Har du frid med Gud?

Nyss läste jag ett fint och läsvärt blogginlägg som jag vidarebefordrar till er!
Det handlar om kulturhistoria och vad omtanke om den och framtiden kan innebära i Värmland. Både för minnesmärken och frikyrkor.
HAR DU FRID MED GUD? är rubriken på inlägget om vikten av att förflytta en sten med inskription.

*

När jag 2021 fick veta att EFS missionshus skulle dekonsekreras (avkristnas) och säljas lånade jag nyckeln till bönhuset innan container beställdes att slänga "skräp" i. Jag plåtade dryga 300 bilder inuti byggnaden för att åtminstone ha något bevarat från den tid som var, allt ifrån helhet till detaljer. Andra stod snarare frågande över vad som var kulturhistoriskt intressant med denna byggnad från 1930-talet.

Till den här frikyrkan gick mest jordbrukande familjer.

Missionshuset byggt på 1930-talet och renoverat på 1970-talet (utvändigt bytta fönster, dörrar och takmaterial) står med skolan byggd på 50.talet i bakgrunden.

Altartavla av "K. Gustaf Strandberg. cop. 1946".

Möte med klassicistisk arkitektur - en pilaster med tre förgyllda kannelyrer, ett förgyllt joniskt kapitäl med voluter. Några benämningar på de där ornamenten hade nog ingen, det var endast praktfullt i allas ögon, åtminstone i mina barnaögon.

I detta rum hade vi skolavslutningar i juni, missionsauktioner höst och vår med produkter som tillverkats i bygden och i förstugan samlades till söndagsskola med flanellogram och en svart pojke på knä som insamlingsbössa. Varje peng fick honom att nickande tacka. Symöten ska inte förglömmas.

Kommunen var det som köpte fastigheten. De rev den tidigare skolan, en stor träbyggnad. Missionshuset ligger mellan 50-tslskolan och den rivna folkskolan. Länge efter rivningen låg papper, betyg, böcker mm och skräpade på tomten.

Har ni läst "Husen vid himlastigen" av Västerbottens store dokumentärfotograf Sune Jonsson? Den gavs ut 1998 och behandlar Västerbottniska byabönhus.

Skolbänkar

En fin skolplansch som var till hjälp när skolbarnen skulle lära sig läsa. Fotot är taget på ett hembygdsmuseum. Vi hade andra skolplanscher, ofta sådana som rullades ner med stora kartbilder.

Den här typen av skolbänkar hade min klass under låg- och mellanstadiet. De var av massiv, fernissad björk och botten av plywood, bänkskivornas lock med laminat på ovansidan innanför en kantlist av björk. Längst ut på frånsidan var en rundad försänkning där pennor kunde läggas. Benstativen var av sprutlackerad metall vilket även de fanerade stolarna hade.

På bänkens frånsida fanns också ett hål upptaget och där fanns en bleckburk. Burken fylldes med vatten då vi elever målade med vattenfärg/temperafärg. Eller så kunde de fyllas med blommor på skolavslutningen, de år det fanns några som blommade då. I klassrummet delades betygen ut. Men mest pågick skolavslutningen i EFS bönhus som låg tvärs över skolgården. Där sjöng vi av hjärtans lust. Tänk så söta vi måste ha varit med sommarkläder och ljusa barnröster.

När locket på skolbänken fälldes upp fanns utrymme för skolböcker, anteckningsböcker, ritblock mm. Pennorna låg i försänkningen längst fram. (Räkneapparater och mobila telefoner fanns inte i dåtidens verklighet.)

Det är bara att konstatera att skolmöblernas formgivningen var väl genomtänkt.

Stencil från en lektion i franska.

I klasserna 7-9 blev det skolskjuts in till högstadieskolan i kommunens centrum. Dit bussades samtliga högstadieelever i kommunen som inte hade cykelavstånd till skolan.

Minns inte något speciellt om skolbänkarna på högstadiet. Då hade man alla böcker och utensilier i skolväskan eftersom man flyttade mellan klassrummen beroende på lektion. Min stora skolväska minns jag däremot väldigt väl. Det finns en del att skriva även om de åren med morgonsamling i aulan, klassföreståndare, ämneslärare, fluortant, håltimmar och skolvärdinna som höll ordning på kön till matsalen. Men det måste anstå.

Det var först i gymnasiet som varje elev hade ett låsbart elevskåp så vi slapp dra med oss samtliga tunga böcker hem varje dag.

Kulturellt kapital

Fotografiet från 1920-talet visar en lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson (gift Thurdin 1932) här i byn. Hon var lärarinna i småskolan här. Ett av paren som deltar bör vara Viktor och Kerstin Sandgren som var lärare i dåvarande Lögd´skolan.

Lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson som var småskolelärarinna.

Till vänster syns en brorsdotter till morfar. Det är hans äldste bror Johans dotter som passar upp några av de människor i bygdens som kunde anses äga dåtidens kulturella kapital. Eftersom det inte bodde några präster, läkare eller andra med lång utbildning var det lärarna som fick axla detta ansvar. Dära Vall´n fanns läkare, veterinär, präster av olika rang med akademisk utbildning. Som sjuksköterska hade du som kvinna med egen försörjning också högt anseende. Därefter i samhällshierarkin kom egenföretagarna. Här i byn fanns bönder och arbetare. Åsså en lärarinna.

Visitkort där några få ur dåtidens kulturelit avporträtterats, samlarkort, ur min morfarsfarfars album.

Edit: Porträtten avbildar från vänster till höger:

• Jonas Erik Björkqvist (1845-1921), kyrkoherde i Gideå 1880-1921 (far till Manfred Björkquist).
• Peter Waldenström (1838-1917), Lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, ledare för Svenska Missionsförbundet samt riksdagsman och författare.
• kronprins Gustav (1858-1950), kung med numret V åren 1907-1950.

I dagens "jämställda" lokalsamhälle, där klasskillnaderna påstås vara utsuddade och jämlikheten utbredd finns ingen "kulturelit" och väldigt liten socioekonomisk skillnad i vår lilla by. Och med den rådande samhällsutvecklingen har lärarna detroniserats.

Något jag funnit ut är följande. Av hemmansägarna i byn har några få personer som är födda här skaffat sig en akademisk utbildning i närbelägen stad, flyttat tillbaka till hembyn eller först till en annan mindre ort i samma län med några få mils bilresa till hembygden. De lever idag i samma strukturella kontext som man gjort sedan barnsben och har kanske inte det "kulturella kapital" som personerna på fotot från 1920-talet med akademisk utbildning hade. Vad jag förstår var samtliga personer på fotografiet inflyttade till trakten (förutom pigan).

För att befria sig från det gamla och invanda strukturella tänkandet ser jag det som att man måste under längre tid ha bott och arbetat långt bort från de vanliga strukturerna. Allt för att få perspektiv och distans som behövs för att kunna frigöra sig och därmed våga ha åsikter som kanske bryter byns norm, sådana tankesätt som man skaffat sig genom att umgås och utbytt erfarenhet och tankar med helt andra socioekonomiska grupper. Har man inte prövat något annat är Jantelagen så stark att normen helt enkelt inte kan brytas. I ett patriarkaliskt lokalsamhälle gäller detta möjligen i högre grad kvinnor än män. Men sannolikt inte.

Detta är min egen högst privata iakttagelse som gäller just förhållandena i hembyn. En fråga jag också ställt mig är vad en utbildning betyder om man inte kan frigöra sig från den rådande normen utan enbart anpassar sig? Inte vågar ge och säga något förutom det som förväntas. Hur överlever man utan att känna sig kvävd? Kanske är enda skillnaden att man har högre lön än om man bott kvar och arbetat inom t ex industrin eller vården.

När jag diskuterar detta, långt bort från hembyn, med mina äldre vänner som själva är akademiker och inte har min bakgrund som klassresenär eller som är klassresenär men inte bor på hemorten, blir de tankfulla.

Min kompis M menade att detta som jag upplever i byn kan knappast någon sociologiforskare undersöka vetenskapligt. För att tillämpa den undersökningsmetod som etnologer och kulturantropologer kallar "deltagande observation" måste dessa bedriva fältarbete så nära företeelsen eller det utvalda objektet som möjligt. Den undersökande ska utgöra ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och tala språket/dialekten. Man måste även behärska analysapparaten, kunna kommunicera på ett meningsfullt sätt och utvärdera den information man får. Det vill säga - för att förstå hur det fungerar socialt i en liten by måste man själv vara sprungen ur den undersökta miljön, känna människorna sedan barnsben och se, förstå och tolka deras handlanden som vuxna. Alltså kan inte vilken forskare som helst utifrån ta sig an frågan hur utbildning och hemflytt till en liten by påverkar klassresenären.

Om människor anpassar sig helt till rådande ordning, aldrig ifrågasätter, låter sig skrämmas till tystnad blir det ingen förändring. Barnen till akademikerna skaffar sig (förmodligen) även de högre utbildning och kommer inte att vilja eller kunna flytta tillbaka till byn. De urgamla strukturerna med patriarkala drag kommer att fortsätta. Stadens och landsbygdens frågor kommer allt längre från varandra ju fler generationer som skiljer dem åt. Det är lätt att tro att kulturen enbart hör till staden?

Vilka är då dagens ”kulturelit” och fristående tänkare i byn? Vad vill de? Vem/vilka ser till vår gemensamma kollektiva historia i dagsläget? Vem ser till gruppens, bybornas bästa utan att låta kontrollbehovet ta över hand och utan att endast gagna sig själv, sin egen vinning?

Jag tycker Emmanuel Le Roy Ladurie har fått fram ett intressant forskningsresultat om den medeltida byn Montaillou. Jag kan inte släppa tanken om en nutida studie av min hemby.



(Det är svårt att formulera sig solklart utan att någon känner sig trampad på tårna. Både "kulturellt kapital" och "kulturelit" är begrepp som inte används av boende här men vilken benämning ska jag använda istället - kanske tillskyndare av  kunskap och bildning.)
.

Hembygdskunskap

Det fanns ett ämne som hette hembygdskunskap då jag gick i lågstadiet. Vad hembygd är fick vi elever lära oss bland annat via skolradion 1964 men även på några utfärder i omgivningarna.

Det var färgstarka teckningar av hembygder i olika landskap. Tre landsbygder och en tätort.

Där fanns även svart-vita fotografier av kulturminnen. En runsten och en kungshög i Sörmland samt två allvarliga och uppklädda barn hos fotografen. Jag gissar att bilderna upplevdes tråkiga av oss barn men trots det har jag besökt Uppsa kulle ett par gånger i vuxen åder och beundrat platsen med utsikten över Runnviken och inloppet från havet som en gång kunde nås. Och runstenar har jag sett många av men de saknas i norra Sverige.

Några norrländska fornminnen fanns inte i det här skolradiomaterialet. Det är väl ganska typiskt och trist ändå? Men en hel del har hänt sen 1960-talet och det hoppas jag visar sig i dagens skolmaterial. Har man samma syn som jag på identitet, stolthet och att förstå sig själv som vuxen är hembygdskunskap otroligt viktigt att lära sig som barn. Och för att förstå samt respektera andra människor.

Skolradio

Mer minnen kommer fram ur garderoben. Senast var det Skolradiohäften från 1963 och 1964, hålslagna och sparade i ringpärm. Av mej. Varför? För att många år senare vaggas av det förflutna, det som undanskuffats fram till nu. Hur trevligt är inte det!

Hur som helst är det roligt att bläddra i dem och känna igen höjdpunkterna. Över huvud taget är de här skolradiohäftena vackert utformade med många teckningar för blicken att vandra runt i, många sånger med toner att spela till. Minns hur vi elever sa i våra bänkar när fröken satte på radion i skolsalen och hur vi spetsade öronen för att höra. En annan tid, ett annat liv.

Kunskap - vad är det?

 "Kunskap finns överallt och för att tillägna sig den krävs en utvecklad förmåga till analytiskt och kritiskt tänkande, och om skolan inte kan hjälpa eleverna att bygga upp en utvecklad förståelse för det kommer de aldrig att kunna lära sig något på riktigt. Fakta är kunskapens minsta beståndsdel, skulle man kunna säga. Men utan förståelse för, dels hur delarna hänger ihop, dels hur den komplexa helheten förhåller sig till verkligheten, samt inte minst om och när man måste överge internaliserade övertygelse eftersom de inte stämmer längre, går det inte att tala om resultatet av lärandet i termer av kunskap."

"Och en högskoleexamen är början på det livslånga lärande som jag menar att alla som lever i ett kunskapssamhälle har ett ansvar att ägna sig åt. Tanken på att skolans uppgift är att se till att eleverna memorerar en bestämd uppsättning pålitliga fakta, så snabbt och effektivt som möjligt, är närmast antitesen till bildning som bygger på överflöd; ju mer desto bättre. Det är lite som att lova någon att de ska få lära sig att bygga ett hus men sedan bara tillhandahålla tegelstenarna, virket. Kunskap handlar om både delarna, det som håller dem samman och om byggandet. Och bildning, skulle man kunna säga, handlar om förståelse för olika byggnadsstilar och deras historia samt hur man renoverar huset i relation till både förändrade klimatförhållanden och behoven hos dem som lever i det."

https://flyktlinjer.blogspot.com/2024/01/det-finns-inga-faktakunskaper.html

Bild härifrån.

Synonymer till kunskap: vetande, lärdom, kunnande, insikt, vetskap, inblick, gnosis, kompetens

Ett av motsatsorden är inskränkthet.

Kollektiv klassresa

Min föräldrageneration genomgick en kollektiv klassresa i och med att välfärden ökade markant under deras levnad. Ingen utbildning krävdes för att "komma sig upp" ekonomiskt, jämfört med tidigare generationer då kunskap i ett akademiskt ämne innebar möjlighet till uppburen tjänst och högre lön än allmogen.

Jag träffar en hel del människor äldre än jag, i de kretsar jag ibland rör mig i, som menar att utbildning är plus minus noll. De outbildade har lyckats lika bra som de  med utbildning. Vad är då utbildning bra för? Samtidigt höjer de sina telningar som utbildat sig till skyarna. Jag har svårt att förstå den dualistiska inställningen.

Innebär utbildning någon skillnad på människor emellan? Vad är bildning? Finns det? Är bildning att läsa god litteratur, spela piano, lyssna till eller utöva klassisk musik, dansa balett, besöka museer och konstgallerier? Det är den äldre synen på bildning. Men bildning att lika väl att använda sina kunskaper i ett gott hantverk - sömnad, timring, korgflätning, you name it. Det gäller att ha kunskap. Bildning innebär också förståelse.

Det som lärs ut i dagens utbildningsväsen - grundskolor, gymnasier, universitet och högskolor sägs vara på låg nivå. Vi hör om elever i grundskolan som inte har tillgodogjort sig undervisningen och därför har de inte möjlighet att gå vidare även om de skulle vilja. Studenterna har så dålig underbyggnad när de når högskola och universitet att de måste få extralektioner för att hänga med i undervisningen eller läraren måste ta upp/repetera de lärdomar studenterna borde ha tillgodogjort sig på gymnasiet.

Det fult att i ett Jante-land säga sig ha kunskap, det väcker ont blod, speciellt för en kvinna :-) Det är förstås skillnad mellan landsbygd och storstad. I Sverige ska vi alla vara lika, inga klasskillnader finns, det är endast inom idrott man får utmärka sig utan att det betraktas som fult och översittaraktigt.

Tvättbyk

Hårt smutsade blåkläder ligger i blöt i ett laggkärl före tvätt.

Vittvätten kokas i vedeldad pannmur. Här rör man om med träkäppar för att inte bränna sig.

På klappbryggan ligger tvätterskan på knä, sköljer i sjön, tar upp klädesstycket och klappar ur vatten med ett klappträ för att slippa vrida ur det.

Vittvätt på tork. Just nu signalerar tvätten att tvätterimuseet Hagalund är öppet. Museet ligger i Masmo, nedanför Myrstuguberget i Vårby i de södra förorterna till Stockholm vid Albysjön. Här drev en familj tvättinrättning och tvättade innerstadsbornas byk. Och många fler tvättinrättningar fanns i grannskapet.

Läs mer på hemsidan för Vårby-Fittja Hembygdsförening

Strykjärn står i rader men bara översta raden kom med på foto eftersom jag tycker installationen med trådarbeten var viktigare att visa, en vacker konstinstallation. Trådarbetena är till för att ställa ifrån sig de heta strykjärnen på.

Surf, Sulfo, Lux, Tend är syntetiska tvättmedel jag minns.

I tvätterimuseet finns en betydande samling av klädnypor i plast från olika delar av världen. Ja, även de äldre typerna av träklykor finns naturligtvis (men inte på min bild).

Själv samlar jag också något lite på klädnypor.

 

Tvätt förr i tiden är intressant att fördjupa sig i, särskilt som jag varit med om mycket av proceduren som barn. Innan den elektriska tvättmaskinen slog igenom här. På fotot mamma framför en stor vittvätt som kokats utomhus i "vattenvärmaren" som vi sa. Det är kulturhistoria nu.

 

Ett enkelt hjälpmedel vid kokning av tvätt, här kallat grytroder.

*

I hembyn finns 2-3 tvättstugor kvar. En av dem sköts om. När Lillie Söderström var dåvarande hembygdsföreningens ordförande samlades några kvinnor inklusive jag i hennes fina lilla tvättstuga intill Degermyrbäcken, för att tvätta som förr i tiden. Tvätten lades överst i pannmuren med björkaska i botten med ett tygstycke över. Därefter östes tvätten flera gånger med det kokheta sodavattnet, textilierna låg stilla utan att röras om. Senare, då bomull blev vanligt i textilier, rördes tvätten om i det kokheta vattnet. Linnefibrer bryts om de rörs under tvätt. Det hela var mycket intressant.

När Vera Jonzon tog över ordförandeskapet i hembygdsföreningen anslöts föreningen till Bygdegårdarnas Riksförbund vilket innebar att all kulturhistoriskt innehåll upphörde. Hembygdshistoria blev oviktig i bygdegårdsföreningen. Detta saknar jag intensivt. Tror inte att någon föreningsmedlem förstod vad en anslutning till Bygdegårdarnas Riksförbund innebar förutom Vera. Hon är pensionerad lågstadielärare, det som förr kallat småskollärare, är inte född i byn och kulturhistoriskt ointresserad trots sin utbildning.  Det har jag insett efter att ha gjort arkivsökningar tillsammans med henne.

Förr i tiden var det lärarskrået som var kulturelit och förde kultur- och lokalhistoria vidare i små byar. Men det var länge sedan.

Andra platsers kulturhistoria förs vidare i föreningsform. Jag gläder mig och söker mig dit - till exempel till tvätterimuseet.

Edit:

Fick en kommentar från tvätteriets föreståndare som meddelar att:
nästa gång museet har öppet är torsdag 18/5 med Kvällsbyk och Försommarbyk söndag 21/5. Mer info på www.tvatterimuseet.se.
/Olle Magnusson föreståndare för Hagalunds Tvätterimuseum 

Det är väl värt ett besök om man har möjlighet"

Om bildning

"Har vi blivit obildade? Folkbildning är inte längre en svensk paradgren, istället är kunskap och specialiserad utbildning politikens prioritet. Men vad händer med ett samhälle som överger tanken om bildning, som i en klassisk definition är det som ska hjälpa en människa att bli fri? Sverker Sörlin menar i den nya boken ”Till bildningens försvar” att någonting väsentligt gått förlorat i vår förståelse och måste återtas – och det är bråttom."

 

Bildning -Ett samhälles bästa bild av sig självt 

Klicka på länken och lyssna på ett intressant samtal.

om skillnaden mellan kunskap, utbildning och bildning.

Så här presenteras boken Till bildningens försvar : den svåra konsten att veta tillsammans

Bildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700- talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin men vi vet allt mindre tillsammans.

Boken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse, en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Jag lånade boken på närmsta bibliotek. Det är en angelägen bok i nutiden när New Public Management (NPM) och individualism blivit viktigare än bildning i vårt samhälle. Som väl är börjar röster i samhället tala om bildning som gemenskap och tillsammanshet. Sörlin är en av de rösterna.

Vad kan man begära av människor?

Kan man begära mer av en tonåring än av ett litet barn? Det kan man.

 

Kan man begära mer av en välutbildad människa än av en grundskole- / folkskoleutbildad person?

Nej, det kan man inte när det gäller moraliska och etiska spörsmål. Där har varje vuxen individ inom samma kulturella bakgrund likartade insikter och förstånd om vad som är rätt och fel, vad som skadar en medmänniska eller inte. Där betyder utbildning inget. Etik- och moralregler känner alla friska människor till lika väl.

Kan jag begära att en vuxen människa ska inse, vilja undersöka, ha förmågan att analysera, välja att ta reda på vad som gäller i en specifik situation? Ska jag ta för givet att kunskapsnivån är lika för alla i samma åldersgrupp? Naturligtvis inte. 

 

Jag begär mer insikt av en vuxen människa än av ett barn. Jag har högre kunskapskrav på en vuxen. Om det gäller akademiska kunskaper begär jag generellt mer insikt i sakfrågor som den utbildade har kompetens i än av någon med mindre erfarenhet och lägre utbildning. Är mina krav för höga? Sitter jag på "höga hästar"? Det finns nog de som anser det. På flera håll är det förbjudet att påskina att klassamhället existerar.

Det hävdas att individer med högre utbildning har lättare att lösa problem, har god läsförståelse, har analysförmåga, kan ta itu med okända problem genom att ha kunskap om var svaren kan sökas. Kanske kan man säga: är mer vetgirig  - eller borde vara det.

 

Att ha drivkraft, att ha förmåga att analyserande sätta in sig själv i ett samhällsperspektiv, kan vara samhällsomstörtande, ja farligt för makten. Det är så långt från hustavlans idé man kan komma. Det gäller inom nationer likaväl som inom en liten social sammanslutning som en by är.

Efterfrågan på kunskap minskar när alla är sig själva nog, och även anser sig veta och vara kompetenta. När kunskapen utarmas ökar efterfrågan på enkla lösningar och våldsamma åtgärder.

Att en välutbildad människa ska stå på de svagares sida är det ingen forskning eller realitet som bekräftar, lika ofta drar en välutbildad nytta och fördel av att utnyttja andra, inte berätta vad hen känner till, inte informera, och på så sätt föra andra bakom ljuset för egen vinnings skull. Personligen tycker jag att det är obehagligt att inse, men det är långt ifrån ovanligt. Inte heller i min lilla by.

 

 

Jag minns min uppväxt i en familj utan akademiska meriter, där analytiska diskussioner vid middagsbordet inte förekom, det var vardagliga och reella spörsmål som avhandlades, vi barn trimmades inte till att nå hög insiktsnivå i filosofiska frågor eller till att erhålla bildning, vi hade inte pressen på oss att se till att "få det bättre, nå högre i samhällshierarkin" än våra föräldrar. Kanske var det därför barndomen upplevdes som lycklig. Vi gick inte heller i lekskola, dagis eller fritids eftersom det inte fanns på den tiden och vi behövde därför inte konkurrera med jämnåriga i tidig ålder. Därför påstås 50-talisterna vara tillbakadragna, tystlåtna, vaga i konturerna. En blek och "snäll" generation. Det är verkligen inte alltid jag känner mig sådan. Med just de epiteten har bondbefolkningen karaktäriserats i industrialismens slutskede. 50-talisterna är den allra sista bondegenerationen.

Bildningsfrågan är viktig för mej då jag ser hur okunnighet utnyttjas i det lilla sammanhang jag vistas i emellanåt. Det är ytterst sorgligt och mest arg, förbannad och ledsen blir jag då människor med minst treårig eftergymnasial utbildning utnyttjar situationen till sin egen fördel och faktiskt underkuvar sina medmänniskor (utan att dessa inser det).

 

Tänk om en del av de "bygdemedel" som delas ut från vindkraftsindustin i byn användes till kompetenshöjning om hur föreningar ska skötas demokratiskt, om filosofiska tankegångar genom tiderna och annat intellektuellt tankearbete. Inte enbart till nya älgpass, utökade älgslakthus, jaktkojor, nya köksmaskiner, golv och el i bygdegårdar, nya trummor och grusning av vägar mm mm... Att använda ekonomiska medel för att höja kunskapsnivån inom områden som gynnar demokratin i byn. Det är att ta ansvar tillsammans och stärka grundläggande mänskliga värden.

Skoltid och konfirmation

Klass 1 i Rundviks skola 1924. Pappa sitter i mitten på första raden. Ännu hade han inte fått glasögon trots sin dåliga syn.

Det här är de manliga konfirmanderna den 5 april 1931, en snöig dag några månader efter att folkskolan var avslutad. Kyrkan och klockstapeln i bakgrunden. Nu var pojkarna vuxna och skulle ut i arbete, ny kostym och kanske en hatt markerade övergången från pojke till man.

På gruppfotot är pappa sittande på första raden som fyra från vänster. Han ser liten ut och den ende som dinglar med benen eftersom han inte når ner till marken. Nu var det jobb på brädgården som väntade.

Hur många av de här gossarna som fortsatte till högre utbildning vet jag inte men jag anar att det var ett fåtal. Men många, särskilt arbetarbarn, tog Hermodskurser eller brevkurser från NKI-skolan för att stilla sin vetgirighet. Kunskapstörsten var stor och min far fanns i den gruppen. Folkrörelserna och folkbildningen stod stark vid denna tid.

Skolresa till Stockholm för 90 år sen

Jag läste ett maskinskrivet ark med uppgifter om en skolresa år 1929. Det var en resa som min pappas bror, min farbror, gjorde med sina klasskamrater i Rundviks skola. Skolresan gick av stapeln fredagen den 14 till onsdagen den 19 juni 1929. Klassen åkte tåg till Stockholm och lite kryptiskt står det "hemresa med tåg (med båt, om kassan så medgiver). Hur det blev förtäljer inte historien.

Jag är mäkta imponerad över allt som skulle beses i huvudstaden: betydelsbärande byggnader och museer ("måsten"), kvarnen på Hästholmen (nuvarande Kvarnholmen) och ett tidningstryckeri. 

Så intressant att få tillgång till detta maskinskrivna ark som finns kvar.

***

Året därpå, 1930, gjorde pappa med klasskamrater en skolresa till Stockholm. Något program för den resan har jag aldrig sett, men jag tar för givet att det var ganska lika året innan. En del har jag fått berättat för mig. Klassresan kostade 35 kr per person, en summa som varje elev själv samlat ihop. I det ingick resa, logi och mat. Utöver detta hade pappa fått 5 kr i fickpengar hemifrån.

Affisch för Stockholmsutställningen 1930 av Sigurd Lewerentz
(utställning om honom på ArkDes som pågår till 28/8 2022)

Klassen åkte den 5 juni från Nyåkers järnvägsstation och var borta en knapp vecka. Ett arrangemang man bevistade redan första dagen i Sthlm var Svenska Flaggans Dag på Stadion den 6 juni. Gustav V befann sig på Stadion där marscherande, gymnastiserande och musicerande stod på programmet.

Ett äventyr var tunneln genom Brunkebergsåsen vid Tunnelgatan, nu Olof Palmes gata. 5 öre eller något sådant kostade det att gå igenom. En del av barnen föredrog att ta trapporna.

Av skolresan mindes han också att genom att köpa någon liten del på NK fick man, genom att visa upp kvittot, åka gratisbuss till det stora utställningsområdet på Djurgården. Bussen var en dubbeldäckare inlånad från England och självklart satte sig hela klassen på övre däck.

Skollärare Johansson med fästmö Valdy var med på resan, även skollärare Eriksson med respektive. Eriksson var även med året innan då brorsans klass gjorde resan. Syftet med klassresorna till huvudstaden vid den här tiden kan ha varit att ungdomarna skulle få se och uppleva byggnader och museer med stort nationellt värde och Stockholm som sådant, för att sedan välja att stanna hemmavid och inte flytta från hembygden.

Själv skulle jag gärna ha gått omkring där på utställningsområdet. Den nya tiden, den nya folkhems-arkitekturen och formgivningen hade sin självklara plats där. Framtidstron var stor.

acceptera! den föreliggande verkligheten var parollen för Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismens stilideal för första gången visas upp storskaligt i Sverige. 

I princip allt revs efter utställningssommaren 1930.

En Konsumbutik, Kooperativa, och en telefonkiosk var uppbyggd på plats.

Och se där - en paviljong av och med det nya materialet Masonite fanns också där. Ni vet den där nymodiga träfiberskivan Masonite från Rundviksverken vars tillverkningsteknik importerats från USA. Undrar just om skoleleverna kände stolthet att bo på den plats där detta framtidsmaterial tillverkades som enda plats i Sverige just då. Jag kan nog tänka mig det.

Samtliga bilder från Stockholmsutställningen 1930 har jag googlat fram. Flera av fotografierna är tagna av Stockholmsfotografen Gustaf W. Cronquist,

Något minne att ta med hem köpte inte min far vad jag känner till. Av de 5 kronorna i fickpengar hade han 3.50 tillbaka hem. De blev dellikvid för köp av ett luftgevär. Resterande pengar till geväret, som kostade 7 kronor om han mindes rätt, fick han av föräldrarna. Så småningom lånade han ut luftgeväret men fick det aldrig tillbaka. Så var det med det. Allmogevapen kom senare att bli ett av hans stora intressen.

*

Flickdröm?

Det här är ett alster från textilslöjden (syslöjden), tror det var i högstadiet. En rosa ros av bomullsväv med kronblad av filt i två gröna kulörer och en styv stjälk virad med grönt bomullsband, snedremsa. Bomullsband har även limmats runt kanten på den runda spegeln som döljer sig på andra sidan. Allt för att skydda spegelkanten och från fingrar att skära sig.

Rosa kulör, romantisk ros, en spegel att spegla sig i för att kunna jämföra sig med andra - skolan hjälpte till att forma flickor in i en given könsroll. För vissa var det svårt att anpassa sig...
 

Bildningsförakt

Slö, slapp och likgiltig - den harangen minns jag från 70-talet. Om det var en norm på landsbygden att slänga sig med den vet jag inte. För mig tyder den idag på bildningsförakt. Ville man lära sig något annat än den norm som gällde blev en ung människor kallad glasögonorm eller knäppgök men jag vill i sammanhanget nämna att jag inte utsattes för dessa förklemande ord. Det var tufft att vara slö, slapp och likgiltig. Kanske visade det även på ovilja att följa pålagda direktiv uppifrån, gå sin egen väg och det kan väl då eventuellt betecknas som modigt.

Bildningsföraktet finns kvar. Naturligtvis inte hos alla - men det finns. I olika åldrar. Hur ska en bygd eller ett samhälle kunna utvecklas om man ser ner på kunskap? Går det?

Arbetarklassen sökte bildning under första halvan av 1900-talet. Den bildning som inte stod till buds genom studier vid högskolor och universitet på grund av ekonomisk omöjlighet. Man sög istället i sig bildning genom brevkurser och bildningsförbund. Man ville framåt för sin egen skull men även för kollektivets skull. Ensam är inte stark. Jag hittar i gömmorna brevkurser efter min pappa. Nykterhetsrörelsen var en rörelse där bildning kunde fås. Läste i somras om en nykterhetsloge i hembygdsboken Rönnholm och Kronören : anteckningar ur byarnas historia och utveckling / Roland Eriksson, Sigurd Nygren m.fl. 

Med hjälp av politiska reformer kom arbetarklassen att bli ekonomiskt välbeställd, hela kollektivet har gjort en klassresa. Då tog bildningsintresset slut.

Bildning är den vetenskapligt grundade nyfikenheten, upplevelsen av att livet är ett gigantiskt lärandeprojekt och att vi blir bättre människor…  skrivs i Pedagogikmagasinet.

För kvinnor ur min klass var framtiden under och efter andra världskriget att bli hemmafru. Ju mer ståndsmässigt man gifte sig, desto bättre såg framtiden ut rent ekonomiskt. Det synsättet fanns fortfarande kvar bland många ungdomar när jag själv var ung i kommunen. Att plugga på lanthushållsskolan dära Vall´n - "Pullis"-  var ett steg ditåt. Jag har träffat en hel del (unga) kvinnor vars högsta önskan har varit att få barn och familj. Några var paniska och gav sig in i utsiktslösa förhållanden. Stannar kvinnor kvar på en liten ort blir man i stor utsträckning ung förälder. Alla har inte den önskan, fler kvinnor än män flyttar till städer för utbildning och för att finna en partner med annan bakgrund. En partner som inte enbart studerat vid livets hårda skola eller vid University of Awesomeness.

Efterfrågan på kunskap minskar när alla dels är sig själva nog, dels anser sig veta och vara kompetenta. Och när kunskapen utarmas och forskare betraktas som ett särintresse ökar efterfrågan på enkla lösningar och drakoniska åtgärder.     (Från bloggen Flyktlinjer den 18/8 -20.)

Varför lära sig något nytt när man kan själv? Spelar det någon roll om en blind leder en blind och båda hamnar i gropen - om de inte själva märker det? Bildningskomplex och bildningsförakt ligger nära varandra.

Tillägg: Nykterhetslogen i Rönnholm hade namnet 3699 Skärgårdsrosen och bildades 1906.