Mer masonite

 

Masonite är lättarbetat. Björn Berg (1923-2008) gjorde reklamteckningar för Masonite AB visar stripen återfinns på Masonitemuseet i Rundvik. Masonite är bra till mycket. En ny koja till Karo gör man lätt som en plätt.

Björn Berg är annars mer känd som den som illustrerade Emil i Lönneberga. för Astrid Lindgrens räkning. En utställning detta år på Åbergs Museum i Bålsta visade på en stor mångsidighet i Bergs konstnärliga verksamhet.

Masonite är bra till mycket mer. Masonite är lättarbetat. I somras såg jag en cykelbarnsits som minde om den jag blev skjutsad i  som barn. Cykelsadeln, som familjen sa, häktades fast på pakethållaren. Den jag brukade sitta i hade samma utformning men tyg av blekgul canvas, röda handtag och röda fotskydd av just masonite. De behövdes för att fötterna inte skulle åka in i ekrarna.

Masonite-hyvel

 

Här i hyvelsamlingen finns även en Masonite-hyvel. Förstås. Senast den kom till rejäl användning var 1969 då bostadshusets tunnare masoniteskivor från 1950, som var målade med Falu rödfärg, byttes till oljehärdade träfiberskivor med dimensionen approximativt 1320 x 3860 x 6 mm. Dessa fasades på kortändarna med hyveln för att överlappa varandra snyggt och vattensäkrat. Det blev en enda skarv i höjdled eftersom skivorna var så långa som de var. Både 1950 och 1969 användes naturligtvis träfiberskivor märkta Masonite AB. Bakom den nya fasaden finns på ett ställe 50-talets tunna skivor bevarade bakom panelen som ett tidslager.

Masoniteskivorna och den mineralull som spikades på 1969 var i gott skick. Inga vattenskador fanns och endast ett musbo i nordvästra hörnet vid stenfoten hittades. Alkydoljefärgen från 1992 var den avgörande anledningen till bytet. Hur skrapar man bort alkydoljefärg från virasidan på träfiberskivor för att kunna rödmylla fasaden???

Träfiberskivorna med läkt och underliggande mineralull togs bort in till timringen. Därefter spikades norska porösa, fasade träfiberskivor (Hunton) mot timret och därpå spikläkt och panel. Inverterad fasadlösning kan man väl kalla detta. Istället för träfiberskivor som fasadmaterial blev det träfiberskivor bakom fasadpanelen.

Masoniten är alltså utbytt mot dubbelfasspont som huset var inklätt med när det stod klart under tidigt 1910-tal. Det har varit en viss vånda att fatta beslut om byte då det enbart är en estetisk åtgärd. Masonite hör till kulturhistorien och i dessa trakter, där Masonitefabriken låg, kom skivorna ofta till användning på väggar och tak samt invändig inredning. Av andra masoniteälskare har jag fått rådet att inte byta ut de där fantastiska träfiberskivorna. De flesta masonitefasader på bostadshus är ju utbytta numera.

Men jag tröstar mej med att sommarstugan, som ju är uppförd 1956 med masonitefasad och masoniteinredning redan från början, står orörd som minne från en stark epok för bygden. Jag har dessutom sparat de fullstora nedtagna masoniteskivorna med tanke att de ska komma till användning framöver.

 En av hyvlarna tillhörande Masonitemuseet i Rundvik som har öppet 2 timmar per år under Rundviksdagen i juli. I övrigt bokar man tid.

På det lilla Masonitemuseet i sågverkssamhället Rundvik i Västerbotten återfinns en likadan hyvel tillsammans med många andra föremål som påminner om en epok då träfiberskivan Masonite användes till mångahanda saker. Här nedan finns bruksanvisning till hyveln med patentnummer 109177 som konstruerades av överingenjör H. Sköldkvist, Masonitefabriken. Nedan bruksanvisning för hyveln.

  

Klicka på bilderna för större text.

 *

I skriften Hantverkare emellan kan man läsa initierade intervjuer med olika hantverkare och slöjdare.  På sidan 174 ff står att läsa en intervju med en som var med när det begav sig. Läs om Masonite inom dåtidens byggande.

Masonite-inredning

 Den här lilla fina stugan har jag skrivit om tidigare. Det var här Olga och Frans bodde.

Fastighet med bostadshus från 1937, två uthus och ett garage, belägen i den sydöstra delen av byn. Fastigheten har ett enskilt läge på en åssträckning med öppen och hävdad mark framför. Arbetaren Axel Hellman erhöll 1936 egnahemslån (lånenr. 2014) från Västerbottens läns Hushållningssällskap på fastigheten 3:25, avstyckad från 3:9.

Bostadshus. Byggnad i en och en halv våning med inbyggd förstuga i en våning. Resvirkesstomme och betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Sexdelade mittpostfönster. Grönmålad dörr flankerad av spröjsade fönster. Tegeltäckt sadeltak. Röd plåtskorsten.

Ur lst byggnadsinventering

Nu blir det berättat om övervåningen. Trappan dit upp är en ordinär u-svängd trappa av furu som fernissats.

Till övervåningen släpptes inte besökarna. Därför var det inte helt iordningsställt där.

Jag blev fascinerad över att finna det här omålade räcket vid övre farstun. Det syns hur enkla grepp som använts vid snickrandet och spikandet av räcket/balustraden.

En korkmatta från 30-talet ligger på golvet. Balustradens överliggare är brutalt enkel: cirkelsågad och ohyvlad och omålad. Inget för känsliga fingertoppar att ta tag i.

 

Tapetseringen med en typisk "gröttapet" avslutas mot masonitebalustraden. Ingen obehörig skulle ju bjudas dit upp och husets övriga rum räckte gott till Frans och Olga.

Jag fick möjlighet att komma in här 2007 och dokumentera efter det gamla parets bortgång. Jag är glad över möjligheten att dokumentera bostadshuset och uthusen. Planlösningen var speciell. Allt var välbevarat. Riktigt roligt var det att se övervåningen som verkligen hör ihop med Rundvik och Masonite-fabriken som lades ner 2011. 

Numera torde övervåningen se annorlunda ut.

Vi skola alla den vägen vandra.

Fasadarbeten 2023

Årskrönika 2023.
Den 2 maj påbörjades de fasadarbeten som fått vänta då de endast är estetiskt betingade. Allt sedan vi övertog hela ansvaret för fastigheten har det varit viktigt att ta hand om ekonomibyggnaderna som behövde vård. Nu var det bostadshusets tur och de fasadarbeten som jag planerat och projekterat sedan ett tag tillbaka, men som pandemin satte en liten käpp i hjulet för.

 

På Valborgsmässoafton körde vi upp till byn och med oss hade vi de nya fönster jag ritat. De lastades på vid det lilla fina uppländska snickeriet i samband med färden norrut. Upphandlingen av fönstertillverkare gjordes mycket noggrant, tog rätt lång tid - och slutresultatet blev mycket väl godkänt. De sju fönstren är av typen enkelbåge med lös innerbåge (som tas bort sommartid) precis som det var ursprungligen. I ytterbågarna sitter härligt vågigt restoverglas och i innerbågarna energiglas. Både ytter- och innerbågar har genomgående träspröjs.

I bilen fanns också några burkar slamfärg. Vi kom "hem"sent på kvällen och hade hunnit se en hel del majbrasor under färden.

Den 2 maj restes byggställningar vid två fasader av Västerbottens bygghantverk som var det företag vi anlitat.

 

Den 3 maj kom leveransen med dubbelfasspont i två dimensioner med tjockleken 25 mm (1") och utan spårad baksida. Panelbrädorna beställde vi från Västmanland, med levererans via Bygma här i kommunen.

Samtidigt började rivning av det befintliga fasadmaterialet, Masonite med träläkt, och isolering med 45 mm glasfiberull inköpt mellan 1969-1973.

Panelen bar vi in under tak och strykningen med slamfärg körde igång. Allt målningsarbete skötte jag och min man till storspovens drillar och ladusvalornas kvittrande ankomst.

Den slamfärg som vi efter marknadsundersökning till slut hade valt var ljusröd och utan linoljeförstärkning.

 

På fotot har väggarna strippats och liggtimringen med laxknutar blev synlig och kunde inspekteras. Allt byggnadsarbete utfördes av Västerbottens Bygghantverk. Emil är timmerman med utbildning från Da Capo i Mariestad (sorteras nu in under Göteborgs universitet). Utbildningen är bra och man lär ut ett sätt att tänka kring restaurering som är hänsynsfull och varsam mot originalet vilket är viktigt för oss. De flesta andra byggnadsarbetare lär sig  montering av byggmaterial, utan inriktning på byggnadsvård.

Västerbottens Bygghantverk anlitade två andra timmermän, Jorma och Gustaf, med samma arbets- och tänkesätt. De var ett bra gäng och det var tryggt "att lämna huset" i deras händer.

 

Här har 25 mm fasade Hunton-skivor spikats direkt på timringen och några spikreglar är på plats.

Att byta ut masonitskivorna till dubbelfasspont är noga överlagt och avvägningarna och masoniteutförandet kommer jag att beskriva i ett kommande inlägg.

Från ställningen målade jag ytterligare ett varv med ljusröd slamfärg och min händige man skötte målningen med linoljefärg. Vi körde igång på kvällarna när byggarbetena var färdiga för dagen, ljuset och temperaturen var perfekt för det. Här är fönster på bottenvåningen bytta, fasaderna rödfärgade och foder med listverk linoljestrukna med bruten vit kulör.

 

Att se försommaren så sakteliga slå ut var bara det en gammal dröm. Det var länge sedan jag var här uppe i 6 veckor på raken. Snön smälte och björkarnas grönska slog ut, rödblärorna blommade i cerise och maskrosorna i gult.

Slamfärg är väldigt dryg samt trevlig att måla med. En gammal kaffeburk av plåt med järntråd som handtag passade till den frekvent använda anstrykaren/rödfärgspenseln som tar upp mycket färg i borsten. De gamla hornsuggorna näns jag inte använda :-)

Utformningen av midjelisten/mittelbandet samt konsolerna var det som krävde mest tankearbete på plats eftersom deras utformning var inte färdiglöst. Jag ville inte ha alltför pråliga och bondbarockiga konsoler vid fönstren och diskuterade detta med Emil som var till stor hjälp i beslutet. Det blev stillsammare empireformade konsoler till slut som min man såg och fotograferade i Umeå. När det gäller färgbytena hade jag ett gammalt hus i kommunen som förlaga. Självklart är allt dokumenterat både i ord, bild, kostnader. Att vara  projektledare för arbete på sitt eget hus var stimulerande. Alltihop gick över förväntan och förhoppningsvis går nästa etapp lika elegant bra. Dessutom stod vädret oss bi.

 

När den här etappen var klar och arbetsplatsen avvecklad sa en av timmermännen att det varit kul att arbeta med ett så nördigt projekt.
- Nördigt? undrade jag.
- Ja, att få använda hammare och spik.

En av många saker jag ansåg viktigt och därför skrivit in i arbetsbeskrivningen var just detta, spikpistol skulle inte användas utan hammare och blank trådspik. Morfar använde klippspik på sin tid.

*

 

På ett litet väggavsnitt visste jag att panelen från 1913 var kvar under masoniten, det hade jag förhört mig om med pappa långt innan han dog. För två år sedan öppnade vi upp och se, där fanns originalpanelen. Det var bara att mäta upp och därefter beställa likadan.

Sommaren 2021 förbereddes fasadarbetena på så vis att vi rev farstukvisten från 80-talet som jag aldrig tyckt om.

Ny träbro snickrades av Jorma på Ledusjö timmerhus i oktober 2021 efter min ritning. En traditionell västerbottnisk träbro (entrétrappa).

*

Att välja hantverkare från Västerbotten var självklart. Det finns så många fler kompetenta hantverkare som kan äldre byggnadsteknik nu än då vi startade byggnadsvårdsarbetena med syllbyte på rökbastun 2009. Men det är svårare att känna till hantverkare, snickare, timmermän, byggvaruleverantörer här i norr än i Mellansverige där jag byggt upp ett kontaktnät med olika kategorier inom byggbranschen. Här befinner jag mig endast den del av året som är min fritid. Byggnadsvård Norr, vars medlemmar restaurerar byggnadsverk och kulturmiljöer, var till god hjälp när det gällde att finna timmermän.

Bilälskare

En gång i tiden ser det ut som om jag hade tyckte för bilar. Här har jag ritat en figur som står på en bil. Underlaget för det ritade är masonite (så klart).

Idag ser jag bilen som enbart ett transportmedel. Hade jag stannat kvar i byn efter grundskolan hade min inställning till bilar varit annorlunda kan jag tro. Kanske hade jag haft flera bilar stående på gården, bilar i olika stadier av reparationsbehov. Min första bil, en Saab 96 V4,  årsmodell -68, hade kanske stått som relik någonstans. Hur mycket gillade jag inte rattväxel, bakhjulsdrift och frihjul.

Nu föredrar jag bilfritt och vill helst, om det går, gömma bilen helt när den står stilla.

*

Det blev en nationell nyhet i september 2020 då ett ödehus i Hörnsjö brann ner tillsammans med ett stort antal bilar. Av huset återstod efteråt enbart murstocken. Det hela var ingen estetisk syn, varken före eller efter branden.

Foto Per Landfors, Västerbottens Kuriren 2020-09-28

Klicka på texten ovan för att förstora

Nordmalings kommun påstod, i en annan artikel, att en så stor hög skrotbilar kunde ansamlas på ett och samma ställe på grund av att kommunen inte hunnit till Hörnsjö med sin miljöinspektion. Hmm...

Jamen skrotbilar finns väl över hela landet!? Javisst är det så men i Mellansverige, där det inte finns byar, finns dessa bilar på gårdar utan intilliggande grannar. I Norrland finns de överallt - det är naturligtvis inte helt sant det jag skriver men jag upplever att fulbilar är mer exponerade i norr. Endera håller kommunerna bättre efter sina invånare eller så är människor av någon anledning inte lika benägna att samla skrotbilar i söder. Är det en mentalitetsskillnad jag undersöker?

I städer förekommer väl inte skrotbilar på tomter över huvud taget, eller... Den meste finsnickaren jag känner är bilfreak på fritiden. Han håller de bilar han arbetar med inne i sitt garage i centrala stadskärnan i en sörmländsk stad. Allt under ordnade former. Fint så.

Köket från 1950 fungerar bra

Köket på övervåningen står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 och köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är lysrörsbelysning med glaskåpa. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk med rostfritt stänkskydd ovanför samt svart laboratoriebets på arbetsytan. Ursprungligen fanns en handpump på sidan av bänkskåpet till höger om diskbänken, nu kommer vattnet med självtryck.

Spisen finns kvar, en vit Husqvarna. På den står den röda emaljerade kaffepannan med svarta kanter och knopp igen. Varför ändra ett vinnande koncept?

Jag tror på hållbara och underhållsmöjliga material, långsamma beslut och mekaniska teknikprylar. Den värld som såg detta kök komma till var en helt annan än den vi ser idag. Det är troligt att vi måste avstå från något av det vi har nu för att skapa det vi vill nå i framtiden. Energiförbrukningen måste  hejdas, resursslöseriet stanna av. Det är frågan om vi vill det, om mänskligheten är kapabel att ta tag i och lösa så stora frågor. Det finns inga självklara svar men de är värda att sträva efter.

Fernissad masonite som arbetsyta

Vem kan ogilla fernissad masonite med kantlist av björk som skrivbordsyta? Inte jag i alla fall. Efter att ha varit undanställd på lagårdsvinden fick bordsskivan komma till sin rätt igen för några år sen då finrummet höll på att restaurerades. Det var till att slipa, slipa, slipa och sedan fernissa, fernissa, fernissa för att få ytan tålig och spegelblank. Den kommer att hålla sig fin länge.

Skrivbordshurtsen är som förr - använd hela tiden sedan 1950. Arbetsytan byttes ut till en i massivt trä någon gång på 70-talet. Men nu är originalet återbördat. Tänka sig att arbetsskivan var sparad. Ingen blev gladare än jag när den hittades.

Myrslåtter i kustlandet

Här i byn hade man myrslåtter när min mamma var barn och långt innan dess. Då var bruket på upphällningen för snart nog dikades fjärden ut intill vilken man slog våtmarken.

På senare tid har jag läst om myrslåtter på skilda håll, i en skrift från Jordbruksverket, i länsmuseers skrifter och på sociala medier. Så roligt att detta blir tillgängligt för många. Senast beställde jag, som komplettering till de skrifter jag redan har, tre broschyrer från JBV som liten födelsedagspresent till mig själv: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. Jag är ensam i bekantskapskretsen med detta mitt intresse och broschyrerna är verkligt stimulerande.

"Till myrslåtterängar räknas ängar belägna i kärr och mossar. Myrslåtterängar med naturlig vattenföring kallas för kärrängar medan de med reglerad vattenföring antingen är dammängar eller översilade slåttermarker, så kallade silängar.

 

Kärrängar nyttjades förr allmänt i Sverige som slåttermarker. I vissa områden hade de en särskilt stor betydelse. I nordvästra Svealand och Norrlands inland var slåttern av kärrängarna avgörande och man slog ängar som låg långt bort från gården. Däremot slogs inte mossarna i Norrland.

 

Efter kärrängarnas storjhetstid för dryga hundratalet år sedan har många områden torrlagts och odlats upp, övergått till att bli betesmark eller växt igen till sumpskog. Idag finns få hävdade kärrängar kvar."

 Ängar, Jordbruksverket 2012.

"Myrslåttern började med ett slag från myrkant till myrkant. Slaget tillbaks lades mot det första så att en rygg av slagen starr bildades. [Alltså inte som när man slår en äng, där slår man slagen från ett och samma håll. (min anm.)] Då var det lätt för räfsarna att samla höet i torkbredor. På gungflyn bar man trygor på fötterna. Regnade det i bredan kunde höet få vändas åtskilliga gånger innan det var hässjetorrt. Det fick inte bli några surtuppar med mögelhärdar i hässjan. När höet var torrt blev det brått att få det under tak."

Ladornas land i serien Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet är utgiven av Jordbruksverket 1999. Den skriften laddade jag ner utan bilder för många år sedan men nu har jag den alltså sedan i år i pappersformat med foton och illustrationer.

Här får jag också lära mig att till skohö användes främst blåstarr, flaskstarr och norrlandsstarr. 

"Slåttermyrarna låg ofta en dryg väg från gården, varför slåttern och hemtransporten av fodret var ett helt företag. Efter inägoslåttern bar det iväg till myrarna. Starren slogs med lie och hässjades på platsen. Höet förvarades i lador eller hässjor, för att hämtas på vinterföre med häst och långsläde med skrinda."

Ur häftet Rismyrliden. Sevärt i Västerbottens län.

 

 

Småskrifter utgivna av Jordbruksverket. De är mycket bra och informativa. Jag har fått dem gratis på olika kurser jag deltagit i. Det är bara de tre nyförvärven jag köpt via JBV:s hemsida: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. De finns inte med på bilden ovan. Den lilla skriften Ekologi på villatomter och bostadsgårdar är producerad av den kommun där jag nu bor och delades ut gratis för några år sedan. Något att ta efter för Nordmalings kommun?

 

* * * 

 

Torkplatsen för myrslåttern här i byn är fortfarande en byallmänning: "Reveln", som betyder sandbank, sandrev, rev; ås (i en myr). En upphöjd plats nära våtmarken. Det klargjordes av lantmätaren då byns samfällighetsförening bildades 2007. Bildandet kom till efter påtryckning från mig. Det räcker att övergå från delägarförvaltning till samfällighetsförening om enbart en delägare (hemmansägare i vårt fall) kräver det.

Ur min anteckningbok nr 1 från 1990-talets begynnelse: 

Dyscha = stor utbredd låg hög med hö som gjordes på ängsmark och i myrslått.
När man "dro lôpen" innebar det att man drog starr ur vattnet efter att starren mejats ner med lie.

Tidigare användes granbark med insidan nedåt. På den lades starren och det hela drogs upp på land. Vi vet att i byn pågick myrslåtter efter år 1928. Bror Söderström berättade att masonite användes att dra upp starr på/med. Masonitetillverkning i närliggande Rundviksverken kom igång 1928. Alltså har vi ett årtal angivet som visar att myrslåtter fortfarande torde ha pågått in på 30-talet. Betänk att detta inte är Västerbottens inland där myrslåtter pågick länge utan i kustlandet.

Frågan är om det är fler än jag som önskar att vi hemmansägare tar hänsyn till denna del av byns historia när vi beslutar - oftast får vi medlemmar inte vara med att besluta då styrelsen gör det utan att införskaffa medlemmarnas åsikter. Istället för en byålderman, som utsågs före 1973, agerar styrelsen numera som byålderman med starke man som övriga styrelsemedlemmar bejakar. Det blir lätt så då ingen känner till hur en förening ska skötas - att medlemmarna beslutar och styrelsen genomför beslutet. Det är sorgligt och odemokratiskt.

 

På Fäbodmyren fanns uppodlad myrjord. Den har markberetts och fäbodallmänningen kommer att fortsätta att markberedas, allt enligt skogsbruksplanen som endast jag protesterade mot. Som sprungen ur en enkel familj i en by där bildning aldrig stått högt i kurs, träffar jag många som inte präglas av eftertanke då det gäller vår gemensamma kulturhistoria.

Mer om Norrlandsförhållanden att läsa: Myrslåtter - en del av naturahushållningen.

Lokala material - laminat och masonite

Jo, jag tar om den här bilden. Det finns mycket mer att berätta om den. Mina gamla barnsandaler står alltså på fönsterbänken i sommarstugan som har en yta av laminat.

Jag förmodar att laminatmönstret ska föreställa Kolmårdsmarmor, och är en lokalproducerad produkt från KLB eller KaLaBerg som grundades av herrar Karlstedt, Larsson och Berglund. De startade laminat-tillverkning dära Vall´n 1953.

Laminat har för mej blivit likvärdigt med ett oäkta material, något som oftast ger sig ut att vara något annat än vad det egentligen är. Därför har jag inte haft samma känsla som mina t.ex.föräldrar för detta, jag har svårt för dagens click-golv med träimitation. Men de postitva barndomskänslorna finns kvar till laminatet här i stugan. Fönsterbänkarna ska absolut vara kvar. I söderfönstret, där solen gassat som mest, har laminatet på några ställen spruckit upp och lossat från träunderlaget. Jag petar försiktigt in trälim med en tändsticka under den uppstående flagan, trycker försiktigt ner den, tar bort eventuellt lim som pressas ut och lägger på vitt papper och sedan böcker som press ovanpå i något dygn. Sen hoppas jag det ska hålla i många år till. Kolmårdsmönstret från KaLaBerg går inte längre att få tag i längre. Det är kulturhistoria nu.

 

Däremot har Perstorps laminatmönster Virrvarr av Sigvard Bernadotte från 1958 fått en riktig renässans. Det är väl jättekul! Vill man ha arbetsbänkar i köket med Virrvarr går det bra. Högsta mode men trots det en billig skiva till arbetsbänk. Perfekt! Det här är ett mönster som inte imiterar något annat material.

Här nedanför finns andra trevliga saker att vara rädd om. Dels laminatet på arbetsbänken i ett mönster närbesläktat med Virrvarr men jag tror nog att det är en KLB-produkt. Liknar linneväv.

På arbetsbänken finns en bricka. Gissa vilket material den är gjord av, förutom trä i kanter och handtag? Joo, just det - de oranga rutorna är präglad masonite som behandlats med vattenavvisande, högblank färg. Masonitekaklet är tillverkat 5 km från sommarstugan. En lokal produkt som har några år på nacken. Me like.

Raklåda med hyvel

 

Farfars raklåda numero 2 är av trä med masonitelock! Denna raklåda använde han efter att han började med rakhyvel. Läderflärpen mitt på locket användes för fastsättning av rakspegeln. (Där sitter normalt den tillfälligt borttagna etiketten där pappa beskrivit lådan och dess funktion.) I lådan finns raktvål, rakborste, rakbladsslipare, några styckeförpackade rakblad, rakhyvel med originalkartong och alunstift.

Rakhyveln "SESAM", Best Swedish Work, Saftey razor. Patent nr 109997.

"Genom apparatens snedställda skärläge uppnås en verkligt behaglig och effektiv rakning. Bekväm att använda, då man kan spola apparaten fullständigt ren utan att den behövs isärtagas. Inga delar som rosta."

Och vad är då detta?

Jo, en slipapparat att vässa rakblad med. Rakblad återanvändes, hur många gånger de tålde att slipas vet inte jag. Men återbruk och sparsamhet gällde.
 

Alunstiftet från HEGA finns också i lådan. Alunstiftet är första hjälpen för huden när rispor eller skärsår uppstår vid rakning. Stiftet fuktas och placeras kort tid på såret, blödningen stoppas på enbart några sekunder, genom att alun stramar åt huden.

Det lättbrutna stiftet har en skyddskapsel av trä som skruvas på. Kapseln är svarvad med spår målade i grön kulör, samma kulör som trädelen där alunstiftet är fastsatt.

Farfar dog 1951, detta har pappa sparat sedan dess. Ting utan värde - utom för honom. Min tolkning är att han såg de här tingen som minnen efter en älskad far. HÄR finns farfars raklåda nummer 1.