Långskyltar i jugend

 Hur glad är jag inte över de här fyra långskyltarna till två dörrar i huset !!!

Sedan ett decennium tillbaka har jag letat efter sådana här förnicklade jugendbeslag till ett par dörrar sedan jag insett att den här typen har funnits här. Letande har varit lågintensivt men har dock pågått. Sökningarna har främst försiggått på auktionssajter på nätet och på begagnatmarknaden - och till sist, efter 10 år, gav det napp. Förrförra veckan blev de här snyggingarna mina.  Det är detaljerna som gör det.

Naturligtvis har jag även letar hos Eskilstuna Kulturbeslag men den här typen nytillverkas inte av dem. På företagets hemsida läser jag att "Förnickling kom i bruk under 1890-talet och blev snabbt populär, eftersom den inte (likt mässing) behöver putsas, för att hållas blank." 

Äntligen 😊

Farföräldrarnas hus

Se vilket fint litet timmerhus som syns på fotot.

Fasaden är ljusmålad - säkerligen med linoljefärg - och med grått stickspånstak. Grund av huggen granit. Huset är liggtimrat, det märks genom utknutarna som är panelade. Det finns ingen fotbräda utan sparrarna syns tydligt i framkant av takfoten (älskansvärt), vindskivor och vattbrädor är av trä och ljusmålade, skorstenen har vackert mönstermurat krön, entrén är en inåtgående pardörr av horisontella brädor och försedd med överljus, mittelbandslist och utknutar målade i samma kulör som fasaden. Tvåluftsfönster med mittpost och med spröjsar i bottenvåningen och låga fönster med två rutor på vindsvåningens långsida och på gaveln ett likadant fönster som i bottenvåningen. Entrébron är bred, av trä och utan handledare. Allt mycket typiskt för sin tid för en norrländsk hantverkarfamilj eller litet jordbruk.

Fotot är taget någon gång mellan 1904 och 1909. Fotoateljé Karlson & Bergström, Wasagatan 20 Stockholm står det tryckt på fotografiet. Varför en fotoateljé i Stockholm fotade huset vet jag inte.

En murare Löv lät uppföra den byggnad som jag minns som farfars och farmors hus. Muraren flyttade till Malmfälten och farfarsfar köpte huset och gav det i bröllopsgåva till sin äldste son, min farfar Gottfrid, och hans första hustru Selma. Huset var ett av de äldsta på Rundvik och hade lite tillhörande jordbruksmark. Det lilla timmerhuset, som senare byggts ut, revs ca 1970 för att ny infrastruktur, en bred tillfartsväg för timmerbilar till sågverket, skulle fram. Farfar och hans första hustru Selma (1876-1909)  gifte sig 1904. På fotot syns Selma sittande på en pinnstol i svart kjol och vit blus. Selma dog i tuberkulos eller som det står i dödboken - lungsot. De hade inga barn. Övriga personer är farfarsmor Erika längst till vänster och tre av farfars yngre bröder samt en bror till Selma näst längst till höger.

Till gården hörde ett litet jordbruk som födde en ko, under några år två. Man slog den egna ägandes åkermarken som låg där pensionärsbostäderna senare byggdes. När lägdan bebyggdes ingicks avtal med Olofsfors bruk att fritt varje år erhålla hö från brukets skördar. Jordbruket upprätthölls till någon gång efter Gottfrids död 1951. Efter det stod den lilla lagården tom förutom kaniner som kusinerna födde upp. Att ha ett jordbruk i Rundviks sågverkssamhälle var mycket ovanligt. 

 

Här står farfar och farmor (de gifte sig 1913), pappa och hans äldre bror någon gång på 1920-talet framför en hölada med spåntak och en hässja. Redskapen är en lie och räfsor. Kan det vara äldsta dottern i familjen som tar bilden???

Under somrarna flyttade familjen ut till Tennstrand där farmorsmorfar hade ett torp fram till 1927. Farfar och kon gick landvägen, gammelmorfar och farmor rodde till Tenstrana med de tre barnen. Det var ett härligt sommarliv som pappa framställde det. Han var 10 år då det upphörde i och med att gammelmorfar dog och torparrendet upphörde.

Industrimiljö

Äldre industrimiljöer är alltid spännande. Lite rost, lite lagningar, några varningsskyltar, högt i tak, traverser... Jag har ju arbetat några månader i en industrimiljö som var i bruk -  Masonitefabriken med den pysande, ångande boardpressen där allt luktade gott av träfibrer. Det är historia nu.

De här bilderna är från Frövifors pappersbruk. I museidelen finns denna pappersmaskin från 1903. Den är historia sedan länge.

.

.

"Stolta by"

En frivillig massaker har dragit fram genom byn under 1900-talet. Fotot är taget någon gång efter 1913, en trovärdig gissning skulle kunna vara tidigt 1930-tal. Rivna byggnader är markerade med en röd prick. Ni ser även kornhässjor.

Klicka på fotografiet från Renbomsberget söderut i byn för att få en mycket större bild.

Vad betyder det byggda kulturarvet här i Norrlands kustland, i en bygd som gått hårt åt det mesta av sin kulturhistoria? Det kulturarv som hade kunnat ingjuta stolthet i invånarna. Det är värt att begrunda.
.
.

Många små - om hemmansklyvningar

Bröllop i byn den 6 oktober 1870 mellan Johan Olof, 23 och Klara, 22.

Jag tror att Klara och Johan Olof, min morfarsmor och morfarsfar, valde att dela de två hemmanen de ägde mellan sina söner för att få ha dem kvar nära sig. De hade mist fyra av sina minderåriga barn i difteri under kort tid 1879:

• Gustav Robert dog den 11 sept (1,5 år). Begravd 21 september.
• Kristina Sofia dog den 11 sept (2 dagar gammal). Begravd 21 september. Dog och begravdes samma dag som brorsan.
• Johanna Catarina dog den 15 oktober (8 år). Begravd 26 oktober.
• Klara Mathilda dog den 27 oktober (4 år). Begravd 2 november.

”He legg en liten brur å en liten brurgumm e denna inne” och ”Vill je si brurpare?” sa Johanna Katarina, 8 år, om sina två döda syskon när de dött och låg i vita svepningar på "lit de parade". Hon hade nog hört liknelsen av mamma Klara eller någon annan vuxen. En månad senare låg Johanna Katarina själv död i difteri. Och dagen efter hennes begravning dog även Klara Mathilda, 4 år.

Det har traderats för mig att Klara blev mycket nedstämd, hon tog självfallet sina barns död mycket hårt. De här dödsfallen kan ha gjort att föräldrarna visste att värdera närheten till den ende sonen som överlevde farsoten samt de fyra nya barn som föddes 1880-1886. Det här gällde med säkerhet många fler familjer, difteri gick som farsot genom bygden vilket man ser med tydlighet i dödböckerna.

Totalt födde morfarsmor Klara 10 barn varav 5 nådde vuxen ålder (*). Barnen var:

Johanna Catarina 1871- 15 oktober 1879. Dog 8 år gammal.
* "Janne" 1872-1918
Jonas Herman 1874-1874, dog 6 dagar gammal.
Klara Mathilda 1875- 27 oktober 1879, 4 år
Gustav Robert 1878- 11 september 1879, 1,5 år
Kristina Sofia 1879- 11 september 1879, 2 dagar gammal.
* Karin 1880-1953
* Gustav 1881-1927
* Manfred 1884-1963

* Adrian 1886-1973

I ett par sekel bestod byn av sex hemman. År 1880 hade antalet bönder i byn ökat. Under 1800-talets andra hälft började marken tryta allt mer för att kunna ge föda till det ökande invånarantalet. De barn som inte hade försörjningsmöjlighet utvandrade till Amerka om föräldrarna inte överlät gården på  barnen genom delning av hemmanet. Det hade blivit vanligt med arronderingar och hemmansklyvningar vid förra sekelskiftet. Barnen var ju också en säkerhet inför ålderdomen då ingen äldreomsorg ännu fanns. Morfarsfar och morfarsmor omhuldade de barn som nådde vuxen ålder och sönerna fick dela på de två hemman familjen ägde.

*****

Några korta utdrag ur Fäbodväsendet 1550 - 1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem, J. Larsson, 2009. Avhandlingen berör inte Västerbotten men är väl värd att läsas.

Omfattningen på hemmansklyvningen ger en skillnad i jordbrukandet söder och norr om fäbodgränsen. I norr gick den längre och man fortsatte att klyva gårdarna långt in på 1800-talet. På många ställen i södra Sverige kom hemmansklyvningen att upphöra och på många platser kan man till och med se att man köpte upp gårdar och slog ihop dem till större brukningsenheter från slutet av1700-talet.

Den omfattande hemmansklyvningen var inte bara en fråga för Dalarna, även om hemmansklyvningen i övre Dalarna fick störst konsekvenser, utan var ett utmärkande drag för hela fäbodområdet. I Hälsingland och Jämtland påbörjades dock processen senare än i Dalarna.

Den stora ökningen av antalet gårdar berodde inte främst på hemmansklyvningar utan på att många torp friköptes från 1870-talet. Torpen låg nu inte längre under gårdarna i socknen utan blev egna skattlagda fastigheter. (Mitt tillägg: detta gäller inte min hemby.)

Utvecklingen i Dalarna och Hälsingland skiljer sig från den i södra Sverige (Östergötland, Västergötland och Närke) där hemmansklyvningen inte alls var lika stor och där några områden också uppvisar en minskning av antalet brukningsenheter från 1780-talet fram till 1800-talets mitt. I Hälsingland och Ångermanland fanns en utvecklad textilproduktion där linhanteringen är mest känd.

.
.

Kyla & värme

Under vinterhalvåret brukade mormor lägga trasmattorna omlott i köket berättade mamma angående mina frågor om hemmet i hennes barndom. Jag gjorde likadant under denna jul bara för att känna efter om det kan gå att återskapa den stämning som fanns i mormor och morfars del av huset, dvs bottenvåningen, nu när 50-talet flyttats upp i huset. Det blev trivsamt även om endast en trasmatta av dem jag la in var riktigt gammal. Den var smal och tunn och fick täcka källarluckan för att den skulle vara lätt att öppna när jag hämtade upp matvaror, som egenodlade rotfrukter, därifrån.

Och kylan kom verkligen efter nyår! Rimfrost på fönsterrutan är så oerhört grant.
.
.

Starke Laban

En miniask av plåt, 34 x 44 mm. Med ett innehåll som är starkt eller ger styrka. Välj själv. Små hårda pastiller av lakrits. Asken är av sentida tillverkning men med ett ålderdomligt tryck. Jag kan tänka mej att det här var bilder man översköljdes med vid förra sekelskiftet.

Här i länet var det bröderna Landby som blev något av kändisar på grund av Sixtens styrka och senare deras ostädade levnadssätt. Så det pratades om dem. En gång i tiden var Sixten kraftkarlen och Kurt hans manager. Sixten visade upp sin styrka på tivolin och marknader. En film från 1990 finns att se på SVT:s Öppet arkiv.

Legenderna Landby under sin levnad. Kurt 1920-1993, Sixten 1912-1997. Bilden hämta här.

I tidskriften Provins, nr 4 2012 kan man läsa en artikel om samma brödrapar. En kort tid runt 00-talet fanns ett litet museum över bröderna Landby i Norrbyn nära Hörnefors. Oklart varför just där.
.
.

Om att minnas någon

Det finns stor konst som är tillgänglig på nätet. Kan inte låta bli att ta med detta -  Ett halvt ark papper. Novellen skrevs av August Strindberg 1903 och förmedlad på nätet genom Projekt Runeberg. Första gången jag kom i kontakt med denna korta berättelse var genom en bra uppläsning på radio. Tänk om man kunde skriva så!

De flesta som läser denna blogg har säkert även läst "Ett halvt ark papper". Jodå, men den tål att läsas om. Det tar inte lång stund att göra stor litteratur till sin.

Bild härifrån.

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.

Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.

Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pängar.

Därpå: möbelhandlarn, tapetserarn: han sätter bo. Expressbyrån: de flytta in.

Operans biljettkontor: 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.

Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!

Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.

Under hennes namn står Doktor L.

För första gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.

Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.

Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodren icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.

Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! -- En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det.

Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.

På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.

Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!
.
.

Lära sig skriva

Griffeltavla och krita för att skriva, hartass för att sudda ut.

Jag har kvar morfars gamla griffeltavla med samma format och utseende som den på bilden. Till den hörde en smal, hård och grå griffelkrita - men var i all världen har den tagit vägen? Före min skoltid var inte kritorna vita och med den tjocklek som syns på fotot till vänster om tavlan. Nej smala, sköra och lite svåra att hälla i för ett barn minns jag att den som hörde till griffeltavlan var.

Under morfars första skolår var byns skolbyggnad inte uppförd, den stod klar på 1890-talet. Morfar Manfred föddes 1884 så efter några år bör han ha börjat i den nybyggda skolan. Min mamma och moster gick alla sina 6 folkskoleår där.

Folkskolestadgan, som sa att alla barn skulle få undervisning, kom 1842. Men det tog tid att genomföra lagen. Ett steg på vägen att genomföra reformen var 1859 års roteskolor som innebar att man flyttade runt skolundervisningen till tre olika ställen varje år.

Under morfars första skolår flyttade man mellan olika lokaler i privata bostadshus. Jag har hört om två hus där skolundervisning hölls. Dels var det i bryggstugan, bröjstun, på Halla som fortfarande står kvar i inte helt ohjälpligt skick, samt hos Nils Olof Hörnsten längre söderut i byn, det som kallades Erik Ors´ förmånsbyggnad, en byggnad som försvann 2006. Detta är de två byggnaderna i byn där jag vet att rum upplåtits för skoländamål.

"Roteskolor.
Skolreformen 1842 hade haft svårt att komma i gång, men sedan Torsten Rudenschöld (1798-1859) på Läckö börjat sina skolförsök gick det bättre. Han förstod att ett skolhus i varje socken skulle innebära lång skolväg för många barn och att lärarbrist länge skulle vara ett problem. I stället införde han i Otterstad roteskolor. Där fick någon läskunnig yngling eller äldre kvinna, en så kallad läsmoster, sköta den förberedande undervisningen som bedrevs växelvis i olika hem. Detta kom att kallas Otterstadsmodellen och den spreds undan för undan runt hela Sverige. Med det var småskolan uppfunnen och undervisningen kunde sedan fortsätta i sockenskolan, där barnen togs om hand av utbildade lärare.

Torsten Rudenschölds skolmodell väckte snabbt intresse hos de styrande och han får nu en blygsam lön för att fortsätta sina skolförsök, han skriver också artiklar och ger ut skrifter och anställs som resande skolinspektör. Sent omsider har han funnit sin livsuppgift och äntligen har han fått sådana inkomster att hans familj kan börja leva ett drägligt liv. Rudenschöld var också ledamot i 1856 – 1858 års riksdag där hans tankar fullständigt slog igenom och där hans modell för den svenska folkskolan antogs. Den skulle i sina grunddrag existera i mer än hundra år."

Min socken N-ling delades 1859 in i sex skolrotar.  Rote nr 6, där min hemby ingick, omfattade totalt sju bondbyar samt Rundviks sågverk. Tre av dessa bondbyar hörde före 1853 till Grundsunda socken och därmed till Västernorrlands län. Byarna var Ava, Rönnholm och Öresund.

Min farmorsmorfar Jacob, som var född 1837 i Rönnholm, gick alltså i skola på Grundsundavallen. Lille Jacob var inhyst i Rönnholms kyrkstuga där på Grundsundavall´n under skolperioderna. Eleverna fick lära sig skriva i en lång sandlåda som var placerad framför bänkraden. Det var lätt att släta ut sanden med handen eller en kort linjal när lådan var fullskriven. Detta var alltså före griffeltavlan, kritan och hartassens tid. Att ha möjlighet till utbildning utöver folkskolan, ifall man var född i en liten bondby, var ytterst få förunnat. I så fall skulle man en mecenat som insåg att man hade "läshuvud" och ville satsa på att bekosta vidareutbildningen.

En historia ur verkligheten har berättats av en pojke som som var skolelev på den tiden då skola hölls i N O Hörnstens hus. Den här pojken kom senare att bli min morfar. Han har berättat om en kringvandrande björntämjare kom till byn och visade upp sin björns konster för pengar. Björn och tämjare stannade över natten hos Hörnstens, björnen inhystes i ett uthus. Skolpojkarna som både var rädda och nyfikna på björnen, samlades när kvällens lugn och mörker fallit för att inte synas. Så började de kasta sten på uthuset där björnen förvarades tills den började ryta. Då sprang pojkarna därifrån, helskrämda och rädda att björnen skulle bryta sig ut.

Det här ger en god bild av livet i byn förritin och vad som fängslade människor, unga som gamla, då elektricitet inte fanns och därmed endast levande musik, inga tv-apparater, datorer, läslampor, gatlyktor, Ipads och smartphones. Många av idag skulle tycka att det var trist, långsamt och enahanda. Men se, det tror inte jag att det var :-)
.
.

Fyra "hen"

På fotografiet nedan syns fyra sjangdobla kvinnor. Mormor Almas syster Hilda och tre väninnor poserar. Jodå, fast de är utklädda till män.

Vilka alla övriga kvinnor på bilden är förtäljer inte historien. Jag tror hur som helst de hade roligt och trivdes lite kittlande i sina självpåtagna men ovana roller - rakryggade och med rökverk i handen med det långa håret gömt i hatt, gymnasistmössa eller uniformsmössa. Det var ovanligare att män klädde ut sig till kvinnor och lät sig fotograferas kan jag tro. After Dark är ju ett 1980-talsfenomen. Hilda var född 1891 så kanske är fotot taget strax för 1920. Hela livet ligger framför dem - spännande som bara den.

Fyra kvinnor utklädda till karlar. Hilda Sundqvist står som nummer 2 från vänster och Hildur Lindstedt står längst till höger med spatserkäpp. De övriga två är okända för mej. Fotot är taget i Domsjö enligt uppgift.

Hilda kom att bli gammjänt, ungmö, och bodde kvar i föräldrahemmet tills den sista av föräldrarna, Amanda, gick bort 1950. Min mormor som var äldst blev ombedd av systrarna att ta hand om mamma Amanda efter att deras pappa Per gått bort 1919, men mormor ville gifta sig med min morfar som hon då hade träffat.

Jag minns Hilda som en bask äldre kvinna med det grå håret i en flätad knut. Det var hon som var med och låste upp då jag i förskoleåldern förevisades min mormorsmors och mormorsfars hus strax innan det skulle rivas. (Alla dessa rivna hus som kantar min väg.) Minns även att jag fick välja någon sak där inifrån som minne, men tro det eller ej - jag minns inte vad jag valde.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kvinnor i manskläder, gymnasistmössa, uniform, After Dark, gammjänt, ungmö, ungkarlsflicka

Tuffa grabbarna

Hur tuff kunde man inte vara strax efter förra sekelskiftet. Snacka om att ha attityd! Trevligt att de gick till fotografen för att föreviga sig, grabbarna grabbarna. Vilken fotoateljé det rör sig om vet jag inte men nog håller jag för troligt att det var dära Vall´n det hela utspelade sig.

Klicka på bilden så ser ni Frans Thurdin, Gottfrid Thurdin, Adrian Sikström, Viktor Sundström i större format.

Kan ni tänka er att Viktor Sundströms lilla skomakarstuga står kvar än idag vid Utåkersvägen dära Lögdåkern. Hans dotter kom att gifta sig med en av Adrians söner, båda blev kvar i bygden.

Davis Sundström var bror till Viktor som var morfars ungdomsvän och jag har hela tiden trott att han stavade sitt namn Devis , precis som jag hört det uttalas. Sem Davis föddes 1885 ser jag i Folkräkningen 1890. Davis utvandrade till Amerikat i början av 1900-talet. Brevkontakt hölls med morfar men ebbade ut.

Jag tror det var samma år som mamma tog över hemmanet, 1948, som morfar står vid köksfönstret och tittar ut på gammvägen, sin vana trogen. Man bor inte vid huvudkommunikationen Kustlandsvägen  inte för inte. Plötsligt stelnar han till, tittar noggrant och säger till sin dotter, min mamma, som också befinner sig i köket "Men ja tro he ä  n´Devis. Ja´ si ne på hännren."  Morfar blev nog lite chockad att se sin ungdomsvän igen helt oväntat nästan 50 år efter utvandringen. Det var på händerna han kände igen honom. Devis kom in och hälsade på och minnena strömmade till

”Pappa din, han va’ en gôg när han va’ ong” fick min mamma höra, hon som inte var född då Devis emigrerade. De där gossarna hade nog haft många roliga hyss för sig som barn och unga kan man tro.

Men precis som för så många återvändare hade hemlandet förändrats för mycket, ja delvis till oigenkännlighet, att Devis inte kunde tänka sig att stanna, att flytta tillbaka. Han återvände till sin familj over there. Just den där känslan att återvända till något förändrat beskriver Vilhelm Moberg väldigt bra i Din stund på jorden. En emigrants eller klassresenärs ständiga känsla av att inte höra hemma.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om attityd, tuffa grabbar, sekelskifte, utvandring, emigration, återvändande, hemlandet, ungdomsvän

Kommer aldrig tillbaka

I kammaren i detta hus fanns den vackraste tapet jag sett, nu i mörkt minne bevarad. Huset är borta, det revs för knappt 10 år sen, och med den tapeten förstås. Den oförglömliga tapeten var svart med småsmå buketter som svagt avtecknade sig spridda över ytan där vissa streck var guldiga och blänkte stillsamt vackert i solen som kom in genom söderfönstret.

Huset, som det såg ut, var från sekelskiftet men timmerstommen flyttades dit då från annan plats om jag förstått rätt. Panelarkitektur, fönster och dörrparti med stora fönster och överljus liknar morfars hus före 1950. Trappan där inne var ovanligt pampig.

Den här vackra parstugan i två våningar låg nära Lögdeälven och bron över den. Innan den nuvarande bron byggdes gick Kustlandsvägen ungefär där bilarna står, älven finns till höger. 

Där den ljusa bilen med släp står fanns timmerhuset. Bostadshuset i tegel byggdes om jag minns rätt på 60-talet.

Då det gamla huset försvann öppnades utsikten upp mot modehusets baksida och asfalterade parkering. Hur kul är det?     Edit: Och värre skulle det komma att bli 4 år senare.

Tyvärr är bilderna dåliga, jag är antagligen fel person att ta vackra bilder av den här platsen, det går inte. Det här är taget från söder. Husets stolta baksida vände sig hitåt. Med minnet av det stiliga traditionella trähuset i bakhuvudet, kan ingen bild utan detta i centrum bli bra.

Det finns alltför många sådana här exempel i min hembygd där stolta byggnader "sanerats" bort som skräp.

(En anonym kommentar kom som säger att byggnaden efter många år som nermonterad nu är under uppbyggnad på annan ort. Hm. Jag såg så mycket gå till spillo då det revs, bland annat fönstersnickerierna, att jag anser att det knappast går att få till samma vackra byggnad igen.)
.
.

Glas ögon

Favoritfönstren tillverkade snickar´ Strömberg på Rundvik 1948. De finns på övervåningen i huset. Hantverksmässigt tillverkade fönster var ju faktiskt vanligare än standardiserade industriellt byggda fönster ända in på 60-talet. Fönster där kvalitén är hög, där inget snabbvuxet, frodvuxet virke använts utan kärnvirke med tätt mellan årsringarna. Gamla fönster kanske ser skruttiga ut på ytan men har virke som vore det färskt under ytan. Det har jag sett många exempel på. De kopplade standardfönstren från 70-talet på bottenvåningen här i huset går inte att jämföra med de på övervåningen. Sämre trä, trist planglas som inte passar i ett hus från 10-talet, mindre storlek på ljusöppningarna än de ursprungliga. De är inget jag värderar högt på något sätt. Trots att bytet gjordes av pappa :-)

Men de här - de här ska vara kvar, de utomordentliga enkelbågarna med innanfönster. De är utformade med indelning som de ursprungliga fönstren på bottenvåningen en gång hade - sexdelade bågar med tvärpost och en genomgående spröjs nedanför. På både ytter- och innerbåge! Så såg även bottenvåningens fönster ut före 70-talet. Den typen av fönster var vanliga på de gamla sekelskifteshusen här. Det ser man mest på gamla fotografier eftersom inte så många finns kvar i verkligheten. Husen är rivna eller fönstren bytta.

Då innanfönstren tas bort på våren är det en underbar känslan, fågelkvitter och andra ljud hörs så väl trots att fönstret är stängt. Bara en tunn glashinna skiljer mej från den yttre verkligheten. På samma sätt blir det ombonat och lite akvariekänsla då de sätts in på hösten och fönsterlav eller vadd placeras mellan fönsterrutorna. I gamla hus följer man årstiderna på ett helt annat sätt än sentida. Jag gillar de där växlingarna.

Det är precis som det här med årstidsbunden mat. Måste man kunna äta jordgubbar året om? Var finns då smaksensationen då primörerna dyker upp? Jag som arbetar med kulturhistoriska byggnader måste ofta förklara för byggentreprenörer att kalkbruk kan man inte arbeta med då det är höst och vinter med frost och minusgrader. Idag ska klimatet inte påverka en byggprocess - och så kan det vara då moderna material som betong används. Men betong och cement använder man inte då man putsar eller putslagar ett byggnadsminne från 1700-talet. Så är det bara.

Allt alltid - är inte min slogan.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om fönsterhantverk, innanfönster, fönstervadd, fönsterlav, årstidsväxlingar, allt alltid

Dansarhälla

Vid förra sekelskiftet och kanske långt tidigare, var det här en plats där ungdomar samlades för att ha kul. Platsen där bakom tallarna är Dansarhälla på Hallberget, en stor och naturligt berghäll med plan yta inom byns gränser, ganska så centralt trots allt men bortanför insyn från bebyggelsen. Känner ni till den tro, alla ni i bygden som läser Timmer & Masonite men aldrig kommenterar? Kanske beror det på hur starkt historieintresset är hos var och en.


Tänk att under största delen av mänsklighetens historia har man bara haft tillgång till levande musik. Grammofonskivor, cd, Ipod, Spotify som alla kräver elektricitet för att kunna avnjutas, fanns inte. Man fick själva tillverka musiken. Att vara speleman måste ha varit mycket angenämt, med sin musik påverkade man ju människors sinnesstämning. Trots att det bara är två - tre generationer bort har jag inte hört namnet på någon speleman här i bygden.

Hit till Dansarhälla gick morfar med sina kompisar har jag förstått av min mors berättelse. Här på hällen var det dans på lördagkvällarna, här uppvaktades byns flickor, här kunde det kanske gå ganska livat till. Så småningom byggdes dansbanor av trä på andra ställen - i Mo, Olofsfors, Rundvik. Finns någon inventering av dansbanor i socknen, i länet tro? I min mans hemkommun har inventering gjorts, det gjorde starkt intryck på mig då jag för länge sedan läste om detta och jag hittar även uppgifter på nätet från andra håll i landet, där dansbanor och festplatser inventerats. Heder åt dem som genomfört detta.

Dansarhälla passerade jag på väg till låg- och mellanstadieskolan i grannbyn de gånger jag tog genvägen över Hallberget. Den traderade berättelsen om glädjen som en gång fanns här, sitter djupt i mitt sinne. Livet verkade så enkelt och rejält då - vilket är en verklig missuppfattning från min sida förstås.


.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Dansarhälla, dansbana, festplats, ungdom, dans, glädje, Det var dans borti vägen, Gustaf Fröding, traderad berättelse

Touch av jugend

Mus-Olles museum i Ytterån i Jämtland ligger 35 km nordväst om Östersund. Där finns förpackningar. Yes, F-Ö-R-P-A-C-K-N-I-N-G-A-R i massor. Då en jämtländsk kompis visade mej museet på 90-talets början, blev jag överväldigad av prylarna och mannen som samlat allt detta. Krims-krams kan man tycka. Men nej, en man så långt före sin tid...

En av de förpackningar som jag minns därifrån var Gyllenhammars havregryn. Jag kände igen paketet för det var likartat då som nu. Gyllenhammars havregrynspaket finns fortfarande som varumärke och har behållit en touch av förra sekelskiftet. Bokstäverna HAVREGRYN har jugendkaraktär. Färgerna är rött, grönt och vitt och en symbol i gult föreställande två heraldiskt uppställda elefanter med en sköld mellan sig där en riddare med yxa (hammare?) är avbildad. Över alltihopa lyser en gyllene sol. Det här är grejer att koka gröt på, gröt jag gillar.

Gyllenhamars står det i skrivstil med ett streck över det enda m:et. Nog funderade jag som ung över detta. Men nu vet jag - i den tyska skrivstilen som användes förr här i landet, brukade man dubblera bokstäver genom att sätta ett streck över. Ett dubbleringstecken.

Min mormor Alma använde Gyllenhammars havregryn och de paketen finns ganska klara i mitt minne. Idag köper jag paket som ser ut som på bilden och tänker på mormor. Samma Gyllenhamars. Bara lite lite förändrade, något förenklade.

1906 öppnade Per-Olof Nilsson, en man som gick sina egna vägar, sitt museum.  Under 75 år samlade han 150 000 föremål, askar, mynt, fotografier, frimärken, keramik, ja till och med stenar. En ny museibyggnad byggdes 1989. Mus-Olles Museum är helt klart värt ett besök!

Läs även andra bloggares åsikter om Mus-olles museum, Gyllenhammars havregryn

Våffeldagen

Takdroppet ska vara så rejält att oxen ska kunna dricka sig otörstig av det idag på Våffeldagen, Jungfru Marie bebådelsedag  den 25 mars. (På Mattiasdagen den 24 februari skulle tuppen kunna dricka av takdroppet.)

Våffeldagen antas vara en felhörning av Vårfrudagen, alltså jungfru Marias dag. Jesu mor Maria kallades ju för gammalt även Vår Fru = Our Lady = Notre Dame. Det är nu 9 månader fram till juldagen.

Förutom att oxen ska kunna dricka av takdroppet på Våffeldagen berättade mamma att min mormors minsta bröder brukade få gå ut på bron, få gå över dörrabäckene den här dagen. Först då, eftersom de inte hade några vinterskor. Det torde ha gällt innan de var i skolåldern. Familjen var inte särskilt fattig vad jag förstår, det var antagligen vanligt att småbarn inte hade vinterskor.

Det här är min mormor Almas familj i Levar. Stående: Algot, Ester, Alma, Konrad. Sittande på bänkar: Hilda, August samt föräldrarna Amanda och Per. Längst fram: Valdemar, Fredrik, Gunnar, Adolf. Alma Eufrosyna var den förstfödda, född 1890.

(Dörrabäcken är detsamma som tröskel.)

Läs även andra bloggares åsikter om våffeldagen, jungfru Marie bebådelsedag

Ångermanländskt småbruk

Svenska Allmogehem heter en bok som kom ut första gången 1909. Redaktör var Gustaf  Carlsson. Den kom ut i den nationalistiska egnahemsrörelsen som ville få stopp på utvandringen till Amerikat. Om en ung familj hade eget hus och en markplätt kunde de försörja sig hjälpligt och hade ingen anledning att utvandra. Sverige behövde växa sig starkt som nation.

I boken, som jag fått av pappa som i sin tur fått den av svågern Bertil, finns i slutet många fina ritningar och perspektiv på gårdsförslag till olika delar av landet. Det är Sveriges då mest namnkunniga arkitekter som ritat förslagen. Ångermanlandsgården, som visas här, har skapats av Torben Grut, mest känd för att ha ritat Stockholms Stadion till Olympiaden 1912. Jag som älskar snöbilder tycker oerhört bra om Ångermanlands-planschen.

Svenska allmogehem är indelad i kapitlen:

Sverige
Upplysningar för egnahemsbyggare
Småbruket
Småträdgårdar och fruktodling
Hur allmogehem skola byggas
Planscher och ritningar

Morfarsmor Klara och morfarsfar Johan Olof delade sina hemman mellan de fem barnen som därmed stannade kvar i byn - och i landet. Det var ganska många som flyttade av de jämnåriga. Morfars kamrat Devis Sundström flyttade och gifte sig "over there".  Hans besök i hembyn många år senare får bli ett senare inlägg.

Förslag 12. För Ångermanland. Byggnader för handtverkaresmåbruk på omkr. 3 hektar.

Morfars hus, mitt hus, är alltså en byggnad tillkommen i den tid då Svenska Allmogehem kom ut. Men det är inte ett hantverkare-småbruk och har inte planlösningen enkelstuga med farstu och framkammare utan är en halvkôrsbônning.

Jag tycker bra om förslagen till nyttoodlingar. När jag var liten fanns få växter till prydnad så här ute på landet. Köksväxterna var desto vanligare. Det försöker jag behålla, både för enkelhet i skötsel och för känslan av ett småbruk, litet jordbruk. Prydnadsbuskar har jag svårt för, de känns 70-tal. Vid huset finns ingen villaträdgård eftersom jag inte tycker det passar här. Min dröm är att ha ett "riktigt" gårdstun med tramptåliga växter och utan klippt gräsmatta. Dream on...

"Badargrubba"

Det här är en vinterbild av badargrôbba - ett foto jag tog på 70-talet. Jag tyckte nog att det var vackert där. Numera är det kalhugget på vänstra sidan. Det här var badplats för oss barn i den lilla bäcken med kallkallt vatten. Men temperaturen hejdade oss inte. Och ännu flitigare utnyttjad var nog badargrôbba en generation tidigare. Detta har jag förstått av mammas berättelser.

Badargrôbba är en fördämning som har gjorts av människohand på en byallmänning. Här torde ha stått en skvaltkvarn men detta har försvunnit ur det kollektiva minnet. Enligt laga skiftesprotokollet ska det ha funnits 5 kvarnplatser i två av bäckarna i byn.

Det jag vet är att Erik Ors´(Olofsson) spånhyvel har stått här, det minns generationen före mej. För att kunna hyvla utan elektricitet och med jämn vattentillförsel var det lämpligt med en regleringsbar fördämning. En enkel lada där den hyvlade takspånen förvarades har brakat ihop sen länge och där kan man se de mossiga och ruttnande spånbuntarna ligga. Självklart har jag tagit rätt på några spån. Platsen för spånhyveln ligger inte långt från resterna av byns sista sommarlagård.

Takspån gick det åt i mängder i slutet av 1800-talet till 1900-talets mitt på den traditionella arkitektur som finns i byn. Längst höll sin spåntaken kvar på uthusen. På morfars hus ligger 45 cm/ 18" långa spån kvar under lerteglet i trelagstäckning. Det fungerar på samma sätt som takpapp - ett skyddstak. Självklart får det finnas kvar framöver - det fyller sin funktion mycket bra.

Spånläggningsredskapen som användes finns också kvar - kanske får jag lust att visa upp dem på bild senare. I många fall har nog sådana träattiraljer åkt på tippen. Även Harald Lindgren hade en spånhyvel. Harald minns jag som barn. Den hyveln finns kvar i byn och är möjlig att hyvla takspån på.

I låga ryttartorpet

I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg
där satt en ensam kvinna. Som snö var kindens färg,
och tåren föll på linet på vilket tungt hon spann
när långsamt uti spisen den råa veden brann.

Med förklädsnibben trasig hon emot ögat tog.
Visst är det tio år sen min Ola från mig drog
uti den polska fejden, men ej ett enda ord
jag hört av honom sedan, visst ligger han i jord.

Visst är han från mig tagen med kulor eller järn
och borta är min glädje, min stolthet och mitt värn,
och gossen som vi hade när han for hemifrå´,
den haver Herren tagit, ack jag väl gråta må.

Att sitta övergiven år ut och in som jag
det är att långsamt krossas av ödets hårda slag.
Jag redan är förgråten och bruten är min kraft
och liten är den glädje som jag av livet haft.

Ett år vi levat samman, blott ett när kriget kom
och uti evig ängslan min glädje byttes om.
Var natt i mina drömmar han blodig för mig stod,
och sedan dog den lille, rå svek mig allt mitt mod.

Dock höll mig hoppet uppe i flera vintrar än.
Jag trodde att jag skulle få återse min vän.
Det talades om segrar som unge kungen vann,
att freden skulle komma, så tänkte jag ibland.

Men freden kom dock aldrig, ej hälsning eller bud.
Kanhända att han lever och har mig glömt. O Gud!
Den tanken var mig bitter och outhärdelig,
om bergen ville rasa och falla över mig.

Så kvad den arma Elin en bister vinterkväll
och såg sig om bedrövad uti sitt lugna tjäll.
Då hördes steg därute. Hon knappt sig resa hann
förrän i stugan träder en ståtlig riddersman.

Godafton, så han sade, godafton och Guds fred!
Jag kommit har i skogen ifrån den rätta led,
och tröttnat har min gångare. I lånar mig väl hus
och låter mig få sova hos er till dagens ljus.

Förvånad hörde Elin den granne herrens ord.
Jag är en fattig kvinna och ensam på vår jord.
Har ingenting att bjuda en så förnämer gäst.
Behöves inte heller, blott foder åt min häst.

Jag foder har tillräckligt sen vargen rev min ko.
En sådan ståtlig herre man ej om ont kan tro.
Jag vågar därför bjuda ers nåd att sitta ner
men jag går ut en vändning och efter hästen ser.

Bliv kvar min goda kvinna, det har jag redan gjort,
ty utan lov en krigsman tar för sig på var ort.
Ni kommer då från kriget, bröt Elin häftigt ut.
Det gör jag raka vägen, nu är det äntligt slut.

Om annat låt oss tala, jag är på kriget mätt,
här har ni ganska trevligt, här är så fint och nätt.
Och själv i bästa åren, det synes att ni är,
hur kommer det sig då att ni ensam sitter här?

Det är väl Herrens vilja, hans lag men icke min,
ty hårt jag blivit prövad och sorgset är mitt sinn.
Min man gått ut i kriget och säkert är han död.
Jag har ej hört det minsta av honom i min nöd.

Man bör ej tro det värsta, var riddersmannens svar,
och har han även fallit så finns det männer kvar.
En kvinna som en krigsman bör taga sig för sed
att för det första gifta sig och göra klart besked.

För Guds skull, käre herre, ack tala inte så.
Min Ola vill jag trogen igenom livet gå.
Men om sin egen trohet mot eder Ola bröt?
Då vill jag dö min herre, och rösten Elin tröt.

Gråt ej, sa riddersmannen med en förändrad ton
vad tjänster han förrättat vid Liljehöks skvadron.
Som ryttare benämndes han ävenledes Lod,
den karlen vill jag minnas, det var en man med mod.

På mina knän jag beder, välsignade ers nåd,
vet ni om honom mera. Ack ja, ett tappert dåd,
som uti Sveriges hävder kanhända får ett rum.
Han räddade sin konung i träffningen vid Stumm.

Förvissad jag mig känner och vet att det är så.
En blixt därvid sågs lysa ur Elins ögon blå.
Ja, har han räddat kungen då behöves mig ej gråt,
han har mig varit trogen, min Ola mig förlåt.

Det gör han av allt hjärta, skrek riddersmannen båld
och slöt den arma kvinnan intill sitt bröst av stål.
Du är en ärlig kvinna och åt mig allt för god
fast av din Ola blivit ryttmästar Silverlod.

Här är melodin.
Text: Wilhelm von Braun. Dikten om Olof Silverlod publicerades först i Poetisk kalender 1858. Motivet är hämtat från en sägen återgiven i Sagohävder, del 8 av A. A. Afzelius.

Visan utkom senare i en mängd skillingtryck och sjöngs till ett flertal melodier. Lennart Kjellgren - Visor från farfars tid LT pocket 1973.


Gissa om det var häftigt spännande att få höra det här shillingtrycket sjungas under mörka kvällar av pappa. Fantasin skenade iväg, särskilt om brasan var tänd... I låga ryttartorpet och Alpens ros är nog de skillingtryck jag minns bäst. Jag fattar inte att pappa kunde alla verserna utantill. Just nu tänker jag på soldattorpet i det tidigare inlägget. Där fanns en gång också en öppen härd med sprakande brasa för upplysning , varmhållning och matlagning. Allt i ett.

När jag på Internet ser att skillingtrycket första gången publicerades 1858, samma år som mormorsfar Per föddes i Hummelholm, inser jag att släktingar tre generationer före mej kan ha hört och sjungit visan.

Radioprogrammet Släktband hade ett program om skillingtryck 2008-04-14. Det går att ladda ner och lyssna på. Ett förskräckligt dåd från mitt landskap år 1890 beskrivs där.

Lejonbruden

Den här visan, det här shillingtrycket, har morfar och hans syskon hört och sjungit. Och fortfarande är det gångbart, jag brukar lyssna på Triakels tolkning av visan med Emma Härdelins sång. Skillnaden är att jag lyssnar på andras framförande, på morfars tid fick man nog musicera själva, man hade levande musik. På Youtube finns en version med Maritza Horn.

Visan skrevs av Adelbert von Chamisso. Den översattes till svenska 1838. Från 1890 finns den som shillingtryck och senare utgiven i visböcker (wikipedia).

Ordet shillingtryck kommer sig av att de här sångerna spreds genom att tryckas och säljas billigt - för en eller två shillingar.