Den gamla vägen genom byn

 

 

 

VID VÄGKANTEN


En blomma
vid vägens kant
är inte alls intressant
för vägprojekterare
eller jäktad trafikant.

Men den sprider
sin glädje ändå
till alla dem
som har tid att förstå
att skönheten också finns
på gräsrotsnivå.

Hilding Evstedt
ur POESI, Rallarros nr 3/1982.

 

 

 

Demonstration i bygden 1922

 

För mej är en väg mer än en väg att köra bil, traktor eller fyrhjuling på. Det är de fordon som numera färdas mest frekvent på gamla kustlandsvägen. Någon cyklist nu och då under sommaren. För mej är det ett långt stycke kulturhistoria som har något att berätta om människorna som levde och lever här.

 

"Vägarna vittnar om svunna tider och lika svunna beslut. Varför gör vägen en sväng just här? Eller varför svänger den inte alls, utan går rakt upp på kullens topp? Hur tänkte de som gick här först?"

 

Det finns en hel del som vägarna i byn att berätta om man tar sig tid att undersöka. Var finns byns äldsta vägsträcka? På vilken plats torde den första spången ha byggts? Finns den platsen och överfarten kvar i bruk? Var fanns "gesällsoffan" i naturen där gesäller på vandring kunde vila en stund? Var finns råstenen från laga skiftet 1864 mellan byn och grannbyn i norr? Vilket år körde den första automobilen genom byn? Var gick kärrvägen ut till torkplatsen för myrslåttern? Vem körde den första bilen som hamnade i diket? Var finns Plogbacken som var två byars gräns för snöröjningen? Vilken väg tog torparen Anders Öberg för att komma hem till sitt torp? Har någon kung passerat här till häst? När gick den största demonstrationen någonsin här i byarna av stapeln och varför? Hur var det under andra världskriget när långa karavaner av militärlastbilar fyllda med soldater på väg norrut, körde den grusade Kustlandsvägen genom byn? Var har olyckor skett längs vägen? När passerade första automobilen genom byn? Varifrån kom den huggna stenen till bygget av vägtrummor och brofästen när Kustlandsvägen moderniserades? När var vägrenarnas flora som allra mest artrik? Hur sköttes vägrenarna före 1970-talet?

Vägarna och stigarna, broarna och spängerna är en stor del av hembygdshistorien!

 

 *

Om Kustlandsvägen

Om folkomröstningen för förbud mot rusdrycker 1922

Mellan rutorna

 

I år valde jag att inte placera något mellan rutorna i de nya fönstren på bottenvåningen. Linoljefärgen ska få härda ordentligt lite till. Utom i det som var kallfarstun - där la jag tallkottar, små, behändiga, från Skåpviken mellan rutorna.

De tänker jag ska utföra samma jobb som fönsterlav eller vadd. Vara vackra så klart OCH ta åt sig fukt om den kommer in mellan fönstren. Lavar och kottar är hygroskopiska, kottar drar ihop sig när de blir fuktiga och "slår ut" när de torkar. Jag tycker kottarna pryder sin plats. För att inte tala om fönstren! Änteligen är de på plats.

Kulturvägar med lång historia

Tog en sväng i söndags längs ett par gamla kommunikationsleder mellan Arboga och Örebro. Vi hade färdbeskrivning som var så där. Så vi körde fel men fick se det som intresserade oss förutom galgbacken som  vi inte hittade.

Det var under landshövding Evert August Franc´s tid ( 1729-1800) som milstolparna kom på plats längs det som kallas Kungsvägen, den medeltida Eriksgatan genom Närke och Västmanland.

Det var milstenar/milstolpar, den tidens taxameter, där man kunde räkna ut längden man färdats om man hyrde häst och vagn och åkte mellan de gästgiverier som fanns med jämna avstånd. På milstenarna från 1781 angavs hela mil eller 1/2 mil.

En stämningsfull vägsträcka.

Runstenar fanns också uppställda, detta är Nasta-stenen.

Och här syns en råröse med den högsta, flata stenen som visar rågränsens riktning.

Den grusade Ramstigen är kantad av långa sträckor med stenmurar på en sidan. Här kan man uppleva hur det var att färdas på vägarna för länge sen. Troligen var Ramstigen en genare men mer svårframkomlig rid- och vandringsväg som band ihop byar och gårdar mellan Arboga och Örebro.

Mellan Kungsvägen och Ramstigen ligger skogen Käglan. Idag är delar av skogen naturreservat men förr i tiden ett tillhåll för stråtrövare. Jag kom att tänka på en resa som Sara Videbeck och Arvid gjorde i Det går an från 1839,  C J Love Almqvists välkända bok som jag nyss läst om. Där färdas de, efter att ha åkt hjulångare från Riddarholmskajen i Sthlm till Arboga, via häst och vagn mellan Arboga och Lidköping. När de lämnar Fellingsbro kör de genom den storskogen Käglan som Sara verkar uppskatta, hon färdas ju inte ensam.

En väghållningssten med Alväng inristat passerades. Här gick gränsen för vägskötseln mellan byar. 

Från min hembygd har jag endast hört att Plogbacken utgjorde väghållningsgräns mellan hembyn och den söder därom liggande grannbyn. Plogbacken sprängdes bort då Kustlandsvägen byggdes om till Riks13 just på denna sträcka och därmed försvann även den naturliga "stensoffan", en viloplats för vandrare och luffare. Har hört om indelta soldater / båtsmän som vilade sig där på väg till exercisplatsen  Gumboda hed norr om Umeå.

Det finns mycket härligt och intressant att se om man viker av från motorvägarna. Kanske mest om man är kulturhistoriskt intresserad med kulturvägar som nörderi.

 En offerkast kan man också råka hitta.

Sommarkväll

 

Det har blivit rötmånad med fukt och värme. Markdimman rullar in och snart nog begynner älvornas dans där borta. Det är sen sommarkväll i Ångermanland.

Ballad om stigarna i Västmanland

Stig i Sverige. Fotograf Lars Johansson.

 

Ballad om stigarna i Västmanland

 

Under den synliga skriften av småvägar,

grusvägar, brukningsvägar, ofta med en kam

av gräs i mitten mellan djupa hjulspår,

dold under kalhyggenas bråtar av ris,

ännu tydlig i den söndertorkade mossan,

går en annan skrift: de gamla stigarna.

De går från sjö till sjö, från dalgång

till dalgång. De djupnar ibland,

blir mycket tydliga och stora broar

av medeltida sten bär dem över svarta bäckar

ibland förskingras de över kalla hällar,

man tappar dem lätt i träskmarker, så

omärkliga att ena ögonblicket finns de där,

det andra inte. Det finns en fortsättning,

det finns alltid en fortsättning, bara

man letar, dessa stigar är envisa,

de vet vad de vill och med vetskap

kombinerar de en betydande list.

Du går mot öster, kompassen visar envist öster,

stigen följer trofast kompassen, som ett streck,

allt är i ordning, då svänger stigen mot norr.

I norr finns ingenting. Vad vill stigen nu?

Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det.

Den för oss runt, med tryggheten hos en

som har varit med förut. Den vet var myren finns,

den vet var berget blir alltför brant, den vet

vad som händer den som går norr i stället för söder

om sjön. Den har gjort alltsammans

så många gånger förut. Det är hela meningen

med att vara en stig. Att det har gjorts

förut. Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,

kvinnor med magra armar som samlade ved?

De fredlösa, skygga och grå som mossan,

ännu i drömmen med brodermordets blod

på händerna. Höstliga jägare i spåren

på trofasta stövare med frostklara skall?

Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,

också du gör den en blåsig dag, när

det ät tidigt på jorden:

vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,

och stigarna är klokare än vi,

de vet allt det vi ville veta.

 

Lars Gustafsson.
Ur antologin Med handen på hjärtat, 1985.

Denna dikt har jag letat i sin helhet allt sedan jag skrev det här inlägget: Kollektiva stigar
Nu har den hämtats upp ur bibliotekets mörka magasin, upp i ljuset.

Liten blåklocka

De här små blåklockorna har varit favoriter så länge jag kan minnas. De blommar lite senare än de andra sommarblommorna som prästkragar t ex. Klockorna ser spröda ut men står länge i en bukett.

Så lyckligt lottad är jag att de växer på tomten i Mälardalen.

I mängder. Och dessutom finns många stora blåklockor men de håller till uppe på kullen under ekarna. Vi har nu börjat slå gräset på tomten med lie men lämnar blåklockorna så länge. De lockar till sig pollinatörer och sen ska de få fröa av sig. Ni skulle se så fint här är och hur många olika örter och grässorter som trivs.

Javisst - jag har alltid tyckt om blåklockor.

Flyg-ekvilibrister

Så snart de ritats
finns de inte längre där,
svalas luftbågar.

 

Per Helge
ur RASP 2002

 

 

Ladusvalor och tornseglare. 

På latin Hirundo rustica  och Apus apus.

De finns i mina båda boenden, mest tornseglare i söder, flest ladusvalor i norr. 

Kan inte låta bli att tycka om dem och deras kvitter eller ilande ljud.

Inga hängrännor på tegeltaken för tornseglarnas bästa,

bevarade el- och teletrådar i landskapet och öppningar in i ekonomibyggnader för ladusvalornas skull.

 

Visst, ladusvalorna tyg ne (smutsar ner) rätt mycket men golv 0ch föremål som inte ska bajsas på täcks av. Det är värt besväret för att få de här trevliga individerna att häcka i lagår´n.

Och tornseglarna hittar tillbaka till samma tegelpanna som ifjol vilket är rätt fantastiskt ändå. Visst är det härligt att ordna för de här långflyttarna!

Naturen

Efter många veckor här uppe i Ångermanland har våren och nu även försommaren kommit på riktigt.

När vi kom i mitten av april drillade storspoven för fullt, tranor trumpetade, tofsvipor vinglade fram, sen kom starar och svartvit flugsnappare, likaså ladusvalor och tornseglare, en buskskvätta hälsade på och göken började gala i slutet av maj.

Snön täckte först marken, skaren gick att gå på under morgontimmarna. Sen började backskärvfrö att blomma i det bruna fjolårsgräset.

Nu blommar maskrosorna och rödbläran, skogsstjärnorna, ekorrbären, harsyran, åkerbären, kärrviolerna, häggarna, liljekonvaljerna, smörblommorna och midsommarblomstren och till sist också syrénerna.

Det sägs att man kan uppleva två vårar genom att resa från söder till norr i maj. Så har det inte varit i år, vi har missat en stor del av den sydligare våren.

Glada är vi ändå trots att vi missat backsipporna, kastanjeblommorna, magnoliorna och äppelblomningen som vi fått information om av de som vänligt nog tagit hand om vårt hem i söder under vår bortavaro.

Nu växer gräset sig långt här i norr och den biologiska mångfalden gynnas tills dess det är dags att slå gräset med skärande verktyg.

Kollektiva stigar

Ordet stig
tycker jag om.
Det vandrar i mig.
Stigar är människans finaste
nervtrådar.

    Göran Greider

Stig i Sverige. Fotograf Lars Johansson.

Människans historia och kulturarv på olika platser är ofta väl utforskad och dokumenterad. En ny antologi, som givits ut av tre svenska forskare, skriver om det som knyter samman platserna – stigarna.
– Det är diskreta lämningar, men med ett stort kulturellt avtryck, säger Daniel Svensson, historiker vid Malmö universitet. 

*

Stigar leder både framåt för de som går på dem och bakåt i historien. Dessa smala vägar finns världen över och är lika gamla som mänskligheten. Men de bevaras bara så länge de används.

– Se – men inte röra, är ofta det som gäller på museer som skildrar historia eller kulturarv. Men med stigar är det tvärtom; så länge vi trampar på lämningen så kommer den att finnas kvar, rörelsen blir en del av ett levande kulturarv, säger Daniel Svensson.

I den nyutgivna antologin Pathways: Exploring the Roots of a Movement Heritage samlar Daniel Svensson, tillsammans med Katarina Saltzman från Göteborgs universitet och Sverker Sörlin från KTH, texter som beskriver stigarna ur olika perspektiv. 15 forskare från länder som Indien, Israel och England har gett ett brett anslag som delats in i tre delar med historia, berättande och kulturarv som teman.

*

 – Stigar är levande spår av det förflutna. Visst tillkommer nya stigar och andra försvinner, men ofta fortsätter vi följa de stråk där andra gått före oss. Ändå har stigarna sällan betraktats som ett värdefullt kulturarv, kanske för att de är så anspråkslösa och flyktiga, säger Katarina Saltzman, etnolog och landskapsforskare vid Göteborgs universitet.

HÄR finns denna text i sin helhet.

Det var i Talkshow i P1 den 9 augusti 2023 som jag hörde ett inslag om stigars kulturvärde. Jag satt i bilen och lystrade till, blev omåttligt glad över att detta har uppmärksammats inom forskningen. I samma veva hävdades det att med KOLLEKTIV INTELLIGENS kan vi hjälpas åt att bevara dessa sköra kulturarv.

Inslaget kommer 30 minuter in i programmet och är 14 minuter långt med Sverker Sörlin som gäst.

 *

Jag minns än en gång stämman i maj 2023 då jag sa att stigar i vår skog är viktiga att bevara när nu markberedning ansågs som ett måste vid avverkning av skog. Det var som att tala med en vägg. Jag nämnde den vackra kärrväg som markbereddes bort vid kalhuggning av tre fastigheter  i direkt anslutning till byn år 1996. Det här var innan jag blev hemmansägare. Den väg jag ofta vandrat och fortfarande utnyttjade fram tills dess den plöjdes bort. Det var en väg som vi kallade Anna Thurdins väg eftersom Anna bodde där kärrvägen startade. Den hade mist sin funktion som väg men var fortfarande tydlig och lite bredare än en stig. Intill växte barrträd av olika ålder, med olika dimensioner och höjder, med skägglav, svampar, blåbärris, linneor och mycket mer. De speciella berghällarna stack upp ur markväxterna. Stigen var täckt av barr som doftade granskog när sommarsolen låg på. Den är helt borta nu, jag har försökt att vara stigfinnare men misslyckats. Där i skogen och på stigen hade kor på skogsbete rört sig till slutet av 30-talet på väg till och från de olika sommarladugårdarna.

Ingen annan på stämman verkade förstå vilken stig eller gammal kärrväg jag menade. Kanske hade ingen annan av hemmansägarna gått den??? Erik J sa att de träd som fällts vid fätået hade hemmansägarna fått ersättning för. De hade gått och räknat stubbar efter avverkningen som skett alldeles för vidlyftigt. Ekonomiskt värde är tydligen det enda som betyder något. Vad är kulturvärde?

Fätået är en byallmän stig som löper parallellt med skogsbrynet alldeles utanför gärdsgården/fastbandhagen som omgärdade byn. Skogen hade ett nätverk av betydelsefulla stigar när jag var ung och det storskaliga maskinella skogsbruket tog fart. Efter stämman 2023 står det klart att för hemmansägarna betyder landskapet ingenting, det landskap som skapats genom äldre jord- och skogsbruk, kreatursbete på skogen. Stigar, boplatser där byggnader stått som nu är borta... inget att minnas för nu de levande.

Vi hemmansägare som är förstagenerationsakademiker har inte naturligt med oss abstrakt tänkande från hemmet. Vad är t ex immateriellt kulturarv? Vi ser även ut ut att sakna insikt i hur kollektiv intelligens kan användas.

Förutom kärrvägen (röd linje) är även den del av fätået som tydligt fanns kvar i terrängen, numera borta (prickad). Den har slyat igen efter avverkningen.

 

*

Poeten och filosofen Lars Gustafssons Ballad om stigarna i Västmanland tar upp stigars immateriella värde:

 ”… vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar, och stigarna är klokare än vi, och vet allt det vi ville veta.”

(...)

"…Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,
kvinnor med magra armar som samlade ved?

 (—)

 Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,
också du gör den en blåsig dag, när
det är tidigt eller sent på jorden:
vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
och vi vet allt det vi ville veta.”

Målning av Anders Stimmer

 

Läs mera: Stigarna leder oss till dem vi en gång var.

Naturkunskap

I morse på radions "Naturmorgon" där bland annat fladdermöss i Västerbotten avhandlades berättades även om en digital utbildning för den som vill lära dig mer om Sveriges natur. 

Du kanske tycker om att vara i naturen och vill få mer kunskap om hur allting hänger ihop? Eller vill du veta mer om vad du kan göra för att bevara vår fantastiska natur?

www.naturkunnig.se

Vill du lära dig mer om den svenska naturen? Eller kanske bara testa din kunskaper? Den digitala utbildningen Naturkunnig läser du hemifrån och helt i din egen takt. Självklart helt kostnadsfritt.

Jag har kört några moment och tycker om upplägget. Så har jag en man som brukar rapportera in fåglarobservationer till Artportalen. Jag har tänkt börja rapportera in växter, örter, men så har inte blivit. Vem vet, kommer jag igång detta år.

Den nya digitala satsningen har länsstyrelsen i Östergötland som idégivare och ansvarig för sidan, en försöksverksamhet har pågått i ett år. I år, 2024, släppas www.naturkunnig.se till hela Sveriges befolkning. Huvudfinansiär är Naturvårdsverket. 

Skogen mår bäst när man kör med häst

Timmerkörare. Pappersklipp 1939.

Som jag letat efter ett foto från ett projekt i Hälsingland som jag arbetade med där hästar användes i skogen vid drivning, avverkning av rotposter. Men jag har inte hittat den än. Det var där jag såg rubrikens slogan för första gången. Även i Bohuslän arbetade jag med ett häftigt projekt där ett par fjordingar användes för att hyvla stickspån vilket finns på film.

Det är så givande att träffa på landskapsvårdare och skogsägare som tror på hästar som dragdjur och inte ser det som bakåtsträvande. En av de som menar att detta med hästar i skogsbruket är en tillbakagång i utvecklingen är min syster. Så olika är vi. Antagligen menar hon sig följa med i tiden, avlidna människor och därmed kulturhistoria är inte heller högt listade.

Det finns skogsbruksföretag i landet som kör med häst, de är värda all eloge. De finns t ex i mina båda hemlän.

Naturens under

Trodde knappt det skulle hinna komma upp några egenodlade sommarblommor i år eftersom frön och knölar kom så sent i jorden. Fröna var ur gamla fröpåsar eller frön som jag samlat in själv. Men si, de ville upp om än lite senare än vanligt.

En bukett med vita dahlian "My love" som grund hamnade på salsbordet sista september.

På söndagsorgonen gladde den vid frukostbordet. Självplock, egenodlat, slow flowers. Naturens under kan man kanske kalla detta.

Torkade växter

Mintt "herbarium" från 1970-talets början består av 33 pressade växter utan egentligt tema. Växtpressen tillverkade pappa. Växterna fästes på styv kartong, en ram med glas tillverkades av densamme. Här är den avfotograferad vid en tuva med liten blåklocka. Blåklockan med den förgängliga färgen som inte behölls ens om salt ströddes på klockorna.

Prydligt har jag antecknat de latinska namnen på växterna, i sammanställningen nedan togs de svenska namnen också med. Tidens gång visar sig genom att två växter fått ändrat latinskt släktnamn då gentekniken gjort att Linnés indelning delvis blivit föråldrad.

Fragária vesca	Smultron
Anthriscus sylvestris	Hundkäx, hundloka
Veronica officinalis	Teveronika, ärenpris
Rubus árticus	Åkerbär
Erióphorum angustifolium	Ängsull
Rumex Acetosélla	Bergsyra
Geránium silváticum	Midsommarblomster, skogsnäva
Potentilla erécta	Blodrot
Ranúnculus acris	Smörblomma
Trifólium repens	Vitklöver
Gymnocarpium dryopteris	Ekbräken
Drósera rotundifolia	Sileshår
Lúzuia pilóso	Vårfryle
Linária vulgáris	Gulsporre
Trifólium spadíceum	Brunklöver
Ramíseria secóndo,nu Orthilia secunda	Björkpyrola
Pyrola rotondifolia	Vitpyrola
Pyrola minor	Klotpyrola
Viola canína	Ängsviol
Lámium album	Vitplister
Cornus suécia	Hönsbär
Vacciníum oxycoccos	Tranbär
Chrysánthemum leucanthemumnu Leucanthemum vulgare	Prästkrage
Campánula rotondifólia	Liten blåklocka
Linnéa borealis	Linnea
Vaccínium vitis-idaéa	Lingon
Láthyrus praténsis	Gulvial
Polygonum viviparum	Ormrot
Paris quadrifólia	Ormbär
Gerum rivále	Humleblomster
Oxalis acetosélla	Harsyra
Antennária dioéca	Kattfot
Achilléa millefolium	Röllika

Jo, vilda växter och naturen fängslar och intresserar mig. Det är förstås många växter som inte kom med - kanske är det smällglim, kråkklöver och ängsskallra jag saknar mest. Att frivilligt pressa blommor har jag förstått att de flesta jämnåriga ansåg var dötrist, kanske gjordes det under skoltvång men i de klasser jag gått var detta aldrig en skoluppgift. Jag tyckte det var roligt att pressa växter.

Artrikedom längs vägkanter???

Det var 2018 som statushöjningen av en ca 2 mil lång delsträcka av gamla Riks13 blev klar. Genast efter färdigställandet satte Trafikverket upp en mängd gröna skyltar med texten "Artrik vägkant".

Ifrågasättandet av Trafikverkets skyltning fortsätter. Dessa vägkanter är inte artrika! Sträckan finns inte heller med i Trafikverkets egen inventering av artrika vägkanter. Längs hela vägsträckan ser det ungefär likadant ut förutom att i juli (när fotona togs) blommade renfana på många ställen som vette mot åkermark.

 En grön skylt på var sida av vägen.

Här finns inte de ängsväxter som växte här före anläggningsarbetena startade för 6 år sen. Mycket sly kommer upp och framtiden får utvisa om de fina vägrenarnas blommor kommer tillbaka nu när åkrar/vall/lägdor inte brukas som förr. Att gräset/höet slås (eller tuggas) på åkrarna men sedan får ligga kvar utan att tas upp innebär ju i sig att ängsväxterna, som inte vill ha näring, kommer att utarmas. Själv tvivlar jag på att vägrenarna växtlighet blir som förr. Kanske TRV skyltar så här för att vi boende ska tro att detta är artrikedom.

Det sägs att nu när Sveriges storskaliga jordbruk (eller nerlagda jordbruk) förstör och förändrar växternas biotoper så är vägrenarna viktiga refuger för ängsväxter att överleva på. Men då måste man ge dem chansen och här menar jag att detta inte görs. Det blir artfattigdom i stället för artrikt. Jovisst, insikt om detta finns. Men finns den här? Kanske måste jag bli bofast här för att märka av den ...  Jo förresten, jag hörde att en krets av Naturskyddsföreningen nyligen startat i kommunen och det är glädjande.

Vad innebär artrik vägkant?

 

 

Ängspärlemorfjäril i fin kombo med renfanans knappar

  

En ängspärlemorfjäril fångades på bild bland renfaneknappar i krukan på bron.

Intill bron

Malvorna blommar och humlorna verkar trivas.

Havsnära utflykt

 

 

 

Den grönskande våren märks inte av så mycket här vid havsbandet. Men den är på ingång.

För att komma hit färdas man på en fin skogsväg med doftande tallbarr. Området är inte skyddat som naturreservat eller likvärdigt. Här kan skogsägaren kalhugga och markbereda, det finns inga garantier mot detta vad jag förstår. Det är väl den rättighet man har som markägare, att göra (nästan) vad man vill med sin egendom, eller!?

Träd och människa

”Inte tänka, inte minnas, bara stå i vinden som ett träd och böja sig hit och dit.”

Ellen Mattson (f. 1962, besitter stol nr 9 i Svenska Akademin)

”Träden är våra förfäder och efterkommande. De ska överleva oss om vi låter dem överleva.”

Margareta Ekarv (1936-2014)

”Det fanns ögonblick när jag anade att Granen visste Det Hela. Vad Alltihopet handlade om.”

Sara Lidman (1923-2004)

”Träd bär på stora, gamla hemligheter. Man ska ära dem så som man ärar den äldsta och den allra minsta, för utan dem blir man rotlös.”

Halfdan W Freihow (f. 1959)

*

 

I vårt nordliga hem finns inom kommunen träd som är naturminnen. Det är tallar där örnbon finns eller funnits. Trots, eller på grund av, att vi har så många skogtäckta arealer i norr finns totalt sett få naturminnen i form av äldre träd. De flesta skogar kalhuggs och markbereds och träden blir till träprodukter, papper eller kartong osv innan träden hunnit uppnå vördnadsvärd ålder.

 

Så här beskrivs kommunens fredade tallar av lst:

Här finns ett gammalt boträd för havsörn som skyddades redan 1947. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar. I dagsläget finns här dock inget bo, men trädet i sig är spektakulärt med sin platta krona.

Vid Drivören i Nordmalings kommun ligger två gamla boträd för havsörn. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar och därför är extra viktiga att bevara.

Efter Riksteaterns föreställning Vi som bor här som turnerade i landet 2017 skrev Stefan Sundström så här på insta:

 

Bilden är klickbar.

 

Jag är icke förvånad över detta. Stolt? Naturligtvis inte.

Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.

Lennart Sjögren.