Tvättbyk

Hårt smutsade blåkläder ligger i blöt i ett laggkärl före tvätt.

Vittvätten kokas i vedeldad pannmur. Här rör man om med träkäppar för att inte bränna sig.

På klappbryggan ligger tvätterskan på knä, sköljer i sjön, tar upp klädesstycket och klappar ur vatten med ett klappträ för att slippa vrida ur det.

Vittvätt på tork. Just nu signalerar tvätten att tvätterimuseet Hagalund är öppet. Museet ligger i Masmo, nedanför Myrstuguberget i Vårby i de södra förorterna till Stockholm vid Albysjön. Här drev en familj tvättinrättning och tvättade innerstadsbornas byk. Och många fler tvättinrättningar fanns i grannskapet.

Läs mer på hemsidan för Vårby-Fittja Hembygdsförening

Strykjärn står i rader men bara översta raden kom med på foto eftersom jag tycker installationen med trådarbeten var viktigare att visa, en vacker konstinstallation. Trådarbetena är till för att ställa ifrån sig de heta strykjärnen på.

Surf, Sulfo, Lux, Tend är syntetiska tvättmedel jag minns.

I tvätterimuseet finns en betydande samling av klädnypor i plast från olika delar av världen. Ja, även de äldre typerna av träklykor finns naturligtvis (men inte på min bild).

Själv samlar jag också något lite på klädnypor.

 

Tvätt förr i tiden är intressant att fördjupa sig i, särskilt som jag varit med om mycket av proceduren som barn. Innan den elektriska tvättmaskinen slog igenom här. På fotot mamma framför en stor vittvätt som kokats utomhus i "vattenvärmaren" som vi sa. Det är kulturhistoria nu.

 

Ett enkelt hjälpmedel vid kokning av tvätt, här kallat grytroder.

*

I hembyn finns 2-3 tvättstugor kvar. En av dem sköts om. När Lillie Söderström var dåvarande hembygdsföreningens ordförande samlades några kvinnor inklusive jag i hennes fina lilla tvättstuga intill Degermyrbäcken, för att tvätta som förr i tiden. Tvätten lades överst i pannmuren med björkaska i botten med ett tygstycke över. Därefter östes tvätten flera gånger med det kokheta sodavattnet, textilierna låg stilla utan att röras om. Senare, då bomull blev vanligt i textilier, rördes tvätten om i det kokheta vattnet. Linnefibrer bryts om de rörs under tvätt. Det hela var mycket intressant.

När Vera Jonzon tog över ordförandeskapet i hembygdsföreningen anslöts föreningen till Bygdegårdarnas Riksförbund vilket innebar att all kulturhistoriskt innehåll upphörde. Hembygdshistoria blev oviktig i bygdegårdsföreningen. Detta saknar jag intensivt. Tror inte att någon föreningsmedlem förstod vad en anslutning till Bygdegårdarnas Riksförbund innebar förutom Vera. Hon är pensionerad lågstadielärare, det som förr kallat småskollärare, är inte född i byn och kulturhistoriskt ointresserad trots sin utbildning.  Det har jag insett efter att ha gjort arkivsökningar tillsammans med henne.

Förr i tiden var det lärarskrået som var kulturelit och förde kultur- och lokalhistoria vidare i små byar. Men det var länge sedan.

Andra platsers kulturhistoria förs vidare i föreningsform. Jag gläder mig och söker mig dit - till exempel till tvätterimuseet.

Edit:

Fick en kommentar från tvätteriets föreståndare som meddelar att:
nästa gång museet har öppet är torsdag 18/5 med Kvällsbyk och Försommarbyk söndag 21/5. Mer info på www.tvatterimuseet.se.
/Olle Magnusson föreståndare för Hagalunds Tvätterimuseum 

Det är väl värt ett besök om man har möjlighet"

Snötvätt

 

Igår var det verkligen rätt förutsättningar för snötvätt. Denna gång blev en filt är utlagd på snön efter att ha skakats runt i densamma. Den fick ligga ute en stund men att glömma den så att den snöar över hade varit förargligt.

Jag har aldrig under åren som ägare till denna gård varit med om att det kommit så mycket snö. Och redan i januaris början. Det gäller att passa på att njuta helt och fullt för den är oberäknelig numera och kan regna bort snabbare än man önskar. Klimatförändringarna är inget att leka med.

Vedbodens dörrar

De gamla portarna till vedboden har med åren tappat färgen. I sommar tog vi tag i saken. Portarna är troligen från ladugårdens byggtid och tillverkade med  pärlpont. Kanske några brädor som blev kvar från det gamla köket?

 

På sina ställen behöver pärlspontbrädorna spikas fast igen i tvärslån, spikarna nådas på baksidan.

 

 

 Och ett annat gångjärn fästs med små bultar med muttrar.

 

Dörrarna halvoljas (hälften kokt linolja, hälften balsamterpentin) på utsidan, träet suger massor så de ströks tre gånger med torkning mellan strykningarna.

Strykning med utspädd linoljefärg. Den här gången kommer färgen från Engwall & Classon AB.

Därefter en strykning med linoljefärg direkt ur köpeburken. Allt målningsarbete utfördes för säkerhets skull under tak.

Porten på plats men markarbeten återstår. Ett annat år fixar vi skevheten, lyfter en stolpe.

Tänk att jag inte kan vänja mig vid det nymålade som ofta är lite intetsägande och utan patina. Tur att pärlspontbrädornas ojämna (och i mångas ögon skadade) nederkant är kvar. Det livar upp.

Omsorg om skinnband

Några gamla böcker med skinnband har fått lite omvårdnad.

En av dem är en postilla, tryckt 1844, som tillhört min mormorsmors föräldrar Lars och Brita Christina. Den dammades av och smordes sen in med Konservatorns Läderolja. Smorningen ska hålla skinnet smidigt och förhindra uttorkning och sprickbildning. 

 

"Konservatorns läderolja, företrädesvis för äldre bokband. Vetenskapligt utprovad. Innehåller endast rena naturprodukter. Innehåller ej bivax eller hexan. Påföres sparsamt med mjuk trasa i rumstemperatur, poleras med mjuk trasa efter ett dygn. Kladdar inte. Färska fläckar på papper borttages med fläckpasta. Läderoljan rekommenderas av American Library Association. Innehåll 120 ml." 

Jomen, det där försäljningsargumentet gick jag på och köpte en burk. Utan den här läderoljan hade jag antagligen inte kommit på hur jag skulle behandla de gamla skinnbanden. Men för många år sedan bad jag mamma flytta de här böckerna från hyllplatsen nära murstocken för att de inte skulle torka ut snabbare än nödvändigt. Så visst har jag värnat något lite om böckerna långt före nu.

På nätet läser jag så här i efterhand att innehållet är giftfria naturprodukter (klövfotsolja och lanolin).

Fler böcker med skinnband fick samma omsorg. Det kändes fint. Sådana här böcker finns inget stort värde i, men väl ett affektionsvärde.

 

Det finns inte många bokbindare idag därför är hantverket i sig är bevaransvärt i mina ögon.

Att ligga i framkant...

  

Det går så bra att använda det senaste inom teknologin för att torka tvätt. Vi är några som ligger i framkant när det gäller. Varför slösa elektricitet på en så basal sak som att torka tvätt? (Vid minusgrader går det bra att frystorka tvätt i ett ouppvärmt uthus, inget konstigt med det.)

Badtunnor men inte badkrukor

Ett par frysta ögonblicksbilder från förr... 

Här badar jag och kusin Lasse i var sitt större laggkärl. Maggan står och tittar på. Badtunnorna står på gårdsplanen och precis till höger tycker jag mig se ett barnvagnshandtag med ett badlakan(?) brett över. Det ena laggkärlet har handtag och intill ett av dem ligger en bräda och på den finns en tvål. Vi barn upplevde nog detta mer som lek än som rengöring. (Det laggkärl som Lasse badar i användes frekvent för sköljning av tvätt innan tvättmaskin kom in i huset på tidigt 70-tal!)

Sommartid kunde bad lika gärna ske i havet, i Salusand, ett bra havsbad med lång sandstrand. Sanden kunde bli så varm för barnafötterna att det var en lisa att svalka sig i Norra Kvarken, det hav som skiljer Bottenhavet från Bottenviken.

Molly

Dockan Molly är just nu klädd i en nystruken hemsydd klänning.

Och här står jag och stryker dockans kläder på en strykbräda i favoritköket. För länge se´n. Genom lek tränades man för vuxenlivet, för det hushållsarbete som ansågs krävas av en liten flicka när hon blev stor. Det var inget jag genomskådade då men roligt var det att leka och lära nytt.

När jag för några år sedan återfann Molly på tredjevinn´  bland kartonger och sågspånsisolering fann jag också en låda med hennes dockkläder. Då planerade jag att se över dem och den klädvården är nu utförd. Det är knappt man vill stoppa ner alla kläder i lådan igen - då blir de åter skrynkliga :-)

Såpa är bra till mycket

Det är lätt att ta bort målarfärg från metall, som här klassiska fönsterlås. De läggs i såpa ett till två dygn...

...och under tiden löser såpan upp färgen och gnuggar man med handen lossnar den.

Sitter delar av färgen fortfarande kvar skrubbar man t ex med en hård svamp. Detta är nog något som varje byggnadsvårdare känner till, tillvägagångssättet är lika enkelt som genialt.

Smulupptagare

Här ser ni ersättaren för tidigare decenniers smulborste/bordsborste med tillhörande skyffel - en smulupptagare i röd och vit hårdplast á la 70-tal.

Smulupptagaren fungerar mycket bra och används när en stor duk täcker hela bordsytan och duken ska fortsätta att ligga kvar efter middagen. Det enda man måste tänka på är att alltid rulla borsten åt samma håll, annars åker smulorna ut - säger en som är vis av erfarenhet :-)

Made in Sweden är den dessutom. Den öppnas och töms genom att den vita och röda delen separeras från varandra.

Hör syns en föregångare. Foto härifrån

September

Vilken vacker höstdag det har varit idag. En dag att plocka äpplen på, åtminstone två av de tio äppelsorterna som finns här.

Cox Pomona sorterades i prima och andra sortering. Andra sortering får bli äppelmust när fler sorter är plockade. Att blanda äppelsorter blir godaste musten tycker jag.

Ingrid Marie får sitta kvar ett tag till. Det blir gott till julen. Men snart nog ska de ändå ner för det finns älgar här som gillar dem och de når högt upp kan jag berätta av erfarenhet. Jag har sett fler älgar i Mellansverige än jag sett i norr! Lite upp-och-ner-vänt kan tyckas.

Det var även en bra dag för fönsterputsning, ännu ett viktigt höstjobb i samband med att innanfönstren sätts på plats och huset blir vinterbonat. Hösten är härlig!

Skrapanäver

Skrapanäver (uttalas med öppna a:n) är det hjälpmedel som användes vid skurning av brädgolv förr i tiden har jag antecknat i min lilla svarta vaxbok. Golven skurades med borste och sand. I golvet fanns en "golvbrunn", en väldigt liten lucka i en av golvbräderna. Under den luckan fanns en träränna som förde ut skurvattnet ur huset.

För att samla ihop och ta bort skurvattnet innan man torkade användes en näverskapa som man skrapade/föste ner vattnet i den lilla luckan i golvet med. Ett skrapanäver, en raka, var ett flak björknäver som var hopvikt till en rektangulär, styv platta.

Uppfinningsrikedomen har varit stor genom tiderna och en period kunde uttjänta galoscher klippas till och nyttjas som skrapa. Idag har vi gummiskrapor på plastskaft för badrumsgolv och för fönsterputs.

 

Här syns på en skum bild, tagen en sommarnatt, utloppet för en skurränna i ett timmerhus. Den ligger under golvets nivå.

Så här syns rännan på närmare håll. Smart lösning må jag säga. På insidan finns alltså miniluckan i en av golvbräderna som man skrapar ner skurvattnet i. Vattnet hamnar då inte i grunden. Är stengrunden tätad med jord som i en mullbänkskonstruktion, är det särdeles viktigt att grunden hålls torr.

*

Jag googlade på näverskrapa och skrapanäver och hittade de här fina berättelserna från Västerbotten:

Skurningen och baden

För kvinnorna vidtog skurning av golven. Som skurborste använde man en ”gnägd” gnagd ”björkriskvast” som förut nötts ned ute på bron, så den blivit kort och styv. Med stöd av en stol eller ett skaft satte man ena foten på kvasten och förde den fram och åter i sanden och vattnet på golvet. Något tvättmedel användes inte, utan den fina sanden slipade golvet vitt och fint. Man skurade i ”vonen”, väder och det var ett drygt sparkande med kvasten för att få rent ett stort köksgolv. Efteråt tog man rent vatten och sköljde av golvet varvid sköljvattnet fick rinna ut genom ett hål i golvet, där en fyrkantig träbit. Satt som lucka. En del hade denna öppning nära källarluckan och under golvet en träränna som ledde ut vattnet till lämplig plats Efter sköljningen skrapades golvet torrt med en näverskrapa hopsydd av fler lager näver, för att få stadga.

Vår nuvarande skurborste kom i början av detta sekel.

 

Städning och pyntning (sidan 15)

Till  julens  förberedelser  hörde  naturligtvis storstädning. Som skurmedel användes sand och vatten, och smutsen lösgjordes med en kvast. Därefter torkades golvet med granris och slutligen togs en näverskrapa till hjälp för att få bort smutsen helt och hållet. Vattnet sopades ned genom ett hål i golvet.

 

Såpatvätt

Såpa är en miljövänlig naturprodukt. Såpa är bra till väldigt mycket. Såpa är till exempel ett verkligt bra sätt att rengöra metall från målarfärg.

Här har hörnjärn av pressad järnplåt rengjorts. Till vänster syns två före tvätt, till höger två som har legat i såpvatten (mer såpa än vatten) under flera dygn och därefter skrapats lätt där färgen ännu satt kvar. De skruvades sen tillbaka på fönsterbågen och målades med samma linoljefärg som båge. (De hör inte ihop med morfars hus utan sitter på ett annat fönster, även det mitt.)

Här syns ett gäng nyligen rengjorda delar till fönsterbeslag. Från morfars hus. Benämningen på metallstyckena är inte enhetlig men motstycken till fönsterhakar kan jag ta till mig. De är från 1900-talets mitt och ska nu skruvas tillbaka på karmarna.

Det här fönsterbeslaget har varit vanligt. Bild från nätet.

Fönsterlåshakar till öglehakar kan man även kalla dem. Öglehaken är ett fönsterbeslag från tiden omkring 1920 och framåt. Öglehaken monteras på fönsterbågen till ett enkelt eller kopplat fönster, och har en ställbar skruv i en platta som gör att man alltid kan få fönstret tätt, även om bågen är lite skev eller tätningen ojämn.

Hur som helst var dessa motstycken mycket lätta att rengöra i såpa. De delar som var skruvade på bågen tog fönsterhantverkarna hand om som ser över bågarna. Fönsterbeslagen skruvade Strömbergs snickeri fast 1950 och de har inte tagits bort förrän nu. Att byggnadsvårda är att återanvända.
.
.

Ett annat välkommen...

Det finns skyltar för de flesta tillfällen och platser.
Finns de inte att köpa kan man tillverka dem själva.

Av dessa två skyltar kan man få uppfattningen att människor i det här samhället skräpar ner, spottar snus och kastar fimpar. Vare sig man är på väg hem, till arbetsförmedlingen eller till folktandvården. Vilken självbild har man och vilken självbild får man av förmaningarna? Hur upplevs det att komma hem eller till sitt arbete och mötas av den här uppmaningen dag efter dag? Beklämning? Glädje? Ignorans? Blir man förnärmad? Att man blir påverkad på något sätt är väl klart.
.
.

Historietvättarna

Jag är intresserad av livet förr här i byn och annorstädes, både mäns och kvinnors. Men idag är det den 8 mars, den internationella kvinnodagen, och då tar jag upp en arbetsam syssla som varit (är?) kvinnogöra. Något som mycken tid anspråk och var tungt innan tvättmaskinerna kom.

Tvätterimuseet i Hagalund, i Vårby söder om Stockholm har jag besökt några gånger och funnit det värt besväret att ta sig dit. Det är helt enkelt ett bra museum i privat regi som ordnar tvätt under olika årstider allt för att visa hur "industriell" tvätt gick till en gång i tiden. I Vårby fanns många tvätterier som tvättade åt familjer i Stockholms innerstad.

Via deras hemsida fann jag förra året en hembygdsförening i Småland med 314 bofasta som också har ett tvätterimuseum och som testar sig fram med olika tvättredskap. Härmed kan jag glatt presentera en fantastiskt bra och fin hemsida med undersidan: HISTORIETVÄTTARNA 

Klicka på bilderna så kommer du till platsen som de lånats från.

På fotot pågår tvätt i Odensjö socken i Småland

Titta gärna runt på hemsidan i övrigt. Den är mycket bra. Öppen, berättande, informativ - inte enbart om historisk tvätt utan minst lika mycket om nutidens evenemang. En sida som vänder sig utåt även till fritidsboende och till en som jag - som aldrig varit där. Lovvärt!

 

 Här pågår isbyk i Hagalund, Vårby.

 

Den stenmangel som var bymangel i Odensjö stod i Ture Jönssons uthus och var hela byns mangel dit man gick med lakan, dukar, örngott och handdukar får jag veta på hemsidan.

 Strykjärn från 1812 i Hagalunds tvätterimuseum.

Någon i min hemby som vet var byns mangelbod stod?
Som vet hur mangeln såg ut?
Någon som vet var tvättstugorna stod?
Som vet om några tvättstugor finns kvar och i vilket skick de i så fall är?
Någon som vet var klappbryggorna fanns?
Finns någon kvar?
Vilka tvättmedel användes före 50-talet? Hur tillverkades de?
Hur torkades tvätten?
När man började torka på lina - hur såg de första klädnyporna ut och hur förändrades de under hand?
Hur har man genom historien fått den torra tvätten slät?
Hur stänktes tvätten?

Några som vet? Visst är det värt att bevara åtminstone minnet av många generationers kvinnorna som gått före och deras arbetsinsatser. Även om de inte gick i bräschen för kvinnosaksfrågan.


* Odensjö - socknen mellan sjöarna. Historietvättarna.
* Hagalunds tvätterimuseum / Stockholm Muesum of Laundry
.
. 

Grejat till och med 2009

Ladusvalorna är kära sommarbesökare som trivs i jordbrukets byggnader, här på gården är det i lagårdsporten de häckar. När svalorna kommer är  det sommar!

Sammanställningen av jobb på fastigheten fortsätter nu. Vi köpte gården vid millennieskiftet, pappa bodde kvar till sin död fem år senare. Efter det var det mest uppehållande verksamhet på somrarna och först när inventarierna var arvsskiftade ville vi sätta igång med större arbeten. Att vänta i 20 år med delningen, som min syster föreslog, var en idé som jag inte kunde ställa upp på. Vad som händer då en "våt filt" läggs över fastigheten under så många år kan man livligt föreställa sig.

En av de första åtgärderna vi gjorde var att låta ett plåtslageri tillverka ett platt skorstensskydd som vi själva monterade på plats.

Höladans grundstenar fixades till vilket var ett så lättsamt arbete att det knappt räknas :-) Och gräset slogs med lie som alltid här vid sommarstugan.

Flera stora granar har under vintrarna fallit på sommarstugetomten eftersom vindarna får god skjuts över det skogsområde som avverkades bakom stugan 1996. En stor gran på tomten föll, de andra som vindarna fällde stod utanför. Som tur var föll inget träd på någon byggnad men det gav oss rejält med arbete med bortforsling och bränning av grenar och ris. 2006 fällde vi själva granen ovan som såg ut att vara oroväckande skadad. Ni skulle ha sett så vacker och njutbar skogen här bakom var efter att farbror Kalle gallrade för hand cirka 15 år före kalhuggningen.

2009 började favoritköket på övervåningen återplaneras. Ett skåp flyttades ut och Husqvarnas elektriska spis flyttades hit igen efter år i landsförvisning i sommarstugan. Kaffepannan fanns i beredskap på samma ställe. När föräldrarna tänkte slänga spisen fick jag till det så att pappa och jag flyttade den till stugan. Gissa vem som gläds åt denna framförhållning?

Äntligen togs tag i favoritgolvet i favoritköket - linoleummattan med mönstret Jaspé i 50-talsköket på övervåningen i morfars hus. Det var ett par dagars arbete med djuprengöring med maskiner som hyrts i Umeå.

Resultatet av rengöringen blev bra och efter att ha blivit bonvaxat står sig linoleummattan ytterligare några decennier om så skulle vara. På bilden är övre delen bonvaxad.

2009 började jag rödfärga lagårdsväggen med Falu slamfärg. Som allt annat tas detta i etapper, denna sommar målades lagårdsväggens sydfasad, lagårns största vägg. Och som tidigare beskrivits anlitades timmermän som bytte stockar på rökbastun.
.
.