15 februari 2015

Kultureliten

Fotografiet från 1920-talet visar en lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson (gift Thurdin 1932) här i byn. Hon var lärarinna i småskolan här, jag antar att övriga var lärare i grannbyn. Ett av paren bör vara Viktor och Kerstin Sandgren som var lärare i dåvarande Lögd´skolan.


Lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson som var folkskolelärarinna.

Till vänster syns en brorsdotter till morfar. Det är hans äldste bror Johans dotter som passar upp några av de människor i bygdens som väl kan anses ägde dåtidens kulturella kapital. Eftersom det inte bodde några präster, läkare eller andra med lång utbildning var det lärarna som fick axla detta ansvar. Dära Vall´n fanns läkare, veterinär, präster av olika rang med akademisk utbildning. Som sjuksköterska hade du som kvinna med egen försörjning också högt anseende. Därefter i samhällshierarkin kom egenföretagarna. Här i byn fanns bönder och arbetare. Åsså en lärarinna.

Visitkort, samlarkort, ur min morfarsfarfars album.

I dagens "jämställda" lokalsamhälle, där klasskillnaderna påstås vara utsuddade och jämlikheten utbredd finns ingen "kulturelit" och väldigt liten socioekonomisk skillnad i vår lilla by. Och med den rådande samhällsutvecklingen har lärarna detroniserats.

Något jag funnit ut är följande. Av hemmansägarna i byn har några få personer (ena handens fingrar räcker och blir över) som är födda här skaffat sig en akademisk utbildning i närbelägen stad, flyttat tillbaka till hembyn eller först till en annan mindre ort i samma län med några få mils bilresa till hembygden. De lever idag i samma strukturella kontext som man gjort sedan barnsben och har knappast det "kulturella kapital" som personerna på fotot från 1920-talet med akademisk utbildning hade. Vad jag förstår var samtliga personer på fotografiet inflyttade till trakten (förutom pigan).

För att befria sig från det gamla och invanda strukturella tänkandet ser jag det som att man måste under längre tid ha bott och arbetat långt bort från de vanliga strukturerna. Allt för att få perspektiv och distans som behövs för att kunna frigöra sig och därmed våga ha åsikter som kanske bryter byns norm, sådana tankesätt som man skaffat sig genom att umgås och utbytt erfarenhet och tankar med helt andra socioekonomiska grupper. Har man inte prövat något annat är Jantelagen så stark att normen helt enkelt inte kan brytas. I ett patriarkaliskt lokalsamhälle gäller detta möjligen i högre grad kvinnor än män. Men sannolikt inte.

Detta är min egen högst privata iakttagelse som gäller hemmansägarna i hembyn. En fråga jag också ställt mig är vad en utbildning betyder om man inte kan frigöra sig från den rådande normen utan enbart anpassar sig? Inte vågar ge något förutom det som förväntas. Hur överlever man utan att känna sig kvävd? Kanske är enda skillnaden att man har högre lön än om man bott kvar och arbetat inom t ex industrin.

När jag diskuterar detta, långt bort från hembyn, med mina äldre vänner som själva är akademiker och inte har min bakgrund som klassresenär eller som är klassresenär men inte bor på hemorten / hemstaden, blir de tankfulla.

Min kompis M menade att detta som jag upplever i byn kan knappast någon sociologiforskare undersöka vetenskapligt. För att tillämpa den undersökningsmetod som etnologer och kulturantropologer kallar "deltagande observation" måste dessa bedriva fältarbete så nära företeelsen eller det utvalda objektet som möjligt. Den undersökande ska utgöra ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och tala språket. Man måste även behärska analysapparaten, kunna kommunicera på ett meningsfullt sätt och utvärdera den information man får. Det vill säga - för att förstå hur det fungerar socialt i en liten by måste man själv vara sprungen ur den undersökta miljön, känna människorna sedan barnsben och se, förstå och tolka deras handlanden som vuxna. Alltså kan inte vilken forskare som helst utifrån ta sig an frågan hur utbildning och hemflytt till en glesbygdsby påverkar klassresenären.

Om människor anpassar sig helt till rådande ordning, aldrig ifrågasätter, låter sig skrämmas till tystnad som sker här, blir det ingen förändring. Barnen till akademikerna skaffar sig (förmodligen) även de högre utbildning och kommer inte att vilja eller kunna flytta tillbaka till byn. De urgamla strukturerna med patriarkala drag kommer att fortsätta under många generationer framöver. Stadens och landsbygdens frågor kommer allt längre från varandra ju fler generationer som skiljer dem åt.

Vilka är då dagens ”kulturelit” och fristående tänkare i byn? Vad vill de? Vem/vilka ser till vår gemensamma kollektiva historia i dagsläget? Vem ser till gruppens, bybornas bästa utan att låta kontrollbehovet ta över hand och utan att endast försöka gagna sig själv? Inte är det lokalpolitiker. Inte myndighetspersoner. Inte stat eller förvaltning. Jag påstår att idag finns ingen alls som gör det och jag med sorg på situationen i byn. Hör verkligen kulturen enbart till staden?

Jag tycker Emmanuel Le Roy Ladurie har fått fram ett intressant forskningsresultat om den medeltida byn Montaillou. Jag kan inte släppa tanken om en nutida studie av min hemby.



(Det är svårt att formulera sig solklart utan att någon känner sig trampad på tårna. Både "kulturellt kapital" och "kulturelit" är begrepp som inte passar in här men jag vet inte vad jag ska använda istället. Jag avser inte finkultur.)
.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...