Ersk-Mats gården

På väg norrut denna julisemester sökte vi upp Ersk-Matsgården utanför Hassela. Resan tog tid så vi hann dessvärre inte dit under öppningstid (12-16). Vi kände oss välkômna ändå och det vi såg gjorde att ett besök underöppningstid måste bli av. Nordanstigs kommun ser till att bevara, förvalta och göra gården levande.

Den grå gårdsbildningen som mötte oss är en ensamgård, byggd av ättlingar till de svedjefinnar som för drygt 400 år sedan invandrade till den här trakten.

Här odlas svedjeråg som växte hög och grann.

Gården har si så där 15 byggnader varav två bostadshus, det ena är undantagsstuga.

I fonden mangårdsbyggnaden och till höger undantagsstugan för den äldre generationen. Det gick sannerligen ingen nöd på oss när vi satt i solen på bron till undantagsstugan och åt medhavd matsäck.

Fina gamla fönsterbågar fästa med hästskosöm.

Det gröna kulturarvet utvecklas på gården under ett treårigt projekt. Genom slåtter och bete hålls arealerna öppna vilket gynnar växter och insekter.

På bilden syns det stora pärlanne där olika sorters potatis odlas. Det var uppmuntrande att se ett så stort potatisland som inte var kommersiellt anlagt.

Jordkällaren var renoverad och såg ut att användas. För här på gården kan man under öppettid äta traditionella rätter, många baserade på potatis. En jordkällare brukar vara bra för vinterförvaring av bl a rotfrukter.

De enkla nybyggda torrdassen fanns inuti en av ekonomibyggnaderna, allt befriande omålat. Rinnande vatten fanns inte, en vattenkanna med handfat dög bra för hygienen. Det som gjorde mig extra glad var att ladusvalorna flög kvittrande fritt mot takåsarna ovanför dassen som saknade innertak. OCH för att svalungarna inte skulle skita ner inne i dassbåsen hade en spånskiva lagts som skydd rakt under svalboet som fanns på en av åsarna. (Se upptill på högra fotot.) Så omtänksamt för både fåglar och människor!

En verkligt vacker entrébro till en ekonomibyggnad! Finns något vackrare än natursten som bro?

Inuti något som kan ha varit ett vagnslider såg det ut så som ovan. 

Batteridriven belysning i utformning som fotogenlampor var den enda  belysning vi såg. Ett enkelt utomhuskök fanns bakom ena bostadshuset och nära krydd- och köksland samt en vedeldad vattenvärmare. Jag antar att de gamla köken inne i mangårdsbyggnaderna var intakta utan moderniteter. (Dessa byggnader var stängda vid vårt besök.)

Två små kreatur tittade på oss.

 

En stor tråkig bilparkering fanns i direkt anslutning till entrén till området. Att mötas av en samling plåtlådor skämmer en kulturmiljö från den tid då bilar inte var uppfunna.

 

MEN

nytänkande i vardande - en skogsparkering var på gång. En smal grusad slinga hade anlagts i skogen utan att särskilt många träd behövt avverkas. Slingan som mätte en bilbredd och lär bli enkelriktad, hade ett antal intjack på sidan om, vardera för en bil. Hela vägen syntes inte eftersom den böjde av. Jag hann inte räkna antalet p-platser helt men det var ett 25-tal. När detta växer till sig och "mossas" över tänker man knappt på att det är en bilparkering när bilarna inte står där. Smart, snällt, vackert, omtänksamt.

Bild på storhässjan från facebooksidan "Ersk-Matsgården i Hassela"

Under året har en storhässja för torkning av sädeskärvar med svedjeråg uppförts. Men i 2023 års broschyr står något märkligt: 

"Förr torkades hö antingen på slag eller genom hässjning och i år sätts en storhässja upp vid gården. Torkning på hässja är mindre känsligt för regn eftersom det yttersta lagret fungerar ungefär som ett paraply för det underliggande höet"(???)

Allt är rätt och riktigt förutom sista ordet - höet.  Det är väl ändå inte hö som torkas på en storhässja! Men detta rättas nog till inför nästa år. Och då storhässjan invigdes på Kulturarvsdagen den 9 september framgick säkerligen hur den utnyttjades för torkning av säd och inte hö en gång i tiden.

*

Jag önskar Nordanstigs kommun lycka till med fortsatt förvaltning och levandegörande av Ersk-Mats gården där Erik Mattsson och hans hustru Karin en gång levde och verkade. Vi fick en fin sommarkväll där och återkommer.

Rädsla för naturen

Det sägs att svenskarna är ett naturälskande folk. Men jag ser tydliga tendenser till motsatsen.

Trädäck byggs. De blir allt större eftersom människor inte vill placera utemöblerna direkt på marken. Jag tolkar det som att man önskar fjärma sig från naturen. På 50- och 60-talen och innan dess utgjorde gräs eller en hårdgjord stenlagd yta platsen där den lilla gruppen med trädgårdsmöbler stod. Sen kom altanen.

Vid äldre villor är den stenlagda yta, som då anlades för uteplatsen, borttagen eller så har de blivit övertorvade. Jag har i mitt andra boende fått vackra otuktade kalkstensskivor med klovyta, som skulle köras till tippen, av en i mitt tycke oförnuftig villaägare som bytte ut kalkstenen mot betongplattor, trädäck och pool.

Pooler är vanliga i södra och mellersta delarna av landet och börjar anläggs även här i norr. Naturbad i sjöar och i havet fjärmar man sig från. Jag känner folk som vägrar bada i sjöar eftersom man menar att det är äckligt. Naturen med växter och djur har blivit något att ta avstånd från.

Svenskarna, detta granskogsfolk, håller på att fjärma sig från det naturliga.

Numera byggs "växthus" som används som uterum, möjligen med växter i krukor eller en vinranka som slingrar sig. Levande ljus och ett glas vin hör till dagens växthus. Det är inte odling som är viktigt i dessa "växthus", de har snarare funktionen av äldre tiders lusthus.

*

Det har varit svårt att hitta ritningar från 50-talet som visar det jag vill lyfta fram. Här är två trädgårdsritningar från 1949 som tar fram en del av känslan för naturen på ett par villatomter.

 Hur en hagmarkstomt kunde planeras 1949.

Hur en åker- och lövskogstomt kunde planeras 1949.

*

Förutom att fjärma sig från naturen fjärmar man sig numera även från varandra, även i en liten by. Man ordnar sina uteplatser utan insyn i tillbyggda uterum, bakom uthus, plank, häckar, granar eller buskage. Man vill varken synas och höras. Men gärna se och höra ;.)

Vedbodens dörrar

De gamla portarna till vedboden har med åren tappat färgen. I sommar tog vi tag i saken. Portarna är troligen från ladugårdens byggtid och tillverkade med  pärlpont. Kanske några brädor som blev kvar från det gamla köket?

 

På sina ställen behöver pärlspontbrädorna spikas fast igen i tvärslån, spikarna nådas på baksidan.

 

 

 Och ett annat gångjärn fästs med små bultar med muttrar.

 

Dörrarna halvoljas (hälften kokt linolja, hälften balsamterpentin) på utsidan, träet suger massor så de ströks tre gånger med torkning mellan strykningarna.

Strykning med utspädd linoljefärg. Den här gången kommer färgen från Engwall & Classon AB.

Därefter en strykning med linoljefärg direkt ur köpeburken. Allt målningsarbete utfördes för säkerhets skull under tak.

Porten på plats men markarbeten återstår. Ett annat år fixar vi skevheten, lyfter en stolpe.

Tänk att jag inte kan vänja mig vid det nymålade som ofta är lite intetsägande och utan patina. Tur att pärlspontbrädornas ojämna (och i mångas ögon skadade) nederkant är kvar. Det livar upp.

Härbre dokumenterat år 1868

Artur Hazelius (1833-1901), var insiktsfull skapare av Skansen och Nordiska Museet. Skansen är det första friluftsmuseet i världen och grundades 1891.

Nils Månsson Mandelgren (1813-1899), var en svensk folklivsforskare, konstnär och konsthistoriker som reste land och rike kring och tecknade av och beskrev äldre byggnader, föremål och seder. Han dokumenterade fornlämningar, redskap, inventarier, bostäder och klädedräkter - alltså vår svenska kulturhistoria. Månsson Mandelgren var både ett barn av sin tid, den begynnande industrialismen då bondesamhällets levnadssätt försvann sakta men säkert, men han var även före sin tid eftersom få i de lägre samhällsskikten förstod vad som var på gång.

Hazelius och Månsson Mandelgren var stockholmare respektive skåning och låg i framkanten av forskning och dokumentation av kulturarvet under sin levnad.

I Europa var det engelsmännen John Ruskin (1819-1900)och William Morris (1843-1896) som var de tongivande i den här rörelsen som, något förenklat, ville värna hantverket. Morris gjorde så mycket mer än tapetmönster. Idéerna som Ruskin och Morris spred fick stor genomslagskraft och just nu är de "på tapeten" igen.

Tror ni att detta härbre i Håknäs här i socknen/kommunen, som Nils Månsson Mandelgren dokumenterade år 1868, finns kvar?

Hur gammalt det var 1868 är okänt men nu vet vi att ett timrat härbre av denna typ med takläggning av näver och takved med knäppen i nock fanns här. Och att takveden hölls på plats av en slana mitt på taket med sinnrik fastsättning i gavelröstet. Inga naturvuxna krokar av senvuxen gran eller fotbräda vid takfoten som takveden stötte emot användes på den här takkonstruktionen. Nej, knäppen i nocken höll fast takveden över näverlagren.

Läsvärt

 

Har du, som är lycklig och stolt ägare av en eller flera enkla lador, läst denna broschyr? Den behandlar de enkla panelade ladorna, inte timrade dito. Desto viktigare är information om skötsel av de här ladorna som en gång var strösslade över landskapet men många är nu borta för alltid eller på fallrepet. jag har den i min ägo men den finns inte att läsa på nätet så vitt jag känner till.

Och det är inte enbart konstruktionen som sådan som är viktig utan ladorna påverkar landskapets biologiska mångfald. LÄS HÄR om varför lador behövs för det levande landskapet. Det är fin läsning.

Ladornas land

"Skohö var en viktig produkt från myrslogarna. En kär gåva för dem som inte längre själva hade möjlighet att skörda det. Det väl torkade och kammade skohöet flätades konstfullt i stora och väldoftande kransar och dockor. De prydde sin plats på köksväggen. När konstverket öppnats förvarades höet i en stol med särskilt förvaringsutrymme, en hajstol [höstol], som de säger i Burträsk."

Skohö i flätor i Rismyrliden, ett västerbottniskt nybygge från 1825.

"Ladriket är slåttervallarnas och det självväxande vinterfodrets landskap. landet med blommande hackslogar, lummiga lövmarker, soldallrande myrar, älvdoftande raningar och med lavrosor på hässjevirket. Det är ett myller av arter. Blomprakt, en mängd mossor, lavar, svampar, steklar, fjärilar, fåglar och andra djur. Variationen i ladornas landskap består dessutom av människans byggnader och anordningar samt alla de andra spår som odlingen lämnat.

(...) Den [ skriften] handlar om biologisk mångfald och om odlingslandskapets variation. Den vill stämma till eftertanke och väcka frågor."

Denna känslomässiga och vackra text är hämtad ur Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet, utgiven av den statliga myndigheten Jordbruksverket 1999.

De två mest synliga och centralt belägna ladorna i hembyn lever lite farligt. 

Många lador jag minns har rivits eller tillåtits falla omkull i en hög.

Sommarladugårdarna

”Sommarfähus undantages i trenne serskildta ställen nemligen den ena utmed sandtaget å såkallade ”Löthen”, den andra utmed Holmgrens Enkas gård och den tredje vester om Hörnstens bohlstad, de twenne sistnemnde der platserne förr äro belägna.”

De här tre platserna bestämdes som bygemensamma vid laga skiftet här i byn. De var hagmark, inte odlingsbar mark.

 Denna sommarladugård stod på den nordligaste av de tre platserna.

Där fanns sommarladugårdar under den tid då korna varje dag släpptes ut på skogen och betade sommartid, efter att byns fäbod övergetts. Längs skogsbrynet löpte längs hela byn en fastbandhage, en trägärdesgård, som hindrade att kreaturen tog sig in på vall (lägdor) och åkermark där korn eller havre odlades. Jag minns vår egen sommarlagård men har inget rejält foto av den, endast en skymt. men jag minns den väldigt väl och kan rita upp planlösning och fasader ur minnet.

De tre platserna finns markerade på laga skifteskartan men en av platserna där flera sommarladugårdar stod, är friköpt. Det är fritt fram att ta bort resterna/ fragmenten av kulturhistorien, ta bort grundstenarna som fortfarande vid köpet för ett fåtal år sedan fanns kvar. Så kan det mycket väl bli när förståelsen för vår gemensamma kulturhistoria är så utarmad som här i denna by. Här försvinner allt peu om peu. Personligen funderar jag ibland över varför inte hemmansägarna är stolta över sina förfäders id och verk och varför det saknas insikt i vår gemensamma kulturhistoria. Att intresset att bevara är lågt står klart.

Här finns en enkel sommarladugård i Norrbotten beskriven.

*

Portalen "Hålla hus" beskriver sommarladugårdens  funktion. Konstruktionen stämmer inte med  vår sommarladugård som inte var timrad och inte hade gödsellucka:

"På sommaren gick djuren ute på bete. Betesmarkerna kunde vara i anslutning till gården, men de kunde också ligga en god bit bort. I anslutning till betesmarkerna satte man ofta upp en enkel sommarladugård, där korna togs in och mjölkades. Under betesperioden passade man också på att rengöra i den vanliga ladugården. Sommarladugården var vanligtvis en timrad, fyrknutad byggnad med ingång på ena gaveln och en gödsellucka på den andra. Golvet av trä låg direkt på marken och en enkel inredning i trä fanns för kobåsen. De sommarladugårdar som idag finns kvar är oftast i dåligt skick, skadade av markfukt och av de biologiska aktiviteter som frodas där kogödsel samlats. Det är därför värdefullt att rädda de som kan bevaras."

Bortom allfarvägarna

 

På resorna mellan de två boendena brukar vi ofta ta småvägar, åtminstone bitvis, under somrarna. Man hinner se mycket som är vackert och/eller intressant när man viker av från E4:n. Här är tre bilder från "bygatan" i Hedesunda tagna i farten genom bilens sidoruta. En välskött gård med faluröda hus, pardörr med överljus, gården omgärdad av rött staket och en vackert travad vedkast centralt på gårdstunet. Wow för den!

De fula soptunnorna i grön och brun plast finns där men döljs för förbipasserande av staketspjälorna på vilka blicken fastnar. Enkelt knep, ett gott sådant, om man nu inte drar in soptunnorna i ett uthus. Det blommande fruktträdet ger nog bra skörd till hösten, vädret är vackert och pollinerarna trivs och gynnas av det.

Övergivet, överblivet, ödelagt

 

Hur många hölador (och ladugårdar) i byn har jag inte sett förslummas och falla ihop. Den här är en av av dem - från oktober 2020. Och några fler kommer det att bli innan alla är borta, innan landskapet är uppdaterat. 

Höador på utmarkerna har varit mycket typiska för det norrländska landskapet. Undrar vad som kommer att vara det typiska för norrländska byar om några decennier? Förutom prodiuktionsskogar...

Bloggliv med TIMMER & MASONITE

Om att bli hemmansägare.
Om släkt och kulturhistoria.
Om minnenas resa kors och tvärs genom tiden.
Om varför det som är, är som det är.

*

 *

OM glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare.
OM att ta hand om ett timmerhus.
OM att bevara en inredning av masonite från 50-talet.
OM släkten, hembygden, den "norrländska" landsbygden, kulturhistorien, samhällshistorien och byggnadsvården.
OM det som var och om dagens verklighet. Om varför det som är, är som det är. Kanske…

*

Ja, så var inriktningen tänkt från början. Och man kan väl säga att bloggen hållit sig inom dessa vida gränser. Fortsättning följer. Tack till er som läser.

Rökbastu

Var det inte storhässjor/kornhässjor så är det rökbastur som användes för torkning av spannmål. I kornhässjorna torkas hela strået buntat i kärvar, i rökbastun är det sädeskornen som torkas. Jag behöver läsa mer om de två metoderna för att förstå när den ena eller andra användes samt vilken metod som är äldst.

I rökbastun eldades det i ugnen som är murad av naturstenar mitt på jordgolvet. Värmen torkade sädeskornen...

...som låg utbredda på en meter breda lavar längs två eller tre väggar. På de sargförsedda lavarna breddes spannmålet ut i ett tunt lager och ugnen eldades sedan hårt. Med jämna mellanrum rörde man om i sädeskornen som efter ett dygn ansågs tillräckligt torra för att kunna malas.

I rökbastun är det svart av sot på väggar och tak. Jo, jag vet eftersom jag själv har en sådan. De rökbastur jag sett finns på hembygdsmuseer eller länsmuseer i norra Sverige. Det var här de var vanliga en gång i tiden. Åsså upptäckte jag en rökbastu som revs i grannbyn. Den var då omvandlad till hölada.

Tänk, när vi började med åtgärderna på gården så stod rökbastun i fokus. Då 2009 skulle syllstockar bytas och det fanns inte många skickliga timstumermän i länet men vi fick kontakt med en. In på 2010-talet har flera duktiga poppat upp. Poppat upp är fel uttryck förstås, det ligger gedigen hantverksutbildning bakom kunskapen. Utbildningen i Mariestad gjorde verkan på sikt.

Ved

Vi röjde lite på skogsskiftet. Det blev småbjörkar som fraktades hem för att bli ved. Inte för att det behövs ved, pappa lämnade efter sig så det fortfarande räcker för de kalla höst- och vinterveckor vi är här och enbart använder vedpannan.

Men vi beslutade alltså att inte lämna björkarna kvar i skogen. Det är fel årstid för att fälla, kapa och klyva ved men det är nu vi har tid. Träd ska egentligen fällas på vintern då saven är  minimal och kapas och klyvas på våren innan de torkar ut helt. Sen torka, helst utomhus, fram mot midsommar. Därefter travas eller kastas in i vedboden.

Inte heller användes kapverket utan istället motorsågen och en snabbt hopkommen men väl fungerande sågbock vid kapningen. Ganska oproffsigt menar jag men fick inte mannen med mig denna gång.

Vi gjorde annorlunda än tradition och empiri säger men är ändå nöjda med ett skönt avbrott i skrivbordsvardagen.

Här är kapverket i bruk. Blir det som jag önskar kommer det att användas framöver när så krävs när större mängder ved ska kapas.
.
.

Golv till höladan

Höladan, ängsladan, vid sommarstugan ôppe hägna har fått ett brädgolv. Sedan den flyttades hit har här endast varit jordgolv vilket inte är passande för en lada som det förvaras hö i.

Höladan är en mellanskottslada från 1878, enkelt timrad av rundtimmer utan noggrann passning mellan stockarna, precis vad som krävdes för ventilationens skull och för att snabbt och utan extravaganser timra den. Innan höladan kom hit stod sommarlagår´n på samma plats.

Golvbrädor som blev över från lagårdsporten återanvändes, enbart en ny bräda behövdes utnyttjas ur förrådet med sågade dito. Trästegar får också vila där.

Här, där timringen är "grest", är det god ventilation vilket är bra för höet.

Tänk att vi fick till det trots att vi är slowstarters och trots att det inte var ett direkt planerat sommarjobb. "Slåttannan" gick väldigt bra i år också - inget regn prognoserna till trots.
.
.

Goda råd är gratis!!!

Har ni läst den här skriften, ni ägare av bondgårdar och ekonomibyggnader? Lantbrukets byggnader - hur man vårdar sina hus är gratis och framtagen för norra Sverige men tipsen är i stort nationellt användbara.

Vill vi ha en levande landsbygd?
En trakt dit människor söker sig - endera som boende eller som besökare?
Vill vi generera goodwill?
Vill vi utan ett ord tala om att vi älskar vår bygd, genom att ta väl hand om det vi har i vår ägo?
Vet vi om att det finns de som reser till en trakt eller köper en fastighet för att där är landskap och byggnader välskötta och tilldragande?

Det här en skrift för alla med äldre jordbruksfastigheter, som vill sköta dem med rätt metoder och material. Tar man vara på de råd som ges här kan vi få en vacker och efterlängtansvärd landsbygd där många trivs då där är genuint och vackert. Lantbrukets byggnader är på många orter alldeles för underskattade och tillåts därför förfalla om de inte används. Eller så byggs de om med fel material då man har glömt hur gamla konstruktioner fungerar. Till exempel har betong stjälpt fler gamla hus än det hjälpt.

Ladda ner skriften HÄR eller genom att klicka på bilden alternativt hämta den i pappersformat på ett länsmuseum. Den är fylld av värdefull information. Utöver den här skriften kan man hitta många flera utmärkta hantverksblad och skrifter om man håller hus. Enjoy!
.
.

Vinter i december 2016

Numera är vita jular i farozonen även i mon del av "Norrland". Och de få återstående höladorna ännu mer i farozonen än för några år sen. Vad är "vår vackra by" som man talar om här? Vad betyder vår kulturhistoria?

Den här vyn sände jag en gång som julkort för den tilltalade mig. Det var då. Nu väljer jag andra motiv som jag är stolt över. Här skrev jag en gång i tiden om vad som låg i farozonen.

Ägarförhållanden för flera hemman och för de som äger dessa lador har förändrats sedan dess. Ja, jag vet att de flesta tycker att byn ska utvecklas. Men vad innebär det? Visst tycker jag också det, stillastående liv passar inte mig. Men jag har andra tankar om vad utveckling är än de som styr livet här.
.
.