Finrummet sett med en femårings ögon

Den här teckningen har jag visat så många gånger att ni säkert ledsnat. Men den tilltalar mej så mycket. Den sparades av mamma instucken i en bok och återfanns för ett några år sedan. Det blev igenkännandets glädje. Den föreställer min uppfattning av finrummet som barn. Blyertsramen runt om ser ut som en plan över rummet uppifrån, längst till vänster finns en rektangulär blyertsanhopning. Ni ser väl att det är ett fönster? Skrivbordets kortsida står mot fönstret.

Skrivbordet som pappa tillverkade 1950, med nyfernissad bordsyta av masonite. Så här skrev han i hushållets loggbok den 11 oktober 1950: Kom jag upp med ett möbellass hit. Skrivbordet följde med så nu har jag mina papper här.

På teckningen ser det ut som jag undersökt perspektivet då jag ritat en mörk yta på ena sidan under skrivbordet - men det är i lite väl tidig ålder för att ge teckningen rumsligt djup. På bordet står vad som kanske kan tolkas som en pennburk eller kanske pennvässaren och dessutom något annat oidentifierat.

Skrivbordet från kortändan. Det är bara trasmattan som fattas...

Den öppna spisen är densamma även om brasan inte är tänd. En vas står på spiselkransen, det skulle kunna vara densamma som på teckningen - en blå hänkelvas från Nittsjö som "alltid" funnits här.

Buffén finns där. Helt slät med almfanér. Som barn lyckades jag rita in nyckelhålen på rätt plats. Prylarna uppe på buffén är idag andra. En blombukett eller krukväxt (jag har ritat ett fat) syns mitt emellan ett par krumelurer.

En låg bokhylla, så populär vid denna tid. Denna är en mycket kortare, nyinförskaffad variant utan skåplucka till vänster. Radioapparaten Grundig är densamma som på teckningen.

Och jo, på 50-talet sa man finrum. Vardagsrum som uttryck hade inte slagit igenom på bred front, åtminstone inte här, än mindre allrum som lanserades på H55, Helsingborgsutställningen 1955. Sal var något som endast vissa äldre personer använde när jag var barn. Så förändras språkbruk och tankesätt med tiden.
.
.