Har du frid med Gud?

Nyss läste jag ett fint och läsvärt blogginlägg som jag vidarebefordrar till er!
Det handlar om kulturhistoria och vad omtanke om den och framtiden kan innebära i Värmland. Både för minnesmärken och frikyrkor.
HAR DU FRID MED GUD? är rubriken på inlägget om vikten av att förflytta en sten med inskription.

*

När jag 2021 fick veta att EFS missionshus skulle dekonsekreras (avkristnas) och säljas lånade jag nyckeln till bönhuset innan container beställdes att slänga "skräp" i. Jag plåtade dryga 300 bilder inuti byggnaden för att åtminstone ha något bevarat från den tid som var, allt ifrån helhet till detaljer. Andra stod snarare frågande över vad som var kulturhistoriskt intressant med denna byggnad från 1930-talet.

Till den här frikyrkan gick mest jordbrukande familjer.

Missionshuset byggt på 1930-talet och renoverat på 1970-talet (utvändigt bytta fönster, dörrar och takmaterial) står med skolan byggd på 50.talet i bakgrunden.

Altartavla av "K. Gustaf Strandberg. cop. 1946".

Möte med klassicistisk arkitektur - en pilaster med tre förgyllda kannelyrer, ett förgyllt joniskt kapitäl med voluter. Några benämningar på de där ornamenten hade nog ingen, det var endast praktfullt i allas ögon, åtminstone i mina barnaögon.

I detta rum hade vi skolavslutningar i juni, missionsauktioner höst och vår med produkter som tillverkats i bygden och i förstugan samlades till söndagsskola med flanellogram och en svart pojke på knä som insamlingsbössa. Varje peng fick honom att nickande tacka. Symöten ska inte förglömmas.

Kommunen var det som köpte fastigheten. De rev den tidigare skolan, en stor träbyggnad. Missionshuset ligger mellan 50-tslskolan och den rivna folkskolan. Länge efter rivningen låg papper, betyg, böcker mm och skräpade på tomten.

Har ni läst "Husen vid himlastigen" av Västerbottens store dokumentärfotograf Sune Jonsson? Den gavs ut 1998 och behandlar Västerbottniska byabönhus.

Kulturvägar med lång historia

Tog en sväng i söndags längs ett par gamla kommunikationsleder mellan Arboga och Örebro. Vi hade färdbeskrivning som var så där. Så vi körde fel men fick se det som intresserade oss förutom galgbacken som  vi inte hittade.

Det var under landshövding Evert August Franc´s tid ( 1729-1800) som milstolparna kom på plats längs det som kallas Kungsvägen, den medeltida Eriksgatan genom Närke och Västmanland.

Det var milstenar/milstolpar, den tidens taxameter, där man kunde räkna ut längden man färdats om man hyrde häst och vagn och åkte mellan de gästgiverier som fanns med jämna avstånd. På milstenarna från 1781 angavs hela mil eller 1/2 mil.

En stämningsfull vägsträcka.

Runstenar fanns också uppställda, detta är Nasta-stenen.

Och här syns en råröse med den högsta, flata stenen som visar rågränsens riktning.

Den grusade Ramstigen är kantad av långa sträckor med stenmurar på en sidan. Här kan man uppleva hur det var att färdas på vägarna för länge sen. Troligen var Ramstigen en genare men mer svårframkomlig rid- och vandringsväg som band ihop byar och gårdar mellan Arboga och Örebro.

Mellan Kungsvägen och Ramstigen ligger skogen Käglan. Idag är delar av skogen naturreservat men förr i tiden ett tillhåll för stråtrövare. Jag kom att tänka på en resa som Sara Videbeck och Arvid gjorde i Det går an från 1839,  C J Love Almqvists välkända bok som jag nyss läst om. Där färdas de, efter att ha åkt hjulångare från Riddarholmskajen i Sthlm till Arboga, via häst och vagn mellan Arboga och Lidköping. När de lämnar Fellingsbro kör de genom den storskogen Käglan som Sara verkar uppskatta, hon färdas ju inte ensam.

En väghållningssten med Alväng inristat passerades. Här gick gränsen för vägskötseln mellan byar. 

Från min hembygd har jag endast hört att Plogbacken utgjorde väghållningsgräns mellan hembyn och den söder därom liggande grannbyn. Plogbacken sprängdes bort då Kustlandsvägen byggdes om till Riks13 just på denna sträcka och därmed försvann även den naturliga "stensoffan", en viloplats för vandrare och luffare. Har hört om indelta soldater / båtsmän som vilade sig där på väg till exercisplatsen  Gumboda hed norr om Umeå.

Det finns mycket härligt och intressant att se om man viker av från motorvägarna. Kanske mest om man är kulturhistoriskt intresserad med kulturvägar som nörderi.

 En offerkast kan man också råka hitta.

Sommaren som var

 

Trädgårdsmöblerna blev inte mycket nyttjade denna sommar. Alls.

Minns för ca 10 år den då vi hade besök av en ny bekant. När han såg stolarna undrade han om det verkligen var äkta Grythyttemöbler vi köpt, han var tvungen att konstatera det genom att spana in metallskyltarna som stolarna är behäftade med och kunde konstatera att så var fallet. Jag bara häpnade. Så oförställt sätt att på detta sätt ifrågasätta om vi verkligen hade råd med dessa utemöbler. Jag upphör numera aldrig att förvånas över människor här. Bordet som syns på bild är från min barndom och förblir kvar. Det används även när mattrasor såptvättas. Träytan är väldigt len på grund av det.

En annan sak som präglade denna sommar var att vi upplevde ljuden från tågen på Botniabanan samt från E4 så väl. Kanske var de ostliga och sydostliga vindarna förhärskande i somras? Eller kan det bero på de avverkningar som gjorts? Skog skapar normalt en naturlig ljudbarriär.

Hotfullt bemötande

När jag skrev om hemvändande här på bloggen den 11 april 2024 fick jag en kommentar av Karin som berättade om hur gemytligt återvändandet till hemorten var efter tre decenniers bortavaro:

Oj, missade Babel i söndags. Måste kolla i efterhand. Men redan nu kan jag berätta om mitt lämnande och hemvändande. Det var på något sätt en naturlag att man (=de flesta ungdomar) skulle lämna hemorten, vidare till studier på annan ort och sen jobb långt hemifrån. Rätt skön att slippa den extremt effektiva sociala kontrollen. Men sedan, när jag återvände ungefär trettio år senare tyckte jag det kändes tryggt och trevligt att vara igenkänd. Om jag tar en simtur på morgonen kan jag mötas i ICA-kassan av ett: "Var det varmt i vattnet idag?"

 *

Jag har inte samma upplevelse alls. Ett välkomnande kan bli mycket hjärtligare än på det sätt jag bemöttes då jag blev hemmansägare efter 25 år i Sthlm:

"Hur har du tänkt dig din framtid här i byn?" frågade hon mej, Vera Jonzon, där hon isolerat mej i ett hörn av den gamla skolsalen, nu bygdegård, på behörigt avstånd från övriga stämmodeltagare - allt för att ingen skulle höra hur hon hotade mej. Jag trodde jag hörde fel men hon upprepade sig. Vera med familj och medhjälpare skulle se till att förtala mig på alla sätt så att jag inte kunde bo kvar i byn. Familjen har styrt byborna i åratal, men utan att synas, genom att se till att tillsätta lojala personer på poster familjen ansett vara viktiga. Ni vet så där som finansfamiljen Wallenberg gör, härskar utan att synas. 

Hon ville ha tyst på mej då jag är ett hot eftersom jag har god utbildning, är kunnig i föreningsarbete eftersom jag har erfarenhet av många års styrelsearbete, törs ifrågasätta och ser igenom hur maktmänniskorna här styr byborna. Veras beteende och hot är oförskämt och ociviliserat, ev. med drag av psykopati. Som kommunpolitiker och lågstadielärare boende i en liten by var hon och familjen vana att topprida sina medmänniskor.

När så min barndomskamrat lade munkavle på mej senast vi skulle ses gick hon för långt. Hon föreslogs av mej till styrelsemedlem då samfällighetsföreningen bildades 2007 med min förhoppning att hon var kunnig i styrelsearbete och skulle visa vilja till demokratisering, en naiv förhoppning från min sida. Båda dessa nämnda kvinnor har utbildning över gymnasienivå, båda jordbrukardöttrar.

Hot mot makten

Medborgerlig rättighet att i statsstater uttala sina åsikter.

Nyttjanderätt?

Här i byn har jag fått kännedom om ett projekt som anlagts på en byallmänning.

Det enda jag läst om projektet är en rad i en verksamhetsberättelse där de personer som har hjälpt till tackas. Ingenstans finns projektet beskrivet för oss drygt 30 hemmansägare.

Det finns ingenting nämnt i en kallelse med dagordning, ingen motion eller styrelseförslag, ingenting i något stämmoprotokoll. Men kanske har jag fel? Hoppas verkligen det. Men har jag rätt så innebär det att vi delägare inte fått förfrågan och gett bifall till nyttjande av den mark vi äger tillsammans, många kanske inte ens känner till projektet. Den drivande i projektet kan vara min barndomskamrat - allmänningen ligger i nära anslutning till hennes gård. Det är ingen stor anläggning men att det inte gått rätt till står klart så länge jag inte överbevisas med dokument i frågan. Vid närmare granskning visar det sig att även den pensionerade lågstadieläraren med make varit involverade. Varför köra över övriga hemmansägare i byn? Samtliga delägare ska väl ändå tillfrågas om ett projekt som nyttjar vår gemensamma mark, eller?

Att jag föreslog min barndomskamrat till styrelsen i samband med föreningsbildningen 2007 var feltänk. Jag talar ibland med vänner här i Mellansverige om vad som sker och inte sker här uppe, hur det går till i en liten norrländsk bysamfällighet, och får kommentaren "Hon passar inte att sitta i en styrelse!" Nej, svarar jag, så är det, men det finns heller ingen annan som passar. Alla agerar på samma sätt, tänker inte igenom hur en förening är menad att fungera där regler och statuter är utformade för att få en  demokratiskt fungerande grupp. (Okej, det finns någon som kan styrelsearbete vet jag men ingen som kommer till tals.) Principen är enkel - samtliga delägare ska få samma information och ha möjlighet att säga sin mening i de frågor som dyker upp. Krångligt?? Inte alls.

Att köpa bysamfälld mark

Du sitter i styrelsen för byns samfällighetsförening. Du har bestämt att du vill köpa en del av byns gemensamt ägda mark. Du pratar med de övriga styrelsemedlemmarna.  Så klart du får det säger männen. Du kontaktar lantmätare som sköter avstyckning med areal, belägenhet osv

Styrelsen tar upp försäljningen i kallelse till kommande stämma, där står att du vill köpa ett visst område till en angiven kostnad. Inga som helst dokument avseende köpet bifogas eller lämnas ut. Att det är medlemmarna du köper av inser du inte det eftersom övriga styrelsen varit så positiva till försäljning. På stämman säger en av medlemmarna att det där måste gå om, det går inte att fatta beslut på så litet underlag. Vad är det vi säljer? Andemeningen innebär krav på omtag: gör om, gör rätt till nästa års stämma.

Nästa stämma och kallelse till den går till på exakt samma sätt, inga dokument i förväg, inga delades ens ut på stämman, inga förklaringar. Du anser att allt är tydligt då övriga styrelsen sagt ja. Att det ev. kan betraktas som jäv att sitta i styrelsen och anse styrelsens acceptans till köpet vara tillräckligt förstår du inte. Du inser inte att det är medlemmarna du köper av, inte styrelsen. Ingen öppenhet sker, inga dokument på bordet vilket innebär att medlemmar/hemmansägare inte får veta och förstå vad de säljer, vad du köper av dem.

Du förlitar dig på det auktoritära och patriarkala systemet, du är kvinna. Jag blir uppbragt och ber på stämman att åtminstone få se en karta med marken jag och de andra hemmansägarna säljer till dig. I tio sekunder får jag möjlighet att se kartutsnittet som du har i din ägo sedan lantmätaren lämnade över den. Jag sänder runt kartan som vi som är närvarande har möjlighet att titta på några sekunder vardera. De hemmansägare som inte är närvarade har inte sett något dokument alls någonsin. Och ingen av oss har fått veta hur och av vem priset för marken satts. Var det du själv??? Var det styrelsen?? Lantmätaren? Hanteringen är inkompetent men det inser du antagligen inte. Styrelsen har ingen koll på hur det ska gå till, har inte läst sig till det i böcker om samfälligheter, inte frågat kunnig rådgivare.

Du känner till hur lätt rykten sprids i sådana här små bymiljöer. Att det sades att din far rev större delen av ladugården då den stod på bysamfälld mark. Själv hörde jag det för första gången i samband med ditt markköp. För att rykten och illvilja och förtal inte ska uppstå gäller det att handla korrekt. Att vara källkritisk. Att från säker källa ta reda på vad som gäller för en samfällighetsförening. Nog borde du kunna bättre! I min värld arbetar styrelser för att se till att demokratin lever och att alla vågar uttala sin mening i en fråga. Mig har du förbjudit att med dig tala om saker som gäller samfälligheterna i de två styrelser du nu sitter i. Det liknar diktatur, du går för långt. Så då skriver jag väl om det här på bloggen då. Byåldermannens envälde borde vara förbi i samband med att byalagen övergick i samfällighetslagen SFL 1973. Många felaktigheter har skett/beslutats under mina 24 år som hemmansägare.

Det var jag som 2007 föreslog dig till bystyrelsen då föreningen äntligen kom till genom en formell lantmäteriförrättning efter att ha saknat stadgar och regler sedan 1973. Äntligen och för första gången satt en beläst person med högskoleexamen i styrelsen, en "klassresenär". På min fråga sa du 2007 att du kunde det här med styrelsearbete då du suttit i en styrelse för en fackklubb på din arbetsplats.

Att påpeka hur fel t ex markköpet gick till skulle få dig att vända taggarna utåt ytterligare så det gjorde jag inte. Men nog trodde jag att en person med högskoleutbildning på fyra år, en "livsvisdom" som 50-plussare skulle ge mer insikt. Det var dumt av mej!

När jag någon gång påtalat hur galet något har gått till i samfälligheterna har jag fått svar av dej som:

• Det är väl inte så farligt! eller
• Det var ju bara en engångsföreteelse! eller
• Det visste jag inte!

Sitter man i en samfällighetsförenings styrelse ska man veta vad som gäller. Hela styrelsen är tillsammans ansvariga att känna till vad som gäller i en samfällighetsförening.

Att du ändrat uppfattning och numera tycker att markberedning inom skogsnäringen är av godo även på våra gemensamt ägda marker är din ensak precis som att du inte är kulturhistoriskt intresserad. Det är tillåtet att tycka olika i sådana frågor. Men när det gäller kunskap i föreningsliv och styrelsearbete har jag större krav på en välutbildad person än någon med folkskola. Därmed inte sagt att den med den gamla folkskolan i bagaget  har mindre kunskap i de här frågorna, det kan vara tvärtom.

 *

Du vill kanske väl. I samband med att jag föreslog dej till byastyrelsen och du valdes in lånade du min bok om "Samfälligheter". Snart nog fick jag tillbaka den, troligen oläst. Samma bok delades ut till styrelsen i samband med föreningsförrättningen. Har ni i styrelsen över huvud taget läst den. Okej, den har sina svåra partier men det finns andra handböcker om samfälligheter som är mera lättförståeliga. Själv betalade jag för en kurs som Lantmäteriet anordnade för länge sen i en mellansvensk stad. Jag ville veta, jag ville förstå hur samfällighetslagen är utformad och om bystyrelsen handlar rätt och rättvist. Mycket har gjorts fel - saknas kunskap förstår man inte det och är lätt att lura.

Hur känns det att säga något som man vet är rätt, och rättfärdigt, men mötas av oförstånd, eller kanske av spydigheter och cynism. Hur känns det att tillhöra en förtryckt och tystad minoritet, eller lika hemskt, en förtryckt och tystad majoritet, på det sätt många tvingas till i totalitära samhällen.

Ur Till bildningens försvar av Sverker Sörlin

* *

Här kommer korta utdrag ur två böcker om samfällighetsföreningar som jag har med på bloggens sida "Böcker jag haft nytta av".

KALLELSENS INNEHÅLL
I kallelsen ska alla ärenden som ska behandlas på stämman finnas med. Det är lämpligt att bifoga dagordningen för föreningsstämman.
(...)
Orsaken till att alla ärenden måste finnas med i kallelsen är att medlemmarna ska kunna lita på att föreningen inte beslutar något utan att de har en chans att vara med och påverka beslutet. Föreningsstämman ska därför inte behandla något ärende som inte finns med i kallelsen.
(...)
En medlem ska kunna få titta på dokument före den ordinarie föreningsstämman. Ska stämman godkänna en uttaxering ska även debiteringslängden finnas tillgänglig för medlemmarna i förväg. Gäller även försäljning av samfälld mark.
Om inte dessa dokument bifogas kallelsen ska kallelsen innehålla en uppgift om vart medlemmarna kan vända sig för att få titta på dem. 

ÖVERLÅTELSE AV FAST EGENDOM
För att beslut att överlåta eller söka inteckning i en fastighet eller att
upplåta en fastighet med nyttjanderätt för längre tid än fem år fordras minst
två tredjedelar av de avgivna rösterna, såvida det inte står något annat i
stadgarna.
(...)
För att förvärvaren ska få lagfart på en fastighet som samfällighetsföreningen
har överlåtit måste det framgå av protokollet att beslutet på föreningsstämman
har tagits med minst två tredjedels majoritet.

 *

KALLELSEN
Kallelsen skall förutom tid och plats för stämman innehålla uppgift om vilka ärenden som skall avgöras. Skall stämman godkänna uttaxering skall kallelsen innehålla uppgift om var debiteringslängden finns tillgänglig för den som vill ta del av den. Inför ordinarie stämma skall i kallelsen också anges var medlemmarna kan ta del av förvaltningsberättelsen, revisionsberättelsen, utgifts- och inkomststaten samt eventuella motioner. Det är i många fall lämpligt att bifoga dessa handlingar till kallelsen.

FÖRSÄLJNING AV MARK
Samfällighetsföreningen kan även försälja sin fasta egendom. För sådana
beslut krävs två tredjedels majoritet, om inte annat föreskrivs i stadgarna.
Försäljningen kan avse en hel fastighet som föreningen äger eller ett
område som avstyckas i samband med försäljningen. Belastas det avstyckade
området av rätt enligt AL måste den rätten upphävas genom fastighets-
reglering i samband med avstyckningen. Avyttring från marksamfälligheter
kan också ske genom en fastighetsreglering vid vilken den aktuella
marken överförs till någon närbelägen fastighet.

SKYDD FÖR ENSKILDA INTRESSEN
(...) En annan trygghetsfaktor är att stadgar är obligatoriska vid
föreningsförvaltning och att lantmäterimyndigheten är skyldig att granska
att stadgar eller stadgeändringar överensstämmer med reglerna i SFL.
Visare föreligger krav på kvalificerad majoritet för vissa beslut av
större betydelse för medlemmarna, t.ex. vid försäljning av fast egendom
och stadgeändring.
(...)
Vidare kan medlem eller styrelseledamot, som anser att ett föreningsstämmobeslut
inte har tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot SFL, annan
författning eller mot stadgarna, klandra beslutet genom att väcka talan mot
föreningen hos fastighetsdomstol. Talan kan även föras mot uttaxering.

Vilket öde

Ett ödehus står och förfaller i byn. Ett timmerhus som flyttats från Knösen (där de första bosättningarna etablerades vilket syns på Stenklyfts karta från 1642. I samband med flytten byggdes huset till med en våning och trapphus. Fastigheten ägdes fram till 1996 av släkten som lät flytta byggnaden men som  användes vid försäljningen som fritidshus. Det köptes det av Anders Jonsson, som det sas för att slippa grannar nära den egna ladugården. Sen dess har detta hus stått övergivet och den omnämnda ladugården är sedan flera år tillbaka tömd på kreatur. Det är tråkigt med en fastighet som står och förfaller i ens närhet.

Huset ligger längs gamla Kustlandsvägen som när det flyttades var kommunikationsstråket genom byn, en huvudväg där hästskjutsar, cyklister och fotgängare samt senare bussar och bilar passerade. Bilar och fotgängare rör sig fortfarande förbi här. Vägsträckan ingår i en vägsamfällighet. Försök att privatisera sträckan har gjorts men inte lyckats. Den här fastigheten blev i sista stund under vägförrättningen 2013 av ägaren klassad som obebyggd samt som "saneringsfastighet".

Fasaden är klädd med masonite och träläkt. På taket ligger lertegel. Det har varit vanligt här i Masonitelandet med Rundviksverken som producent av dessa mångsidiga träfiberskivor.

Här syns en del av uthuset med port av diagonalställda bräder. På taket ligger fin pannplåt.

Nere vid Degermyrbäcken står en av byns två (ev tre) kvarvarande tvättstugor. Den har skorsten som sig bör eftersom där inne finns/fanns en bykgryta eller pannmur. Eftersom jag aldrig varit in i tvättstugan vet jag inte vad som återstår av den forna utrustningen.

 

Den andra tvättstugan är bra omhändertagen och ligger några tiotal meter uppströms längs samma bäck. I den har jag varit in och, tillsammans med några kvinnor ur den hembygdsförening som en gång fanns, tvättat som förr i tiden vilket var oerhört intressant.

Brunnen med brunnsvinda, en hissanordning med vev och kätting där hinken fästs, finns kvar. Jag känner endast till två sådana brunnar som finns kvar i byn. Den brunnen är i sig ett bevaransvärt fenomen.

Staketstolpar av betong, troligen tillverkade i grannbyn Mo där ett cementgjuteri fanns. De har fått sig stora törnar efter att grot (grenar och trädtoppar) från en avverkning placerats över dem. Grindstolparna, likaså av betong, är utformade som kvaderblock.

Jag hävdar att dessa byggnader inte är utom räddning. Det brukar annars vara ägare och förvaltares mest använda argument för att riva, att timret är ruttet. Gården kan bli jättefin. På senare år har Västerbotten fått många timmermän som är välutbildade och kunniga, några arbetade på min gård under försommaren.

Så här såg huset ut någon gång på 30- eller 40-talet - typiskt västerbottniskt här i trakten.

Johan Öberg 1864-1929. 

Det var han som lät flytta hit timmerhuset, som var hans föräldrahem. Det skedde förmodligen i samband med giftermålet med Lina 1899.

Lina Öberg, född Öberg och även gift Öberg(1882-1961), firar 75-årsdag i sitt hem 75 år i november 1957. Hon var gift med Johan och blev änka tidigt.

Familjen är samlad för att fira Lina.

Den blida tant Lina minns jag från min allra tidigaste barndom.

För tio år sedan skrev jag så här om husets historia:  

En byggnadshistoria
Släktsaga

*

När det gäller tvättstugor som kulturhistoriska byggnader ger kommuner med antikvariskt engagemang råd och anvisningar om hur ägare kan sköta sina kvarvarande tvättstugor. Och få bidrag. En kommun utan kommunantikvarie tar knappast fram råd om kulturhistoriska byggnadstyper.

 Råd och anvisningar angående tvättstugor ur en 7-sidig broschyr.

Låt städerna utforma riktlinjer kring sitt byggda kulturarv. Då kommer det att bevaras i större utsträckning än landsbygdens kulturarv, minnet av landsbygdens levnadssätt är väl ändå inget att ha, det finns inget som är värt att bevara, eller vad tycker ni? Tacka vet jag slott, herrgårdar, adelns och borgerskapets kulturhistoria. Byggnader, stil och traditioner med god smak. (Hoppas ni läsare verkligen förstår ironin i det sista stycket!)

Här bodde ingen greve, friherre, baron eller borgare. Ingen överklass. Är huset med dess konstruktion, fönster, detaljer, material och inneboende minnen då över huvud taget värda att bevara och vårda??? Och om ett gammalt hus tas om hand - måste då allt bytas ut?

Ersk-Mats gården

På väg norrut denna julisemester sökte vi upp Ersk-Matsgården utanför Hassela. Resan tog tid så vi hann dessvärre inte dit under öppningstid (12-16). Vi kände oss välkômna ändå och det vi såg gjorde att ett besök underöppningstid måste bli av. Nordanstigs kommun ser till att bevara, förvalta och göra gården levande.

Den grå gårdsbildningen som mötte oss är en ensamgård, byggd av ättlingar till de svedjefinnar som för drygt 400 år sedan invandrade till den här trakten.

Här odlas svedjeråg som växte hög och grann.

Gården har si så där 15 byggnader varav två bostadshus, det ena är undantagsstuga.

I fonden mangårdsbyggnaden och till höger undantagsstugan för den äldre generationen. Det gick sannerligen ingen nöd på oss när vi satt i solen på bron till undantagsstugan och åt medhavd matsäck.

Fina gamla fönsterbågar fästa med hästskosöm.

Det gröna kulturarvet utvecklas på gården under ett treårigt projekt. Genom slåtter och bete hålls arealerna öppna vilket gynnar växter och insekter.

På bilden syns det stora pärlanne där olika sorters potatis odlas. Det var uppmuntrande att se ett så stort potatisland som inte var kommersiellt anlagt.

Jordkällaren var renoverad och såg ut att användas. För här på gården kan man under öppettid äta traditionella rätter, många baserade på potatis. En jordkällare brukar vara bra för vinterförvaring av bl a rotfrukter.

De enkla nybyggda torrdassen fanns inuti en av ekonomibyggnaderna, allt befriande omålat. Rinnande vatten fanns inte, en vattenkanna med handfat dög bra för hygienen. Det som gjorde mig extra glad var att ladusvalorna flög kvittrande fritt mot takåsarna ovanför dassen som saknade innertak. OCH för att svalungarna inte skulle skita ner inne i dassbåsen hade en spånskiva lagts som skydd rakt under svalboet som fanns på en av åsarna. (Se upptill på högra fotot.) Så omtänksamt för både fåglar och människor!

En verkligt vacker entrébro till en ekonomibyggnad! Finns något vackrare än natursten som bro?

Inuti något som kan ha varit ett vagnslider såg det ut så som ovan. 

Batteridriven belysning i utformning som fotogenlampor var den enda  belysning vi såg. Ett enkelt utomhuskök fanns bakom ena bostadshuset och nära krydd- och köksland samt en vedeldad vattenvärmare. Jag antar att de gamla köken inne i mangårdsbyggnaderna var intakta utan moderniteter. (Dessa byggnader var stängda vid vårt besök.)

Två små kreatur tittade på oss.

 

En stor tråkig bilparkering fanns i direkt anslutning till entrén till området. Att mötas av en samling plåtlådor skämmer en kulturmiljö från den tid då bilar inte var uppfunna.

 

MEN

nytänkande i vardande - en skogsparkering var på gång. En smal grusad slinga hade anlagts i skogen utan att särskilt många träd behövt avverkas. Slingan som mätte en bilbredd och lär bli enkelriktad, hade ett antal intjack på sidan om, vardera för en bil. Hela vägen syntes inte eftersom den böjde av. Jag hann inte räkna antalet p-platser helt men det var ett 25-tal. När detta växer till sig och "mossas" över tänker man knappt på att det är en bilparkering när bilarna inte står där. Smart, snällt, vackert, omtänksamt.

Bild på storhässjan från facebooksidan "Ersk-Matsgården i Hassela"

Under året har en storhässja för torkning av sädeskärvar med svedjeråg uppförts. Men i 2023 års broschyr står något märkligt: 

"Förr torkades hö antingen på slag eller genom hässjning och i år sätts en storhässja upp vid gården. Torkning på hässja är mindre känsligt för regn eftersom det yttersta lagret fungerar ungefär som ett paraply för det underliggande höet"(???)

Allt är rätt och riktigt förutom sista ordet - höet.  Det är väl ändå inte hö som torkas på en storhässja! Men detta rättas nog till inför nästa år. Och då storhässjan invigdes på Kulturarvsdagen den 9 september framgick säkerligen hur den utnyttjades för torkning av säd och inte hö en gång i tiden.

*

Jag önskar Nordanstigs kommun lycka till med fortsatt förvaltning och levandegörande av Ersk-Mats gården där Erik Mattsson och hans hustru Karin en gång levde och verkade. Vi fick en fin sommarkväll där och återkommer.

Artrikedom längs vägkanter???

Det var 2018 som statushöjningen av en ca 2 mil lång delsträcka av gamla Riks13 blev klar. Genast efter färdigställandet satte Trafikverket upp en mängd gröna skyltar med texten "Artrik vägkant".

Ifrågasättandet av Trafikverkets skyltning fortsätter. Dessa vägkanter är inte artrika! Sträckan finns inte heller med i Trafikverkets egen inventering av artrika vägkanter. Längs hela vägsträckan ser det ungefär likadant ut förutom att i juli (när fotona togs) blommade renfana på många ställen som vette mot åkermark.

 En grön skylt på var sida av vägen.

Här finns inte de ängsväxter som växte här före anläggningsarbetena startade för 6 år sen. Mycket sly kommer upp och framtiden får utvisa om de fina vägrenarnas blommor kommer tillbaka nu när åkrar/vall/lägdor inte brukas som förr. Att gräset/höet slås (eller tuggas) på åkrarna men sedan får ligga kvar utan att tas upp innebär ju i sig att ängsväxterna, som inte vill ha näring, kommer att utarmas. Själv tvivlar jag på att vägrenarna växtlighet blir som förr. Kanske TRV skyltar så här för att vi boende ska tro att detta är artrikedom.

Det sägs att nu när Sveriges storskaliga jordbruk (eller nerlagda jordbruk) förstör och förändrar växternas biotoper så är vägrenarna viktiga refuger för ängsväxter att överleva på. Men då måste man ge dem chansen och här menar jag att detta inte görs. Det blir artfattigdom i stället för artrikt. Jovisst, insikt om detta finns. Men finns den här? Kanske måste jag bli bofast här för att märka av den ...  Jo förresten, jag hörde att en krets av Naturskyddsföreningen nyligen startat i kommunen och det är glädjande.

Vad innebär artrik vägkant?

 

 

Verksamhet pågår

 

Så trevligt det är att mitt ute på vischan finna en verksamhet som fortfarande är igång. Jag har åkt förbi här förr och då noterat att mitt ute på landsbygden med glest hållna bostadshus ligger en liten tillverkningsindustri lite udda placerad. Hur mycket som produceras här idag är för mej okänt, kanske är det endast av andras tillverkning an säljer. Byggnaden är vacker och i funktion. Först nu blev det fotografera av.

Rejäl 50-tals arkitektur i tegel och puts med originalfönster kvar OCH fortfarande finns NEONSKYLTEN med fribokstäver kvar.  Roligt att se att sådant här finns. I ångermanländska byn Täfteå.