När kommer den dag då jag kan sätta upp min gamla vävstol? Den som Ulrika Christiansdotter (1781-1865) vävde med när den var ny. Kanske fick hon den vid giftermålet 1804... Sex generationer senare är jag användare ac den stora vävstolen, en koloss som tar stor plats. Har samlat på mig massor med matt-trasor så det kan bli en hel del vackra trasmattor. Ser fram emot att uppliva vävkonsten, två gånger tidigare har jag vävt på den.
Bilden visar en annan vävstol men snarlik den jag har.
"Onsdag, mikaeli, det sägs om snön:
"Om jag skall gå med käpp och stav skall jag visa mig före mikaeli-dag."
I år visade sig endast litet snöblandat regn på måndag."
Det där är ett talesätt som jag inte har hört men läser om som sagt i pappas loggbok och finner det intressant. Mikaelidagen ansågs vara vinterns första dag uppe i norra Sverige.
Mickelsmäss infaller den 29 september då Mikael och Mikaela har namnsdag, Svenska kyrkan firar ärkeängeln Mikaels dag den 29:e eller närmast efterföljande söndag. Skörden är avklarad och nu väntar vintern. Rotfrukter, grytor och långkok var att förvänta sig framöver. Så gott! Följer ni årstidernas växlingar genom matlagningen?
Fortfarande firas mickelsmäss med marknader. Affischen gjorde Allan Öhlund 1980.
Mickelsmäss var i äldre tid en märkesdag i almanackan då flera arbeten i bondesamhället skulle avslutas. Det var också nu som skördemarknader hölls och tjänstefolket kunde söka ny tjänst.
På webbplatsen för Institutet för språk och folkminnen kan du läsa mera: https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-arets-namn-och-handelser/handelser/mickelsmass
Mikaelidagen ansågs alltså vara vinterns första dag i norra Sverige.Talesättet som pappa skrev ner i loggboken finns nertecknat från Lappland läser jag på isof:s hemsida!
På Kustlandsvägens sträcka här förbi mitt hus finns björkar på båda sidor som bildar en allé. Morfar och mormor planterade björkarna 1921 då mamma föddes. Grannarnas björkar kom till senare eftersom husen byggdes efter 1921.
Per telefon fick jag veta att mina föräldrar beslutat att låta beställa nerhuggning av björkarna under tidigt 1990-tal, tror det var 1991. Jag blev oerhört ledsen, så kalt det skulle bli, så ödsligt. När beslutet ändå var taget bad jag min mor att fotografera björkarna som dokumentation. Så gjorde hon en gråmulen vårvinterdag. Det är de fyra första fotona här i inlägget.
Jag ringde och pratade med min kompis landskapsarkitekten och fick veta att björkar har inte mycket längre livslängd än de här hade, kanske något decennium till.
"Det tidiga 1900-talets lantträdgård: I regel var trädgården inhägnad med häck eller staket för att stänga djuren ute. I Norrland rekommenderades Sibirisk ärtbuske som häckväxt liksom oxel för stormigt klimat och gran i kalla lägen. Även lövträd kunde användas. Det var även vanligt att plantera alléträd, till exempel vid en speciell händelse som ett barns födelse. Häckväxter och gårdsträd togs direkt från skogen."
HÅLLA HUS - det tidiga 1900-talets lantträdgård
1991. Här ses de gamla björkarna samt häck av sibirisk ärtbuske (Caragana arborescens)
*
Inom ett par år planterade föräldrarna tre nya björkar längs vägen men inga direkt vid huset, där förblev det tomt och kalt. Där elkabeln kom in på tomten planterades en rönn som går att beskära och därför inte skulle störa luftkabeln.
*
Men så hände det sig att jag tog initiativ till att fyra nya småbjörkar planterades under Kristi Himmelsfärdsdag 1999. Det kändes så rätt. De har växt sig stora sedan dess.
*
När Vattenfall grävde ner elkabeln här 2016 tog jag telefonkontakt med projektledaren och hörde mej för hur de tänkt gå till
väga. Jag insåg att björkarna på någon sida av vägen var starkt hotade och visst var det så.
Då föreslog jag att kabeln skulle grävas ner i vägen och rekommenderade
honom att tala med vägsamfällighetens styrelse, varför inte sekreteraren
som skulle bli direkt berörd av grävjobbet. Så gjordes och de gamla björkarna står kvar än så länge.
*
Några planer på att plantera nya finns inte men en oplanerad gran vid infarten verkar ska få växa till sig. Trädkransar eller ensidiga rader av björkar vid tomter har varit vanliga här sedan 1920-talet. Hushållningssällskapet hade som jag förstår det del i den rådgivning som spred plantering av björkrader.
*
När Riks 13 genom bygden, med Trafikverkets försorg, fick en högre
standard kapades många björkar längs vägen. Då vägbygget var klart 2018 hade trädrader vid bland annat Jan Nils Alberts fällts, i Mo togs många träd ner t ex vid Forsbergs ärevördiga bostadshus, Alms björkrad söderut försvann, ja på än fler ställen slocknade trädrader.
Nu ska ni inte tro att jag är bespetsad på att alla gamla träd ska behållas. En gång i tiden fanns ofta enbart ett enda vårdträd vid gårdarna här. Landskapet var öppet eftersom all mark behövdes för odling av hö och spannmål och potatis för människornas överlevnad. Men - planerad placering av traditionella lövträd som björkar är oerhört effektfullt där de funnits sedan länge. Här i byn finns dessutom mest bostadshus från 1930- och 40-talet då trädrader blivit vanliga att plantera.
Däremot finns det inget värre än när lövträd kommer upp som sly, helt ogenomtänkt. Där ser jag bara orkeslösa fastighetsägare som inte ids hålla landskap och tomt öppna. Det förfular för alla boende och förbipasserande.
När dörren ska ställas upp träs den fria ändens ögla över trycket. Nu blåser dörren inte igen. Enklare kan det väl knappast bli?
Kalvskinn fanns hela tiden att tillgå på gården, slakten skedde på plats. Det finns flera kalvskinn kvar men de är hårda och jag har ännu inte lärt om/hur de kan mjukas upp. Läder är ju så användbart även till annat så visst vore det bra med mjukare skinn.
Det finns även förskinn kvar som pappa använde när han arbetade med kniv och trä. Förskinn är ett arbetsförkläde av garvat skinn, modellen ser ut så här.
Här i hyvelsamlingen finns även en Masonite-hyvel. Förstås. Senast den kom till rejäl användning var 1969 då bostadshusets tunnare masoniteskivor från 1950, som var målade med Falu rödfärg, byttes till oljehärdade träfiberskivor med dimensionen approximativt 1320 x 3860 x 6 mm. Dessa fasades på kortändarna med hyveln för att överlappa varandra snyggt och vattensäkrat. Det blev en enda skarv i höjdled eftersom skivorna var så långa som de var. Både 1950 och 1969 användes naturligtvis träfiberskivor märkta Masonite AB. Bakom den nya fasaden finns på ett ställe 50-talets tunna skivor bevarade bakom panelen som ett tidslager.
Masoniteskivorna och den mineralull som spikades på 1969 var i gott skick. Inga vattenskador fanns och endast ett musbo i nordvästra hörnet vid stenfoten hittades. Alkydoljefärgen från 1992 var den avgörande anledningen till bytet. Hur skrapar man bort alkydoljefärg från virasidan på träfiberskivor för att kunna rödmylla fasaden???
Träfiberskivorna med läkt och underliggande mineralull togs bort in till
timringen. Därefter spikades norska porösa, fasade träfiberskivor
(Hunton) mot timret och därpå spikläkt och panel. Inverterad
fasadlösning kan man väl kalla detta. Istället för träfiberskivor som
fasadmaterial blev det träfiberskivor bakom fasadpanelen.
Masoniten är alltså utbytt mot dubbelfasspont som huset var inklätt med när det stod klart under tidigt 1910-tal. Det har varit en viss vånda att fatta beslut om byte då det enbart är en estetisk åtgärd. Masonite hör till kulturhistorien och i dessa trakter, där Masonitefabriken låg, kom skivorna ofta till användning på väggar och tak samt invändig inredning. Av andra masoniteälskare har jag fått rådet att inte byta ut de där fantastiska träfiberskivorna. De flesta masonitefasader på bostadshus är ju utbytta numera.
Men jag tröstar mej med att sommarstugan, som ju är uppförd 1956 med masonitefasad och masoniteinredning redan från början, står orörd som minne från en stark epok för bygden. Jag har dessutom sparat de fullstora nedtagna masoniteskivorna med tanke att de ska komma till användning framöver.
En av hyvlarna tillhörande Masonitemuseet i Rundvik som har öppet 2 timmar per år under Rundviksdagen i juli. I övrigt bokar man tid.
På det lilla Masonitemuseet i sågverkssamhället Rundvik i Västerbotten återfinns en likadan hyvel tillsammans med många andra föremål som påminner om en epok då träfiberskivan Masonite användes till mångahanda saker. Här nedan finns bruksanvisning till hyveln med patentnummer 109177 som konstruerades av överingenjör H. Sköldkvist, Masonitefabriken. Nedan bruksanvisning för hyveln.
Klicka på bilderna för större text.
*
I skriften Hantverkare emellan kan man läsa initierade intervjuer med olika hantverkare och slöjdare. På sidan 174 ff står att läsa en intervju med en som var med när det begav sig. Läs om Masonite inom dåtidens byggande.
Ballad om stigarna i Västmanland
Under den synliga skriften av småvägar,
grusvägar, brukningsvägar, ofta med en kam
av gräs i mitten mellan djupa hjulspår,
dold under kalhyggenas bråtar av ris,
ännu tydlig i den söndertorkade mossan,
går en annan skrift: de gamla stigarna.
De går från sjö till sjö, från dalgång
till dalgång. De djupnar ibland,
blir mycket tydliga och stora broar
av medeltida sten bär dem över svarta bäckar
ibland förskingras de över kalla hällar,
man tappar dem lätt i träskmarker, så
omärkliga att ena ögonblicket finns de där,
det andra inte. Det finns en fortsättning,
det finns alltid en fortsättning, bara
man letar, dessa stigar är envisa,
de vet vad de vill och med vetskap
kombinerar de en betydande list.
Du går mot öster, kompassen visar envist öster,
stigen följer trofast kompassen, som ett streck,
allt är i ordning, då svänger stigen mot norr.
I norr finns ingenting. Vad vill stigen nu?
Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det.
Den för oss runt, med tryggheten hos en
som har varit med förut. Den vet var myren finns,
den vet var berget blir alltför brant, den vet
vad som händer den som går norr i stället för söder
om sjön. Den har gjort alltsammans
så många gånger förut. Det är hela meningen
med att vara en stig. Att det har gjorts
förut. Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,
kvinnor med magra armar som samlade ved?
De fredlösa, skygga och grå som mossan,
ännu i drömmen med brodermordets blod
på händerna. Höstliga jägare i spåren
på trofasta stövare med frostklara skall?
Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,
också du gör den en blåsig dag, när
det ät tidigt på jorden:
vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
de vet allt det vi ville veta.
Lars Gustafsson.
Ur antologin Med handen på hjärtat, 1985.
Denna dikt har jag letat i sin helhet allt sedan jag skrev det här inlägget: Kollektiva stigar
Nu har den hämtats upp ur bibliotekets mörka magasin, upp i ljuset.
Det är verkligen inte varje år midsommarafton innebär vackert väder med sol, värme och lugn vad gäller blåst. Hela eftermiddagen och till sena kvällen gick det att njuta utomhus tillsammans med vännerna från Dalarna som kom åkande till oss.
I köket finns en gröt-tvara och en slev. De är slöjdade av pappa och verkar oanvända. Tidigt i livet fick jag berättat för mig vad en tvara användes till och hur man hanterade den. För mej är det allmänbildning att känna till detta. Trots det har jag aldrig använt en tvara när jag kokat gröt. Man tar tvarans skaft mellan handflatorna (de naturligt växta grenarna ska vara neråt i grötkastrullen) och rullar/roterar tvaran fram och tillbaka mellan handflatorna så mjöl, vatten och salt blandas ordentligt. Tvaran ska inte hållas i en enda hand som man gör med en handvisp.
Kanske är det nu dags att prova på att vara bondmora från långt tillbaka i tiden och fram till några decennier in på 1900-talet då tvaran gick ut tiden som köksredskap.
Sleven ser ut att vara en namnsdagsgåva på Karin-dagen 1941.
Båda de här köksredskapen kan användas vid kok av gröt, speciellt kornmjölsgröt´n.
Idag den 6 juni är bomullsflaggan på vår stång i Mellansverige i topp. I byn har vi ingen flaggstång men det flaggas lika fullt där med gemensam blågul flagga.
Efter hemmansklyvningen i byn vid förra sekelskiftet blev det
svårare att helt livnära sig på sitt småjordbruk, hemmanens skog
och jord var inte tillräckligt stora. För att överleva på landsbygden krävdes då som nu ofta fantasi och
uthållighet och flera födkrokar.
Sågverket i Rundviksverken, och senare även Masonitefabriken, fem kilometer bort gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in till kajen. Därför anordnades på 1890-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. Därför kallas berget sedan dess ”Flaggberget”. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet på före detta sjöbotten. Då flaggan hissades var det en signal om att en lastbåt hade kommit in till Rundvik. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågverket.
Några årtionden senare hade de flesta av de småjordbrukande männen en anställning utanför hemmet, kanske vid sågen/fabriken. Då var det hustrurna som hade största arbetsbördan med hem och jordbruk: korna skulle mjölkas två gånger om dagen och de skulle ha föda (kvinnan skulle stell kossen), mjölkkrukorna forslas till och från mjölkståndet där mjölkbilen hämtade och lämnade dem, hönsägg samlas in, barnens skötas och passas, kläder sys, mat skulle lagas till familjen, bär plockas, syltas och saftas, huset städas. Var hustrun sjuk eller klen gick det inte ihop - jordbruket lades ner.
Idag lever traditionen med flaggning vidare i byn men utan betydelsen från förr. Bybor turas om att hissa
och hala flaggan varje söndag under sommarhalvåret med början första söndagen i maj. Det är fint.
... gör mig glad!
Slamfärg är en härlig färg att arbeta med - då är det. Senast huset målades var det med röd alkydoljefärg. Den hade färgförändrats och fått blåstick i tonen. Det var färghandlarn dära Vall´n som rekommenderade den färgtypen och det blev föräldrarnas val. Nu väljer jag den färg jag själv vill ha, den färgtyp som huset en gång målades med och som hängde med till 1969.
Hantverkarna gör ett fint träarbete och jag målar rött med slamfärg, mannen med bruten vit linoljefärg.
När jag var barn tände min familj oftast en majbrasa på lägdorna vid stordiket. Inget hus fanns i närheten och vatten porlande i diket att släcka med ifall fjolårsgräset skulle antändas.
Men en vår i mitten av 1960-talet blev majbrasan extra stor. Min barndomskamrats pappa rev då den stora bröjstun, bryggstugan. Den vackra byggnad som vi hade lekt i och utforskat. Den var uppförd på 1920-talet om jag förstått det rätt med ett stort kök utrustat med vedspis, kanske var det en öppen härd, minnet sviker. Där fanns en vacker svängd trappa till övervåningen men även en smitväg via en smal bräddörr som liknade en skafferidörr, pärlspont vill jag minnas att det var fast det ordet kände jag inte till då. När man kom upp fanns vackra trappräcken. Man kunde alltså vandra upp och ner i huset utan att mötas. Jag tyckte mycket om stämningen i det huset, kanske väcktes min känsla för gamla byggnader där.
Rivningen påbörjades och vi två småtjejer bar brädor till vår majbrasa. Mitt på dagen när vi var där för att hämta bräder hängde plirande fladdermöss i åsar i vindskontorens snedtak. De var spännande att detaljstudera, undrar just vart de tog vägen när huset var borta och de blivit störda?
Den här bröjstun var inget timmerhus men jag har hört att den användes som sommarboende den tid då korna släpptes på skogen och sommarladugårdarna fortfarande användes och då mangårdstimringen i form av en korsbyggnad fortfarande stod kvar. Av de byggnader som syns på flygfotot finns 2,5 stycken kvar och skogen har krupit närmare, skogsbrynet närmar sig de kvarvarande husen.
Så underbart lätt det var att hitta Majblommesäljande skolelever i år. Dära Vall´n står de och säljer tillsammans framför livsmedelsbutikens entré. På andra orter i landet har det hänt att jag blivit utan majblomma då ingen har sålt där jag befunnit mej.
Heja Majblommesäljare!
Minns ni hur det var att sälja Majblommor då det begav sig...
Jag har förstått att det är inte alla som vet vad ett par luddor är för något. Luddor eller filtkängor, är varma fotbeklädnader som man snör på sig under vintrar med kall snö. De är tillverkade av filtad textil och skodda med läder. Ursprungligen är även sulan av textil och tål alltså inte väta.
Här syns ett gammalt par till vänster och ett "modernare" par till höger.
De svarta är sannolikt från 1960-talet och har gummisula, en eftergift för att tåla någon blötsnö. Dessa luddor har vävda skosnören. De äldre har högre skoskaft och smäcker form, de snörs med läderremmar och har som luddor ursprungligen hade även sula av filt och tål alltså inte väta. De här skodonen är varma och bra under kalla vintrar.
Seden att dekorera med granar och granris utomhus är mycket gammal i Norden. Långt äldre än pyntade granar inomhus. På många håll var det vanligt att ställa höga, avkvistade granar på gården – med endast en granruska i toppen. Kvistarna kunde placeras framför ytterdörren, och en gran uppe på gödselstacken. Det var ett tecken på att julfriden inträtt.
Många byter ut
när de har ett gammalt hus.
De sätter in jordvärme
och använder inte vedspisen.
Hela kåken är uppbyggd på detta
för att få drag
och ventilationssystem
och så tar du bort det.
Du får nåt som kyler istället.
Du värmer inte upp vindarna.
Mycket grejor blir fel då.
Ur OSEBOL av Marit Kapla 2019.
Det blir färre och färre skorstenar i byn som det kommer rök ur. För 10 år sen kunde jag under kalla vintermorgnar se hur rök kom ur skorstenar som en vit lodrät pelare. Det var härligt att se, jag visste även hur gott vedrök luktar. Vinter, kyla och doft av vedrök är sinnligt så det förslår. Idag är det färre hus i byn som ger ifrån sig rökpelare kalla vinterdagar.
Många installerar jord- eller bergvärme och därmed försvinner rökpelarna. Det innebär för äldre traditionella hus att grunden inte uppvärms då murstocken inte spiller ner värme under golvet. Fukt- och mögelskador kan uppstå. Ser på mitt hus hur annorlunda det blir när jag inte är bofast här. Men när jag är här under vintertid då eldas ved så det ryker. Det hör liksom till.
Något som blivit ett "måste" till julen är ett glänsande omslagspapper inköpt en jul i Neapel. Omslagspapperet har ramats in och blivit en tavla, eller kalla det julbonad att hänga på väggen. För mej är Neapel den ultimata av städer till julen.
Jag säger bara Via San Gregorio Armeno för julkrubbans tillbehör.
... till jul har börjat sätta in. Det är en behaglig känsla.
