Varför???

"Vad tror ni människor i er närhet tycker är märkligast med det ni gör på er fastighet?" En fråga med den andemeningen fick vi i somras när vi besökte en vän.

"Det anses nog idiotiskt att vi slår tomten med lie och slåtterbalk" blev mitt svar.

 

Här slås de sista prästkragarna som fått stå för att fröa av sig.

"Nja, svarade hen, jag tror att konstigast anses vara att ni lägger ner pengar på ett gammalt hus."

Det svaret hade jag inte väntat mig. Tycker inte mina grannar att ett drygt hundra år gammalt timmerhus är värt att satsa på. Fast när jag tänker efter är kanske den inställningen vanlig här. Man har inte samma "flöde" som jag har i sociala medier där jag ser människor i hela landet, inklusive norr- och västerbottningar, som satsar på sina gamla hus. Kanske är det släktgårdar eller så köper man ett äldre hus och vill skapa en identitet till sig själv. Husköpare som inte renoverar sönder eller renoverar bort allt av kulturhistoriskt värde både då det gäller byggnader, tomt och trädgård. Jag tänker på de som vårdar sina byggnader med bra, hållbara och vackra material. Det finns många goda exempel på detta.

Ja, varför lägga ner tid, pengar och arbete på ett gammalt hus i en region/kommun där man aldrig kan få igen nedlagt kapital vid försäljning? Ett hus som ligger i ett landskap som sakta växer igen eftersom  åkermark saknar värde och där skog endast räknas som kapital. Men kanske kan en förändring i tankesätt skönjas, med början nära de större städerna.

"Är vi på väg mot en ny grön våg? Där fler vill lämna städerna och köpa ett hus på landet?

(...) Men jag ser definitivt en förändring när det gäller livsstilstrenden, när jag spanar i min omgivning: Välutbildade storstadsbor flyttar till landsbygdskommuner och/eller skaffar fritidshus i jakt på lugn och en meningsfull fritidssysselsättning med hammare och frön i händerna."

Kollektiva stigar

Ordet stig
tycker jag om.
Det vandrar i mig.
Stigar är människans finaste
nervtrådar.

    Göran Greider

Stig i Sverige. Fotograf Lars Johansson.

Människans historia och kulturarv på olika platser är ofta väl utforskad och dokumenterad. En ny antologi, som givits ut av tre svenska forskare, skriver om det som knyter samman platserna – stigarna.
– Det är diskreta lämningar, men med ett stort kulturellt avtryck, säger Daniel Svensson, historiker vid Malmö universitet. 

*

Stigar leder både framåt för de som går på dem och bakåt i historien. Dessa smala vägar finns världen över och är lika gamla som mänskligheten. Men de bevaras bara så länge de används.

– Se – men inte röra, är ofta det som gäller på museer som skildrar historia eller kulturarv. Men med stigar är det tvärtom; så länge vi trampar på lämningen så kommer den att finnas kvar, rörelsen blir en del av ett levande kulturarv, säger Daniel Svensson.

I den nyutgivna antologin Pathways: Exploring the Roots of a Movement Heritage samlar Daniel Svensson, tillsammans med Katarina Saltzman från Göteborgs universitet och Sverker Sörlin från KTH, texter som beskriver stigarna ur olika perspektiv. 15 forskare från länder som Indien, Israel och England har gett ett brett anslag som delats in i tre delar med historia, berättande och kulturarv som teman.

*

 – Stigar är levande spår av det förflutna. Visst tillkommer nya stigar och andra försvinner, men ofta fortsätter vi följa de stråk där andra gått före oss. Ändå har stigarna sällan betraktats som ett värdefullt kulturarv, kanske för att de är så anspråkslösa och flyktiga, säger Katarina Saltzman, etnolog och landskapsforskare vid Göteborgs universitet.

HÄR finns denna text i sin helhet.

Det var i Talkshow i P1 den 9 augusti 2023 som jag hörde ett inslag om stigars kulturvärde. Jag satt i bilen och lystrade till, blev omåttligt glad över att detta har uppmärksammats inom forskningen. I samma veva hävdades det att med KOLLEKTIV INTELLIGENS kan vi hjälpas åt att bevara dessa sköra kulturarv.

Inslaget kommer 30 minuter in i programmet och är 14 minuter långt med Sverker Sörlin som gäst.

 *

Jag minns än en gång stämman i maj 2023 då jag sa att stigar i vår skog är viktiga att bevara när nu markberedning ansågs som ett måste vid avverkning av skog. Det var som att tala med en vägg. Jag nämnde den vackra kärrväg som markbereddes bort vid kalhuggning av tre fastigheter  i direkt anslutning till byn år 1996. Det här var innan jag blev hemmansägare. Den väg jag ofta vandrat och fortfarande utnyttjade fram tills dess den plöjdes bort. Det var en väg som vi kallade Anna Thurdins väg eftersom Anna bodde där kärrvägen startade. Den hade mist sin funktion som väg men var fortfarande tydlig och lite bredare än en stig. Intill växte barrträd av olika ålder, med olika dimensioner och höjder, med skägglav, svampar, blåbärris, linneor och mycket mer. De speciella berghällarna stack upp ur markväxterna. Stigen var täckt av barr som doftade granskog när sommarsolen låg på. Den är helt borta nu, jag har försökt att vara stigfinnare men misslyckats. Där i skogen och på stigen hade kor på skogsbete rört sig till slutet av 30-talet på väg till och från de olika sommarladugårdarna.

Ingen annan på stämman verkade förstå vilken stig eller gammal kärrväg jag menade. Kanske hade ingen annan av hemmansägarna gått den??? Erik J sa att de träd som fällts vid fätået hade hemmansägarna fått ersättning för. De hade gått och räknat stubbar efter avverkningen som skett alldeles för vidlyftigt. Ekonomiskt värde är tydligen det enda som betyder något. Vad är kulturvärde?

Fätået är en byallmän stig som löper parallellt med skogsbrynet alldeles utanför gärdsgården/fastbandhagen som omgärdade byn. Skogen hade ett nätverk av betydelsefulla stigar när jag var ung och det storskaliga maskinella skogsbruket tog fart. Efter stämman 2023 står det klart att för hemmansägarna betyder landskapet ingenting, det landskap som skapats genom äldre jord- och skogsbruk, kreatursbete på skogen. Stigar, boplatser där byggnader stått som nu är borta... inget att minnas för nu de levande.

Vi hemmansägare som är förstagenerationsakademiker har inte naturligt med oss abstrakt tänkande från hemmet. Vad är t ex immateriellt kulturarv? Vi ser även ut ut att sakna insikt i hur kollektiv intelligens kan användas.

Förutom kärrvägen (röd linje) är även den del av fätået som tydligt fanns kvar i terrängen, numera borta (prickad). Den har slyat igen efter avverkningen.

 

*

Poeten och filosofen Lars Gustafssons Ballad om stigarna i Västmanland tar upp stigars immateriella värde:

 ”… vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar, och stigarna är klokare än vi, och vet allt det vi ville veta.”

(...)

"…Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,
kvinnor med magra armar som samlade ved?

 (—)

 Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,
också du gör den en blåsig dag, när
det är tidigt eller sent på jorden:
vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
och vi vet allt det vi ville veta.”

Målning av Anders Stimmer

 

Läs mera: Stigarna leder oss till dem vi en gång var.

Januarisol och snö

 

En blek januarisol gör sig gällande denna vackra lördag med nyfallen snö som pudrat den tidigare. Vid lagårdsgaveln har som alltid vindvirvlarna gjort att snön håller sig undan från väggen. I skogsbrynet syns den grå glestimrade höladan - mellanskottsladan - som står där sommarladugårdens förut fanns. I förgrunden spretar några grenar från eken som planterades av den förra generationen som ville veta om ekar verkligen trivdes så här långt norrut.

Skogen mår bäst när man kör med häst

Timmerkörare. Pappersklipp 1939.

Som jag letat efter ett foto från ett projekt i Hälsingland som jag arbetade med där hästar användes i skogen vid drivning, avverkning av rotposter. Men jag har inte hittat den än. Det var där jag såg rubrikens slogan för första gången. Även i Bohuslän arbetade jag med ett häftigt projekt där ett par fjordingar användes för att hyvla stickspån vilket finns på film.

Det är så givande att träffa på landskapsvårdare och skogsägare som tror på hästar som dragdjur och inte ser det som bakåtsträvande. En av de som menar att detta med hästar i skogsbruket är en tillbakagång i utvecklingen är min syster. Så olika är vi. Antagligen menar hon sig följa med i tiden, avlidna människor och därmed kulturhistoria är inte heller högt listade.

Det finns skogsbruksföretag i landet som kör med häst, de är värda all eloge. De finns t ex i mina båda hemlän.

Torkade växter

Mintt "herbarium" från 1970-talets början består av 33 pressade växter utan egentligt tema. Växtpressen tillverkade pappa. Växterna fästes på styv kartong, en ram med glas tillverkades av densamme. Här är den avfotograferad vid en tuva med liten blåklocka. Blåklockan med den förgängliga färgen som inte behölls ens om salt ströddes på klockorna.

Prydligt har jag antecknat de latinska namnen på växterna, i sammanställningen nedan togs de svenska namnen också med. Tidens gång visar sig genom att två växter fått ändrat latinskt släktnamn då gentekniken gjort att Linnés indelning delvis blivit föråldrad.

Fragária vesca	Smultron
Anthriscus sylvestris	Hundkäx, hundloka
Veronica officinalis	Teveronika, ärenpris
Rubus árticus	Åkerbär
Erióphorum angustifolium	Ängsull
Rumex Acetosélla	Bergsyra
Geránium silváticum	Midsommarblomster, skogsnäva
Potentilla erécta	Blodrot
Ranúnculus acris	Smörblomma
Trifólium repens	Vitklöver
Gymnocarpium dryopteris	Ekbräken
Drósera rotundifolia	Sileshår
Lúzuia pilóso	Vårfryle
Linária vulgáris	Gulsporre
Trifólium spadíceum	Brunklöver
Ramíseria secóndo,nu Orthilia secunda	Björkpyrola
Pyrola rotondifolia	Vitpyrola
Pyrola minor	Klotpyrola
Viola canína	Ängsviol
Lámium album	Vitplister
Cornus suécia	Hönsbär
Vacciníum oxycoccos	Tranbär
Chrysánthemum leucanthemumnu Leucanthemum vulgare	Prästkrage
Campánula rotondifólia	Liten blåklocka
Linnéa borealis	Linnea
Vaccínium vitis-idaéa	Lingon
Láthyrus praténsis	Gulvial
Polygonum viviparum	Ormrot
Paris quadrifólia	Ormbär
Gerum rivále	Humleblomster
Oxalis acetosélla	Harsyra
Antennária dioéca	Kattfot
Achilléa millefolium	Röllika

Jo, vilda växter och naturen fängslar och intresserar mig. Det är förstås många växter som inte kom med - kanske är det smällglim, kråkklöver och ängsskallra jag saknar mest. Att frivilligt pressa blommor har jag förstått att de flesta jämnåriga ansåg var dötrist, kanske gjordes det under skoltvång men i de klasser jag gått var detta aldrig en skoluppgift. Jag tyckte det var roligt att pressa växter.

Havsnära utflykt

 

 

 

Den grönskande våren märks inte av så mycket här vid havsbandet. Men den är på ingång.

För att komma hit färdas man på en fin skogsväg med doftande tallbarr. Området är inte skyddat som naturreservat eller likvärdigt. Här kan skogsägaren kalhugga och markbereda, det finns inga garantier mot detta vad jag förstår. Det är väl den rättighet man har som markägare, att göra (nästan) vad man vill med sin egendom, eller!?

Träd och människa

”Inte tänka, inte minnas, bara stå i vinden som ett träd och böja sig hit och dit.”

Ellen Mattson (f. 1962, besitter stol nr 9 i Svenska Akademin)

”Träden är våra förfäder och efterkommande. De ska överleva oss om vi låter dem överleva.”

Margareta Ekarv (1936-2014)

”Det fanns ögonblick när jag anade att Granen visste Det Hela. Vad Alltihopet handlade om.”

Sara Lidman (1923-2004)

”Träd bär på stora, gamla hemligheter. Man ska ära dem så som man ärar den äldsta och den allra minsta, för utan dem blir man rotlös.”

Halfdan W Freihow (f. 1959)

*

 

I vårt nordliga hem finns inom kommunen träd som är naturminnen. Det är tallar där örnbon finns eller funnits. Trots, eller på grund av, att vi har så många skogtäckta arealer i norr finns totalt sett få naturminnen i form av äldre träd. De flesta skogar kalhuggs och markbereds och träden blir till träprodukter, papper eller kartong osv innan träden hunnit uppnå vördnadsvärd ålder.

 

Så här beskrivs kommunens fredade tallar av lst:

Här finns ett gammalt boträd för havsörn som skyddades redan 1947. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar. I dagsläget finns här dock inget bo, men trädet i sig är spektakulärt med sin platta krona.

Vid Drivören i Nordmalings kommun ligger två gamla boträd för havsörn. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar och därför är extra viktiga att bevara.

Efter Riksteaterns föreställning Vi som bor här som turnerade i landet 2017 skrev Stefan Sundström så här på insta:

 

Bilden är klickbar.

 

Jag är icke förvånad över detta. Stolt? Naturligtvis inte.

Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.

Lennart Sjögren.

Landskapsvård och stolthet

Jag har missat  två webbinarier anordnade av Sveriges Hembygdsförbund, två arrangemang som jag tror skulle ha tilltalat mig mycket.

1. Vem försvarar odlingslandskapets värden?

 

Ofta hörs i debatten politiker och miljöorganisationers som värnar de ekonomiska och biologiska värdena. Men sällan hörs de som värnar landskapets sociala och kulturella värden. Vad beror det på och vad kan man göra åt saken?

 

Du kommer få tips på hur man kan göra sin röst hörd, i det pågående arbetet med samhällsutvecklingen, men också genom att överklaga när ett beslut väl är taget.

 

 

2. Bland nässlor och stenhögar - vad kan en torplämning berätta?

På många håll har hembygdsföreningarna inventerat traktens torplämningar. Torparnas namn har letats upp i arkivet och ofta har även platsen märkts ut med en skylt. Men hur var det att leva på den platsen? Ibland låg torpen långt ut på utmarken, hur skapade man sig en plats där det tidigare varit obebyggt?

Sara Williamsson, doktorand i historisk arkeologi och tidigare hembygdskonsulent i Skåne, delar med sig av några ledtrådar som kan berätta om hur landskapet sett ut och hur det kan ge en bild av torparnas vardagsliv. Var finns ledtrådarna som kan berätta om hur landskapet sett ut och ge en bild av torparnas vardagsliv.

Foto Gustaf Heurlin

Tänk om vi här kunde ta till vara på det som omgivningarna och landskapet talar om för oss, om vi tolkade resterna av det som var för att förstå livet då och ge ett erkännande till de människor som med sin strävsamhet skapade landskapet. Istället för att markbereda och förstöra avläsbara detaljer i landskapet, gräva och schakta utan hänsyn, mena att det där är ointressant för oss idag. Man ser gärna på gamla foton och får nostalgiska minnen av livet förr men att bevara grunder, byggnader, landskapselement, stigar och vägar i praktiken görs inte. Vem är insiktsfull och klok nog att protestera mot utarmningen av vår gemensamma kultur... Denna kultur som är enkel, kanske "fattig" men värd att bevara. Stolthet över sin bakgrund hänger inte på rikedom. Vad stolthet är beror på insikt och förståelse.

Om skogens funktioner, nyttor och värden

När jag hittade den här informationen för två år sedan, var minns jag nu inte, blev jag glad och ledsen. Glad över att ett sådant här initiativ tagits i Skåne och ledsen för att jag inte bor i en del av landet där sådant här händer och jag kunde närvara.

Hur många människor skulle hörsamma ett sådant här initiativ i norra Sverige?

Skulle Nordmalings kommun, Umeå universitet, Västerbottens hembygdsförbund, Västerbottens museum, Region Västerbotten., Kommunförbundet Västerbotten och Länsstyrelsen i Västerbotten över huvud taget kunna samarbeta om en Västerbottnisk landskapsdag??? Komma på idén?

Någon annanstans

Inte här utan på en annan svensk landsbygd. Att längta till. Att njuta av. Att inspireras av. Lite förenklat kan man säga att Hälsingebönderna blev rika på linodling och hade möjlighet att bygga stort och pampigt. Det interiöra måleriet är avancerat men utsidan kan vara vackert grånad.

Kärleken till hembygden

 I en broschyr för en hembygdsgård som jag besökte i sommar läser jag:

Hembygdsgården ägs och förvaltas av sockengillet som bildades 1924 och hembygdsgården anlades 1928. Sockengillets uppgift är att:

"att verka för att kärleken till hembygden höjes genom att kännedomen därom vidgas, att hembygdens säregna natur och kultur skyddas, att såvitt möjligt, underhålls-, ombyggnads- och nybyggnadsarbeten planeras i överensstämmelse därmed, att värna och bevara bygdens fornminnen samt att sådana gångna tiders kulturalster, vilka kommit ur bruk, bevaras."

Det där är i min värld något att bli glad över. (Nordmalings hembygdsförening bildades 1942 och hembygdsmuseet har få öppettider.)

*

Förra helgen körde vi 52 mil på småvägar i Kolmården, på Vikbolandet och S:ta Annas skärgård. Målet var ett gammalt träd med stamomfång på nästan 10 meter.

Plötsligt, på en grusväg, stod en stor sten med inskription. Bromsade, klev ur och läste en text som var högtravande på gränsen till vad jag klarar av (det kan lätt slå över till att bli nationalsocialistiskt) - men något i utformningen, placeringen och historien om Conrad Johanssons vägstenar som sattes upp på 1920-talet mellan Bråta och Frugelöt tilltalar mig. Fint utformade och belägna ger de historia till en liten bygd, för mig tidigare okänd. Men inte längre.

Vid Glädjebacken 45 km från Norrköping står en vägsten med följande inskription:

45 km.
Från Norrköping
via Stegeborg

1922
_________

Den bygd dig en gång Herren gav

du trygga folk från slätt och hav
skall aldrig fegt du svika
Den binder dig med tusen band
vid åker, skog och älv och strand,
den är din arvslott rika

Den bygden vuxit bit för bit
ur fäders möda mödrars flit
för den ha böner brunnit
och händer strävat, viljor stridit
kring den har drömmen mjukt och blidt
sin sagospånad spunnit.

Den bygden fager soligt vid
skall du med ärlig trägen id
och månna gärning smycka.
Då skall förkovrad trygg och fri
den dina söners glädje bli
och dina döttrars lycka. 

Vägstenen vid Glädjebacken.

Den förklarande skylten intill.

Två stenar till av fem passerades längs den fina grusvägen. HÄR kan man läsa om Conrad Johanssons inskriptioner på samtliga fem vägstenar.

*

Det här var två exempel på kärlek till hembygden. Men den kan yttra sig på många andra sätt. Men vård hör i samtliga fall ihop med kärleken, vare sig det är hembygd eller mellanmänskligt.

Utflyksmål i naturen - turism nu och på 1970-talet

Jag fann en broschyr med utflyktsmål i kommunen från 1971.

 Klicka för större text

1971 var Tjuv-Antes grotta och Storrisberget givna utflyktsmål här i kommunen. Några shoppingmål fanns inte medtagna.

Livet var enkelt, turisterna behövde inte så mycket för att bli tillfredsställda på 70-talet.

Idag måste kommuner locka med så många fler alternativ: förutom att äta och bo, finns som självklar punkt shopping och event. Kultur & hantverk får finnas med och fortfarande finns också natur med bland begivenheter att klicka sig fram till på nätet.

I mina ögon finns det något naivt och gulligt över 1970-talets svartvita turistbroschyr.

Gärdsgård - ett historiskt inslag i landskapet.

E hänne ä fassbannhagan ôppe hägna.  Detta är trägärdsgården uppe vid inhägnaden, i hagen

Fastbandhagen ôppe hägna i den skogliga delen. Här fanns en fastbandhage kvar när jag var liten, en trägärdsgård som morfar byggt. Det är minnet av den som fått mig att se till att en ny hage uppförts här vid platsen för den tidigare sommarladugården. Ett minne från den tid då korna varje dag släpptes ut på skogsbete och förhindrades att ta sig ut på åkrarna.

Jag gillar min hembygd men tycker att den förstörs allt mer. Här ovanför och annorstädes har skogen kalhuggits och markberetts. Och mer planeras. Gissa hur många stigar och gamla kärrvägar från byn som försvunnit i och med det? Och torpargrunder. Här i trakten värnar man inte om kulturhistorien. I min värld brukar människor som bott borta från hemtrakten under längre tid och som vunnit nya kunskaper, vara de som fått insikt om värdet av att bevara den kultur de växt upp med. Att inte vara hemmablind.

Det här svartvita fotot tog jag som tonåring i samband med en fotokurs där framkallning av egna foton var huvudtemat. Resterna av fastbandhagen är från 30- eller 40.talet och granvidjor användes inte utan modern ståltråd, dåtidens melodi. Den uppfördes av morfar under den tid då inhägnaden var nödvändig.

En sväng om Norge

 

 Tog en sväng för att bese Nidarosdomen med sin mäktiga västfasad än en gång.

Och kopparstaden Røros som hade ett smältverk från 1644 till 1977. Jag var där första gången då smältverket var igång och tyckte mycket om den gamla staden med sina små trähus. Nu har turismen tagit över och stämningen är inte alls lika genuin. Att bli världsarv innebär inte enbart en positiv utveckling/förändrting.

Det mesta av de skiftande norska landskapsvyerna är fantastiska. Man får aldrig nog!