Sommarvärme i hus med självdrag

Förra sommaren var historiskt varm. Hettan mildrades med med korsdrag.

Här i huset finns väl fungerande myggfönster av enkelt slag. Fönstren stod öppna på natten och aldrig i direkt solljus (och just på bilden inför fotografering på dagtid).

Temperaturregleringen fungerade bra utan elektriska installationer och apparater som omvänd luftvärmepump eller fläkt. Men man måste ha koll och lägga ner engagemang för att hålla nere temperaturen. Fönster stängda - öppna, rullgardin ner - upp, spjäll öppna - stängda. Ett himla sjå.

Förra sommaren var minnesvärd både ur positiv och negativ synpunkt. I år har vi sommarvärme i slutet av april. Undrar just vad som väntas klimatologiskt den kommande sommaren? Det kittlar i byggnadsvårdsnerven...
.
.

Tjyvtjockt

Det är underbart att ha en vacker plats att göra utflykt till. En plats att imponera på sina besökande vänner med.

Denna plats är en sådan. Ett ställe där ludna backsippor växer i mycket stora mängder.

Två besök dit med vänner från när och fjärran gav oss alla en oförglömlig upplevelse av natur värd att vårda. Kaffetermosen töms medan vipor och lärkor drillar och sjunger för oss.
.
.

När stan är som vackrast längtar jag tillbaka dit

En vacker vy från Sofia kyrka i Stockholm. Den nedåtgående solen blänker i Södermalms skorstenar och ventilationshuvar.

De stugor där förr stans fattiga bodde är upprustade sedan länge och åtråvärda boendemiljöer för kultureliten. Så förutseende att de här små, "ruttna" och "eländiga" stugorna inte revs för några decennier sedan.
.
.

Odling vid fäbodallmänningen

Jag hittade ett upprättat kontrakt där Nils Hörnsten upplåter sin andel i Fäbodmyran till fem grannar. Detta sker 1860, alltså några få år innan laga skiftet utstakades av lantmätare E. A. Löfroth.

Att mark brukades där uppe i skogen står klart. Korna gick på skogen men här odlades även säd, troligast korn. Redskapen åkerplog, åkerharpa och ahl nämns i kontraktet. Där fanns en lada och en hässja på Nils Hörnstens mark. Jag förmodar att hässjan var en liten kornhässja för att torka kornkärvarna på. Hässjor för hö brukades inte på den tiden. Än idag har jag hört 80-plussare använda benämningen Hörnstens-jalen på fäbodallmänningen, alltså Hörnstens gärden. De här gärdena är utmärka av Löfroth på lagaskifteskartan färdigställd 1865. Här är kontraktet:

" Ehuru jag af Byns gemensamma oodlade utmark af den så kallade Fäbodmyran, efter Synebeskrifningen af den 20de Juni 1840 upparbetade den större delen deraf, så afstår jag nu till en del mina grannar nemligen Bönderna Jon Jönsson, Jon Pehrson, Eric Lindblom, Eric Norberg och Jacob Olofsson det nedre fallet, eller Wästra delen deraf emot en öfverenskommen summa för odling deraf med Etthundrade Åttatiofem Riksdalen Riksmynt hvilka skola betalas den 24de nästkommande Augusti då likväl räntan ifrån denna dag betalas med 4 1/2 procent.

Likväl förbehåller jag Säljare, att den uppförda Ladan och Hässjan får stå på den plats der den nu står. Och skall hvar och en af Köparena erhålla lika stor andel af denna jord, då de och betalar lika i denna odlings summa.

Af den Jordkjörredskap som jag der hafver, nemligen Åkerplog, Åkerharpa och Ahl skall Köparena få begagna enär jag icke det sjelf brukar, men när någon reparation behöfves på denna redskap, skall densamma gemensamt af alla påkostas. Att sålunda vara öfverenskommit och afslutad bestyrkes.

Nordmaling och xx den 2a Maj 1860.
Nils Hörnsten – afträdare

Jon Jönsson, Jon Pehrson, Eric Lindblom, Eric Norberg, Jacob Olofsson /Bomärken/ - Tillträdare.

Wittna - I. Wiklund, Johan Lindberg "

Jag tycker det är något rörande med detta kontrakt. En del av Fäbodmyran hade brutits "från ris och rot" till små åkerplättar av Nils Hörnsten (1814 - 1878). År 1860 då kontraktet skrevs, var han 46 år. Genom kontraktet avträdde han brukningsrätten av jalen till fem grannar. I brukningsrätten ingick en lada och en mindre kornhässja (storhässja säger vi här i trakten), där ingick även de redskap som förvarades på plats. När något gick sönder och behövde lagas var det de fem tillträdarnas men även Nils Hörnstens sak att tillsammans bekosta deras  lagning.

Jag förstår att det var knapert med brukad mark i byn, allt behövde tillvaratas. Att föra ner säden och höet, som väl var det som förvarades i ladan, var ingen barnlek på den krokiga, gropiga och smala kärrvägen. Det var troligen den bygemensamma vägen förbi Vinsjön som Nils Hörnsten brukade nyttja.

Vill någon se hur de där Jordkjörredskapen kan ha sett ut så finns länkar nedan:
Åkerplog
Åkerharpa
Al
.
.

Linodlingen förr i byn

Mormor odlade lin, mamma har berättat om blåblommande fält när hon var barn i byn på 20- och 30-talet. Vilken vacker syn de himmelsblå blommorna måste ha utgjort! Det var spånadslin som odlades och efter skörd genomgick linet en omständig procedur för att till sist kunna spinnas och vävas till tyg. Det måste ha varit en grann syn de få dagar de blå blommorna öppnade sig.

 Foto härifrån.

Att processa spånadslinet innebar skörd, torkning, repning, rötning, bråkning, skäktning och häckling. Platsen för rötningsprocessen fick jag information om redan som barn.

Här ser man det lilla linsänket på klyvningskartan från år 1900. Det är en liten röd rektangel inom området Bc. En samfälld tillfartsväg leder dit från Kustlandsvägen upptill på kartan. Allfarvägen har anor från 1600-talet - om inte äldre. Idag, när sjön som fanns i byn är utdikad, ser man inte vattenblänket och förstår inte läget om man inte har historisk kunskap.

• Linsänket behövdes för rötning av linet. Rötningen innebar att linet sänktes ned i vatten för att bakterier skulle påverka stråna. Vattenrötat lin får en obehaglig lukt, men utgör inte någon hälsorisk. Det var en process som gjorde stjälkens vedartade delar sköra och löste upp de limämnen som höll samman fibrerna som därmed gick lätt att bryta och avlägsna från den mer motståndskraftiga bastfibern.I Norrland har linet sänkts ner i vatten för att rötas. I andra delar av landet breddes linet ut på marken för att regn och dagg skulle bryta ner de vedartade delarna. Rötningen tog några veckor i anspråk och det var noga att avbryta rötningen innan själva linfibern tog skada. När bast och ved gick lätt att skilja var rötningen klar, det krävde ständig kontroll så att processen inte gick för långt.

• Att avgöra när linet var färdigrötat krävde stor erfarenhet. Man torkade ett par av stråna och bröt dem fram och tillbaka några gånger. Därefter drog man bort tågan och beroende på hur lätt den släppte från stammen kunde man avgöra om rötningen hade gått tillräckligt långt. Om tågan släppte för lätt kunde rötningsprocessen ha gått för långt och linet vara överrötat vilket innebar att linfibrerna inte gick att använda. En annan metod för att kontrollera rötningen var "ryckprovet". Man slog en överhandsknop på den frilagda fibern på ett strå och rycker så att fibrerna brister. Om de brister intill knopen är linet färdigrötat.

Det var Johan Olof och Klara som lät klyva sina två hemman och de fyra delägarna i linsänket var de söner som levde till vuxen ålder. (De miste fyra barn i difteri inom 1,5 månaders tid år 1879.) På kartan syns att linsänket låg i direkt anslutning till sjön som fanns här till 1920-talet, då andra etappens utdikning utfördes. Undrar hur många som vet att här fanns en vacker sjö och vilken utbredning den hade?

 

Här är dagens karta över det samfällda linsänket/rötningsplatsen som finns registrerad hos Lantmäteriet. Den dubbla röda linjen är gamla Kustlandsvägen som här blivit Riks13.

Efter att sjösänkningsföretaget genomförts, flyttades linsänket/rötningsplatsen eftersom inget vatten fanns på den gamla platsen. Jag känner till var det "nya" linsänket var beläget, min far var informator. Pappa, som inte var född i byn, var mycket intresserad av byns kulturhistoria och historia. Och han ville föra kunskapen vidare. Den "nya" rötningplatsen omnämns här på bloggen i ett mindre trevligt sammanhang. Att landsbygden har gudsförgätna platser står klart!

Jag intresserar mej för kvinnors textila sysslor förr. Böcker av etnologen och textilforskaren Gertrud Grenander-Nyberg, född i Umeå, finns i mitt bibliotek.

.
.

Två likartade bostadshus

Vi tar det här foto en gång till: Oskar & Helga Käcks gård 1961. Oskar var född på hemmanet, Helga kom från Baggård. Foto härifrån.

Då Oskars far Magnus Käcks gamla timrade mangårdsbyggnad rivits, uppfördes en ny bostad med mansardtak för sonen Oskars räkning. Fasaderna hade röd träpanel som 1961 håller på att kläs med eternitplattor. Idag är eternitplattorna målade. Exakt byggår känner jag inte till men som med så många andra bostadshus här i byn är det 1930- och 40-tal vanligt som tillkomstår. Staten lämnade bidrag till nya bostäder och lokala byggare, som tjänade på att bygga nytt, rekommenderade därmed så klart rivning av de gamla timmerhusen.

Längs med grusvägen finns en bagarstuga. Här bakade Helga tunnbröd tillsammans med andra kvinnor i byn, t ex min mamma. Jag var med som barn, det var en härlig kvinnogemenskap. För övrigt var Helga en av de första i byn som hade mikrovågsugn.

Oskars syster Herta, gift med Alf Edlund, lät bygga ett likadant hus på andra sidan bäcken. Skillnaden var att Hertas hus hade reveterade fasader och entrén låg på gaveln mot öster.

Här syns båda husen 2017. I förgrunden f.d. Herta & Alfs hus och på andra sidan bäcken f.d. Oskar & Helgas hus. På det senare gårdstunet är ladugården borta, ett nytt brett uthus/verkstad har kommit till under allra senaste år. Oformligt i mitt tycke när man jämför med traditionella volymer.

Efter att Herta och Alfs fina hus såldes 1996, efter bådas bortgång, är den vackra och lättskötta naturtomten med ljung, blåbärs- och lingonris och stora barrträd borta, tillbyggnader av gör-det-själv-typ har tillkommit uppe, nere, fram och bak. Bilparkering helt nära entrén är ett absolut måste. Fönsterbänkar och golv av kolmårdsmarmor i wc/tvättstuga finns förhoppningsvis kvar.
.
.

Ett bildminne

Ett foto från år 1961 visar vägen "genom byn" som vi sa hemmavid då jag var barn. Det är en mycket gammal grusväg som knyter samman gamla Kustlandsvägen - Gamm´vägen - och de äldsta delarna av byn, Knösen.

Riks13 från 1942 skär av vägen. Efter att ha passerat Riks13 fortsätter grusvägen förbi Knösen och vidare ôppa Myra. Vid en korsning ôppa Knösen viker vägen av och passerar bäcken via en spång och letar sig medelst en backe upp mot Kustlandsvägen igen - alldeles där gamla Kustlandsvägen rundar Hallberget, hemmanet som kallas (kallades) Halla.

Alla de där vägarna, även de som ingen idag känner till, finns med på laga skifteskartan från 1865. Utom Riks13 naturligtvis.

Foto härifrån.

Nåväl, på denna bondgård som syns på fotot, på detta hemman, bodde Oskar och Helga Käck. Innan dess var det Magnus Käcks gård men det gamla huset, som på laga skifteskartan är ritat långsmalt och därför bör ha varit en timrad parstuga ("Västerbottensgård"), revs och en ny bostad med mansardtak uppfördes för sonen Oskars räkning. Av den äldre gårdsbildningen återstår nu enbart bagarstugan/ bryggstugan, bröjstun, på andra sidan grusvägen. Ladugården som ni ser i öster, nära bäcken, föll samman på 2011 och revs senare. Ett nytt uthus byggdes innan dess mot söder. Bostadshuset står kvar med omlagt tegeltak vilket i sig är glädjande om ni frågar mej.

Men det är inte Käckens gård som mina ögon först fastnade på, nej det är den lilla enkelstugan överst i bild som är borta sedan flera decennier. Där bodde några år en familj med tre barn i skolåldern under små omständigheter. De kallades av byborna "Tattar-Erikssons". Det kan inte ha varit roligt och enkelt för den familjen att bo i byn med allt skvaller och tisslande.

Köket med sina tre fönster var placerat mot öster och vägen. Om jag minns rätt hade köket enbart öppen härd men så kan det väl inte ha varit, kanske fanns där en elektrisk bänkspis. Hur som helst - där i köket föråt jag mig på vaniljglass. Jag och dottern i huset, V, som var ett par år äldre än jag, gick efter skolans slut till lanthandeln i byn, RJ:s (Reinert Johanssons), ett par hundra meter bort och köpte på V:s initiativ och för hennes pengar ett paket vaniljglass som vi gick hem till henne för att äta upp. Vi satt på träsoffan vid köksbordet och käkade intensivt. Så fort och så mycket för en barnmage, att jag länge efteråt, ja fortfarande, kan känna avsmak för just vaniljglass.

Enkelstugan låg på Anna och Karl Thurdins mark. Några år senare byggde kommunen ett nytt hus till familjen Eriksson inne i tätorten och den lilla stugan flyttades och blev sommarstuga ute vid havet.

Jag blev otroligt glad över att se det här fotot med den lilla enkelstugan som annars bara finns som en svart prick på gamla kartor och som ett diffust minne i mitt inre.
.
.