Så här såg en köksinredning ut fortfarande på 1970-talet. En vedeldad järnspis under en murkåpa med imkanal som utsug, alltså ingen fläkt. Men vedspisen användes knappt eftersom det på den står en bänkspis med två elektriska järnplattor och en liten ugn. På sidan om ännu en elspis utan ugn. En jättestor kaffepetter står på elspisen, antagligen för att koka vatten till disk och eventuellt för hygien. Varmvatten var antagligen inte indraget. SÅ mycket kaffe som rymdes i den kaffepannan dracks nog inte på en och samma gång. En spisstång är monterad under spiskåpan och bredvid den hänger ett pannunderlägg i form av ett luffararbete.
Här finns mer att identifiera: en kötthacka och bakredskap hänger på väggen - mjukkakeform, en tunn rund träskiva som jag kallar brödfjal men med kort skaft för just mjuka bröd och en kruskavel med bygelhandtag. Matbordet som även används som arbetsbänk, täcks av en vaxduk. Köksstolen är "modern", inte en pinnstol som innan var köksstolen nummer ett under lång tid.
I hörnet mot ytterväggen finns ett skafferi med en ramverksdörr. Där inne kan finnas ett litet öppningsbart fönster och väderstrecket är mot norr eller åtminstone inte mot varmt söderläge, allt från husets byggtid. Övrig fast inredning är senare tillkommen, funkisinspirerad med lådhurts och överfalsade luckor samt en rostfri diskbänk. Fönstret är utåtgående och kopplat med spanjoletthandtag.
Sådana här köksinteriörer fanns fortfarande då jag flyttade till Stockholm. Sen har renoveringshysterin gjort att de försvunnit. Idag ses de här interiörerna som pittoreska då de minner om en annan tid.
Hur kommer vår samtid att teckna sig när den gått oss förbi?
Under en påskresa i Kalabrien på italienska stövelns tåspets kunde jag inte låta bli att köpa med mig påskbröd i figurativa former. Att jag lyckade ta med dem hela utan skador till hemlandet förvånar mig något, jag flög inte utan åkte tåg. För mig är de värdefulla och de hör påsken till.
En enkel fisk, även den ett katolsk skådebröd.
Under samma inbjudan till Kalabrien under påsken genomfördes det traditionella påskspelet där Jesus korsfästes. Snacka om livfullhet trots döden som tema. Det var en fin teaterupplevelse och en etnologisk begivenhet av rang.
Jag har nyss läst ut "Om indelta soldater och rotebönder" av Elfrid Kumm, en bok som gavs ut 1949. Det är den bästa och mest levnadsgörande om indelningsverkets militärer jag läst. Har under åren lyssnat till föredrag, besökt det flyttade soldattorpet vid Sveriges försvarsfordonsmuseum Arsenalen utanför Strängnäs med ett bra litet specifikt museum för indelningsverket och läst lite ur torr litteratur. Den är boken tar upp alla möjliga aspekter ur indelningsverkets från Karl XI:s tid till avvecklingen 1901.
Raskens av Vilhelm Moberg från 1927 är förstås en roman som ger en jättebra insikt i en indelt soldats liv och leverne.
Formgivaren av bokomslaget är okänd. I boken finns en hel del samtida teckningar och målningar som levandegör berättelsen.
I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg
där satt en ensam kvinna. Som snö var kindens färg,
och tåren föll på linet på vilket tungt hon spann
när långsamt uti spisen den råa veden brann.
Med förklädsnibben trasig hon emot ögat tog.
Visst är det tio år sen min Ola från mig drog
uti den polska fejden, men ej ett enda ord
jag hört av honom sedan, visst ligger han i jord.
Visst är han från mig tagen med kulor eller järn
och borta är min glädje, min stolthet och mitt värn,
och gossen som vi hade när han for hemifrå',
den haver Herren tagit, ack jag väl gråta må.
Att sitta övergiven år ut och in som jag
det är att långsamt krossas av ödets hårda slag.
Jag redan är förgråten och bruten är min kraft
och liten är den glädje som jag av livet haft.
Ett år vi levat samman, blott ett när kriget kom
och uti evig ängslan min glädje byttes om.
Var natt i mina drömmar han blodig för mig stod,
och sedan dog den lille, rå svek mig allt mitt mod.
Dock höll mig hoppet uppe i flera vintrar än.
Jag trodde att jag skulle få återse min vän.
Det talades om segrar som unge kungen vann,
att freden skulle komma, så tänkte jag ibland.
Men freden kom dock aldrig, ej hälsning eller bud.
Kanhända att han lever och har mig glömt. O Gud!
Den tanken var mig bitter och outhärdelig,
om bergen ville rasa och falla över mig.
Så kvad den arma Elin en bister vinterkväll
och såg sig om bedrövad uti sitt lugna tjäll.
Då hördes steg därute. Hon knappt sig resa hann
förrän i stugan träder en ståtlig riddersman.
Godafton, så han sade, godafton och Guds fred!
Jag kommit har i skogen ifrån den rätta led,
och tröttnat har min gångare. I lånar mig väl hus
och låter mig få sova hos er till dagens ljus.
Förvånad hörde Elin den granne herrens ord.
Jag är en fattig kvinna och ensam på vår jord.
Har ingenting att bjuda en så förnämer gäst.
Behöves inte heller, blott foder åt min häst.
Jag foder har tillräckligt sen vargen rev min ko.
En sådan ståtlig herre man ej om ont kan tro.
Jag vågar därför bjuda ers nåd att sitta ner
men jag går ut en vändning och efter hästen ser.
Bliv kvar min goda kvinna, det har jag redan gjort,
ty utan lov en krigsman tar för sig på var ort.
Ni kommer då från kriget, bröt Elin häftigt ut.
Det gör jag raka vägen, nu är det äntligt slut.
Om annat låt oss tala, jag är på kriget mätt,
här har ni ganska trevligt, här är så fint och nätt.
Och själv i bästa åren, det synes att ni är,
hur kommer det sig då att ni ensam sitter här?
Det är väl Herrens vilja, hans lag men icke min,
ty hårt jag blivit prövad och sorgset är mitt sinn.
Min man gått ut i kriget och säkert är han död.
Jag har ej hört det minsta av honom i min nöd.
Man bör ej tro det värsta, var riddersmannens svar,
och har han även fallit så finns det männer kvar.
En kvinna som en krigsman bör taga sig för sed
att för det första gifta sig och göra klart besked.
För Guds skull, käre herre, ack tala inte så.
Min Ola vill jag trogen igenom livet gå.
Men om sin egen trohet mot eder Ola bröt?
Då vill jag dö min herre, och rösten Elin tröt.
Gråt ej, sa riddersmannen med en förändrad ton
vad tjänster han förrättat vid Liljehöks skvadron.
Som ryttare benämndes han ävenledes Lod,
den karlen vill jag minnas, det var en man med mod.
På mina knän jag beder, välsignade ers nåd,
vet ni om honom mera. Ack ja, ett tappert dåd,
som uti Sveriges hävder kanhända får ett rum.
Han räddade sin konung i träffningen vid Stumm.
Förvissad jag mig känner och vet att det är så.
En blixt därvid sågs lysa ur Elins ögon blå.
Ja, har han räddat kungen då behöves mig ej gråt,
han har mig varit trogen, min Ola mig förlåt.
Det gör han av allt hjärta, skrek riddersmannen båld
och slöt den arma kvinnan intill sitt bröst av stål.
Du är en ärlig kvinna och åt mig allt för god
fast av din Ola blivit ryttmästar Silverlod.
| Texten finns i August Bondesons Visbok, 1903, Visbok, 1923 och Den gamla visboken, 1954. |
Apropå freden med Ryssland 1809 då Sverige tvingades lämna ifrån sig Finland.
"Sverige förlorade en tredjedel av sin befolkning. En av sina viktigaste städer i form av Åbo. Man förlorade officerare och präster. Soldater och bönder. Längs hela den svenska Östersjökusten förändrades ekonomiska och kulturella förutsättningar. I det svenska dialektområde som ryms vid kustområdet upplysningsfilosofen Anders Chydenius Gamlakarleby i norr och Kristinestad i söder påminns vi om det som en gång varit. Det är del av det dialektområde som forskarna kallar östsvenska dialekter. Men påverkan är ofta tydligt norrländsk, exempelvis genom "förmjukning". "Dittje" kan man i flera delar av Norrland säga i stället för diket. "Mysche" kan man i flera delar av Norrland säga i stället för "mycket". Orsakerna till det syns tydligt vid regionerna kring Norra Kvarken. Mycket hastigt kapades de månghundraåriga banden mellan Umeå och Vasa.1800-talets fokus på nationen försvagade minnet ytterligare. När järnvägen slutligen fixerade den vertikala rörelsen i respektive land till Stockholm och Helsingfors föll de horisontella historiska linjerna i glömska.
Detta läser jag i "HISTORIEN OM NORRLAND. Del 1 Dimmornas land" av Robin Olovsson, 2024.
.jpg)
Genast när jag läser detta lilla avsnitt om dialekter minns jag pappas vokabulär, hur han sa mysche eller mytche, han som rätt troget höll fast vid många av de dialektala ord han hörde på 20-talet då han växte upp och som han gärna förmedlade till andra. Han skämdes inte för sin dialekt, utan insåg att det var utdöende kulturhistoria. Han hade hört sin gammelmorfar, född 1837, prata och tog efter. Gammelmorfar Jacob bodde i storfamiljen med sina barnbarnsbarn till sin död 1927. Då var pappa 10 år, en ålder då man lär sig snabbt och snappar upp ord och betydelser.
Min generation blev i skolan itutade att vi skulle tala rikssvenska för det var fint. Många föräldrar på landsbygden ville få barnen att tala så för de ansåg sig kanske finare än andra (trots de nästan obefintliga klasskillnaderna) eller trodde att barnen skulle lyckas bättre i livet, komma längre på karriärstegen än föräldrarna om de talade rikssvenska.
Det ovan citerade var ett brottstycke, en kort dialektparentes ur boken, som jag verkligen vill rekommendera. Plötsligt blir Norrland med sin långa historia något annat än en avkrok till övriga Sverige, landshalvan får en sammanhängande faktaberättelse från stenåldern till 1860-talet, där centralmakten inte upphöjs till det enda normgivande, vilket är befriande. Del 2 tänker jag vänta med att läsa tills vi i litteraturgänget/bokcirkeln har diskuterat del 1. För mig blir det intressant att höra vad den som är född Skåne och de i Stockholm kommer att säga i den här frågan.
Mattias Alkberg, "Stockholm"
Jag lyssnade för länge sedan på ett webbinarium med mathistorikern Rickard Tällström. Webbinaiet anordnades av Sveriges Hembygdsförbund.
Det handlade om historiska hållbarhetsideal - hur sommarens torkade spannmål blir till vinterns öl, gröt och bröd. Gränsen mellan knäckebröd och mjuka rågkakor poängterades.
Det handlade om historiska hållbarhetsideal - hur sommarens mjölköverskott blir till långmjölken, smör och ost. Här kom fäbodgränsen på tal förstås.
Men det handlade även om hur hemmamaten har förändrats de senaste 50 åren - 1975, 2000, 2012 och 2022. Jag tar med de 10 vanligaste rätterna 1975 och 2022.
De 10 vanligaste hemmarätterna år 1975:
Källa Slakteriförbundet 1975.
De 10 vanligaste hemmarätterna år 2022:
Källa Food & Friends matrapport 2022.
Bild härifrån
Lite mer från föredraget:
• Vi vet väldigt lite om vad människor ifrån arbetarklassen åt. Vad man åt i överklassen är bättre dokumenterat. Vi vet nästan ingenting om vad man åt i olika minoriteter, och knappt att vi vet idag.
• Den svenska smaken är lagrad mat. Framför allt syrning och fermentering men även torkat, saltat och rökt. Socker kom på 1800-talet och efter det började vi sockra.
• Man kan se spår från vår förmåga att lagra mat runt om i landskapet i form av olika byggnader vars syfte var att lagra och bevara mat så som matbodar, sädesmagasin, visthusbodar, hölador, rökbastur mm.
• Lagrad mat smakar mer är färsk eftersom lagringsprocessen utvecklar kolhydrater, fett och protein. Av den anledningen har vi inte använt så mycket kryddor i vår mathistoria, då den lagrade maten redan har så mycket smak.
• Det som format hembygdens matkultur är dels ägandets matkultur, de som äger mark och kan odla den, samt hävdens matkultur. Den mat som man kan plocka och skörda utan att äga mark, ex lingon, blåbär, svamp mm.
• Det finns ingen starkare berättare än knäckebrödsmackan med smör och lagrad ost menat Tällsträm. Den innefattar allt som vår matkultur består av.
För närvarande läser jag standardverket Från Krog till krog av Håkan Jönsson och Richard Tällström med undertiteln "Svenskt uteätande under 700 år".
Om jag tycker den är intressant? Gissa tre gånger!!!
Synsättet inom restaureringskonsten har svängt mot att patina ska bevaras, den är värdefull. Mänsklig aktivitet ska inte utplånas. Vacker nötning och skavning genom användning får de traditionella materialen som massivt trä, sten, lera, linoljefärg, limfärg, kalkfärg, slamfärg, äggoljetempera, järn, murtegel mm.
En gammal nött tröskel brukar nämnas som exempel på något som är värt att bevara, en detalj som bör lämnas orörd vid en en renovering och självklart vid en restaurering.
Men sådan är inte verkligheten. Idag slängs vackra material och interiörer ut. Parkettgolv med tjocklek fullt möjligt att slipa ersätts med ett laminatgolv (plast som ska likna t ex parkett). Färg med beteckningen väggfärg, takfärg, snickerifärg kletas på utan att köparen tagit reda på vad den innehåller. Gamla träfönster och dörrar/portar byts utan urskiljning trots att det vore både billigare och vackrare att renovera dem. Och just nu hjälper staten till genom att året ut ge ett 50%-igt ROT-avdrag för t ex fönsterbyten.
Jag började arkitektutbildningen samma år som det Europeiska Byggnadsvårdsåret gick av stapeln. Det är i år 50 år sedan, alltså jubileum. Sakta, sakta började äldre byggnader framstå som värda att bevara. Jag minns hur mager den valbara kursen i "Varsam ombyggnad" var som jag och några ytterst få till valde att läsa på KTH när den började ges. Men kursen fanns! Bara det! En långsam ändring var på gång.
Har allt sedan utbildningen och den första anställningen som utexaminerad sökt mej till arkitektkontor som haft inriktning på restaurering. Och de var inte många på den tiden.
Tre år efter Byggnadsvårdsåret startade 1978 en restaureringsutbildning vid Konsthögskolans Arkitekturskola, "Mejan". Där blev Ove Hidemark som även startade utbildningen, professor i Restaureringskonst 1986. Tre år senare sökte jag mig dit och fick till livs det jag saknade på KTH. Äldre byggnadstekniker och material, genomgång av olika synsätt inom restaureringskonsten och de människor som format dessa, historisk inblick i byggnadstraditioner inom olika samhällsklasser och landsändar samt de influenser som skapat traditionerna. Efter det gick jag vidare till en internationell restaureringsutbildning för arkitekter, byggnadsantikvarier och civilingenjörer.
Trots de kunskaper om äldre bebyggelse som vi människor skaffat oss använder vi naturens resurser som de vore oändliga. Att spara, cirkulera, återanvända börjar bli aktuellt men det är lång väg kvar. Hus och byggmaterial t ex - låt dem ingå i en cirkulär ekonomi. Under min arkitektutbildning menade man att en byggnads livslängd är så kort som 70 år och nu påstås den vara bara 50 år. Hur dåliga material använder man i byggena? En äldre byggnad kan ju bevisligen stå i hundratals år.
*
Så hela mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat vårt byggda kulturarv och blir självfallet oerhört ledsen då jag ser hur vi behandlar det som är värdefullt. Och kulturhistoriskt värdefulla är inte endast slott och herrgårdar, Roms ruiner eller Visbys för den delen (som jag arbetat med under flera år) utan lika mycket de lador som fortfarande står kvar i norra delen av landet. De senare är så mycket skörare då de inte värderas av ägarna där de står utan funktion.
Men glad blir jag av att ser bra restaureringar/konserveringar utan åthävor, projektledare med förståelse för gamla byggnaders kvaliteter, hantverkare med god utbildning som gjort en fullgod insats (inga byggmontörer), och privatpersoner som insett vikten av fördjupad byggnadsvård. Så visst har kunskapen höjts under de 50 år som gått och utbildningar tillkommit som följd av förändrade synsätt på vårt byggda kulturarv. För närvarande är det fokus på bland annat vårt lands ödehus.
Jag får följande argument varför man inte ska släktforska och hembygdsforska när jag pratar med min barndomskamrat här i byn:
Såklart håller jag inte med att det är argument nog för att inte lära sig mer om sin egen historia. Så klart måste inte heller alla vara intresserade av sin egen historia men med inställningen som beskrivs ovan blir också kulturhistoria ointressant att forska i. Låt hus förfalla och ruttna eller riv dem - de påminner om något obehagligt.
Resonerar man som ovan blir det också lätt att tvivla på vem som är din biologiske far. Är du kvinna kanske du vet vem som är far till dina egna barn, som manlig individ är det mer osäkert om du är far till det barn du tror är ditt. Och vem är farsa till dina döttrars barn? DNA-tester är ju ett rätt nytt tekniskt redskap för släktbestämning.
Kanske finns ruskiga familjehemligheter som inte får spridas? Mord, släktingar med intellektuell funktionsnedsättning som hölls instängda under hela sin levnad en gång i tiden, varjehanda brott och mycket mera som måste tryckas ner och gömmas/glömmas.
Hur vi behandlar minnet av människorna före oss, och det de skapat,visar på vilken civilisationsgrad en människa, en by, ett samhälle, en nation har!
.
Den blickar aldrig framåt
som inte kan blicka bakåt,
den sörjer illa för barnbarn
som saknar intresse för farfar,
den vet föga om rummet
som inte har känsla för tiden,
den tänker föga på andra
som blott lever här och nu.
Alf Henriksson
I tonåren hittade jag på ett användningsområde för korkrundeln som satt innanför Alkakorken på läskedrycksflaskorna. Här ser ni ett av resultaten - ett grytunderlägg.
Samlare som jag är finns ännu fler korkrundlar kvar och decennier
efteråt har jag börjat göra ännu ett korkunderlägg. Kork är ett
underbart äkta material att arbeta med.
Många av kapsylerna i min samling kommer från Till-bryggeriet i Umeå. Mitt gamla inlägg om "Forntidens kapsyler" har lästs 6626 gånger fram till idag. Äldre kapsyler är kulturhistoria som verkar intressera fler än mej.
*
Två bondgårdar, två landsändar, två olika redskap för att karda ull. (Apropå att i förrgår, 6/9, var det hemslöjdens dag.)
I norr hade mormor lösa kardor. Dessa använde också jag då jag kom på att testa detta med kardning och tovning på 70-talet då en sådan våg över landet. En karda består av en plan träskiva med handtag. Dem för man åt var sitt håll för att kamma ut ullfibrerna.
Kardorna har massor av små järnpiggar fästa på en läderbit som är fastsatt med nubb längs ett läderband runt om. Som alltid var det kul att testa tillvägagångssättet. Det blev några tovade sockar som jag sen broderade vackra med ullgarn.
Det här huset har jag kört förbi många gånger. "Smedja" står det skrivet på gavelskylten. Att där är full verksamhet på "Smedjans Dag" en gång om året upptäckte jag först i år. På väg hem förra lördagen såg jag som hastigast en skylt vid vägen om att dagen efter, på söndagen, var smedjan öppen. Så klart åkte vi dit.
Smedjan ligger alldeles intill gamla Strängnäsvägen. Besökarna var många under de 4 timmar smedjan var öppen. Många barnfamiljer slöt upp. Smedjan skänktes till Kjula-Jäders Hembygdsförening på 1980-talet. Den byggnadsvårdades då med hjälp av bl a en aktiv smed och sedan 1986 visas den upp för allmänheten
Vid ässjan och städen arbetade två smeder men de var främst lärare till pojkar och flickor som ville försöka smida själva. Handledningen var utmärkt och de barn som ville fick smida sin egen krok. Det är ett utmärkt sätt att få barn intresserade av hantverket och av en äldre miljö. I slutändan fick även vuxna prova på smide.
Här skapas en krok, kanske att hänga nåt-bra-att-ha på.
Koncentration hos smeder, flicka och pojke.
En inte oviktig del av trevnaden var att det bjöds på kaffe och hembakade bullar och kaksorter i massor inne i smedjan. Fantastiskt ideellt arbete som illa nog inte fastnade på bild men var en väsentlig del av visningen.
Smeden Nils Andersson övertog smedjan efter företrädaren Stenström år 1931 och var verksam här i 40 år till 1970. Här smiddes det som behövdes inom jordbruket - hakar, haspar, märlor, gångjärn, vagnshjul, verktyg, jordbruksredskap och maskiner lagades och hästar skoddes. Smeden såg också till att de redskap som skulle vara vassa slipades.
!983 överlät änkan efter Nils Andersson smedjan till hembygdsföreningen med alla maskiner och verktyg för att de skulle få vara kvar i den rätta miljön. 1985 startar hembygdsföreningen en studiecirkel om hantverkare. Reparationsarbetena på smedjan var färdiga 1986 och från dess visas smedjan.
*
Fick en mejlfråga från Knivsta om att låna bilder härifrån bloggen för att visa hur tvätt gick till förr i världen i hembygdsföreningens tvättstuga som håller på att iståndsättas. Behjärtansvärt!
Jag älskar att människor engagerar sig och visar hur man levde och verkade förr, föritin. Och att jag får tillfälle att vara med om det i min mellansvenska hembygd. I norra hembygden finns både smedja och tvättstugor och annat intressant men det värderas inte.
Förra lördagen åkte vi tre stycken till Sjöhistoriska museets båtmagasin på Rindö. Först till Waxholm och sen färja över till Rindö. Båtmagasinet är sällan öppet för besökare men i sällskapet fanns det två personer som höll reda på öppethelger och hade planerat in besöket. De utställda båtarna visar på fritidsbåtarnas historia i Sverige. Där fanns den ena stiliga och snygga fritidsbåten efter den andra, veteranbåtar allihopa.
Bland de här tjusiga motor- och segelbåtarna hittade jag en liten oansenlig isärtagbar roddbåt av masonit och naturligtvis blev jag begeistrad.
En Solö byggd 1963 vid Storebro bruk i Småland var en höjdpunkt för de andra två i sällskapet. Det var deras barndoms familjebåt med många härliga sommarminnen. Båtlivet har förändrats otroligt mycket från dess fram till idag och det var med längtan i rösterna mitt sällskap talade om hur enkelt båtlivet var förr. Efter att ha haft segelbåt några år blev det sedan Solö även för min man. Efter ett antal år valde han sen åter igen att köpa en segelbåt. Med den har även jag fina upplevelser.
Efter några timmar på båtmagasinet på Rindö körde vi hemåt på så små vägar det bara gick. Det blev en fin heldag i fritidsbåtarnas tecken.
Igår stod regnet som spön i backen en stor del av dagen, räfsning utgick. Att syssla inomhus kändes lagom. Så det blev bakning. Jäst saknades men bakpulver fanns. Småkakor fick det bli.
Alla recept bygger på att bakpulver ska användas, helst Marabous. Ur den här boken valde jag att baka havreflarn. Förutom havreflarn blev det kolakakor från ett recept som mamma klippt ut ur en tidning. Hade inte hjorthornssaltet varit slut skulle det ha blivit bakade drömmar.
Läser på nätet att på 1920-talet började Rumfords bakpulver säljas i Sverige. Innehåll: natriumvätekarbonat, stärkelse, monokalciumfosfat. Marabou bakpulver började säljas på 1930-talet. På 1940-talet kom Mazetti bakpulver och Rekord bakpulver.
Alltid roligt att få kunskap till livs. Och småkakor.
Vi spikade stickspån på rökbastuns tak för några år sedan. Det var ett roligt och givande arbete. Så värst många nylagda spåntak finns inte i bygden, dvs inget som jag känner till.
Stickorna köpte vi från Hälsingland, av mannen i videon som jag känner sedan många år tillbaka.
Innan stickspånen lades på rökbastuns tak blöttes de för att inte spricka vid spikningen.
Härligt med nytt spåntak.
*
När spåntaket på en byggnad uppe på byns fäbodvall, där jag är delägare, skulle förnyas för ett par år sedan togs det som sig bör upp på en stämma då fäbodvallen är bygemensam. Visserligen är just den byggnaden inte gammal, den uppfördes år 1999 i ett bidragsprojekt. Frågan om takmaterial kom upp och jag sa inget om att spån skulle passa bra, huset var täckt med det sedan 1999. Stämmobeslutet blev att svart trapetskorrugerad plåt skulle läggas på taket. Ett av de värsta material ur kulturhistorisk
synpunkt enligt mej. Men med Ingemar Stenmarks ord: ”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip” eller med andra ord: att slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår är meningslöst.
(Matt. 7:6)
När ett annat spåntak skulle läggas om ett antal år tidigare försökte jag få delägarna att välja spån, på den tiden hade vi en man i byn som hyvlade spån med Harald L:s spånhyvel. Det som den gången valdes var SVART TRAPETSKORRUGERAD PLÅT, så vanligt förekommande här för den är ju så billig. Nu ligger sådan plåt på samtliga byggnader utom en sentida kolarkoja.
Jag har inventerat och dokumenterat byggnaderna på fäbodvallen och upprättat en vårdplan för dem men inser att det är bäst att behålla den i datorn (för vad ska en vårdplan för gamla byggnader bra till?). En skogsbruksplan däremot, den menar alla måste finnas och följas och föreskriver planen, som skogsbolaget upprättat, kalhuggning är det bäst.
