vara helt förödande för förståelsen och tolkningen av ett landskap. Det gäller att förstå detta, och bry sig, inte bara lyssna till skogsbolagens i sammanhanget begränsade kunskaper som endast ser till sin egen ekonomi. Egen analys, insikt och undersökningar samt vetgirighet behövs om man bryr sig. Mod kan ibland också krävas.

Annars försvinner kulturhistorien alltför lätt på ett väldigt ociviliserat sätt.

En hemfäbod som finns i byns gemensamma ägo hade odling för både åker och vall, för människoföda (säd) och djurfoder (hö). För den vetgirige kan boken Fårad mark och webbinariet rekommenderas när det gäller hur man tolkar ett landskap.

Sommarladugårdarna

”Sommarfähus undantages i trenne serskildta ställen nemligen den ena utmed sandtaget å såkallade ”Löthen”, den andra utmed Holmgrens Enkas gård och den tredje vester om Hörnstens bohlstad, de twenne sistnemnde der platserne förr äro belägna.”

De här tre platserna bestämdes som bygemensamma vid laga skiftet här i byn. De var hagmark, inte odlingsbar mark.

 Denna sommarladugård stod på den nordligaste av de tre platserna.

Där fanns sommarladugårdar under den tid då korna varje dag släpptes ut på skogen och betade sommartid, efter att byns fäbod övergetts. Längs skogsbrynet löpte längs hela byn en fastbandhage, en trägärdesgård, som hindrade att kreaturen tog sig in på vall (lägdor) och åkermark där korn eller havre odlades. Jag minns vår egen sommarlagård men har inget rejält foto av den, endast en skymt. men jag minns den väldigt väl och kan rita upp planlösning och fasader ur minnet.

De tre platserna finns markerade på laga skifteskartan men en av platserna där flera sommarladugårdar stod, är friköpt. Det är fritt fram att ta bort resterna/ fragmenten av kulturhistorien, ta bort grundstenarna som fortfarande vid köpet för ett fåtal år sedan fanns kvar. Så kan det mycket väl bli när förståelsen för vår gemensamma kulturhistoria är så utarmad som här i denna by. Här försvinner allt peu om peu. Personligen funderar jag ibland över varför inte hemmansägarna är stolta över sina förfäders id och verk och varför det saknas insikt i vår gemensamma kulturhistoria. Att intresset att bevara är lågt står klart.

Här finns en enkel sommarladugård i Norrbotten beskriven.

*

Portalen "Hålla hus" beskriver sommarladugårdens  funktion. Konstruktionen stämmer inte med  vår sommarladugård som inte var timrad och inte hade gödsellucka:

"På sommaren gick djuren ute på bete. Betesmarkerna kunde vara i anslutning till gården, men de kunde också ligga en god bit bort. I anslutning till betesmarkerna satte man ofta upp en enkel sommarladugård, där korna togs in och mjölkades. Under betesperioden passade man också på att rengöra i den vanliga ladugården. Sommarladugården var vanligtvis en timrad, fyrknutad byggnad med ingång på ena gaveln och en gödsellucka på den andra. Golvet av trä låg direkt på marken och en enkel inredning i trä fanns för kobåsen. De sommarladugårdar som idag finns kvar är oftast i dåligt skick, skadade av markfukt och av de biologiska aktiviteter som frodas där kogödsel samlats. Det är därför värdefullt att rädda de som kan bevaras."

Vandringssägen

Förr var det vanligt att en mynningsladdare hängde på väggen i ett bond- eller torparkök, fullt lagligt. Jakt på småvilt hörde till självhushållet och gav mat och pälsverk till familjen eller för avsalu.

Det har berättats att Lydigen fick oannonserat besök av socknens länsman som kom för att indriva medel av mannen för någon försummelse. Det där tyckte Lydig inte om utan försökte vränga sig och vägra erkänna påståendet om försummelsen. När fjärdingsmannen blev alltmer påstridig sa han.: "Om alla bygdens män vore som jag "se tog ve n´dännar och börje i Levar." N´dännar var mynningsladdaren som hängde på väggen ovanför utdragssoffan, i Levar bodde länsmannen.

Detta är en vandringssägen. Att hota med att ta ner bössan från väggen för att skrämma och därmed få sin vilja igenom har jag senare läst i fler berättelser från andra tider och med andra män inblandade. 

Men nog anar jag att Lydig var väldigt impulsiv efter att ha hört fler berättelser där han var inblandad, utan stämpel av vandringssägen. Han var barnbarn till den förste nybyggaren i Salberg, född i Sunnansjö och enda barnet vad jag erfarit. Jag har svårt att tro att barn blev rejält bortskämda vid denna tid, vare sig man var ensambarn eller del av en stor barnkull. Men Lydig verkade vara ett stort ego. Rätt ociviliserad om man väljer den vokabulären. Själv fick han tolv barn varav en blev min morfarsmor som i sin tur växte upp hos sin morfar och moster. Efter laga skiftet bosatte sig Lydig med hustru (barnen bör ha varit utflugna då) i en nybyggd stuga i Halldalen, närmaste granne var båtsmansfamiljen på Hammaren. Båda fastigheterna låg precis vid bygränsen men på var sin sida om den.

Interiör från Fågelsjö gammelgård "Bortom åa" i Orsa finnmark, en av de hälsingegårdar som blivit världsarv. Så här många mynningsladdare var inte vanligt att ha i de enkla bondgårdarna och torpen. Det finns äldre interiörbilder på internet med en lodbössa hängande snett på väggen i storstugan men nu när jag behöver en sådan bild är de som bortblåsta.

Det fanns 5 skvaltkvarnar i byn

Vid laga skiftet 1865 fanns här i byn fem kvarnplatser i vattendragen. Bäckarna är små och skvaltkvarnar behöver inte mycket vatten för att de horisontellt liggande skovelhjulen ska rotera och driva kvarnstenarna. Att kvarnarna i byn var skvaltkvarnar kan vi vara säkra på.

 

Bilderna visar en rekonstruerad skvaltkvarn.

 

 

Kvarnarna delades mellan byns hemmansägare och det var när vattenflödet var som störst under höst och vår som spannmål gick gick att mala. Två av kvarnplatserna känner jag till. Det vore intressant att finna  ut var de tre återstående fanns.

Försvinnande kulturhistoria

Utsnitt över fäbodallmänningen ur laga skiftes kartan upprättad 1863-65.

Höru du, du skrev den 15 mars 2019 om att markberedning planeras för fäbodvallen. Vad menar du med det?
På årsmötet 2018 överraskade styrelsen medlemmarna med att under ”Övriga frågor” tillkännage att man låtit Norra skogsägarna ta fram en skogsbruksplan. Planen presenterades, endast jag ifrågasatte markberedning av hemmansägarnas gemensamt ägda fäbodvall.

När jag ifrågasatte markberedning ställde ordföranden frågan om jag tyckte att återväxten var dålig på den areal som markbereddes (tvärs emot medlemmarnas beslut) år 2008. Att jag inte enbart ser till återväxt är svårt att ta till sig, att man som jag kan se till annat än ekonomiskt värde – nämligen värdet av ett kulturarv, ingår inte i styrelsens tankesätt. Markberedning förstör spåren av de kulturlämningar som finns där. Om Hörnstens-jalen skrev jag tidigare.

Presenterades skogsbruksplanen under ”Övriga frågor”?
Ja, inget stod om detta på dagordningen så upplysningen kom väldigt överraskande.

Frågan om skogsbruksplan finns inte heller med på 2017 eller 2016 års dagordningar. Ingenstans i dokumenten står angivet att beslut om kostnader för att upprätta en skogsbruksplan var taget. Vi stod inför ett faktum som inte beslutats om.

Det enda jag se är kallelsen 2017 där det under punkt 5 stod att läsa: ”Dags för gallring, norr om fäbodarna. Ca 1,5 ha.” samt i protokollet från årsmötet 2017 där det står under §5 Styrelsens förslag: ”Styrelsen får i uppdrag att ta beslut om gallring norr om fäbodarna.” 

Tas beslut i ekonomiska frågor utan att de finns med i dagordningen?
Ja, det är inte ovanligt.
Enligt god föreningsjuridik ska beslut i ekonomiska frågor endast tas om förslag om detta finns med på dagordningen. Reglerna finns för att de som har något att invända/kommentera/hänvisa till ska ha möjlighet att närvara och framföra sin åsikt. Då måste man i förväg ha fått kännedom om i vilka frågor ekonomiska beslut som ska tas. Ekonomiska frågor och andra viktiga förslag ska inte finnas under "övriga frågor".

Är gallring och att ta fram en skogsbruksplan samma sak?
Nej. Att utföra gallring på en del av ytan är inte detsamma som att få en skogsbruksplan upprättad. Skogsbruksplanen som tagits fram förordar slutavverkning inklusive markberedning på vissa ytor inom ett kulturhistoriskt område.

Vem beslutade att beställa skogsbruksplanen?
Förmodligen bysamfällighetens ordförande, c-politiker i kommunen, som även är styrelseledamot i lokalavdelningen av Norra Skogsägarna. Han gick direkt till Norra och gav dem uppdraget att upprätta en skogsbruksplan. Kostnaden blev 7 500 kr. Norra kommer även att få uppdrag att utföra arbetet genom sin skogsentreprenör.

Påpekar ingen i samfälligheten att jäv föreligger? Samt vad jäv innebär?
Nej. Styrelseledamöterna gör det inte, inte medlemmarna heller. Jävssituationer uppstår rätt frekvent men ingen påpekar detta. Om inte jag gör det. Om det är okunnighet, inkompetens eller annat som avhåller någon från att påpeka detta är okänt.

Naturligtvis skulle styrelsen ha begärt in offerter från flera skogsbolag för att ta fram en skogsbruksplan. Att begära in offerter från flera aktörer är ett bra tillvägagångssätt som innebär konkurrens och därmed ger samfällighetens medlemmar förmånligare avtal.

Har ni medlemmar fått se skogsbruksplanen?
Unders årsmötet gick ordföranden igenom planen muntligt. Det var inte tillfredsställande så jag utbad att vi medlemmar skulle få kopior av planen vilket inte var avsett ursprungligen. Kopior togs och delades ut till närvarande medlemmar. De icke närvarande vid årsmötet har inte sett skogsbruksplanen.

Känner styrelsen till att de förvaltar ett fornminne?
Ja, åtminstone sekreteraren.
I den skogsbruksplan som upprättats 2017-11-16 står också att där finns en fäbod samt ett registrerat röse på bergsimpedimenten väster om fäboden. I övrigt står att inga kulturminnen eller fornlämningar återfanns under fältinventeringen.

Jag vet att fäbodvallen är angiven som fornminne i fornminnesregistret.

Till nuvarande sekreteraren delade jag med mig av laga skiftes-kartan efter att ha beställt den digitalt från Lantmäteriet 2008. Vi har tittat på den och diskuterat den flera gånger. Hon har sett laga skiftes-kartans markerade åkrar på fäbodallmänningen och känner till kulturvärdet. Hon är akademiker och dessa brukar ha ett stort kulturellt intresse, insikt om värdet av fornminnen och kulturarv hör dit. (Självklart finns undantag från detta.)

Efter den markberedning som utfördes 2008 sa hon till mig att hon röstat mot markberedning vid den slutna omröstning som genomfördes. Detta går naturligtvis inte att kontrollera. Nu sitter hon i den styrelse som vill markbereda återstående delen av vår gemensamt ägda mark vid fäboden.

Klicka på bilden för större karta.

Ovan syns ett utsnitt ur laga skiftes kartan. Triangeln visar fäbodvallen. Den rödstreckade arealen med tidigare åkermark som markbereddes 2008. Nu är det området norr därom som kommer att markberedas framöver. Norr om bäcken som ringlar fram finns de åkrar som en gång uppodlades.

I slutänden kommer marken vid fäbodplatsen att vara plöjd, eventuella spår av tidigare generationer kommer att vara borta. Och visst, det var inga märkvärdiga människor utan fattiga stackare – varför skulle de vara värda att minnas, varför ge dem cred för det liv de levde??? *ironi*

Förvaltningsberättelsen avslutas så här: "…gemensamma byggnader/fäbodarna, Lidbergsstugan, marker och vatten sköts efter bästa förmåga."  !!!



Fick en insiktsfull kommentar av en läsare när jag skrev om den tidigare markberedningen på fäbodallmänningen:

"Anser att i dagens upplysta samhälle borde alla veta hur viktigt vårt kulturarv är, markberedning förändrar och förstör det ursprungliga markutseendet vilket omöjliggör att kunna upptäcka och ev dra slutsatser om vad som där funnits i form av kulturlämningar. "Nästan var sjätte fornlämning skadas i samband med avverkning. Vanligast är att skadorna sker vid markberedning. Värst är det i södra Norrland, där hela 44 procent av de undersökta fornlämningarna är skadade eller grovt skadade, rapporterar Skogsstyrelsen" www.atl.nu.
På andra sidan länsgränsen i grannsocknen i söder fanns ett otal sk tomtningar på en lång klapperstensstrand. Efter avverkning längre upp körde en skotare över alla de gamla tomtningarna vilket förstörde lämningarna totalt. KATASTROF!"

Fornlämningar skadas så lätt och här i byn sker det med berått mod samtidigt som bysamfällighetens styrelse hävdar att man sköter marken efter bästa förmåga.

Fait accompli!

.
.

Odling vid fäbodallmänningen

Jag hittade ett upprättat kontrakt där Nils Hörnsten upplåter sin andel i Fäbodmyran till fem grannar. Detta sker 1860, alltså några få år innan laga skiftet utstakades av lantmätare E. A. Löfroth.

Att mark brukades där uppe i skogen står klart. Korna gick på skogen men här odlades även säd, troligast korn. Redskapen åkerplog, åkerharpa och ahl nämns i kontraktet. Där fanns en lada och en hässja på Nils Hörnstens mark. Jag förmodar att hässjan var en liten kornhässja för att torka kornkärvarna på. Hässjor för hö brukades inte på den tiden. Än idag har jag hört 80-plussare använda benämningen Hörnstens-jalen på fäbodallmänningen, alltså Hörnstens gärden. De här gärdena är utmärka av Löfroth på lagaskifteskartan färdigställd 1865. Här är kontraktet:

" Ehuru jag af Byns gemensamma oodlade utmark af den så kallade Fäbodmyran, efter Synebeskrifningen af den 20de Juni 1840 upparbetade den större delen deraf, så afstår jag nu till en del mina grannar nemligen Bönderna Jon Jönsson, Jon Pehrson, Eric Lindblom, Eric Norberg och Jacob Olofsson det nedre fallet, eller Wästra delen deraf emot en öfverenskommen summa för odling deraf med Etthundrade Åttatiofem Riksdalen Riksmynt hvilka skola betalas den 24de nästkommande Augusti då likväl räntan ifrån denna dag betalas med 4 1/2 procent.

Likväl förbehåller jag Säljare, att den uppförda Ladan och Hässjan får stå på den plats der den nu står. Och skall hvar och en af Köparena erhålla lika stor andel af denna jord, då de och betalar lika i denna odlings summa.

Af den Jordkjörredskap som jag der hafver, nemligen Åkerplog, Åkerharpa och Ahl skall Köparena få begagna enär jag icke det sjelf brukar, men när någon reparation behöfves på denna redskap, skall densamma gemensamt af alla påkostas. Att sålunda vara öfverenskommit och afslutad bestyrkes.

Nordmaling och xx den 2a Maj 1860.
Nils Hörnsten – afträdare

Jon Jönsson, Jon Pehrson, Eric Lindblom, Eric Norberg, Jacob Olofsson /Bomärken/ - Tillträdare.

Wittna - I. Wiklund, Johan Lindberg "

Jag tycker det är något rörande med detta kontrakt. En del av Fäbodmyran hade brutits "från ris och rot" till små åkerplättar av Nils Hörnsten (1814 - 1878). År 1860 då kontraktet skrevs, var han 46 år. Genom kontraktet avträdde han brukningsrätten av jalen till fem grannar. I brukningsrätten ingick en lada och en mindre kornhässja (storhässja säger vi här i trakten), där ingick även de redskap som förvarades på plats. När något gick sönder och behövde lagas var det de fem tillträdarnas men även Nils Hörnstens sak att tillsammans bekosta deras  lagning.

Jag förstår att det var knapert med brukad mark i byn, allt behövde tillvaratas. Att föra ner säden och höet, som väl var det som förvarades i ladan, var ingen barnlek på den krokiga, gropiga och smala kärrvägen. Det var troligen den bygemensamma vägen förbi Vinsjön som Nils Hörnsten brukade nyttja.

Vill någon se hur de där Jordkjörredskapen kan ha sett ut så finns länkar nedan:
Åkerplog
Åkerharpa
Al
.
.

Ett bildminne

Ett foto från år 1961 visar vägen "genom byn" som vi sa hemmavid då jag var barn. Det är en mycket gammal grusväg som knyter samman gamla Kustlandsvägen - Gamm´vägen - och de äldsta delarna av byn, Knösen.

Riks13 från 1942 skär av vägen. Efter att ha passerat Riks13 fortsätter grusvägen förbi Knösen och vidare ôppa Myra. Vid en korsning ôppa Knösen viker vägen av och passerar bäcken via en spång och letar sig medelst en backe upp mot Kustlandsvägen igen - alldeles där gamla Kustlandsvägen rundar Hallberget, hemmanet som kallas (kallades) Halla.

Alla de där vägarna, även de som ingen idag känner till, finns med på laga skifteskartan från 1865. Utom Riks13 naturligtvis.

Foto härifrån.

Nåväl, på denna bondgård som syns på fotot, på detta hemman, bodde Oskar och Helga Käck. Innan dess var det Magnus Käcks gård men det gamla huset, som på laga skifteskartan är ritat långsmalt och därför bör ha varit en timrad parstuga ("Västerbottensgård"), revs och en ny bostad med mansardtak uppfördes för sonen Oskars räkning. Av den äldre gårdsbildningen återstår nu enbart bagarstugan/ bryggstugan, bröjstun, på andra sidan grusvägen. Ladugården som ni ser i öster, nära bäcken, föll samman på 2011 och revs senare. Ett nytt uthus byggdes innan dess mot söder. Bostadshuset står kvar med omlagt tegeltak vilket i sig är glädjande om ni frågar mej.

Men det är inte Käckens gård som mina ögon först fastnade på, nej det är den lilla enkelstugan överst i bild som är borta sedan flera decennier. Där bodde några år en familj med tre barn i skolåldern under små omständigheter. De kallades av byborna "Tattar-Erikssons". Det kan inte ha varit roligt och enkelt för den familjen att bo i byn med allt skvaller och tisslande.

Köket med sina tre fönster var placerat mot öster och vägen. Om jag minns rätt hade köket enbart öppen härd men så kan det väl inte ha varit, kanske fanns där en elektrisk bänkspis. Hur som helst - där i köket föråt jag mig på vaniljglass. Jag och dottern i huset, V, som var ett par år äldre än jag, gick efter skolans slut till lanthandeln i byn, RJ:s (Reinert Johanssons), ett par hundra meter bort och köpte på V:s initiativ och för hennes pengar ett paket vaniljglass som vi gick hem till henne för att äta upp. Vi satt på träsoffan vid köksbordet och käkade intensivt. Så fort och så mycket för en barnmage, att jag länge efteråt, ja fortfarande, kan känna avsmak för just vaniljglass.

Enkelstugan låg på Anna och Karl Thurdins mark. Några år senare byggde kommunen ett nytt hus till familjen Eriksson inne i tätorten och den lilla stugan flyttades och blev sommarstuga ute vid havet.

Jag blev otroligt glad över att se det här fotot med den lilla enkelstugan som annars bara finns som en svart prick på gamla kartor och som ett diffust minne i mitt inre.
.
.

"Grönsaksblad"

Så länge jag minns var pappa intresserad av kartor och atlaser. Kom en geografisk plats på tal åkte en karta eller atlas. Möjligtvis jordgloben om den hade tillräcklig information.

Och så fort jag skaffat körkort var KAK:s vägatlas det första jag fick :-)

Den ekonomiska kartans blad över bygden fanns naturligtvis också här.

De tolv kartbladen förvaras mellan hemmagjorda pärmar av gråmålad masonite. Samtliga utom två ekonomiska kartblad är från 1961. Vissa av de byggnader som är markerade på den kartan finns inte längre.

 

***

Jag har fortsatt inköpen av uppdaterade blad av den ekonomiska kartan men de förvaras inte i denna mapp. Bladen har fortfarande samma format men färgsättningen är förändrad. Att åka till Lantmäteriverket i Gävle och lägga sin beställning över disk kändes helt ok. 

Att dessutom i samma veva be arkivarien plocka fram laga skiftes kartan över byn och kunna syna den ordentligt med bomullshandskar på, samt fota av den, var början på min egen hembygdsforskning. Det var på den tiden de historiska kartorna inte hade digitaliserats. Numera tillhandahåller Lantmäteriet inte den analoga tjänsten. Naturligtvis har jag laga skiftes-kartan numera även digitalt men all förklarande text är inte digitaliserad och finns därför inte på internet.

I den inbundna boken med handskrivna förklaringar finns uppgifter som intresserar mej så de får jag sitta i ett arkiv för att läsa. En oktoberdag 2018 sysselsattes med att studera denna handskrift. En inte alldeles oangenäm sysselsättning. Totalt har jag suttit 18 timmar i arkiv på en vecka.

På en byastämma för ett antal år sedan hade jag med mig några kartblad över byn, kartblad som många inte verkade ha sett.

Senare beslutades att kartblad skulle köpas in men tyvärr var beslutet att en omgång skulle finnas hos ordföranden och en annan hos sekreteraren. Det innebär att de i princip inte är tillgängliga för alla hemmansägare och inte heller alla bybor eftersom  ingen knackar på för att få se dessa kartblad (så är det här). Faktiskt tror jag att "maktens människor" tycker att det är farligt att kartbladen blir lättillgängliga för hemmansägarna.

Jag pläderade för att en av omgångarna skulle förvaras i bygdegården där byastämmorna hålls, men si det gick inte. Och att ens knysta om att en kopia av laga skiftes-kartan borde finnas lättillgänglig inser jag att det anser man att endast en knäppgök kan föreslå. Trots att kartan i stort ännu är gällande.

Det känns ungefär som när katolska kyrkan ansåg att Copernicus heliocentriska världsbild var av ondo, ett djävulens verk :-)  Jag blir "bannlyst" för att jag vill göra kartor offentliga och lätta att studera för alla. Det är ett starkt förtryckande av demokratin.

Upplysning och genomlysning av vad vi äger var och en för sig och vad vi äger gemensamt är bysamfällighetens och bland annat dessa kartors mål och mening.

Flera kartor till folket säger jag!
.
.

Svältens tid

Lyssna till Vetenskapsradion Historia:

Barkbrödets tid

Samtal med författaren Magnus Västerbro om barkbrödens och lavpannkakornas Sverige och hör om hur svälten på 1860-talet avslöjade ett Sverige som vi inte vill kännas vid idag.

"Först kom kylan. Sedan värmen och torkan. Två år i rad slog skörden fel. Folk dog. Till en början barn och åldringar. Därefter även de starka. Det tredje året var alla visthusbodar tömda. I Stockholm anklagade man de svältande för att själva ha orsakat sin nöd.

Missväxten under åren 1867-69 är en av de värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och dess effekter förstärktes av politiska felbeslut och misstag. Hungersnöden bidrog till stora sociala spänningar och blev startskottet för massemigrationen, främst till Nordamerika. Genom enskilda människors livsöden berättar Svälten en skakande historia om ett avlägset Sverige, men samtidigt ett som var här alldeles nyss."

Här i byn dikades Degermyran ut och kunde började användas som ängsmark/lägdor/vall på 1860-talet. Laga skiftet genomfört i byn och innanför ringen syns att en allmänning, markerad X, utnyttjats för att bereda mer åkermark till byns hemmansägare i det som fortfarande kallas Degermyran. Numera har skogen invaderat åkrarna.

Jag har hört "storsvagåre" 1867 nämnas ibland. Hur anfäderna klarade av hungersnöden vet jag dock inget om. Jag vet inte hur den släkt som bodde här i byn gjorde för att klara sig och överleva. För många människor var utvandringen till Amerikat ett alternativ även i denna bygd. Om detta förtäljer kyrkböckerna.

Fattigdom

Fick en fråga från min nya granne, född i kommunen. Vad menas med "fatte aspara"?
Om hela ramsan var känd för hen vet jag inte men det som syftas på är den här:

vacker avabon, stôgg rönnholmara, fatte aspara, löjdtuppa

När kom ramsan till? I förra inlägget menar jag att det mycket väl bör vara från någon gång omkring förra sekelskiftet. Ramsan lever tydligen kvar i bygden förstår jag på frågan (eller delar av den). Här kommer några tankar om hur fattigdom kunde komma till uttryck förr i tiden.

Fäbodar
Byn hade fäbodar på skogen eftersom betesmarkerna inte var tillräckliga nere i byn, fäbodar hade inte grannbyarna. Det var en hemfäbod, vandringen dit var inte alltför lång och där fanns även uppodlad mark, jalen. Marken som fanns i byn räckte inte till bete för så många kreatur som krävdes för att mätta munnarna i de 6 hemman som ursprungligen utgjorde byn. Därmed kunde byborna betraktas som fattiga jämfört med andra byar som inte behövde valla kreaturen till en fäbod för sommarbete. Fram till laga skiftet bodde även åtminstone en familj permanent året om inom fäbodområdet. har jag läst mig till i äldre dokument.

Sjösänkning
För att få mer mark till bete och odling utdikades sjön som fanns i byn i två omgångar, den sista på 1920-talet. Då jag var ung brukade de flesta familjerna sina lägdor där ute Aspänge och ute Fjär´n. Nu är övervägande delen av den forna sjön skoggådd. Sjön har jag förstås aldrig sett i verkligheten, inte ens på foto, men har hört berättas om att den var dägelig (dejlig).

Nyodling av skogsmark
Under storsvagåret 1867 då missväxt härjade i hela landet odlades Degermyran upp och varje hemman tilldelades ny odlingsbar mark, om än i liten omfattning med smala markremsor. Numera växer där skog igen men då jag var barn minns jag att några familjer hässjade hö där.

Bild härifrån. Illustration av svälten i Norrland ur tidningen Fäderneslandet, 1867. 

En moder ligger döende medan sonen äter på en känga och en man täljer bark från trädet utanför.

Hemmansklyvningar blev vanliga i byn under 1800-talets sista del och under 1900-talets början. Hemmanen klövs, delades upp, och vart och ett av barnen fick sin del. Det var ett sätt för hemmansägarna att ge sina barn möjlighet att bo kvar i byn. Det fanns få utvandrare bland byns bondsöner och bonddöttrar i byn. Den familj som behöll hemmanet odelat fick istället se barnen emigrera till Amerka. Det var alltså den bonde som överlät gården till ett enda av barnen, samt torparna och deras barn, som fick utvandrare i sin släkt. Att torparna, som inte ägde den mark de brukade utan hade arrendekontrakt, utvandrade var kanske inte så märkligt. Hur omfattande hemmansklyvningar var i grannbyarna har jag inte forskat i. Att utvandringen var omfattande står dock klart. Det ser man t ex i husförhörslängderna.

Hybert, Ruben och Verner Öberg hos fotografen i USA. De föddes  1888, 1896 och 1897.

Deras näst äldsta syster (f. 1882) ärvde föräldrahemmanet och bröderna emigrerade till Amerika 1918 respektive 1922. Hybert och Verner återvände till hembyn medan Ruben blev borta "over there". Hybert byggde sig en stuga på sin äldsta systers mark. Verner planerade att starta en affär i byn men dog 36 år gammal.

Hemmansklyvningar innebar att alla barn (alla söner rättare sagt) fick dela på hemmanet varvid de olika brukarenheterna blev små. För att klara försörjningsbördan behövde hemmansägarna arbeta extra. På 1900-talets första del var påhopp som stuveriarbetare vid sågverket i Rundvik vanligt. Traditionen med att flagga på Flaggberget kommer sig av att flaggan i topp signalerade att lastfartyg kommit in och stuvare behövdes vid Rundvikskajen där man kunde hoppa på ett extraknäck. Flaggsignalen räckte även till grannbyarna.

Så visst var det knappt om mark och det kunde nog vara svårt med försörjningen. I bondbyar konkurrerar samtliga hemmansägare om tillgänglig mark. Kanske blir kampen hårdare och samarbetet mer infekterat i fattiga byar? Eller ställer man upp och hjälper varandra?

Antalet hemman har genom klyvningar gått från 6 stycken år 1646, 11 stycken 1819, 17 år 1867 till drygt 30 stycken idag. Det innebär också att bostadshusen inte är så gamla, de nya hemmansägarna byggde sig nya hus på sina avstyckade fastigheter. De äldre traditionella timmerhusen (Västerbottensgårdar och ångermanländska korsbyggnader) som fanns, revs så småningom i stor omfattning just här i byarna, antagligen för att de ansågs omoderna i jämförelse med de nybyggda regelhusen med sågspånsisolering som man dessutom kunde få statliga egnahems-lån till att uppföra. Kanske ville man tvätta bort det man uppfattade som fattigdomsstämpel - de gamla bostadshusen.

Både fäbodarna och flaggan på Flaggberget, som kan tyda på fattigdom, har idag blivit något som lokalt betraktas som positiva kännetecken för byn. Så kan tiden förändra ett synsätt. Och i många andra delar av landet är traditionella byggnader högt värderade idag. En förändring i synsätt är tydlig även där men har inte fått stor genomslagskraft här i kommunen.

Ser man i en vidare bemärkelse kan andefattig, idéfattig eller kanske fattig i anden (Matteus kapitel 5, vers 3 i Bibeln) vara andra försök till förklaring av egenskapen "fattig". Tolkningen är upp till var och en då inget givet svar lär finnas.
.
.

Saknad tvättstuga

Bilden på en ytterligare en av byns tvättstugor (som jag tror funktionen har varit) är funnen. Den är byggd intill en liten bäck till höger, en rännil som inte finns markerad på dagens karta. Ingen av tvättstugorna som finns kvar i byn har (kvar) skorsten vilket annars är ett kännetecken för hus med den funktionen. Liksom för smedjor som även ligger avsides från gårdsbebyggelsen och om möjligt nära ett vattendrag.  Den här byggnaden är äldst av de tre jag skrivit om.

Där, till vänster, ser ni det timrade lilla huset invid en av byns äldsta vägar. På Stenklyfts karta från 1640-talet är vägen markerad, då en smal väg för kärror. Det är den äldsta kartan som finns över byn (finns inte med här i inlägget).

Det vindkraftsbolag som har uppfört kraftverk i byn, ville använda denna väg, som längre upp övergår i en skogsbilväg från 1980-talet (Fäbodvägen), för transporter vid anläggandet. Var det någon i byn som protesterade mot detta? Få satte sig in i vad som planerades, man trodde på byns starke män som förnekade att så planerades. Den som var väl insatt i projektet och förstod att läsa och tolka handlingarna insåg vad som planerades. Detta avstyrdes av några av oss här i den bildade föreningen mot vindkraftsprojektet, det var vi som talade för våra byars bästa under förhandlingarna med Mark- och miljödomstolen. Domstolen lyssnade till oss bland annat när det gällde tillfartsvägarna till förtret för tillskyndarna av vindkraftsprojektet.

Klicka på kartorna för förstoring.

Laga skifteskartan från 1865-69. Vid den rosa ringen ligger idag tvättstugan. Kanske är det samma byggnad idag som den på kartan.

Här har vi lantmätare Sellins karta över byn från 1819.

Här har jag prickmarkerat vägen genom byn med blått.

Fram till laga skiftet ingick den sträcka av Kustlandsvägen som rundar Hallberget inte i byn. Den sträckan tillhörde grannbyn och är ovan markerad med heldragen blå linje. Vägen upp mot äldsta delen av byn är prickmarkerad blå. Ungefärlig sträckning av Riks13 från 1942 är rosamarkerad. I samband med att Riks13 anlades skars den gamla vägen av och den sköts sedan dess av olika fraktioner i byn. Jag var gammal innan jag förstod att det ursprungligen var samma väg.

Flygbild från 1957 över gården som tvättstugan tillhör. Den lilla bäcken rinner till höger utanför fotot där även tvättstugan finns. Här bodde Axel och Fanny Lindgren då jag var barn.
.
.

Levar hotell

Tillkomsttid: 1820–50-tal, byggnadsminne: 1995.

 

Ett vykort som kan vara från tiden efter 90-talets renovering?
Vägsträckan har inte dragits om ännu.

"

Redan 1604 anlades gästgiveri vid kustlandsvägen genom Levar by. Den nuvarande byggnaden har dock sina rötter inte fullt så djupt ner i historien. Enligt brandförsäkringshandlingar timrades Levar hotell upp 1827 i en våning med vind. Det tillbyggdes med bredare och högre mittparti på 1850-talet då byggnaden fick det utseende den har i dag.

Två tillhörande flygelbyggnader uppfördes 1833 respektive 1840. Ett stort antal ekonomihus ingick också i egendomen. Dessa byggnader har antingen rivits eller avstyckats till andra fastigheter. Bevarat är dock lusthuset som byggdes 1902. Vid storhetstiden under 1800-talet var gästgiveriet – som först vid slutet av samma sekel fick namnet Levar hotell – det största i Västerbottens län.

Huvudbyggnaden uppfördes av sockenskrivaren och verksägaren Jonas Arctaedius. Ombyggnaden på 1850-talet utfördes troligen av dennes son Erik Olof Arctaedius, som var skollärare, handelsman och organist samt klockare liksom fadern.

Ytterligare en renovering utfördes på 1890-talet. Under 1930- och 40-talen skedde stora förändringar både invändigt och utvändigt, bland annat tillkom glasverandan och övervåningens altan. Med utgångspunkt från äldre fotografier återställdes exteriören år 1991 till det utseende byggnaden hade under 1850-talet.

"

Text härifrån.

Klicka för större kartbild.

Ovan ett utsnitt ur laga skifteskartan över Levar by från 1832. Levar gästgiveri, senare Levar hotell, är utmärkt med en grön cirkel. Det såg inte ut som dagens byggnad. På ett av hemmanen på kartan föddes min mormor sex decennier senare.

Här syns Levar hotell med lägdor och hoplagda stånghässjor i förgrunden. Kustlandsvägen, som senare blev Riks13 och numera har namnet Riksvägen, bör gå där borta någonstans, dold av vägrenens växtlighet.

Detta är ett vykort som måste vara taget från hotellets altan ovanför den tillbyggda glasverandan - alltså på 30-40-talet. Man ser riksvägens tidigare dragning (ändrades på 1990-talet) med den dåvarande avfarten mot Bredvik och Järnäs som gick genom de gamla delarna av Levar by. Observera det vackra och tidstypiska staket med diagonalställda spjälor som skymtar nere till vänster. De var väldigt vanliga vid 1900-talets början, idag finns inget kvar (i de delar av kommunen där jag rör mig) vad jag vet.

Numera kan man äta bra mat på hotellet igen efter en konkurs 2012 och efterföljande ägarbyte och vi hoppas att det håller i sig. Journalisten var inte så imponerad i detta resereportage från 2010.

*********

"Uppskattningsvis skulle det behövas mellan 30 och 70 nya byggnadsminnen för att ge en representativ bild av länets byggnadsbestånd. Västerbottens län har skyddat få byggnader jämfört med övriga län i riket" enligt länsantikvarien i artikel i VK från i höstas. Det finns drygt 80 lagskyddade byggnadsminnen i Västerbottens län varav huvuddelen finns i städerna Umeå och Skellefteå, inte på landsbygden. I mitt mellansvenska län är drygt 250 byggnader förklarade som byggnadsminnen.

"Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla." (§1,Kulturminneslagen , SFS nr 1988:950)

.

Aktiv research

I min nya hembygd forskas det en del om torp, gods och gårdar och människorna som bodde där. Om industri och stadsutveckling. Nu ska ingen tro att jag är stort engagerad i hembygdsföreningen här. Inte. Och inte alls i den förening som refereras till i följande notis:

Så här kan en liten blänkare i lokaltidningen se ut år 2015.

Jag läser och förundras och noterar kulturella skillnader mellan mina hembygder. Mellan min del av "Norrland" och Mälardalen. Samma hembygdsförening visade upp sig vid friluftsmuseet förra sommaren dit jag åkte för att titta på en utställning med äldre textilier från trakten. Föreningen visade där och då kartor med gamla torp markerade, gamla och nytagna foton av husen och med uppgifter om familjerna som bott där.

Dessutom, hör nu mina vänner, sålde man tre olika cykelkartor med turer längs vägar där torpen hade markerats. Det gick ju inte att heta "Viola" och underlåta sig att köpa ett par turkartor. Natur och kultur i ett. Väl hemma ropade jag till min man "Vilken underbar landsända du är född i" och viftade med cykelkartorna. För det tycker jag verkligen. Det krävs mycket insikt, inblick och verkställighet och framför allt samarbete för att forska fram det man gjort. Och det är gott att ha en aktiv hembygdsförening, inte att förglömma. Och sist men inte minst: stolthet över hembygden är största drivkraften! 

*
Här nedan syns två foton från en plats där ett torp stått i min hemby. Ingen skylt finns på platsen, på laga skiftes-kartan finns bygget inritat, någon äldre invånare vet kanske än så länge vart det stått men snart är vetskapen borta.

 

Torpet revs på 1950-talet efter att a Lill-Emma fördes till äldrevården. Hon var den sista personen som bodde där.

Till vänster utanför bild stod torpet och där nu en "stig" går var öppen mark, en "jal". Där nere skymtar Riks13/Kustlandsvägen. Det är inte långt från Plogbacken. Numera hålls "stigen" öppen enbart på grund av att här går en skoterled vintertid. Förr, när jag var yngre, tog man sig upp till Gotthards "bla´myra" härifrån, bladmyran som då fortfarande slogs och skördades. På en kärrväg med granbarr som doftande härligt en het sommardag.
Det finns en mängd sådana här bortglömda och övergivna (bo-)platser i byn.

Bild härifrån. 

Se här vad jag fann på ett annat ställe i Mälardalen - i butiken på Upplandsmuseet vid Fyrisån. En bok om soldattorp i Uppland (av en arkitekt). Boken utgavs 2011 och beskrivs så här:

Hur såg soldattorpen i Uppland ut och hur var levnadsvillkoren för alla soldatfamiljer under indelningsverkets drygt tvåhundra år?

I denna bok beskrivs soldattorpen som byggnader och boplats samt livet på torpen på grundval av många tusen syneprotokoll och soldatkontrakt som finns på Krigsarkivet.

Boken innehåller också goda exempel på hur torphistoria kan levandegöras och hur torpmiljöer kan användas, samtidigt som det kulturhistoriska värdet bevaras.

Bildgoogla soldattorp och finn ut hur många som finns kvar söderut. Och nämn ett båtsmanstorp/soldattorp som är känt i vår nordliga kommun. Hur många båtsmanstorp som funnits i socknen kan man få reda på genom att titta denna roteringslängd.

Bilderna är länkade.

Olof G Strömberg har lagt ner ett stort arbete och sammanställt båtsmän i Ångermanland och Medelpad i Båtsmansdatabasen. Letar man sig fram hittar man vår sockens roten, nummer på dessa samt vilket efternamn båtsmännen fick till respektive rote. Sen kan man klicka på soldatnamnen och finna ut vilka som innehaft tjänsterna som båtsmän ganska långt fram i tiden. Men ingen har gjort en sammanställning om var båtsmanstorpen låg här i socknen vad jag vet.

Att det är skillnad på landsbygd och landsbygd i landets olika delar framstår allt tydligare ju längre jag gräver i hembygdens historia.
Själv vill jag bara veta mer om min hembygds då och nu och pussla ihop dem, dra slutsatser.
Förstå varför det är som det är helt enkelt.
Ja, förstå nutida människors ageranden och mentalitet.
Det är inte helt enkelt.
.
.

Hemmansägare

Jag fick en fråga från en god vän som är stadsbo: Vad är en hemmansägare egentligen?

Hemmansägare är en bonde/markägare/fastighetsägare som äger sin egen gård och jordbruksmark och/eller skogsmark därtill, och som sådan räknades han eller hon förr som skattebonde. Jämför med arrendator, torpare, soldater, båtsmän och statare som inte ägde den mark de brukade. De ingick inte i byalaget, hade ingen talan när byns framtid diskuterades bland bönderna.

Lilla uppslagsboken, utgiven 1965, förklarar hemman så här:
en äldre kameral beteckning för jordbruksfastighet, som på grund av förmåga att bära skatt och andra pålagor satts i *mantal, i motsats till bland annat lägenhet. Huvuddelen av landets jordbruksfastigheter utgöres alltjämt av hemman eller hemmansdelar (1/16 mantal etc).

* Mantal = äldre skatteenhet i Sverige, ursprungligen angivande en fastighets förmåga att bereda bärgning åt en familj och därmed att utgöra självständigt skatteobjekt. På 1600-talet fick mantal betydelsen av "hemmantal" eller "byamål", dvs. en enhet, angivande ett hemmans storlek i kameralt hänseende (t ex. 1 mantal, 1/8 mantal) och därmed dess delaktighet i byns gemensamma tillgångar (byallmänningar etc.). I våra dagar är mantal huvudsakligen ett mått på en fastighets andel i bysamfällighet. HÄR finns också en förklaring av mantalsbegreppet.

Frank i danska tv-serien 100% bonde eller Bonderøven.

Hemmansägare är en person som äger en jordbruksfastighet som består av ett visst mantal beroende av storlek. En hemmansägare är delägare i byns gemensamma mark och vatten och har rösträtt på årsmötet/stämman. Som hemmansägare äger jag en fastighet med tillhörande åkermark och skogsmark. Till gården hör ett antal byggnader avsedda för näringen. För mig är det både en glädje och vedermöda att vara hemmansägare, att äga och förvalta den mark som mina anfäder före mig brukat. Då, när det fanns fysiska telefonkataloger, såg jag till att min titel där var just hemmansägare. Som en blinkning till föregångarna.

Som jag uppfattar det idag används benämningen hemmansägare, om den över huvud taget nämns, huvudsakligen i norra Sverige. Men flanerar man runt på kyrkogårdar, som jag brukar göra, finner man titeln hemmansegare på gamla gravvårdar vid landsortskyrkorna långt ner i södra delen av landet.

Fotot av denna gravvård är hämtad från den gravstensinventering som Tavelsjö Hembygdsförening utfört.
Tavelsjö ligger i Västerbottens län.

En passus: Den ende bloggare jag för övrigt känner till som också kallar sig hemmansägare är "Rävjägarn". Han blev med hemman i Norrbotten 2012.

Lyssna eller läs på Släktband i P1 om Torpare, hemmansägare och statare. Statare har inte funnit här i norr där ingen adel funnits, i mina nuvarande hemtrakter var statarsystemet utbrett. Det upphörde först 1945.
.
.