Klokt skaldat

 

Den blickar aldrig framåt 
som inte kan blicka bakåt, 
den sörjer illa för barnbarn 
som saknar intresse för farfar, 
den vet föga om rummet 
som inte har känsla för tiden, 
den tänker föga på andra 
som blott lever här och nu.

Alf Henriksson 

 

 

 

Korkunderlägg

 

I tonåren hittade jag på ett användningsområde för korkrundeln som satt innanför Alkakorken på läskedrycksflaskorna. Här ser ni ett av resultaten - ett grytunderlägg.

Samlare som jag är finns ännu fler korkrundlar kvar och decennier efteråt har jag börjat göra ännu ett korkunderlägg. Kork är ett underbart äkta material att arbeta med.

Många av kapsylerna i min samling kommer från Till-bryggeriet i Umeå. Mitt gamla inlägg om "Forntidens kapsyler" har lästs 6626 gånger fram till idag. Äldre kapsyler är kulturhistoria som verkar intressera fler än mej.

 

Att se korkekar växa med sin grova bark är förunderligt. Men numera används ekens kork endast till förslutningar av något finare flaskor - lite exklusivare viner och cidrar t ex. Billigare viner försluts med plastkorkar eller paketeras som bag-in-box då den exklusiva naturkorken inte räcker till. Öl levereras i plåtburkar, undantagsvis i glasflaskor och läsk i PET-flaskor. Det är inte lätt att hitta 33 cl glasflaskor med läsk eller julmust i dagligvaruhandeln numera. 

*

Jordens resurser räcker inte till, vad gör vi om/när oljan sinar och inte heller plast låter sig tillverkas???

Kardning av ull

Två bondgårdar, två landsändar, två olika redskap för att karda ull. (Apropå att i förrgår, 6/9, var det hemslöjdens dag.)

Skrubbsätet användes för grovkardning av ull och det finns på min mellansvenska gård. Där sitter man på stolen, den ena kardan är fastsatt på den uppstickande ställningen och den andra kardan är lös. Mellan dem kardar man ullen. 

I norr hade mormor lösa kardor. Dessa använde också jag då jag kom på att testa detta med kardning och tovning på 70-talet då en sådan våg över landet. En karda består av en plan träskiva med handtag. Dem för man åt var sitt håll för att kamma ut ullfibrerna.

 

På den ena kardan lossnade så småningom skaftet och ett nytt tillverkades av farsan.

 

Kardorna har massor av små järnpiggar fästa på en läderbit som är fastsatt med nubb längs ett läderband runt om. Som alltid var det kul att testa tillvägagångssättet. Det blev några tovade sockar som jag sen broderade vackra med ullgarn.

Kardorna tillverkades av MHLQ i Stockholm.

*

Det finns ofta anledning att jämföra skillnader i utförande mellan byggnader, planlösning, tomtindelning, hantverk och material mellan våra två gårdar.  Gårdarna är uppförda vid samma tid. Tomterna har även mycket olika indelning av gårdstun, antalet byggnader är många flera i söder.

 

Hur förändringar och/eller bevarande skett är också intressant. Till exempel sitter originalfönstren på plats sedan byggtiden i mellansvenska gården medan fönstren i norr bytts några gånger. 

Smedjans Dag

Det här huset har jag kört förbi många gånger. "Smedja" står det skrivet på gavelskylten. Att där är full verksamhet på "Smedjans Dag" en gång om året upptäckte jag först i år. På väg hem förra lördagen såg jag som hastigast en skylt vid vägen om att dagen efter, på söndagen, var smedjan öppen. Så klart åkte vi dit.

 

Smedjan ligger alldeles intill gamla Strängnäsvägen. Besökarna var många under de 4 timmar smedjan var öppen. Många barnfamiljer slöt upp. Smedjan skänktes till Kjula-Jäders Hembygdsförening på 1980-talet. Den byggnadsvårdades då med hjälp av bl a en aktiv smed och sedan 1986 visas den upp för allmänheten

 

Vid ässjan och städen arbetade två smeder men de var främst lärare till pojkar och flickor som ville försöka smida själva. Handledningen var utmärkt och de barn som ville fick smida sin egen krok. Det är ett utmärkt sätt att få barn intresserade av hantverket och av en äldre miljö. I slutändan fick även vuxna prova på smide.

Här skapas en krok, kanske att hänga nåt-bra-att-ha på.

Koncentration hos smeder, flicka och pojke. 

Smedjans inredning och utrustning fanns kvar och här syns en del. Fyra maskiner med remdrift var fullt fungerande.

En inte oviktig del av trevnaden var att det bjöds på kaffe och hembakade bullar och kaksorter i massor inne i smedjan. Fantastiskt ideellt arbete som  illa nog inte fastnade på bild men var en väsentlig del av visningen.

 

Den slipsten som fanns drogs med remdrift, rätt många lieblad slipades gratis under dagen! Fler och fler i bygden verkar bli intresserade av att slå med lie och bevara eller återupprätta ängsmark fick vi veta.

 

Utomhus kördes en tändkulemotor och det är bara att konstatera att det taktfasta dunket är ett avstressande ljud. En kunnig man skötte fotogenmotorn och berättade om den.

* 

Smeden Nils Andersson övertog smedjan efter företrädaren Stenström år 1931 och var verksam här i 40 år till 1970. Här smiddes det som behövdes inom jordbruket - hakar, haspar, märlor, gångjärn, vagnshjul, verktyg, jordbruksredskap och maskiner lagades och hästar skoddes. Smeden såg också till att de redskap som skulle vara vassa slipades. 

!983 överlät änkan efter Nils Andersson smedjan till hembygdsföreningen med alla maskiner och verktyg för att de skulle få vara kvar i den rätta miljön. 1985 startar hembygdsföreningen en studiecirkel om hantverkare. Reparationsarbetena på smedjan var färdiga 1986 och från dess visas smedjan.

* 

Fick en mejlfråga från Knivsta om att låna bilder härifrån bloggen för att visa hur tvätt gick till förr i världen i  hembygdsföreningens tvättstuga som håller på att iståndsättas. Behjärtansvärt!

Jag älskar att människor engagerar sig och visar hur man levde och verkade förr, föritin. Och att jag får tillfälle att vara med om det i min mellansvenska hembygd. I norra hembygden finns både smedja och tvättstugor och annat intressant men det värderas inte.

En masonitbåt

Förra lördagen åkte vi tre stycken till Sjöhistoriska museets båtmagasin på Rindö. Först till Waxholm och sen färja över till Rindö. Båtmagasinet är sällan öppet för besökare men i sällskapet fanns det två personer som höll reda på öppethelger och hade planerat in besöket. De utställda båtarna visar på fritidsbåtarnas historia i Sverige. Där fanns den ena stiliga och snygga fritidsbåten efter den andra, veteranbåtar allihopa. 

 

Bland de här tjusiga motor- och segelbåtarna hittade jag en liten oansenlig isärtagbar roddbåt av masonit och naturligtvis blev jag begeistrad. 

 

 

Genomtänkt hopmontering och demontering. De fyra delarna är olika stora och passar i varandra. De kunde transporteras på ägarens biltak.

En Solö byggd 1963 vid Storebro bruk i Småland var en höjdpunkt för de andra två i sällskapet. Det var deras barndoms familjebåt med många härliga sommarminnen. Båtlivet har förändrats otroligt mycket från dess fram till idag och det var med längtan i rösterna mitt sällskap talade om hur enkelt båtlivet var förr. Efter att ha haft segelbåt några år blev det sedan Solö även för min man. Efter ett antal år valde han sen åter igen att köpa en segelbåt. Med den har även jag fina upplevelser.

Efter några timmar på båtmagasinet på  Rindö körde vi hemåt på så små vägar det bara gick. Det blev en fin heldag i fritidsbåtarnas tecken. 

Inomhussyssla

Igår stod regnet som spön i backen en stor del av dagen, räfsning utgick. Att syssla inomhus kändes lagom. Så det blev bakning. Jäst saknades men bakpulver fanns. Småkakor fick det bli.

Tog fram en gammal bakbok som fanns nära till hands - MODERN BAKNING från 1945. Mormor Alma har sitt namn i den.

Alla recept bygger på att bakpulver ska användas, helst Marabous. Ur den här boken valde jag att baka havreflarn. Förutom havreflarn blev det kolakakor från ett recept som mamma klippt ut ur en tidning. Hade inte hjorthornssaltet varit slut skulle det ha blivit bakade drömmar.

I samband med dessa göranden läste jag i boken om bakpulver och fick veta att 1945 hade Marabou tillverkat bakpulver i tio år, alltså sedan 1935.

Läser på nätet att på 1920-talet började Rumfords bakpulver säljas i Sverige. Innehåll: natriumvätekarbonat, stärkelse, monokalciumfosfat. Marabou bakpulver började säljas på 1930-talet. På 1940-talet kom Mazetti bakpulver och Rekord bakpulver.

Alltid roligt att få kunskap till livs. Och småkakor.

Hyvlad spån

 

Hyvling av takspån på Hagavallen vid kulturreservatet Våsbo Fäbodar.

Vi spikade stickspån på rökbastuns tak för några år sedan. Det var ett roligt och givande arbete. Så värst många nylagda spåntak finns inte i bygden, dvs inget som jag känner till.

Stickorna köpte vi från Hälsingland, av mannen i videon som jag känner sedan många år tillbaka.

De stuvades in i ett hyrsläp där samtidigt buntar med ännu äldre stickspån och några rullar gamla linoleummattor fick plats. De fick vi från min kompis från KTH vars föräldrar sparat detta utan att det kommit till användning. Kanske kommer korkmattorna till användning framöver.

Innan stickspånen lades på rökbastuns tak blöttes de för att inte spricka vid spikningen.

Spånläggningen har börjat. Det är ingen svårighet om man använder blank trådspik, alltså inte  galvad. Sakta men säkert arbetar man sig upp mot nock spånrad för spånrad. Vi la tre lager, den absolut vanligaste lösningen nu för tiden. Ny läkt spikades ovanpå det gamla rotet. Inne i bastun är takkonstruktionen alldeles svart av sot från den rök som bildades då kornet torkades genom eldning i en kallmurad ugn. På var sida i bastun fanns en lave där säden, korn eller råg, spreds ut för att torka.

Härligt med nytt spåntak.

Så småningom fick även norrgaveln en beklädnad med stickspån, då i tvålagstäckning. Spån är ett utmärkt sätt att skydda en timmervägg om så krävs.

*

När spåntaket på en byggnad uppe på byns fäbodvall, där jag är delägare, skulle förnyas för ett par år sedan togs det som sig bör upp på en stämma då fäbodvallen är bygemensam. Visserligen är just den byggnaden inte gammal, den uppfördes år 1999  i ett bidragsprojekt. Frågan om takmaterial kom upp och jag sa inget om att spån skulle passa bra, huset var täckt med det sedan 1999. Stämmobeslutet blev att svart trapetskorrugerad plåt skulle läggas på taket. Ett av de värsta material ur kulturhistorisk
synpunkt enligt mej. Men med Ingemar Stenmarks ord: ”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip” eller med andra ord: att slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår är meningslöst.
(Matt. 7:6)

När ett annat spåntak skulle läggas om ett antal år tidigare försökte jag få delägarna att välja spån, på den tiden hade vi en man i byn som hyvlade spån med Harald L:s spånhyvel. Det som den gången valdes var SVART TRAPETSKORRUGERAD PLÅT, så vanligt förekommande här för den är ju så billig. Nu ligger sådan plåt på samtliga byggnader utom en sentida kolarkoja.

Jag har inventerat och dokumenterat byggnaderna på fäbodvallen och upprättat en vårdplan för dem men inser att det är bäst att behålla den i datorn (för vad ska en vårdplan för gamla byggnader bra till?). En skogsbruksplan däremot, den menar alla måste finnas och följas och föreskriver planen, som skogsbolaget upprättat, kalhuggning är det bäst.

Sakfel i justerat protokoll

Vid förra årets byastämma lyfte jag frågan om vägstenen som utgör gräns mellan vår by och grannbyn. Jag fick med mej de närvarande på att stenen, som fallit under vinterns plogning, skulle resas upp. Samtidigt framkom andra meningar om vad stenen representerade: hörnangivelse av ett hemman eller en sten vilken som helst, som Gunnar Th rest någon gång under 1900-talet. Jag hävdar med bestämdhet att det är en gränssten mellan byarna som restes i samband med laga skiftet. Det är väl nästan alltid som en gräns passerar över en väg, något som sekreteraren ansåg som en märklig lösning  – jag förstod verkligen inte det resonemanget.

Ett skiftes gränser och hörn brukar markeras med rösen om gränser ö h t är markerade. En högre huggen konisk sten satte knappast en hemmansägare här i byn upp som markering av sitt hemman.

Detta är en nutida vägskylt som markerar var orten, i detta fall Munsö, börjar. En ortnamnsskylt, en nutida gränsmarkering.

En fallen gränssten. I stämmoprotokollet står:
"Råstenen efter gamla riksväg 13 bakom Hallberget har plogats ikull. Stenen behöver resas upp. Robert och Mats fixar det.”

Stenen vid gamla Kustlandsvägen är nu rest och man får hoppas att den står sig genom flera vintrars plogning. För mej är detta ett kulturminne att bevara. Vi är inte bortskämda med bevarade kulturminnen i den här trakten. Och bryr sig ingen så kommer stenen och den kunskap som följer med dess existens, snart även den att vara glömd. Norrland är ibland betraktat som kulturlöst i jämförelse med landets södra delar. Det må vara sant eller osant.

Nåväl, i stämmoprotokollet står att stenen står ”efter gamla riksväg 13” vilket är alldeles galet.

Sekreterare R. är inte född och uppväxt här i byn, bor inte heller här. Okej, han måste ha blandat ihop vägarna. Men när det gäller justeringspersonerna Erik J (född 1942) och Jan R (född 1948) borde kunskapen om de två skilda vägarna finnas!

Men båda dessa äldre herrar har justerat protokollet utan kommentar, utan att rätta till sakfel. Gamla riksväg 13 är inte detsamma som Kustlandsvägen. och jag funderar över vad som kan vara anledning till att justeringspersonerna inte kommenterat/rättat protokollet:

•    Okunskap om de två vägarnas benämningar.
•    Okunskap om vad justering av protokoll innebär.
•    Inte vågat ändra ett sakfel för att inte bli betraktade som besvärliga individer. Viktigt att hålla sig väl         med sekreteraren och styrelsen och det tror man sig göra genom att inte justera alls.
•    Ingen av dem hade läst protokollet (namnunderskrifter saknas).
•    Annat som jag inte inser för tillfället.

Stämmoprotokoll är/blir historiska dokument. Om 50 år undrar någon vilken sten som menades, det finns ingen gränssten vid Riksväg 13. I dagsläget finns där bara en blå plåtskylt med ortnamn.

*

Kustlandsvägen är från 1600-talet och grusvägen slingrar sig fram genom landskapet eftersom man värnade om den odlingsbara marken. Den kom till under drottning Kristinas tid då postväsendet byggdes upp och det skulle vara lätt att förflytta sig längs Norrlandskusten. Kustlandsvägen har ett betydande kulturhistoriskt värde. När Carl von Linné gjorde sin första resa 1732, den lappländska, red han fram här genom byn på Kustlandsvägen.

Riks 13 genom byn är den asfalterade AK-väg som invigdes 1942. Arbetslöshetskommissionens beredskapsjobb gav arbetstillfällen under 1930-talets depression, och spikraka vägar drogs genom landskapet oberoende om det var åkermark eller inte, dynamit hade uppfunnits och berghällar kunde sprängas bort för att plana ut vägen där så behövdes. I vissa delar ligger Kustlandsvägens sträckning som grund för Riksväg 13.

Så här ser ekonomiska kartan ut idag. Den blå ringen markerar var vägstenen står, den tjocka streckprickade linjen utgör gräns mellan två byar. Platsen ser likadan ut idag som på kartan från laga skiftet 1865.

*

Nyfiken som jag är har jag samlat på mej erfarenhet av många gränsstenar, milstolpar, rågångsrösen, femstenarör och annat som har med äldre gränsdragning att göra. Här nedan är två av alla dessa.

Nyligen gjorde jag en vårutflykt i försommaren till Åsa gravfält på Selaön, Sveriges största insjöö. Backsippor och mandelblom blommade grant. Sen tog jag vägen mot Mälsåkers slott för att beskåda den unika milstenen som inte är en sten utan en rödfärgad kraftig träplatta. Den är klassad som fornminne och den enda som finns kvar i länet.

Gränsstenen här nedanför finns i Östergötland:

Överst t.v.   Vifolka härad inhugget i stenen                 Överst t.h.     Malexander s-n (socken)                                                                                                                              År 1929

Nere t.v. Se så smart stenen är huggen – den är ställd på diagonalen med spetsen mot vägen, spetsen markerar i vilken riktning gränsen går. Således tvärs över vägen. De inhuggna ortnamnen  är läsbara från båda hållen.

Nere t.h. Översikt där den asfalterade vägen skymtar. Så här noggrant har Wikipedia beskrivit Vifolka härad.

Buona Pasqua

Den allra mest minnesrika påsk jag firat gick av stapeln i Italien, i en liten kalabrisk stad längst ner på "stöveln".

På långfredagen var där stor teater med gestaltning av korsfästelsen på Golgata. En stor folkskara var där för att betitta skådespelet i det vackra vårvädret, jag var en i massan och fascinerades.

På kvällen gick en procession bärande kyrkans Mariaskulptur genom gamla stan. Vi stod på en balkong och såg den långa processionen uppifrån. Men det var så mycket mer att se och tillgodogöra sig under påsken, en långhelg som jag bjudits in till av min väninna Paola vars familj bodde där.

S. Maria del S. Maria del Patire Patreon grundades under sent 1000-tal. 

Här fanns kultur var man än rörde sig. Till exempel finns Codex Purpurensis Rossanensis, en illuminerad handskrift från 400-500-talet som berättar om Kristi liv och lära, en av de äldsta illuminerade manuskripten av delar av nya testamentet.

Detalj av basilikan ovan.

Olivlundar finns gott om och till påsken blommar ängarna så vackert och intensivt.

Lundasamtal för människor som levt ett  urbant liv sedan generationer.

Från gamla stan med vy över den nyare delen.

*

Annandag Påsk kallas i Italien för "Pasquetta" (lilla påsk) och är en dag för glädje och avkoppling. Detta lättsamma firande är italienarnas favorittradition under våren, som innebär att familjer och vänner träffas för mat och festligheter. Olika regioner har olika traditioner och mat.

Men överallt söker man sig bort från stan till landsbygden eller havet, "la montagna" eller "il mare". Vi for till en privat liten byggnad vid Medelhavet. För att äta och dricka. (Precis som vid Ferragosto den 15 augusti. Vad jag gjorde då kan bli en annan bloggpost.)

Den långa måltiden avslutades med tarantella till dragspel, italiensk folkdans. Dansen tarantella har fått sitt namn av att den liknar konvulsionerna efter bett av tarantellaspindeln. Paolas släkting var den som spelade dragspel. Han var också arkitekt och jag passade på att fråga om systemet för takavvattning som jag sett i gamla stan och som intresserade mej. Jag var ju i Italien för att tillgodogöra mig italiensk restaureringsideologi och byggnadstraditioner.

Taktäckningen består traditionellt av munk- och nunnetegel. I stället för hängrännor skjuts under varje nunnetegel in en zinkplåt formad enligt min beskrivning nedan. Då forsar inte regnvattnet ner längs fasaden. Väldigt elegant men säkert ganska besvärligt att underhålla i längden. Om jag ägde ett hus med den här typen av avvattning skulle jag göra allt för att behålla det ;-) 💧

Det var en rolig och minnesvärd påsk, helt olik det trevliga akademiska livet i Rom. Och helt olikt vårt svenska reformerta påskfirande.