Fridfullt

 

I aftonlampans sken av Stefan Johansson (1876-1955)

Just så här fridfullt kan jag uppleva kvällarna nu när normaltiden inträtt och mörkret kommer tidigare än när sommartid pågår. Kaminen ger värme och fladdrande ljussken och läsning av en bra bok pågår. Höstmörkret håller stress borta, det blir färre synintryck automatiskt om man håller sig inomhus till en bok. De inre intrycken och fantasin utvecklas istället. 

Utomhus syns stjärnhimlen tydligt där jag bor, inga retliga föroreningar från gatlyktor och fasadbelysningar förtar den upplevelsen.

Knutlampa, elklammer och elskåp.

Knutlampan har kommit tillbaka på sin plats. En vanlig funkisglob med vitt glas från tiden då fasaderna masonitades 1950. Det får vara bra så.

Någon fasadbelysning passar inte in på detta hus, i mitt tycke förvärrar det husets utseende. Tycker man som jag om mörker blir det också väldigt fel med fasadbelysning.

Men det var inte för lampans skull jag tog fotot. Det var för kabeldragningen och elklamrens skull. Kabeln är en antennkabel (jaja, det är urmodigt) som även fanns tidigare, då målad med röd alkydoljefärg. Klamren är nya av vit plast med stålspik att fästa i väggen. Vid valet av  dem var vi oeniga. Jag önskade några av plåt som kan målas, min "andra hälft" ville ha de som fanns hemma och tillgängliga i plast som inte går att måla med slamfärg. Byte till röd kabel hade inte heller varit fel.

Hade jag tänkt till tidigare hade annan typ av klammer kunnat  köpas men när det blev bråttom fanns de inte dära Vall´n. Och att åka till en stad eller köpa via nätet hann vi inte då detta var på sluttampen av fasadarbetena och vi kunde jobba från ställning. Så jag smetade på slamfärg på hela härligheten, extraduttar på klamren. Färgen är redan borta. Det stör mej!

 

Då elbolaget grävde ner elkablarna för några år sen var jag bestämd med att elskåpet skulle sitta på lagårdsväggen. Gräventreprenören föreslog förstås att det skulle sitta på bostadshusets fasad mot väggen. Det skulle ha inneburit minst jobb för denne. Jag sa promt nej - inget förfulande vitt plåtskåp på den mest synliga delen av huset. Att mötas av detta antingen som boende eller gäst är en styggelse. Man kan eventuellt tycka att det är en liten oväsentlig detalj - men nej. Det är de små detaljerna som ger helheten och som är av betydelse för estetiken. Kan dock se att gräventreprenören fått sin vilja igenom på många fastighetsägares bostadshus.

Så här såg det ut i augusti 2016 då jag tydligt markerat och talat med entreprenören om var skåpet skulle sitta.

Snö, kyla och mörker

 

En skön och fin julhelg har kommit och gått. Kylslaget, snörikt  och fullmåne över nejden, endast knutlampan på en av uthusflyglarna tändes, egentligen behövdes inte ens den - månskenet gav tillräckligt med ljus. Inomhus var det varmt och gott.

I morse lyssnade jag på Vinter i P1 med Sverker Sörlin. En och en halv timme med snö som tema. Varför är snö nödvändig, varför kommer vi att i sanning sakna den... Så givande att lyssna till en pratare med något väsentligt att säga och som inte bara radar upp sina egna meriter. Och bra musik i programmet dessutom. Lyssna HÄR.

Stad i ljus

 

På väg hem efter Luciafirande.
Hur många kilowatt el gör en storstad av med i snitt per dygn?

Traditionsenligt

 

Anders braskar detta år. Slasket håller sig borta.
Hoppas det blir så även till jul för stämningens skull.

Vedspisarna är svärtade, kakor bakade och fler ska det bli, lussebullar på gång, huset städat, spjälltofsarna polerade, adventsstjärnorna sätts upp på lördag. På söndag är det första advent och det årliga adventskaffet.

Längtan...

 

... till jul har börjat sätta in. Det är en behaglig känsla.

Hur som helst kommer det att eldas brasor både här och där. Totalt finns en öppenspis, två järnspisar, en vedpanna i 70-talsköket, en kakelugn och en ny täljstenskamin att elda i finns i de två boendena. Och ved finns det tillräckligt av. Det är inte alls dumt att vara välförsedd både med det ena och det andra. Kommer långväga övernattningsgäster eldar vi i gästrummets gjutjärnskamin. Den värmer snabbt och gott. Tändstickor köps i karduser eftersom det går åt många. Gammaldags tändstickor ska det vara, gärna Solstickan, annat går inte an.

 

Du som har en vedeldad värmekälla - släng för allt i världen inte ut den.

Fin neonskylt

 

 

Biografen Draken vid Sankt Eriksplan i Stockholm invigdes 1938 och har en vacker neonskylt högt upp på fasaden. Biografen är nedlagd, neonskylten existerar ännu men är till stor del  nytillverkad. Drakens tunga är rörlig och med jämna mellanrum söker tungan kontakt med det röda neonröret som löper längs taklisten. Har roliga minnen ihop med den här biografskylten.

 

I N-ling finns inga neonskyltar kvar numera. Det är i städerna man möjligtvis har insikt och ekonomi att bevara de här vackra föremålen.

Ljusinfall av olika sort

 

Husets ögon 2023 vs 1972. Den som har ögon att se med, hen ser skillnaden.

 

 

Ordningen återställd.

Bågljus

 

Den elektriska ljusbågen av plastbeklädd ståltråd ("string") syns här i en annan vinkel. Den har gjort en förtjänstfull insats även denna julhelg.

Lightroom

Finns det något mer rogivande än levande ljus? Här i huset tänder vi stearinljus.
Nu kom jag att tänka på en sång från söndagsskolan.

Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart
Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart,
lysa klart.

Luciatradition

Jag har inte skaffat mig någon Luciatradition hemmavid efter barndomens fina luciafiranden. Då det var Luciafirande med kaffe och mjölk/julmust och Lussekatter på Luciakvällen när pappa kommit hem från jobbet. Bara stearinljus lyste upp köket och från finrummet hördes i bakgrunden adventssånger på grammofonen.

Inget annat än de små ljusblå ljusstakarna med "guld" finns kvar. De där som är avsedda för julgransljus. Varifrån de härstammar vet jag inte. Jag har klippt till en röd stjärnformad duk av filt som påminner om den som användes på 50- och 60-talen. Det har hänt att jag försökt återskapa stämningen men inte till Lucia för då befinner jag mig inte hemma i masoniteköket.

Det Luciafirande som blev tradition i Stockholm var att, tillsammans med en kompis från KTH, gå till Adolf Fredriks kyrka tidigt på Luciamorgonen för att lyssna till Adolf Fredriks musikklasser. Lång kö utanför men väl inne var det mycket stämningsfullt med sång från koret och alla tre läktare så man blev omsluten av körsång. Till detta mängder av stearinljuslågor. Efteråt fikade vi på något morgonöppet café.

Efter min flytt det har jag och min väninna varje Lucia setts för att gå på kvällskonsert i någon kyrka (ibland konsertlokal), och före eller efter ätit ute, inte sällan på Operakällarens Bakficka. Och då kanske Luciafirande i Jacobs kyrka ett stenkast därifrån. Under pandemin blev det uppehåll men nu fortsätter traditionen.

Har du någon lång Luciatradition?

Stjärna på latin

 

Adventsstjärnan Osram STELLA från 1960-talet ger fint ljus i decembermörkret.

Träd, glas och holkar

 

I branschtidningen GLAS som jag läser, hittade jag i senaste numret om ett nytt tillskott i Treehotel i Harads, satsningen på god arkitektur och konst i den norrbottniska skogen som slagit igenom internationellt.

Arkitekten Bjarke Ingels  berättar att han, efter att ha tillbringat ett antal dagar och nätter i några av Treehotels rum, kände sig som pånyttfödd efter tiden helt omgiven av naturen. En idé att bjuda in inte bara mänskliga besökare utan även den lokala fågel- och fladdermuspopulationen kom till.

Biosphere har skapats av danska BIG arkitekter i samarbete med ornitolog Ulf Öhman. 350 fågelholkar i olika dimensioner och med olika diameter på inflygningshålen. Inventeringar i Norrbotten av både ornitologer och länsstyrelsen visar att flera fågelbestånd minskar. Skogsbruket har lett till färre antal naturliga hålträd att häcka i. Att sätta upp holkar är en stödåtgärd. Hotellrummet blev en sfärisk svärm av bon för fåglar, fladdermöss och människor.

Hans Nådes tid

Nyss läste jag ut Hans Nådes tid av Eyvind Johnson från 1960. Det var en stark läsupplevelse.

Som alltid när jag läser historiska romaner är det bra att ha något att binda upp händelserna i. Den här gången var det minnet av Karl den stores palatskapell i Aachen  som jag besökte under en bildningsresa i Europa. Då tog jag bilden ovan. Interiört i det ståtliga oktogonala kapellrummet blev det inga fotografier tagna, men väl skisser.

Den här bilden är hämtad från https://www.wikiwand.com/sv/Karolingisk_arkitektur

 

Karl den store var det frankiska rikets regent 768–814. Den karolingiska arkitekturens mästerverk uppfördes under ett antal år runt år 800 och har en oktogonal plan med en kupol över centralrummet. Guldmosaiker glimmar i det dova dagsljuset som släpps in genom de åtta rundbågiga fönstren högst upp i centralrummet. Detta var den första kupol som slogs norr om Alperna och idén till utformningen av palatskapellet kommer från den bysantinska kyrkan San Vitale i Ravenna som uppfördes 526–527. I Aachen var Odo från Metz byggmästare. Carolus Magnus begravdes här i sitt palatskapell år 814.

Karl den store lade under sig stora delar av det som sen blev Västeuropa och strävade efter att kristna de olika folken som langobarder, franker och sachsare. Karl den stores rike blev många familjers och hela folks undergång. Inte minst de långskäggiga langobardernas som själva ansåg sig härstamma från Skandinavien. Langobarderna underkuvades år 774 och romanen tar sin början året efter. Vår egen vikingatid räknar man med började omkring 750. Langobarden Johannes Lupigis, som är romanens huvudperson, kommer att bli Karl den stores hemligskrivare.

Romanen fick Nordiska rådets litteraturpris 1962  och i motiveringen kan man läsa "Det är en avgrund mellan den leende skrivarens resignerade förbindlighet och hans inre, där skriken från de besegrade och fängslade inte låter sig tystas."

Hans Nådes tid är ett historiskt epos som debatterar friheten och våldets problem, och om hur människan förmår att härda ut. Hur förhåller man sig till en erövrare som förtrycker? Hur hanterar medborgarna övermakten? Hur överlever man i ett totalitärt samhälle? Det är frågor att fundera över i vår egen samtid, ett krig i Europa pågår för närvarande. 

För mig vävs pampig karolingisk arkitektur, historiska skeenden och samtiden ihop i Eyvind Johnsons roman från 1960.

"Eyvind Johnson är en av den svenska nittonhundratalslitteraturens stora berättare, hemma i många tider men med den enskilda människans öde för ögonen. Hans rika och mångsidiga författarskap "tjänar det stora syftet att visa hur människorna i alla tider uthärdat och överlevat - hur historiens välvande gång är nyckfull och meningslös som molnen - men hur människan ändå finner en mening i den vrån där hon hamnat, den strävan hon finner helig, den kärlek som står henne till buds." 

Erik Hjalmar Linder

Varde levande ljus

Earth Hour inträffar år 2022 lördagen den 26 mars  kl 20.30 till 21.30.

 

2021 var första året som vi firade Earth Hour här i huset. Alla andra år har vi befunnit oss på annat håll och sett till att släcka elektriskt ljus där under en kvällstimme. Det brukar vara stämningsfullt.

Släckt elektrisk belysning blev det även denna gång med enkel middag i finrummet och brasa i öppna spisen. Vi började dock middagen redan strax efter klockan 18 så det blev flera timmar utan elektriskt lyse. Vi gjorde vad man förr benämnde "kura skymning" eller "fira skymning".

De här tillfällena en timme en gång om året är underbart lugna och behagliga, då det går att förstå hur livet tedde sig utan elektricitet. En hel del i mitt liv går ut på att förstå förutsättningarna för människor "föritin".

Det här är en tradition vi lever med sedan 2009, det första år vi hörde talas om timmen för nersläckning världen över. Ibland bjuder vi in vänner men inte förra året. Det var pandemitid.

Medeltiden var inte mörk

"Innan solstrålarna når sin jordiska bestämmelseort
måste de färdas miljoner mil.
Om destinationen är Chartres,
tillkommer en extra finess strax före resans slut:
fönstrens glasmålningar badar strålarna i färg
innan de når fram till golvet."

 

 

Det är vår tid som är mörk.

En ögonblicksbild

 

Januarisolens strålar lyser in och genom den glesvävda halvlinnegardinen på masonitedörrens Trycko- beslag och limfärgstapeten från 50-talet. Att det lilla rummet på övervåningen är klart sedan några år känns så bra, likaså är det berikande att ta tillvara på tillvarons små ögonblick. Som när solskuggor uppstår på det man uppskattar!

Galaxens centrum

BYVÄGARNA

Nära städer dör stjärnor.
Där slocknar universum
och allt i himlen ligger öde.

Medan byvägarna,
de minsta, leder in i galaxens
myllrande centrum.

Ensam gick jag in i
det till synes övergivna
och fann det artrika bebodda.

Stjärnor och djurögon
glimmar nu på alla himlens
och jordens tysta leder

Göran Greider

   

En grusväg med minst 400-årig sträckning där man förr kunde uppleva naturligt mörker.

Mörkerpromenad

Under några få år på 1980-talet släcktes gatlyktorna här i byn vid midnatt eller var det 01... Vilket som - det passade mej precis de gånger jag var här under vinterhalvåret.

Jag tyckte om att ta nattpromenerader, se stjärnhimlen, vintergatan, ibland månskenet utan några tända  gatlyktor. Det var min egentid. Nu är det länge sedan kommunen sparade på el på detta sätt. När ekonomin för några få år sedan låg 54 miljoner back lanserades ett förslag att släcka vissa gatlyktor i byarna vissa tider men detta möttes av en massiv protest av kommuninvånarna, tyvärr.

Nå, då på 80-talet av njöt jag mörkerpromenaderna (naturligtvis försedd med reflexer) men den som inte tyckte speciellt bra om att jag försköt dygnet var mammamorsan. Jag satt och arbetade eller läste fram tills det var dags att gå ut i natten men hon ville inte att jag skulle ha lampor tända så länge, tända ända tills det var dags att går ut till de släckta gatlyktorna. Som kvällsmänniska var det inget problem för mig att vara vaken länge. Jag var ledig och kunde sova ut morgonen därpå.

Men hon var van vid bonderytmen då man gick upp tidigt och somnade tidigt. När jag ser tillbaka på de åren förstår jag hur oerhört djupt detta präglat henne. Sitta uppe och läsa till sena natten var slöseri med tid. Jo, jag tror faktiskt det var så hon tänkte...

Att ha lampor tända på natten var onormalt, man skulle släcka tidigare än vad jag gjorde, inte vara den siste i byn som släckte ljuset. Hon skämdes ifall andra bybor såg lampor lysa här i huset eftersom hon hade ett annat levnadssätt och minns hur det var när hon var barn. När jag tänker på det nu var det härligt traditionellt. Hon som sett elektriciteten komma till byn och hur sparsamt lampor då användes. De få gånger under året det här gällde, under vintersemestrar några år på 80-talet, tog jag ingen hänsyn till hennes önskemål. Det var två tankesätt och två livsstilar som möttes. Min dygnsrytm i stan tog jag med mig ut på landsbygden. Vi hade våra duster, mor och dotter.

Foto Clint McKoy lånat härifrån

Numera kan jag gå ut på gårdsplanen i Mellansverige och därifrån se stjärnhimlen som ofta bra. Det är bara ibland som skenet från städer gör himlen alltför ljus. Stjärnskådning är trivsamt året om, att se stjärnor tändas och fladdermöss flyga förbi är rofyllt och trivsamt under sensommarkvällar. Ja, det har hänt att norrsken varit synligt därifrån.

Min första ljusslinga

Tolv meter ljusslang för 1200 kronor. Jag hade sett nyheten i den lokala armaturaffären och jag beställde de där tolv metrarna. Ljusslangen anlände till butiken dagen innan jag skulle använda den och jag hade andan  i halsen - tänk om jag inte skulle få den i tid. Året var 2000.

Ljusormen skulle jag använda utomhus på verandan i samband med en bemärkelsedag med många gäster. Så blev det men den plockades snart nog ner för så himla njutbart var det inte. Slangen hamnade nästa år spiralringlande i flaggstången som en serpentin. Jag var först i hela trakten med detta vill jag påstå. Men snyggt - nääää. Den kom inte upp där mera och inget foto tog jag. (Den enda plats där serpentinslangar i flaggstänger är snyggt är precis i uppförslutet norr om Älandsbro med byarna Kragom, Svedje, Överdal. Där, när man passerar i mörker på E4, lyser flera "totempålar" på ett suggestivt sätt på olika avstånd. Riktigt vackert då gatlyktor inte tävlar med serpentinljusen.)

Nästa jul följde slingan med norrut där julen firades, pappa levde fortfarande. Där gjorde den tjänst i ett par år på det roligaste av utomhusanvändande. Vi lade slingan i en cirkel ovanpå snön och jackade in kontakten i  ett uttag i lagårdsporten. Där låg den och lyste så lagom utan att störa stjärnhimlen. Det som hände var att värmen från de många lamporna (LED fanns inte vid denna tid) gjorde att snön sakta smälte runt slangen och den hamnade längre och längre under snön och ny snö föll ibland. Till sist såg det ut som ett UFO hade landat - väldigt elegant med ljuset som spred sig genom snön! Men si något foto på detta har jag inte.

Så småningom började lampor slockna/gå sönder och ljusslingan fick vila några år tills jag kom på att den skulle rullas ihop i ca 1,5 meters längd och placeras under en soffa. Med den svaga belysningen ser det ut som om soffan svävar om belysningen i övrigt är förhållandevis svag. Där ligger nu ljusslangen och sprider ett modernt sken i 50-talsrummet, lite nytänk i det annars tidstypiska finrummet. Slangen är självklart reversibel och jag är mycket nöjd!

Men - aldrig fler utomhusslingor! De är alltför vanliga nu.

 

Däremot har jag köpt ett par av de där massproducerade, billiga slingorna för inomhusbruk till jul. Den första köpte jag på 80-talet och pulade ner i en glascylinder (rak cylindrisk, ofärgad glasvas) och ställde på fönsterbänken av Ekebergsmarmor där den spred stämning i min dåvarande lägenhet.

Jag är högkänslig för elektriskt ljus, en HSP (Highly Sensitive Person), men inte elöverkänslig. Alltför många eller starka belysningspunkter är störande. Så har det varit sedan tonåren och sedan den tiden har inte elektrisk belysning minskat i närmiljön. 

 

Inomhus kan det också bli för starkt och irriterande. Har du suttit och fikat hos vänner i deras kök en kväll? Med ansiktet vänt mot arbetsbänk eller diskbänk? Den icke avbländade arbetsbelysning under överskåpen eller hyllplanen har varit tänd. Hur kul är det att titta in i den där lampan som bländar? En viktig uppgift för mej när det nya köket planerades och platsbyggdes i mitt andra hem, var att se till att få bra arbetsbelysning som var avbländande och som kunde dimras. Slutresultatet blev väldigt bra!