Skylta upp kulturminnen

MARVIKSSTUGAN

 Den stuga som låg här hyrdes under lång tid av Gåsinge sockens fattigvårdsnämnsd. Från 1850 och fram på 1900-talet hyste man in såana hjon som något sånär kunde sköta sig själva. Vid mitten av 1800-talet ägdes stugan av Malmström i Anders Carls-stugan,Laxne. Han fick tio kr i månadshyra.

Stugan har haft många namn, allt efter dem som bodde där. "Uddstugan" efter soldat Udd "Saras hål" efter mor Sara - Tok-Gustafs, som var klok fram till detsoldat Walter slog honom i huvudet med en tallgren.

Då vägen rätades fylldes Marviksstugans boplats delvis över. Stugan var då riven. G-D Hembygdsf. har foto på stugan och mor Lina som då bodde där.

Gåsinge-Dillnäs Hembygdsförening

Detta är en rejäl metallskylt som beskriver att en stuga funnits här långt tidigare.

 Skylten syns inte så lätt från vägen - men den finns där för den som söker.

 *

När kalhuggning av några av byns allmänningar var på tapeten för tre år sedan föreslog jag att en skylt skulle sättas upp där Lill-Emmas stuga stått. Hon var den sista som bodde där men den timrade stugan fanns där före 1870. Den togs ner på 1950-talet då Emma flyttades till äldreboende och dog ganska snart därefter. Även Norrbys´Soff (Sofia Norrby f. Sandman 1807-1873) hade haft sin boning där tidigare, som jag förstår det i samma stuga eftersom Sofia-gärdan ligger i direkt anslutning till stugans plats.

Förvånad är jag över att byastyrelsen vill kalhugga området. Inte förvånad men bedrövad är jag över den historielöshet och ointresse för vår gemensamma historia. Förståelse för kulturhistorien och hembygdshistorien finns inte, den ser ut att saknas bland dagens hemmansägare. I vissa fall har man växt upp i familjer där både intresse för historien saknats eller där man inte vill avslöja familjehemligheter. Eller så saknas insikter om att även fattigdom är värt att berätta om för oss själva och eftervärlden.Det är inte fult att vara fattig eller hur?

När jag tidigare skrivit om Emma här på bloggen fick jag veta att prostituerade kvinnor skulle man inte skriva om utan hålla inne med. Vår by är en FIN by där inga osedligheter ska berättas enligt Tomas E. som skällde ut mig ordentligt. Och jag undrar - varför vara skenhelig? Putsa och släta över? Varför trycka ner och försöka förändra vår historia?

Kan vi inte istället se det som att vi ska vara oerhört glada över att ingen har det så knapert ställt dag att prostitution är enda utvägen för en kvinna? Så sammanfattade min man det hela när vi gick hemåt från byastämman.

* * *

Om några personligheter

Rånmördarna Hjert och Tector

På resa från Sörmlands museum i Nyköping säger maken att här någonstans ska det finnas ett minnesmärke över ett dåd som rånmördarna Hjert och Tector utförde. Han hade tidigare letat febrilt efter detta men misslyckats kapitalt. Själv har jag kört förbi platsen otaliga gånger men aldrig uppmärksammat minnesmärkena. Historien var okänd för mig ram till i år (2024). 

Jag hade ingen aning hur minnesmärket såg ut men skådade plötsligt något på vägrenens bakslänt. Kanske kan det vara detta? Vi körde av vägen och parkerade en bit bort för att försiktigt gå tillbaka längs den rätt hårt trafikerade länsvägen. Och tro det eller ej - där fanns en minnessten och ett järnkors. Minnesmärken över händelser, glada likaväl som obehagliga, livar upp. Det är någon som bryr sig, som vill bevara minnet över en händelse eller en människa.

Den sista augusti 1874 var ingenjören Herman Upmark på hemväg från en tjänsteresa. Kusken som körde hästekipaget var August Larsson. Rånarna Hjert och Tector låg i bakhåll i skydd av nattens mörker men de tog fel på postdiligensen de tänkt råna och ekipaget med Upmark på grund av dålig sikt i regnet. Kusken träffades av en kula och dog direkt, Upmark träffades av en hagelsvärm och avled några timmar senare. 

Mördarna greps i Stockholm den 5 november 1874 och dömdes av häradsrätterna att mista livet genom halshuggning i de härader där de fått sina slutliga domar. Hjert på Lidamons avrättningsplats i Södermanland och Tector på avrättningsplatsen Stenkumla backe på Gotland.

Avrättningen av Hjert vid Lidamon 1876 fotograferad av tingsvaktmästare Petterzon. Hjert har nyss avrättats och huvudet ligger skilt från kroppen. Till vänster i förgrunden syns länsman Göthman i sin uniformsmössa. I bakgrunden bildar bönder spetsgård med stavar i händerna.

 

Det här blev de sista offentliga avrättningarna i Sverige.

Ingenjör
UPMARK
mördad af
Hjert-Tektor
1874

( På 1890-talet restes stenen över Upmark.)

1874

Kusken Aug. Larsson

Rest 2001
Hembygds-
föreningen
Malmköping

(År 2001 fick kusken August Larsson, som dog 24 år gammal, ett järnkors rest som minne över det vådliga mordet.)

*

Detta såg jag hos en sörmländsk hembygdsförening: en anordning för halshuggning. Bilan är dock på låtsas.

Läs mer initierat om Hjert och Tector:

• http://www.hhogman.se/brott_hjert-tector.htm
• https://www.haninge.org/2016/03/22/hammarsonen-herman-upmarks-tragiska-ode/
  

Snickarverkstan

Efter att kossorna sålts flyttade pappa så småningom sin snickarverkstad till lagården där kossor, kalvar och höns tidigare levt. De vitkalkade brädorna på väggarna är kvar, betonggolvet likaså men båsen är borta, krubborna också och gödselrännan fylld med betong för jämnare golv. 

Rikthyvel och planhyvel och bandsåg anas. Skåp och hurtsar har tillkommit samt den gamla hyvelbänken som finns där men inte i bild.

Pa hann med att snickra en hel del möbler: möblemanget till bosättningen 1950, ännu en omgång bord och stolar till renoveringen av bostadshusets bottenvåning i början av 1970-talet, möbler till oss barn, jag ritade och måttsatte det jag önskade mej och en del beställningsarbeten från bekanta.

Som pensionär fick han mer tid att arbeta här, något han trivdes med. Förutom arbete i snickarverkstan tyckte han oerhört mycket om att läsa, till stor del faktaböcker och historisk litteratur.

I början av 2000-talet gjorde jag en enkel fotodokumentation av verkstan för att komma i håg hur prylarna låg och stod när pappa lämnat den senast. Han levde och bodde kvar men skulle antagligen inte komma att arbeta i verkstan mera. Det var en omtanke om att bevara minnet av hans snickarverkstad genom enkel fotodokumentation - en miljö som jag är så känsk med.

Rispudlar

 

Två sådana här pudlar i gips hade mormor och morfar stående på en hylla i kammar´n. De är äldre än 1910-talet då morföräldrarna satte bo, säkerligen arvegods. Från vilken av släktena de kom vet jag inte, men minnet av dem är tydligt.

Nu har jag köpt in två likadana sötnosar, men innan de får flytta in här i huset finns Lisa Larssons lilla porslinspudel som ersättning så länge. Den har fått sin plats på pigtittaren:

Johanssons

 

Jag hade nyss flyttat från Sthlm och hade kvar en lägenhet där när grannarna år 2001 bad att få göra ett besök på min nya bostadsort. Visst funderade jag över varför eftersom vi inte umgåtts på detta sätt tidigare, åldersskillnaden var för stor till den äldre generationen och de yngre fanns inte kvar i byn.

De kom och vi hade en fin dag, jag tror det var i maj.

Men sen tog det stopp.  Jag och min man hade blivit hemmansägare vid millennieskiftet och den här mannen till höger i bild underlät sig i sju år att skicka oss kallelse till byastämma/årsmöte. Inte ens när jag skrev pappersbrev (få i byn hade e-postadress på den tiden, kanske inte ens dator) och sände med ett frankerat kuvert med mitt namn och adress på utsidan, fick jag veta datum när stämma skulle hållas. Kuvertet kom tillbaka utan kallelse.

Min begäran var enkel och självklar.

Inte förrän jag tvingat fram att en samfällighetsförening bildades 2007 blev jag och min man kallade. Byn var föreningsförvaltad så länge ingen ingen samfällighetsförening bildats och i sådana fall räcker det med att en enda medlem kräver bildande av en samfällighetsförening så måste det ske via Lantmäteriet. Vi hade innan dess inga stadgar t ex. När jag frågade på en stämma när en motion ska vara inlämnad, något som ska stå i stadgarna, svarade Vera Jonzon nonchalant att "det får väl ske som i alla andra föreningar: en månad före stämman". Och vilken månad stämman ska hållas ska stå i stadgarna som inte existerade. Stämman hölls i april eller i maj, olika från år till år. Vad föreningen hade att förvalta var också väldigt oklart. Precis allt gick på lösa boliner. Jag fick nog av cynismen och inkompetensen och krävde att en samfällighetsförening skulle bildas. Och 2007 bildades byns sff med hemmansägarna som medlemmar. Jag föreslog min barndomskompis till styrelsen, den första akademikern som invalts (vi var endast tre stycken) och min tro var att hon kunde föreningsliv och om inte skulle läsa och förstå vad som gällde eller rådfråga kompetens inom området. Hon röstades in. Men långt ifrån allt fungerar som det ska än idag - inkompetensen existerar fortfarande - kallade blir vi dock numera. Önskar en ändring på det för medlemmarnas och rättvisans skull.

Det skrivs och sägs att kunskapsnivån i landet har höjts de senaste decennierna. Kanske gäller det i städerna, eller?

Ingen ryktesspridning

Året var 1978. Vår granne tant Nanny på andra sidan Kustlandsvägen, bjöd in min familj på 11-kaffe, det måste ha varit en storhelg eller semester eftersom pappa var med och jag var hemma från KTH.

Vi bänkade oss i finrummet och Nanny bjöd runt och började efter ett tag med sin spröda stämma förhöra sig om vi visste varför min kompis C skulle gifta sig och detta med en utlänning (man sa så; inte invandrare eller flykting). Tant Nanny, då 75, hade kanske hoppats att vi hade svaret att hon "var i omständigheter", något som var riktigt osedesamt i vår lilla by med stark religiositet. Jag glömmer inte pappas mycket snabba svar där bland bullar och kakor, ett svar som förhindrade all eventuell ryktesspridning från oss. "De tycker väl om varandra" blev det enkla svaret som gjorde att ämnet inte fortsatte att diskuteras. Det var inget mer med det. Vad som mer avhandlades under kaffedoppet har jag inget minne av.

Bild härifrån

Ryktesspridning är många små orters dilemma-

Byborna som bryr sig

”Så vitt man bor i en by måste man bry sig”, skriver Sara Lidman i romanen Tjärdalen. Just det, hur människor ordnat livet i byarna och brytt sig om sina byar och varandra, ägnas det här avsnittet i ”Livet i arkivet”.  

Vad kan ett byarkiv innehålla?

"I ett byarkiv kan det finnas en byordning, det vill säga en handling som visar bybornas överenskommelse kring ordnande av gemensamma angelägenheter. Det kan handla om när boskapen får släppas på bete, tiden för sådd och skörd, brandsyn av fastigheter, skötselns av byns vägar, tiggeri och fattigvård.
(...)

Mängden material varierar men typen av handlingar är ofta desamma. I byarkivet hittas som regel protokoll från bystämman, kartor, överenskommelser kring samfälld mark, fiske och skogsfastigheter. Ofta finns också handlingar rörande enskilda fastigheter i byns arkiv såsom lagfarter, köpebrev och utsyningar, kanske har byåldermannen låtit den egna gårdens handlingar ligga i tryggt förvar i byns låsta kista? Sammantaget ger byarkivet en inblick i hur livet i en by kunde te sig, under vilka förutsättningar och villkor man levde, och kan vara ett bra komplement för den släktforskare som vill ”sätta kött på benen” på sina släktingar."

 Här kan man läsa och lyssna på hela beskrivningen från Folkrörelsearkivet.

Byborna som bryr sig kan man väl kalla  kollektivt intelligenta?

Hur många i byn vet vad detta är och var föremålet förvaras?

I min hemby ser byakistans innehåll inte alls ut som beskrivs på hemsidan jag länkar till. Vi är hemmansägarna som inte bryr sig, har aldrig någonsin träffat på så många människor i vuxen ålder som samlat är så ointresserade av hur livet i byn artade sig för länge sedan. Ålder, kön eller utbildning verkar inte spelar någon roll.

 

Vad är kollektiv intelligens?

Kollektiv intelligens kan beskrivas som individers förmåga att samarbeta och dela kunskap så att gruppens resultat blir större än den enskilde individens. Kollektivt intelligenta grupper lyckas i större utsträckning använda den kunskap som är tillgänglig inom gruppen. Det handlar alltså om hur smarta vi blir tillsammans. En intelligent person är inte nödvändigtvis intelligent i en grupp.

Döden och arbetarklassen

Fick en bra kommentar av Karin när jag den 23/8 skrivit om "Genusperspektiv på tidningsurklipp". I minnet dök då upp en dödsruna som jag klippte ut ur Dagens Nyheter i mars 1999 eftersom den var så extraordinär och annorlunda. Den sparades och sattes in i tankeboken.

På motsatt sida i boken finns ett kåseri av Ingemar Unge ur tidningen VI, som jag klippte ut en månad senare, i april 1999. Unge hade även han frapperats av den ovanliga dödsrunan över en arbetarklasskvinna och han formulerade sig så här:

Den här tanten visste sin plats på Jorden och var stolt över den. Hon stod över Jante-lagen. Frid!

Ett eget efternamn

Varför är det så svårt för vissa att lära sig inse att om ett par är gifta måste inte båda ha samma efternamn. Det finns styrelser i samfällighetsföreningarna här som envisas med att på kuvert och utskick påstå att jag har samma efternamn som min man. Jag har inte min mans efternamn vilket jag också påpekat.

Detta med olika efternamn är på inget sätt ovanligt där jag bott sedan jag flyttade hemifrån, kanske särskilt i städer och kanske i kulturkretsar. Jag skriver kanske för jag har inte läst någon avhandling i ämnet som visar på detta samband. En generationsfråga är det troligen också. Men här på den norrländska landsbygden tvingar man på mig ett efternamn jag inte har. Borde inte styrelserna genom sina medlemsförteckningar kunna få det rätt efter mina påpekanden.

För mig är det mycket viktigt att både stava namn rätt och använda rätt efternamn  på mina kontakter. Hur vore det om jag skrev en faktura med felstavade namn och helt fel efternamn? Skulle mottagaren känna sig förfördelad? I 23 år har jag varit medlem i samfälligheter här och fortfarande får jag post med fel namn, ett efternamn som inte ens liknar mitt verkliga. I styrelserna sitter både välutbildade och folkskoleutbildade personer och jag har påpekat förhållandet. Gissa om jag är förvånad att ingen förändring sker på två dryga decennier.

Så här skrev jag på bloggen för åtta år sen:

"Minns  när jag och några av mina vänner avslutade en lördagskväll hemma hos oss efter en träff i ungdomsgruppen. Jag kan ha varit 15-16 och vi satt i den gröna 70-talssoffgruppen. Vi pratade om målet med tillvaron, hur vi ville ha det inom en snar framtid. Tjejerna ville ha barn och familj, utbildning kom också med på listan men inte på första plats. Att detta inte var min framtidsdröm minns jag så väl. Jag ville heller inte på några villkor byta efternamn om jag någon gång skulle gifta mig. Hade jag levt med det i 15 år vill jag inte byta identitet och bli underställd en man framöver. (Det är fortfarande inte alls självklart här att behålla sitt efternamn vid ev. giftermål. Ett sådant val är, eller var åtminstone då, vanligare i socioekonomiskt starka grupper.) Och jag ville absolut inte, om så skulle bli av, ha ett romantiskt bröllop i en kyrka med gräddbakelseklänning, rosetter, rosor och konstig prinsessfrisyr. En lämplig klädsel menade jag var jeans, t-tröja samt kanske en kort slöja, typ 1960-tal, som intressant motsatsförhållande till den övriga klädseln, allt i vitt. Jag vägrade inrätta mig i normen som gällde, jag minns det så väl. Hur jag fått dessa åsikter vet jag inte riktigt."

Jag var ensam om de här åsikterna den där kvällen. Vi var alla uppvuxna på små lantbruk och fostrade av mammor som var hemma. Flickorna bytte efternamn då de gifte sig men inte jag. Kravet på att behålla mitt efternamn ingick i tanken på självständighet. För  mej var det en rätt självklar hållning.

Almas dotter

  

Min mamma föddes samma år som kvinnor i Sverige fick rösta för första gången i historien. Hon föddes på samma dag som Gustaf II Adolf dog i strid i Lützen under trettioåriga kriget, fast 289 år senare. Hon fostrade mig till att våga säga vad jag tycker, att ha råg i ryggen och en kompassriktning så jag skulle kunna skilja på rätt och fel. Hon gjorde så gott hon kunde. Hennes grav har jag vinterbonat med gran- och enris från den skog hon ägde och vårdade sedan generationer bakåt.

Skepp ohoj

 I anteckningsboken jag hittade fanns många olika ämnen som intresserade min far som barn och ung. Till exempel olika segelfartyg och de olika seglens benämningar. Det är kul att bläddra i boken, som har sidorna paginerade för hand, och inse vad en pojke i sågverkssamhället Rundvik intresserade sig för. En pojke i en familj som även bedrev småskaligt jordbruk.

Seglens benämning.

Här har principerna för olika segelfartygs master antecknats. Skeppen är bark, skonert, brigg, skonare och galeas. Det bästa sättet att lära sig fakta och komma ihåg dem är fortfarande att skriva ner dem!

I den här boken börjar den handstil som kom att bli pappas alldeles egna att bildas. Jag gissar att det här är antecknat efter skolgången men inga årtal finns angivna här.

Litteratur- och missionshistoria

På fem sidor, 130-134 (två finns på bild) i vaxboken, gjorde min far anteckningar i ämnet litteratur- o missionshistoria. De här anteckningarna är påbörjade bakifrån i vaxboken.

"Anteckningar i Litteratur- o missionshistoria

Med litteratur menas vad som finnes i skrift utav det våra förfäder känt, tänkt o trott. Litteratur (av littera, bokstav). 

Den allra äldsta litteratur i vårt land är hällristningar. På 800-talet började man dikta på Island. Den första diktsamlingen som är funnen på Island heter Eddan. Alla sagor på Island fortplantades genom tradition dsv. s. muntligt genom far o son. Den som upptecknade eddan hette Snorre Sturlason, Man kan dela upp det som finns i Eddan i tre delar. Gudasånger, Lärodikter o Hjältedikter. Den förnämsta av lärodikterna äro havamal (den höges sång). Läser man Eddan vet man vad folket i vårt land tänkte. 

Vår första kristna konung heter Olov Skötkonung, han döptes i Husaby källa. Den förnämsta runsten vi ha heter rökstenen därför att den är inmurad i Röks kyrka i Östergötland, den handlar om En Italiens konung Didrik den store. Dess rim heter alliteration. Det som finns i våra runstenar är vad man skrev innan Sverige blev kristet. Vår äldsta och bekantaste landskapslag är Västgötalagen.

2

År 1248 blev Sverige helt kristet. Från 1200-talet - 1521 var en ny period för litteraturhistorien som kallas Medeltiden. Då började litteraturen få en religiös prägel.

De som skulle studera måste resa till utlandet. År 1477 fick Sverige sitt fösta universitet. Den vetenskap man studerade hette skolastik. Med till hjälp av de gamla klassiska filosoferna försökte man förklara världen. En motsats till skolastik var mystiken. Vårt land är fattigt på författare under denna tid. En av våra lärdaste skolastiker var biskop Mattias i Linköping. Den mystiska litteraturen hadde många flera representanter i vårt land. En av dem är Birgitta. Birgitta föddes 1303 på Finsta gård i Uppland.. Birgittas barns lärare hette Nicolaus Hermfanni (sic). Birgittas make Ulf Gudmarsson dog 1344. Hon bildade en orden som hon kallade s:t salvatorsorden. 1371 fick Birgitta stadfästelse på sin orden. Hon dog 1373 i Rom. Vad Birgitta har skrivit kallas Bevelationes (Uppenbarelser). Hon begravdes i Vadstena klosterkyrka. Hon kanoniserades 1391.

3.

Under medeltiden hade man även hymndiktningen. Hymndiktn. är religiösa sånger, man hade även riddardiktningen samt folkvisan (alla folkvisor ha omkväden).

Under Medeltiden hade man även landskapslagarna. 1521 börjar reformationstiden. F.o.m reformationst. började svenska användas i litteraturen."

*

Jag skulle allt vilja veta vem som föreläste i detta ämne, i vilket sammanhang och om det var frivilligt att närvara. Anteckningarna är inte gjorda i någon skolbok så detta bör ha antecknats utanför skoltid.

Pappas anteckningar är skrivna under föredraget, textmassan är inte avskriven ur en bok. Vissa ord har missuppfattats eller var okända för honom: allitteration är felstavat, där står Bevelationes istället för Revelaciones och Nicolas Hermanni blev Nicolas Hermfanni. Jag anar att pappa var ganska ung för hans handstil har inte helt utvecklats till att få hans särskilda prägel. Att läsa och att fördjupa sig historia kom fortsatt att bli ett av hans stora intressen.

Barnteckningar från 20-talet

Här ser vi en riddare i full mundering: heltäckande kroppsrustning samt lans och sköld. Hästen är täckt med ett schabrak. På sidan om i bakgrunden syns en del av riddarborgen med 9 våningar(!) och torn. Kan det vara takfönster på tornhuven? En ganska så omöjlig fantasi. Det är medeltiden som avbildats på teckningen.

Blyertsteckningarna finns i en liten linjerad anteckningsbok med svarta vaxpärmar.

Här på sidan 32 och 33 har dåtidens verklighet avbildats. Det är en flygmaskin sedd framifrån, ett propellerflyg med fantomen bakom spakarna - men nej, det är en pilot i skinnhuva och flygarglasögon.

Nästa avbildning är en pansarkryssare. När bilden kom till var första världskriget över men kanske florerade bilder av de pansarkryssare som tjänstgjort under kriget i tidningar. Teckningarna är gjorda av pappa som föddes 1917.

Farfar Gottfrid vid Storbådans fyr

 

Den här mannen med sin käpp, som sitter på trappan till Storbådans fyr, har jag aldrig träffat. Det är farfar Gottfrid. Han föddes 1881 och dog några år innan jag föddes. Käppen gav stöd efter den skada han ådrog sig på sågverket. Hur farfar kom ut till fyren i Kvarken vet jag inte, men hatt hade han och den blåste inte av. Kanske hade båten ruff...

I pappas familj fanns båtlivet som en självklar ingrediens. Man bodde vid havet, man byggde båtar, seglade, rodde, hade sommarstuga vid havet. Detta övergav pappa till stor del när han och mamma övertog hennes föräldrars jordbruk. Det fanns inte tid för båtliv då.

Här syns Gottfrid till höger med en annan gosse förevigad med ferrotypi omkring 1890. På baksidan har pappa skrivit t.h. och farfars namn. Fotot sitter i ett släktalbum som förlänats mig på senare tid. Ingen kunde bli gladare än jag. Tack!

Ferrotypi användes främst till enkla porträtt. Det blev småfolkets val. Ferrotypin baserades på en billig plåtbit så fotografen kostade inte på en exklusiv montering. Plåtbiten försågs med en enkel inramning i kartong eller papper och fästes med en täckande klisterremsa på baksidan. Intrycket förhöjdes med kolorerad kartong i milda färger.

Ferrotyperna var ofta små - från ett par centimeter till mått nära visitkorten. Fotot med gossarna är 6,3 x 10,2 cm (2,5 x 4 tum) med kartong.

Här i landet verkar det inte som fotografen satte ut sitt namn på ferrotyperna och fotograferna är idag mestadels anonyma. Det kan bero på att tekniken användes av kringvandrande fotografer utan fast adress.

Detta och mycket annat om äldre familjefoton finns att läsa i Stora boken om familjebilder av Björn Axel Johansson.

Tant Hildurs ros

Finlands vita ros, som ursprungligen är ett skott från granntanten Hildur hemma i byn, har blivit en vacker rosenbuske i Mellansverige. Jag är glad över den.

Några kvistar av denna vita ros blev min mammas brudbukett. Samtidigt fick hon ett skott av Hildur och planterade detta vid sommarstugan där rosen lever vidare, numera utan öm omvårdnad.

Uppe i norr blommar den i juli, i Mellansverige tidigare.

 

Jag har försökt få ett skott att ta sig vid Kustlandsvägen men det för en tynande tillvaro. Huvudsaken är att Hildur Sandmans pimpinellros lever vidare. Minns hennes blomster. Det var inte många perenner på gårdstunet som bruket var här i byn med småjordbruk och idogt arbete, men jordgubbsland, stort potatisland och annueller saknades inte. Det engelska trädgårdsidealet hade inte slagit igenom här på 50- och 60-talen. Jag tyckte och tycker fortfarande att gamla gårdstun med vilda växter är vackra(st).

Mer om Johanna Jacobsdotter - Wessman - Malmström

Jag fick ett mejl. Av en för mig okänd person. "Intressant att du forskat på samma som jag gjort" stod det. Det visade sig gälla släktforskning. Nu har jag fått några kompletterande uppgifter i min forskning om  Johanna Persdotter från Tenstrana, Nordmaling. Den lilla flickan, född 1867, som adopterades bort vid 3 års ålder.

Adoptivföräldrar var Hilda Charlotta Barkman född 1841 i Eskilstuna och Edvard Walfrid Wessman född 1837 i Visby. Paret Wessman bodde vid tiden för adoptionen i Sundsvall.

Redan efter fyra år skilde sig paret. Skiljobrevet är daterat 27/5 1874, året då Johanna skulle fylla 7 år. Walfrid Wessman vistades i Pretoria Sydafrika 1876 och exhustrun Hilda Barkman och Johanna flyttade så småningom till Uppsala där det står att Hilda Barkman försörjer sig 1878 genom att hon ”läser med barn”.

Nästa gång jag träffar på Hanna i arkiven har hon flyttat till Stockholm. Vid folkräkningen 1890 återfinner jag mamsell Maria Johanna Wessman som ogift kvinna, ensam i familjen. Hon är 23 år och bor i kvarteret Hvalfisken no 26 i Hedvig Eleonora rote i Stockholms stad. Tio år senare bor hon i Västerås stad. Allt det där har jag skrivit om här.

* 

Nu till de uppgifter jag inte kände till. Det gäller fostermodern Hilda:

Det visar sig att fostermodern Hilda Barkman emigrerade från Sala till Nordamerika den 21 november 1890. Det är samma år som jag fann Johanna i Stockholm. Jag sluter mig till att Johanna valde att inte följa med till Amerikat. Kanske kände hon sig rotlös, hon som flyttats omkring ända från 3 års ålder. Hon ville inte byta land därtill?

Hannas fostermor Hilda Barkman dog 1901 i Cook, Illinois, USA.
De här uppgifterna om Hilda Barkman fick jag med källor noggrant angivna. Jag ser också att Hilda och Walfrid gifte sig 1863.

Det här är ett foto på Johannas sex år äldre syster Anna. Tyvärr har jag inget foto på Johanna.

Bouppteckningar

 "Livet efter döden - bouppteckningar berättar" heter ett lunchwebinarium som Riksarkivet anordnade den 18 mars 2022. Det finns att lyssna på Youtube HÄR.

Det går att läsa ut en hel de intressant ur en bouppteckning. Hur man bodde, om inventarier var köpta eller hemgjorda, klädskick, levnadsomständigheter, man kan utläsa personens klasstillhörighet särskilt om man har vana att läsa bouppteckningar och därmed har många olika att jämföra med.
I mars 1894 dog min morfars farmor på sitt 75:e. Bouppteckningen efter henne lyder som följer:

 *

År 1894 den 19 Mars kallades undertecknade att förrätta bouppteckning efter Enkan Brita Katarina Forssberg i (Y), som afled den 25 nyssvekne Februari och efterlemnade som sterbhusdelegare ende sonen Hemmansegaren Johan Olof S i (Y) hvilken tillsades att uppgifva boet som det vid den aflidnas frånfälle befans, Hvarefter uppteckning och värdering företogs som följer.

Fastighet Hemmanet 2 seland No 4 med Åbyggnad	4000	4000
Guld och Silfver
4 st Guldringar	5
1 st Silfver Förläggarslef	10
12 st do Matskedar	72
12 st do Theskedar	18
1 st do Strösked	5
1 st do Gräddkanna	7	117
Koppar och Blecksaker
1 st Koppar Kruka	5
1 st do Stäfva	2,50
1 st do Panna	4
2 st do do	6
1 st do Kokare	3,5
3 st do Kaffepannor	4,50
1 st Messing Mortel	1
4 st Bleckhemtare	2
6 st do Formar	1,50
3 st do Fat	1
1 st do Durkslag och Rifjern	0,75	31,75
Transport		4148,75

 

Möbler
1 st Sittsoffa	25
1 st Skänk	20
2 st Dragkistor 1/10 kr, 1/5 kr	15
2 st Dragsängar 1/5 kr,1 /4 kr	9
2 st   do	13
2 st Nattduksbord 1/3 kr, 1/ 2 kr	5
2 st Thebord	4
2 st   do små	1,50
2 st Fällbord	3
1 st   do	2
2 st Bord 1/2,25, 1/1 kr	3,25
1 st Divansbord	10
2 st Schänkar	14
1 st   do	4
1 st Mjölkskåp	8
1 st Klädskåp	8
1 st Kommod	2,50
2 st Stolar	5
6 st    do	12
6 st    do	9
1 st Klocka	10
1 st Thoalettspegel	5
2 st Speglar 1/ 2 kr, 1/1 kr	3
6 st Taflor 2/3 kr, 2/1,50, 2/25f	4,75
6 st Stolar	4,50
2 st Skrin 1 /2,50  1/75 öre	3,25
1 st   do	1,25
1 st Barometer	4	209
Kvinsgångkläder
1 st Skinnfordrat Päls	10
1 st    do  Kappa	4
1 st Kappa	5
Transport	19	4357,75

 

2 st Svarta Klädningar 1/3 kr, 1/50 öre	3,50
1 st Klädning	4
5 st   do	12,50
6 st Undertjolar	9
7 st    do vita	3,50
2 st Schalar	8	59,50
Sängkläder
2 st Dunbolster 1/10 kr  1/8 kr	18
2 st Dunkuddar större	7
5 st    do små	7,50
2 st    do  do	2
1 st Fäll	12
2 st Täcken	10
3 st    do	9
2 st    do	2,50
1 st    do vit	2
1 st    do	2,25
1 st    do	1
1 st Sängomhänge	1
1 st Madrass	2
3 st    do	3	79,25
Duktyger och Linne
1 st Bordduk	3
21 st Servietter	8,40
12 st Handdukar	1,80
20 st Xxxxöfverdrag	5
14 st Lakan	7	25,20
Glas och Porslin
2 st Soppskålar 1/1,25, 1/75 f	2
1 st Ostkupa	1,25
1 st Äggkorg	1
4 st Äggkoppar	0,60
3 dussin Tallrikar	7,50
Transport	12,35	4521,70

 

1 dussin Assietter	1,50
6 st Spillkummar	1,80
1 st Karrotter	2
1 st Kaffekanna	0,40
2 st Handkannor 1/50 f, 1/40 f	0,90
5 st Glasassietter	0,50
2 st Stekfat	1
1 st Bricka	0,60
20 par Thekoppar	8
1 st Karafin	0,50
1 st Wattpumpa	1
16 st Driksglas	1,60
18 st Supglas	1,80
3 st Syltskålar	3
3 st Sockerskålar	0,75
4 st Blomvaser	1
3 st    do	1,50
8 st Stekfat	2,40	42,60
Nickel och Messing
4 st Ljusstakar	5
2 st    do	1,50
3 st    do	0,75
1 st Kaffekanna	5
1 st Sockerskål	1,50
1 st Thebricka	1,50
1 st Klockställ	0,50
2 st Hänglampor 1/10 kr, 1/5 kr	15	30,75
Kreatur
3 st Kokreatur	120
1 st Kviga	20
4 st Får 1 st Lamm	20,50
2 st Getter	10
5 st Höns	2,50	173
Transport		4768,05

 

Diverse
1 par Väfstolar	3
1 st Mangel	4
1 st Refträ	1
2 st Såar	2,25
1 st Wattbalja	1
2 st Byttor	0,75
1 st Bunke	0,50
3 st Stöptråg	1
1 st Bakubord med behör	2
1 st Nattstol och bord	1,50
1 st Bandstol och korg	0,50
1 st Skottkärra	2
Diverse tunnor	1,50
1 st Sikt	0,50
7 st Säckar	1,50
22 par Bordknifvar	5,50
2 st Slipstenar	10
1 st Assuransspruta	5
1 st Wattenvärmare	20
½ i ett tröskvärk	20
8 Hektol. Korn	40
15 st Golfmattor	7,50
2 st Thebrickor 1/1,50, 1/1 kr	2,50
3 st Spisgrytor 1/1,150,  1/1,25,  1/1 Kr	3,75
2 st Grytor 1/1,25,  1/75 f	2
1 st Stekpanna	0,50
1 st Plättpanna	0,60
3 st Pannlock	0,75
2 st Små skopor	1
1 st Fiskslef	0,30
1 st Toalettpåse med behör	1
1 st Wäska	0,75	144,15
Transport		4912,20

 

Aktier och Fordringar
5 Aktier i Lögdeå Handels Aktiebolag	75
3 Aktier i Ångbåtsbolaget Botnia	30
1 Aktie i Ångfartygs Aktiebolaget Norrland	75
Fordran af Härnösands Enskilda Bank	2120
Fordran af Fredrik Lundberg L-åfors	1000
Fordran af J. P. Jonsson (Y)	200
Kontant	100	3600
Fordringar som anses för osäker                                               4431,33
Inventarium Kronor		8512,20
Afkastning
Begrafningskostnader		200
Behållning Kronor		8312,20
Att detta bo med tillgångar och skulder är af mig uppgifvit så vitt mig är bekant, som det vid den aflidnes frånfälle befanns, betygar under edsförpliktelse.
År och dag som förr J.O.S
Såsom boupptecknings och värderingsmän A.    Wiklund      J. H. Erikson
No 11. År 1894, å Nordmalings lagtima Hösteting blef denna bouppteckning inregistrerad, betygar
På Härads Rättens vägnar Efter förordnande G. Öhrling
§1. År 1899 den 20 Februari å Nordmalings lagtima Vinterting meddelades Johan Olof S lagfart å 2 seland No 4 (Y) betygar
På Häradsrättens vägnar Xxx (svårtydd namnteckning)

Här är "bönninga"  ("langkakesen" = långkatekesen) där Brita Katarina (Karin) bodde vid sitt frånfälle.

På 1930-talet revs den gamla ärevördiga gården för alltid och ersattes av ovanstående. Undrar vad som har hänt med alla inventarier? Vilka finns kvar i sinnevärlden? Några känner jag till och några lär finnas i min ägo. Jag skulle ge mycket för att kunna gå tillbaka och se exakt hur "bönninga" var inredd och hur livet levdes där före Karins bortgång 1894. 

På alla porträtt jag sett av Karin/Katarina har hon en väldigt sträng uppsyn. Det kan bero på att det var en allvarligt sak att låta sig avfotograferas, att skratta och visa tänderna hörde inte till etiketten och var även svårt eftersom exponeringstiden var lång och man måste sitta stilla för att inte bli suddig. Men ett litet leende ändå...