Landet utanför

Jag har läst ut första delen av Henrik Berggrens Landet utanför, en stor volym om Sverige 1939-1940. Två ytterligare volymer finns. Eftersom första delen var så bra kommer även de andra att läsas. För trilogin får Henrik Berggren, f. 1957, historiker, författare och journalist, Stora historiepriset 2024.

Det han skriver är mentalitetshistoria där storpolitik binds samman med kultur och vardagsliv. Jag blev klokare bara efter att ha läst första delen.

Hur många gånger har jag inte varit arg på mej själv som inte frågade ut föräldrarna mer om hur det var under kriget, hur de upplevde händelserna då. Mamma var 17 och pappa 22 då andra vkr bröt ut i september 1939.

Utterströms järnhandel finns kvar i N-ling och ingår i Järnia-kedjan 

som sedan 2022 gått samman med Bolist.

Visst har jag hört en del berättas, mest av mamma. Om mörkläggningsgardiner och kontrollanter som gick runt i byarna för att se till att det var ordentligt mörklagt. Om lastbilskolonner som passerade genom byn på gamla Kustlandsvägen, gammvägen. Riks 13 invigdes 1941. Om hur man samlades vid radioapparaten för att lyssna på utsändningar om kriget. Om »tornsvalorna» på Ekorrberget (Ikorbärje) där det fanns en luftbevakningsstation. Bemanningen utgjordes till stor del av lottor, »tornsvalor», som skulle varna för främmande flygverksamhet. Hur mamma och några andra flickor besöke Ekorrberget och hon fick provskjuta med gevär. Hon hade nybörjartur och sköt mitt i prick berättade hon. Hon nämnde människor med nazisympatier (som bytte åsikt då tyskarnas krigslycka vände). Om bestörtningen när folk fick kännedom om de tyska koncentrationslägren och vad som skedde där.

Pappa cyklade en gång miltals för att försöka få köpa smör i någon bondgård. Bondbefolkningen var mer  välbeställda då det gällde mat då de hade egenproducerad mat. Pappa bodde i ett sågverkssamhälle, en samhällsordning där gemenskapen var stor. Trots att familjen hade en liten gård med en ko och mark för foder till den, var det knapert när kriget pågått några år och ransoneringskorten inte räckte till för att köpa de varor ett hushåll kunde behöva. Mest verkade man som privatperson sakna kaffe, surrogaten var flera.

Så mycket mer har jag inte hört berättas om från byn. Hur var stämningen människor emellan? Gick man samman och hjälptes åt eller var var och en sin lyckas smed och konkurrensen stor? Mentaliteten i en bondby är ju annorlunda än i en bruksort/sågverkssamhälle.

Landet utanför kompletterar historien om och bilden av andra världskriget. Nutidshistoria var ett ämne som inte intresserade mej mycket i grundskolan och gymnasiet.

Rullgardin

Autentiskt ska det vara i möjligaste mån här i husets övervåning för att här upplevas som trovärdigt 50-tal.

Lyckan stod mej bi och en liten rullgardin av kraftpapper hittades i gömmorna. Även kökets långa rullgardin med treluftsfönstret finns kvar men i lite sämre skick.

ARTUS var fabrikatet, bredden 120 cm, en vanlig fönsterbredd. Nu är den uppsatt i ett av fönstren. Ljuset blir speciellt på kvällen då den är nerdragen.

En fin bomullssnodd med tofs ingår. Rullgardinssnöret har kortats av genom öglebindning, så vanligt då det gäller de här bomullssnoddarna. Snoddens infästning i träribban som sitter nertill på "rullisen" görs medelst en liten metallgrunka. Papperet har vikts runt ribban och sytts fast med symaskin på ARTUS rullgardinsfabrik.

Sådana här rullgardiner av papper är inget jag hittar second hand, knappt ens rullgardiner över huvud taget. De slängs väl som avfall. Å jag som behöver flera till mitt 50-talshem för autenticitetens skull...

(Det är fullt möjligt att spara trästav, rullmekanism, ribba och snodd med metallhylsa för fastsättning och använda nytt tyg till rullgardinen. Så har jag gjort med några av "rullisarna" i det sydligare belägna hemmet.)

1 100 000 har klickat sig hit

Vem anade att bloggen skulle hålla i sig så länge att 1,1 miljoner har klickat in sig på den? Okey, det är inget mot influencers besökssiffror men den här skrivs ju av en femtiotalist som intresserar sig för annat än att tjäna pengar på bloggandet och som skriver bland annat om händelser i en liten by  norr. Lite överväldigande är det allt!

Midsommarvaka

 

Det är verkligen inte varje år midsommarafton innebär vackert väder med sol, värme och lugn vad gäller blåst. Hela eftermiddagen och till sena kvällen gick det att njuta utomhus tillsammans med vännerna från Dalarna som kom åkande till oss. 

Grönt skönt böljande gräs

  

Vem blir ledsen av att ha en äng på gården?

Fattaskift

Ha du då inge´ fattaskift!? var en fråga som jag fick ibland av mina föräldrar då jag var barn och ung.

Det var ett sätt att försöka få mig på rätt spår, få mig att tänka igenom vad jag sagt eller gjort som betraktades som felaktigt. Jag är glad över de tillrättavisningar jag fick, gissar att jag lärt mig en hel del av detta. Det där är särskilt viktigt när det gäller insikt om moral och etik tycker jag idag.

Det finns barn som aldrig blir tillrättavisade eller får veta föräldrarnas ärliga mening i saker och ting som ligger nära. De får enbart beröm, stryks medhårs, men om och när de gör ett fel får de aldrig kännedom om det. Barnet uppfattar allt det gör som rätt. Sådana skyddade barn kan bli odrägliga som vuxna. Kritik har de svårt att ta emot. Alternativt så får barn bara veta hur dåliga de är och blir osäkra, villrådiga vuxna.

Att inte få uppmuntran för allt jag gjorde minns jag då det gällde gällde teckningar och målningar när jag blev lite större. 

Det hände att när jag visade ett alster för mamma kunde hon säga att det där kan du göra bättre om hon verkligen tyckte så. Men då handlade det inte om fattaskift (förstånd). Det var ett sätt att sporra mej att avbilda eller använda färgkritor, att inte få mig att fastna på en viss nivå. De teckningar jag gjorde och som hon tyckte om de sparade hon inlagda mellan böckers blad. Det händer ibland att jag hittar en teckning.

Teckningen ovan (eller ritningen som man sa) har mamma sparat, den var bra tyckte hon säkert. Och visst är den det. Jag har nu lyckats återskapa finrummet som jag såg det som 5-åring med masonite-skrivbordet vid ett fönster, öppna spisen, almfanerad buffé (med fantasifärgsättning), låg bokhylla med Grundig radioapparat mm. Kul att ha denna förebild...

*

Har du inget fattaskift?
Har du inget förstånd!?
Fattar du inte vad som gäller!?
Så brukar jag tänka tyst ibland när jag hör eller läser dumma kommentarer, utläggningar eller ser ogenomtänkta eller elaka handlingar. Och jag tycker jag hör sådant allt oftare, kanske beror det på att det numera finns sociala medier.

Flyg-ekvilibrister

Så snart de ritats
finns de inte längre där,
svalas luftbågar.

 

Per Helge
ur RASP 2002

 

 

Ladusvalor och tornseglare. 

På latin Hirundo rustica  och Apus apus.

De finns i mina båda boenden, mest tornseglare i söder, flest ladusvalor i norr. 

Kan inte låta bli att tycka om dem och deras kvitter eller ilande ljud.

Inga hängrännor på tegeltaken för tornseglarnas bästa,

bevarade el- och teletrådar i landskapet och öppningar in i ekonomibyggnader för ladusvalornas skull.

 

Visst, ladusvalorna tyg ne (smutsar ner) rätt mycket men golv 0ch föremål som inte ska bajsas på täcks av. Det är värt besväret för att få de här trevliga individerna att häcka i lagår´n.

Och tornseglarna hittar tillbaka till samma tegelpanna som ifjol vilket är rätt fantastiskt ändå. Visst är det härligt att ordna för de här långflyttarna!

Rispudlar

 

Två sådana här pudlar i gips hade mormor och morfar stående på en hylla i kammar´n. De är äldre än 1910-talet då morföräldrarna satte bo, säkerligen arvegods. Från vilken av släktena de kom vet jag inte, men minnet av dem är tydligt.

Nu har jag köpt in två likadana sötnosar, men innan de får flytta in här i huset finns Lisa Larssons lilla porslinspudel som ersättning så länge. Den har fått sin plats på pigtittaren:

Tvara och slev

 

I köket finns en gröt-tvara och en slev. De är slöjdade av pappa och verkar oanvända. Tidigt i livet fick jag berättat för mig vad en tvara användes till och hur man hanterade den. För mej är det allmänbildning att känna till detta. Trots det har jag aldrig använt en tvara när jag kokat gröt. Man tar tvarans skaft mellan handflatorna (de naturligt växta grenarna ska vara neråt i grötkastrullen) och rullar/roterar tvaran fram och tillbaka mellan handflatorna så mjöl, vatten och salt blandas ordentligt. Tvaran ska inte hållas i en enda hand som man gör med en handvisp.

Kanske är det nu dags att prova på att vara bondmora från långt tillbaka i tiden och fram till några decennier in på 1900-talet då tvaran gick ut tiden som köksredskap.

Sleven ser ut att vara en namnsdagsgåva på Karin-dagen 1941.

Båda de här köksredskapen kan användas vid kok av gröt, speciellt kornmjölsgröt´n.

Signalflagg på Flaggberget

Idag den 6 juni är bomullsflaggan på vår stång i Mellansverige i topp. I byn har vi ingen flaggstång men det flaggas lika fullt där med gemensam blågul flagga.

Efter hemmansklyvningen i byn vid förra sekelskiftet blev det svårare att helt livnära sig på sitt småjordbruk, hemmanens skog och jord var inte tillräckligt stora. För att överleva på landsbygden krävdes då som nu ofta fantasi och uthållighet och flera födkrokar.

Sågverket i Rundviksverken, och senare även Masonitefabriken, fem kilometer bort gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in till kajen. Därför anordnades på 1890-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. Därför kallas berget sedan dess ”Flaggberget”. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet på före detta sjöbotten. Då flaggan hissades var det en signal om att en lastbåt hade kommit in till Rundvik. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågverket.

Några årtionden senare hade de flesta av de småjordbrukande männen en anställning utanför hemmet, kanske vid sågen/fabriken. Då var det hustrurna som hade största arbetsbördan med hem och jordbruk: korna skulle mjölkas två gånger om dagen och de skulle ha föda (kvinnan skulle stell kossen), mjölkkrukorna forslas till och från mjölkståndet där mjölkbilen hämtade och lämnade dem, hönsägg samlas in, barnens skötas och passas, kläder sys, mat skulle lagas till familjen, bär plockas, syltas och saftas, huset städas. Var hustrun sjuk eller klen gick det inte ihop - jordbruket lades ner.

*

Idag lever traditionen med flaggning vidare i byn men utan betydelsen från förr. Bybor turas om att hissa och hala flaggan varje söndag under sommarhalvåret med början första söndagen i maj. Det är fint.

Naturen

Efter många veckor här uppe i Ångermanland har våren och nu även försommaren kommit på riktigt.

När vi kom i mitten av april drillade storspoven för fullt, tranor trumpetade, tofsvipor vinglade fram, sen kom starar och svartvit flugsnappare, likaså ladusvalor och tornseglare, en buskskvätta hälsade på och göken började gala i slutet av maj.

Snön täckte först marken, skaren gick att gå på under morgontimmarna. Sen började backskärvfrö att blomma i det bruna fjolårsgräset.

Nu blommar maskrosorna och rödbläran, skogsstjärnorna, ekorrbären, harsyran, åkerbären, kärrviolerna, häggarna, liljekonvaljerna, smörblommorna och midsommarblomstren och till sist också syrénerna.

Det sägs att man kan uppleva två vårar genom att resa från söder till norr i maj. Så har det inte varit i år, vi har missat en stor del av den sydligare våren.

Glada är vi ändå trots att vi missat backsipporna, kastanjeblommorna, magnoliorna och äppelblomningen som vi fått information om av de som vänligt nog tagit hand om vårt hem i söder under vår bortavaro.

Nu växer gräset sig långt här i norr och den biologiska mångfalden gynnas tills dess det är dags att slå gräset med skärande verktyg.

Hembygdskunskap

Det fanns ett ämne som hette hembygdskunskap då jag gick i lågstadiet. Vad hembygd är fick vi elever lära oss bland annat via skolradion 1964 men även på några utfärder i omgivningarna.

Det var färgstarka teckningar av hembygder i olika landskap. Tre landsbygder och en tätort.

Där fanns även svart-vita fotografier av kulturminnen. En runsten och en kungshög i Sörmland samt två allvarliga och uppklädda barn hos fotografen. Jag gissar att bilderna upplevdes tråkiga av oss barn men trots det har jag besökt Uppsa kulle ett par gånger i vuxen åder och beundrat platsen med utsikten över Runnviken och inloppet från havet som en gång kunde nås. Och runstenar har jag sett många av men de saknas i norra Sverige.

Några norrländska fornminnen fanns inte i det här skolradiomaterialet. Det är väl ganska typiskt och trist ändå? Men en hel del har hänt sen 1960-talet och det hoppas jag visar sig i dagens skolmaterial. Har man samma syn som jag på identitet, stolthet och att förstå sig själv som vuxen är hembygdskunskap otroligt viktigt att lära sig som barn. Och för att förstå samt respektera andra människor.

Mangelboden

Juni månad började med ett besök i Håknäs mangelbod som hade öppet i ett par timmar. Ett väldigt trevligt initiativ av bygdegårdsföreningen. Boden ligger i en korsning med gamla Riks13 så vi bestämde att åka den vägen från Levar vilket inte var första gången. Det var dock lättare tänkt än gjort då Botniabanans korridor stängt av självklara sträckningar sen sist. Efter många grindar och väldigt vackra små skogsvägar kom vi på rätt spår.

Och där fanns den timrade mangelboden som en gång hade taket täckt av spån. Det var sju år sedan den senast visades. Det var bara flax att maken fann information om visningen och om samtidig spännande plantförsäljning. (På fotot är allt över och boden stängd.)

Där fanns kistmangeln med stora stenar som tyngd. Mangeln är byggd av trä men med vevfunktion av gjutjärn. När vi anlände var boden fylld av besökare men leden glesnade med tiden och då var det lättare att fotografera mangeln.

Mangeln vevas medurs och med en spak som fördes vänster eller höger vände den rörliga mangeldelen automatiskt vid mangelbordets ände. En finurlighet som jag aldrig sett tidigare. Att veva runt var delvis ett tungt arbete. Textilierna som ska manglas placeras på en trärulle som har mangelbordets bredd. Linnet, gardinerna, dukarna rullas in i en mangelduk innan rullen placeras under den rörliga kistan med stentyngderna.

 

Mangeln var en gång i tiden publik och alla i byn hade rätt att boka den. Nyckel fanns då hos den bonde som bodde närmast. Stortvätt skedde ett par gånger om året.

På gavelröstets insida fanns namnen på de bönder och hemmansägare som byggde mangelboden  dokumenterade med rödkrita i sirlig text.

Den 23 April 1884

Eskil Johansson, Joh. Andersson, J E Edlund, Nils Forsberg, Joh. Lundström, Erik Jacobsson, J O Österlund, Joh. Rönberg.

*

Det finns även en mangelbod i byn Levar men om mangeln är kvar där vet jag inte. Även i min hemby fanns en gång en mangelbod. Den stod vid Kustlandsvägen där den rundar Hallberget, på höger sida då man rör sig norrut, om jag fattat mammas berättelse rätt. Boden är borta men mangeln finns kvar, den är av äldre typ än den ovan beskrivna, den är byggd helt i trä. En gång i tiden fanns troligen en mangelbod i varje bondby här.