När kommer den dag då jag kan sätta upp min gamla vävstol? Den som Ulrika Christiansdotter (1781-1865) vävde med när den var ny. Kanske fick hon den vid giftermålet 1804... Sex generationer senare är jag användare ac den stora vävstolen, en koloss som tar stor plats. Har samlat på mig massor med matt-trasor så det kan bli en hel del vackra trasmattor. Ser fram emot att uppliva vävkonsten, två gånger tidigare har jag vävt på den.
Bilden visar en annan vävstol men snarlik den jag har.
I augusti fick vi anledning att använda den här lilla brandyxan, inte för att brand uppstått utan av annan anledning. Den är verkligen ett multiredskap. Nästan som en förstorad Victorinox-kniv :-)
PER. Svenskt stål.
WARRANTED * SUPERIOR
"Vad tror ni människor i er närhet tycker är märkligast med det ni gör på er fastighet?" En fråga med den andemeningen fick vi i somras när vi besökte en vän.
"Det anses nog idiotiskt att vi slår tomten med lie och slåtterbalk" blev mitt svar.
"Nja, svarade hen, jag tror att konstigast anses vara att ni lägger ner pengar på ett gammalt hus."
Det svaret hade jag inte väntat mig. Tycker inte mina grannar att ett drygt hundra år gammalt timmerhus är värt att satsa på. Fast när jag tänker efter är kanske den inställningen vanlig här. Man har inte samma "flöde" som jag har i sociala medier där jag ser människor i hela landet, inklusive norr- och västerbottningar, som satsar på sina gamla hus. Kanske är det släktgårdar eller så köper man ett äldre hus och vill skapa en identitet till sig själv. Husköpare som inte renoverar sönder eller renoverar bort allt av kulturhistoriskt värde både då det gäller byggnader, tomt och trädgård. Jag tänker på de som vårdar sina byggnader med bra, hållbara och vackra material. Det finns många goda exempel på detta.
Ja, varför lägga ner tid, pengar och arbete på ett gammalt hus i en region/kommun där man aldrig kan få igen nedlagt kapital vid försäljning? Ett hus som ligger i ett landskap som sakta växer igen eftersom åkermark saknar värde och där skog endast räknas som kapital. Men kanske kan en förändring i tankesätt skönjas, med början nära de större städerna.
"Är vi på väg mot en ny grön våg? Där fler vill lämna städerna och köpa ett hus på landet?
(...) Men jag ser definitivt en förändring när det gäller livsstilstrenden, när jag spanar i min omgivning: Välutbildade storstadsbor flyttar till landsbygdskommuner och/eller skaffar fritidshus i jakt på lugn och en meningsfull fritidssysselsättning med hammare och frön i händerna."
Vi har använt fönsterbleck av galvaniserad järnplåt till de nya fönstren.
Ovanför fönsterfodren var före fasadbytet en galvaniserad plåt inlagd som överbleck och den gick upp ca 15 cm på väggen bakom masoniteskivorna. Mötet mellan farstukvistens tegeltak och väggen täcktes av galvplåt så ett litet lager fanns att ta av.
Jag ville ha plåtarna kvar för att återanvändas eftersom stela köpebleck med plastbelagd vit eller svart färg hade blivit riktigt fel på det här huset från 1910-talet. Galvaniserad järnplåt går inte längre att köpa ny, därför bad jag hantverkarna att handskas varsamt med galvplåten då vi vill återbruka den.
Aluminium är stelt, kantigt och svårt att måla ifall ytan inte brännlackeras och aluzink är inte heller lika formbar som galvad plåt, inte heller målningsbar.
På övervåningen där fönstren inte byttes fanns galvade fönsterbleck sedan tidigare och de bibehölls.
Här ligger fönsterblecken, som penselstrukits med ett första lager linoljefärg, på tork i vardagsrummet. De har bankats ut, bockats om, klippts och anpassats till de nya fönstren och midjelistens lutning. Blecket är därefter fäst med ett par nubb. (Hela midjelisten av trä är inte plåttäckt.)
Med rätt verktyg är det ett roligt arbete.
På undersidan av de målade fönsterblecken syns de typiska "flingorna" som bildas vid galvaniseringen.
Om huset hade haft gamla hängrännor och stuprör hade vi varit noga med att bevara dem om det gått. Om inte hade alla fall fästena till stuprören återanvänts. Ni anar inte hur lätt vi har att komma överens om en sån sak som är gammalt hantverk. Men nu finns ingen takavvattning på vårt hus och så tänker jag att det ska förbli.
Galvad eller blank trådspik och dyckert är närapå kulturhistoria nu. Skruvdragare och mängder med skruvar med olika funktion tar över. Alternativt spikpistoler.
Men här önskade vi att den dubbelfasspontade väggpanelen skulle spikas med hammare när fasaden byttes. Att använda klippspik som på morfars tid kändes dock lite övermaga så jag föreskrev trådspik. Den köptes ny i stora förpackningar och nöjda blev vi.
Här i hyvelsamlingen finns även en Masonite-hyvel. Förstås. Senast den kom till rejäl användning var 1969 då bostadshusets tunnare masoniteskivor från 1950, som var målade med Falu rödfärg, byttes till oljehärdade träfiberskivor med dimensionen approximativt 1320 x 3860 x 6 mm. Dessa fasades på kortändarna med hyveln för att överlappa varandra snyggt och vattensäkrat. Det blev en enda skarv i höjdled eftersom skivorna var så långa som de var. Både 1950 och 1969 användes naturligtvis träfiberskivor märkta Masonite AB. Bakom den nya fasaden finns på ett ställe 50-talets tunna skivor bevarade bakom panelen som ett tidslager.
Masoniteskivorna och den mineralull som spikades på 1969 var i gott skick. Inga vattenskador fanns och endast ett musbo i nordvästra hörnet vid stenfoten hittades. Alkydoljefärgen från 1992 var den avgörande anledningen till bytet. Hur skrapar man bort alkydoljefärg från virasidan på träfiberskivor för att kunna rödmylla fasaden???
Träfiberskivorna med läkt och underliggande mineralull togs bort in till
timringen. Därefter spikades norska porösa, fasade träfiberskivor
(Hunton) mot timret och därpå spikläkt och panel. Inverterad
fasadlösning kan man väl kalla detta. Istället för träfiberskivor som
fasadmaterial blev det träfiberskivor bakom fasadpanelen.
Masoniten är alltså utbytt mot dubbelfasspont som huset var inklätt med när det stod klart under tidigt 1910-tal. Det har varit en viss vånda att fatta beslut om byte då det enbart är en estetisk åtgärd. Masonite hör till kulturhistorien och i dessa trakter, där Masonitefabriken låg, kom skivorna ofta till användning på väggar och tak samt invändig inredning. Av andra masoniteälskare har jag fått rådet att inte byta ut de där fantastiska träfiberskivorna. De flesta masonitefasader på bostadshus är ju utbytta numera.
Men jag tröstar mej med att sommarstugan, som ju är uppförd 1956 med masonitefasad och masoniteinredning redan från början, står orörd som minne från en stark epok för bygden. Jag har dessutom sparat de fullstora nedtagna masoniteskivorna med tanke att de ska komma till användning framöver.
En av hyvlarna tillhörande Masonitemuseet i Rundvik som har öppet 2 timmar per år under Rundviksdagen i juli. I övrigt bokar man tid.
På det lilla Masonitemuseet i sågverkssamhället Rundvik i Västerbotten återfinns en likadan hyvel tillsammans med många andra föremål som påminner om en epok då träfiberskivan Masonite användes till mångahanda saker. Här nedan finns bruksanvisning till hyveln med patentnummer 109177 som konstruerades av överingenjör H. Sköldkvist, Masonitefabriken. Nedan bruksanvisning för hyveln.
Klicka på bilderna för större text.
*
I skriften Hantverkare emellan kan man läsa initierade intervjuer med olika hantverkare och slöjdare. På sidan 174 ff står att läsa en intervju med en som var med när det begav sig. Läs om Masonite inom dåtidens byggande.
Bland de hyvlar som pappa hade i verkstan fanns de här två små av äldre datum. Den
ena är brännmärkt med JOS och har därmed tillhört min morfarsfar. Den lilla hyvelns undersida är lite svängd. Och titta på snideriet!
Den andra är en hyvel som brännmärkts med JJS och bör ha tillhört morfars bror Johan (Jacob) 1872-1918. Janne var morfars äldste bror och den ende av fem syskon som överlevde epidemin av difteri (rödsot) 1879 men som senare dog i en annan epidemi som fyrtiosexåring - spanska sjukan. Morfar tillhörde barnkull no 2 som bestod av fyra barn födda 1880-1886.
Hyvlarna är små, lena att hålla i och visar på att snickerikunnande fanns bland bondbefolkningen. Till vad användes den här hyveln som vars trästomme är en smal profilerad list? Är det en fashyvel?
I köket finns en gröt-tvara och en slev. De är slöjdade av pappa och verkar oanvända. Tidigt i livet fick jag berättat för mig vad en tvara användes till och hur man hanterade den. För mej är det allmänbildning att känna till detta. Trots det har jag aldrig använt en tvara när jag kokat gröt. Man tar tvarans skaft mellan handflatorna (de naturligt växta grenarna ska vara neråt i grötkastrullen) och rullar/roterar tvaran fram och tillbaka mellan handflatorna så mjöl, vatten och salt blandas ordentligt. Tvaran ska inte hållas i en enda hand som man gör med en handvisp.
Kanske är det nu dags att prova på att vara bondmora från långt tillbaka i tiden och fram till några decennier in på 1900-talet då tvaran gick ut tiden som köksredskap.
Sleven ser ut att vara en namnsdagsgåva på Karin-dagen 1941.
Båda de här köksredskapen kan användas vid kok av gröt, speciellt kornmjölsgröt´n.
Haha, Berglins träffar prick igen. Allra vackrast är smala gångar med lodräta kanter som skottats för hand!
Vi (min man) skottar fortfarande med snöskyffel eller snösläde på våra båda fastigheter. Någon gång emellanåt kommer en traktor med plog och skyfflar undan snön. Det ena huset ligger 350 meter från allmän väg, här i norr slingrar sig Kustlandsvägen förbi på några meters avstånd.
*
Jag minns så väl en snöig vinterförmiddag på 60-talet då jag var på besök hos min barndomskamrat för att leka. Uppfartsvägen var inte skottad eftersom bilgaraget låg en bit ifrån bostadshuset men alldeles intill en allmän väg. Det var inte helt ovanligt på den tiden för då behövde inte mannen skotta sig ut i arla morgonstund på väg till jobbet. Tant Kerstin hade besök av sin vuxna systerdotter Vivianne och hur det nu var beslöt de att gå ut för att skotta en gång ner till vägen och vi barn hängde med ut. De veka kvinnorna skottade så vackert, raka kanter i 40-50 cm kall och lätt snö. När de hade några meter kvar kom Alvar körande med sin traktor. Han stannade och undrade om han skulle ploga upp mot huset. Så blev det och den vackra skottade gången var ett minne blott. Det sved i mitt unga estetiska sinne.
Jag glömmer dock inte den vackert skottade snögången!
*
Vintern 1952/53 var mycket snörik läser jag i hushållets loggbok.
Hårt smutsade blåkläder ligger i blöt i ett laggkärl före tvätt.
På klappbryggan ligger tvätterskan på knä, sköljer i sjön, tar upp klädesstycket och klappar ur vatten med ett klappträ för att slippa vrida ur det.
Vittvätt på tork. Just nu signalerar tvätten att tvätterimuseet Hagalund är öppet. Museet ligger i Masmo, nedanför Myrstuguberget i Vårby i de södra förorterna till Stockholm vid Albysjön. Här drev en familj tvättinrättning och tvättade innerstadsbornas byk. Och många fler tvättinrättningar fanns i grannskapet.
Läs mer på hemsidan för Vårby-Fittja Hembygdsförening
Strykjärn står i rader men bara översta raden kom med på foto eftersom jag tycker installationen med trådarbeten var viktigare att visa, en vacker konstinstallation. Trådarbetena är till för att ställa ifrån sig de heta strykjärnen på.
Surf, Sulfo, Lux, Tend är syntetiska tvättmedel jag minns.
I tvätterimuseet finns en betydande samling av klädnypor i plast från olika delar av världen. Ja, även de äldre typerna av träklykor finns naturligtvis (men inte på min bild).
Själv samlar jag också något lite på klädnypor.
Ett enkelt hjälpmedel vid kokning av tvätt, här kallat grytroder.
*
I hembyn finns 2-3 tvättstugor kvar. En av dem sköts om. När Lillie Söderström var dåvarande hembygdsföreningens ordförande samlades några kvinnor inklusive jag i hennes fina lilla tvättstuga intill Degermyrbäcken, för att tvätta som förr i tiden. Tvätten lades överst i pannmuren med björkaska i botten med ett tygstycke över. Därefter östes tvätten flera gånger med det kokheta sodavattnet, textilierna låg stilla utan att röras om. Senare, då bomull blev vanligt i textilier, rördes tvätten om i det kokheta vattnet. Linnefibrer bryts om de rörs under tvätt. Det hela var mycket intressant.
När Vera Jonzon tog över ordförandeskapet i hembygdsföreningen anslöts föreningen till Bygdegårdarnas Riksförbund vilket innebar att all kulturhistoriskt innehåll upphörde. Hembygdshistoria blev oviktig i bygdegårdsföreningen. Detta saknar jag intensivt. Tror inte att någon föreningsmedlem förstod vad en anslutning till Bygdegårdarnas Riksförbund innebar förutom Vera. Hon är pensionerad lågstadielärare, det som förr kallat småskollärare, är inte född i byn och kulturhistoriskt ointresserad trots sin utbildning. Det har jag insett efter att ha gjort arkivsökningar tillsammans med henne.
Förr i tiden var det lärarskrået som var kulturelit och förde kultur- och lokalhistoria vidare i små byar. Men det var länge sedan.
Andra platsers kulturhistoria förs vidare i föreningsform. Jag gläder mig och söker mig dit - till exempel till tvätterimuseet.
Edit:
I mitt masonitekök från 1950 finns den där typiska utdragbara skärbrädan med draglist. Och ja, det finns inte bara en utan två stycken ovanför varandra.
Skärbrädorna användes för olika ändamål och är placerade i anslutning till den lägre arbetsbänken med svart laboratoriebets men nära den högre diskbänken av rostfritt stål.
Jag har ägnat mig åt något intressant: har transkriberat delar av ett sockenstämmoprotokoll från 1843. Det är ett nöje att finna ut mer om livet förr här i socknen. Här handlar det om bildandet av BRANDSTODSFÖRENINGAR, alltså om att försäkra sin egendom mot brand.
Sockenstämmoprotokoll 1843.
§1
Hvarje gård, den må tillhöra hemmansegare, torpare eller andre, som i brandstods föreningen vilja ingå, värderas hus för hus och utföres värdet å hvarje i värderings Protocollet, utgående brandstodsersättningen efter detta värde, likväl efter jemna tal på 50 el. 100 till lättnad vid debiteringen af brandstodet. Ingen tillåts att å sin gård sätta ett högre värde, än det hvartill den af värderingsmännen blifvit uppskattad, börandes detta understiga det verkliga med 20 procent.
§2
Värdet utrönas på det sätt, att två af Sockenmännen valde anbudsmän värdera gårdarna, hvar och en af grannarne obetaget att denna värdering öfvervara. Denna värdering förnyas hvart 10de år. Verkställer någon nybyggnad eller reparation, som öfverstiger värdet af 50 Rdr, må han ny värdering begära, hvarsnart der en gård af vanvård förfaller, sådant af grannarne bör anmälas, på det gårdens värde i värderings instrumentet måtte nedsättas. För värderingen betalas af hvarje hemmansegare 12 och af hvarje annan 8 Skgr Bo, skolande värderingsmännen af protocollet aflemna ett exemplar till Sockenskrifvaren, och ett till kyrkan, att der förvaras, samt till hvarje bya ålderman den del af protocollet, som anrör byn. Skulle tvist emellan gårdsegaren och värderingsmännen uppstå, ege den förre att ny syn på sin bekostnad begära, som då skall hållas af 2ne af Sockenmännen å nyo valde personer, jemte dem som förra värderingen hållit. De valde värderingsmännens gårdar må af andre af Sockenmännen tillkallade personer värderas.
§3
Brandsyn hålles en gång om året i Maj månad och väljas Syningsmännen af grannarna inom byn. Vid denna syn anmärkas och antecknas alla bristfällighetet och förelägges viss tid inom hvilken reparationerne skola vara verkställda och åligger det gårdsegaren att visa Syningsmännen, det de inom den utsatta tiden blifvit fullbordade, hvilken tid likväl ej får sträcka sig längre, än till den 1 Oct. För bristfälligheter, som kunna anses vara obetydliga, men vara farliga, förelägges endast 14 dagar. Verkställes ej förbättringarna inom den förelagda tiden, skall den försumlige vara förlustig sin brandstodsersättning om eldsvåda inträffar.
§4
Vid hvarje gård skall finnas en större stege, alltid tillgänglig och så placerad, att ej något hinder möter för dess användande, äfven bör en mindre med hakar af jern eller rötter? förefinnas, samt en större båtshake för hvarje by och en mindre vid hvarje gård. Hvarje by skall ock anskaffa en sådan slangspruta, som de i sednare tider i Umeå förferdigade. Denna spruta förvaras på ett för alla kändt och tillgängligt ställe i byn och anskaffas på byamännens bekostnad. Har någon redan anskaffat eller vill någon anskaffa vanlig handspruta af bleck eller koppar, vare han från deltagande i den större sprutans anskaffande frikallad. Att desse uppräknade brandredskap skall vara af Byamännen och gårdsegare anskaffad inom ett år efter det detta reglemente blifvit antaget och fastställt vid efventyr eljest, att de försumlige blifva förlustige brandstod, om eldsvåda inträffar.
§5
Sedan vådeld inträffat skall förlusten bestyrkas och ersättas efter det i värderingsprotokollet för hvarje nedbrunnet hus åsatta värdet. Badstugor och smedjor, hvilka alltid böra vara upförde aflägsne från gårdarne, värderas ej och lemnas för dom ingen ersättning, ej eller för i badstugorne befintlig spannmål.
§6
Spannmål ersättes af sista årets skörd efter gångbart pris, sedan förlusten inför Domstol, med säkra intyg eller aflagd ed blifvit bestyrkt och utgår ersättningen af hvar och en efter det belopp egaren vid husens värdering uppgifvit såsom medel afkastning af sitt hemman. Hästar, kor, svinkreatur och får ersättes likaledes efter det antal af dessa djur, som hvarje egare vid värderingen uppgifvit sig föda, dock, skall värdet af en födoråd häst? bestämmas af grannarne och ersättes ej till högre belopp än 66 Rdr 32 Skgr Bo. Inträffar förlust å spannmål eller någotdera af ofvannämnde slags kreatur, erhålles ej ersättning för större antal tunnor spannmål eller stycken kreatur, än som hvar och en vid värderingen uppgifvit. Så t. ex., om någon uppgifvit sig föda 4 kor, men 6 innebrännas, erhålles endast ersättning för de 4ne.
§7
Ålderman och Befattaren i hvarje By bör hafva inseende derå att ingen ovarsamt umgås med elden medelst bärande af stickbloss, eldbränder och tänt ljus å gårdar, uthus eller vindar. Skulle någon beträdas med en dylik vårdslöshet, vare han förfallen till en Rdr 16 Skgr Bo böter, utan böter efter lag, hvilka af uppsyningsmannen uttagas och tillfalla byakassan.
§8
Efter timad brandskada bör undersökning verkställas som vådeld upkommit och befinnes det hafva skett genom vårdslöst umgående med elden, erhålle den brottslige ingen ersättning för liden förlust.
§9
Föregående brandstods reglemente skall, sedan det af Sockenmännen blifvit gilladt och antaget, samt derå erhållits vederbörlig stadfästelse, så snart som möjligt är, tjena till alla deras efterrättelse, som, i Brandstodsföreningen ingått.
Nordmaling d. 20 Jan. 1843
H.J. Berlin
Att ofvanstående Brandstods förening med i dag hållen allmän Sockenstämma blifvit af Sockenmännen gillad och antagen, intygar å Sockenmännens vägnar:
Serieskaparen Mats Jonsson om hipsterlivet på Södermalm, haha...
Detta lantliv på låtsas skrev jag något om HÄR : att kapa och klyva ved som livsstil. Jag kan ofta känna igen känslan av att ha att göra med töntar i detta krystade storstadsliv som jag rätt ofta träffar på i olika sammanhang. Det gäller inte enbart vedhantering utan så mycket mer. Vad värre är är att även landsbygdens folk tappar kunskapen om de förr så naturliga redskapen och verksamheterna. Då blir de lika mycket töntar som Södermalmarna! Det har jag svårt att fördra.
Hej pappa!
Igår skulle du ha fyllt år om du levat. Men igår var det bråda slåttannstider för mig så jag hann inte skriva något på bloggen då. Vi hade slagit ut gräset på gården och det hade nästan torkat färdigt. Och inom ett par timmar skulle det komma regn. Det blev brådis och det där känner du till och utöver det fanns arbete med uppdrag i mitt företag att sköta.
Det var du som en gång började slå med lie här under ett sommarbesök. Det gick så bra och blev så vackert så det fortsatte vi med varje sommar. Men inte blir det lika jämnt som när du hanterade lien. Jag hade ju hjälpt till i slåttannan sedan barnsben och när jordbruket lades ner fortsatte du slå ôppe hägna (hägnet), sommarstugan där sommarladugården stod, och jag hjälpte till med räfsningen och du försökte även lära mig hantera en lie. Det var inte lätt - hall ne tjyven sa du ofta :-) eftersom liebladets spets ofta åkte ner i marken när jag lärde mig det där med att hantera lien. Det där pågick under somrarna i 10-15 år tills jag flyttade från Stockholm till den plats där jag nu bor och har egen lieslåtter.
Och inte slog du gräs endast med tanke på den biologiska mångfalden, på floran, krypen, insekterna - du utförde ett hantverk som du lärt i tidiga år. Ett hantverk med flerhundraåriga anor som gynnade floran och faunan, som gav foder till kreaturen och därmed mat till människorna, ett hantverk som vårdade landskapet och gjorde det vackert att se på för alla - även för dem som inte var bönder. För turister t ex.
Här på vår gård har vi nu slagit ut gräset med liar, använt räfsa för att vända det så att det torkar, räfsat det i strängar, sen föst ihop det i högar för att med högrepen lyfta upp det på "skrindan". Jag är tacksam över det kulturella kapitalet du delgav oss, jag är tacksam över att jag fick det med modersmjölken och att du aldrig tyckte det var omodernt, att det var en överflödig kunskap, något som maskiner kunde göra lika bra - för det kan de inte. Och okej då, slåtterbalk går också an men är inte lika miljövänlig med tanke på att det är ett motorredskap - men skärande egg har den dock vilket en trådtrimmer inte har.
Jag glömmer aldrig när du slog vägrenarna som hörde till vårt hemman med
lie, den dikesslåtter som nu utförs av maskiner och i din del av landet
aldrig kommer att bli så varsamt och väl utfört som när du och andra bönder skötte detta.
Gräs ska slås med skärande egg för att överleva i längden, höet ska torkas på plats och luftas (röras om med räfsa) för att torka alternativt hässjas eller volmas. Då ger fröställningarna ifrån sig sina frön och ängsblommorna förökas och finns kvar. Och detta ska ske på rätt tid på sommaren. Allt det där som du bara gjorde är sådant som landskapsvårdare, biologer och länsstyrelsers naturvårdsenheter känner till numera. Och de som utbildar sig till landskapsvårdare (sådan utbildning finns) får arbete vid t ex slott, naturreservat, nationalparker - långt från den enkla jordbrukarmiljö du levde så nära hela ditt liv.
Hur ska jag kunna tacka dig för att du var den förste som fick mig att inse värdet av traditionell landskapsskötsel!? För mej är det ovärderligt ska du veta...
Här ser ni ersättaren för tidigare decenniers smulborste/bordsborste med tillhörande skyffel - en smulupptagare i röd och vit hårdplast á la 70-tal.
Smulupptagaren fungerar mycket bra och används när en stor duk täcker hela bordsytan
och duken ska fortsätta att ligga kvar efter middagen. Det enda man
måste tänka på är att alltid rulla borsten åt samma håll, annars åker
smulorna ut - säger en som är vis av erfarenhet :-)
Made in Sweden är den dessutom. Den öppnas och töms genom att den vita och röda delen separeras från varandra.
Du får lära dig historiken om kulturlandskapets viktigaste redskap, lien och orvet. Kjell visar och lär ut lieslåtter och går bland annat igenom rätt orvlängd, skärpning med vinkelslip och hur man kan göra en slipsten rund igen. Under förmiddagen och eftermiddagen tar vi lämpliga pauser.
Ta med de liar och orv som du har i din ägo. Det finns även lieblad och orv till försäljning. Vi är utomhus hela tiden så ta ”kläder efter väder”. Egen lunch- och fikakorg medtages. Tillgång till vatten samt toalett finns i byggnaden intill. Kursen vänder sig såväl till nybörjare som till dig som slagit med lie men vill förbättra tekniken.
9.00–9.15 Inledning - Hanna Lindgren, betesmarkssamordnare på Länsstyrelsen Västerbotten.
9.15–12.00 Lien och slåtterteknik – Kjell Gustafsson, Ängagärdet Natur och Kultur
12.00–12.45 Egen medhavd lunch
13.00–15.30 Lien och slåtterteknik forts.
Kursen är GRATIS!
Kursen är bra! Har gått den på två platser tidigare anordnad av länsstyrelsen i Västernorrlands län.
