2 april 2019

Ett bildminne

Ett foto från år 1961 visar vägen "genom byn" som vi sa hemmavid då jag var barn. Det är en mycket gammal grusväg som knyter samman gamla Kustlandsvägen - Gamm´vägen - och de äldsta delarna av byn, Knösen.

Riks13 från 1942 skär av vägen. Efter att ha passerat Riks13 fortsätter grusvägen förbi Knösen och vidare ôppa Myra. Vid en korsning ôppa Knösen viker vägen av och passerar bäcken via en spång och letar sig medelst en backe upp mot Kustlandsvägen igen - alldeles där gamla Kustlandsvägen rundar Hallberget, hemmanet som kallas (kallades) Halla.

Alla de där vägarna, även de som ingen idag känner till, finns med på laga skifteskartan från 1865. Utom Riks13 naturligtvis.

https://lh3.googleusercontent.com/3dNb-c4DZb4N077J9NmSbvJLS0HVWd1vDAj-Oi7RVkW25BHMCfDlCnjkBCFDWp-bFVJRnG6DF2mHLm6qfTjkYzH93V8z9IOWlznqbJlqRdxTyp2xeUjzue7iQ8PESAHD3yxPSMRf2x24NRKMgQ3ouowJdirLSeWg8t7e7k7XAdaaRghrmFh0rXvnGZLG0c6F5tdcwhrKRo-hrjYQ5ny7wcbZKzlOd2kzK7CfCCiVni5ftydS_xNqqxBxfhsDKhHyb0J4TUC6KbCwZj9B39EX5myIcsZwHli3VzO1xRa2qq0MetpomfMSestezTco0sBcg-eZQZ40Pe2mQ2vVZD3BR4LwuMWehbv9ka-gkvo9_F0p-ITJB8_jzx2GjuvQqyk5byC7oJ49N01aQURlSrJCcmHvytmCfME9D3--UEoaT_ot73GNdM8_Iw68Uk14tBoRzVrxSMeHIXzwR5rE4hsk01fAF2KxWCiJQoucZDpLdXPmgyIslvVUBtZUBmWgLLemh-YT7GVP_Jo5VsTbL_9eRgksJap_lN4CghEXOoOgHDbsittS35Ur2Yn8Bbcw_x-UMlkqyyxBcYXoidBXU6PXJhtK_VSiqaydECIWP1STanwva8l5loHCciRfTA-w1SrxOxiNN7mgKnQHFt_nthnU4L_HQw=w747-h487-no
Foto härifrån.

Nåväl, på denna bondgård som syns på fotot, på detta hemman, bodde Oskar och Helga Käck. Innan dess var det Magnus Käcks gård men det gamla huset, som på laga skifteskartan är ritat långsmalt och därför bör ha varit en timrad parstuga ("Västerbottensgård"), revs och en ny bostad med mansardtak uppfördes för sonen Oskars räkning. Av den äldre gårdsbildningen återstår nu enbart bagarstugan/ bryggstugan, bröjstun, på andra sidan grusvägen. Ladugården som ni ser i öster, nära bäcken, föll samman på 2011 och revs senare. Ett nytt uthus byggdes innan dess mot söder. Bostadshuset står kvar med omlagt tegeltak vilket i sig är glädjande om ni frågar mej.

Men det är inte Käckens gård som mina ögon först fastnade på, nej det är den lilla enkelstugan överst i bild som är borta sedan flera decennier. Där bodde några år en familj med tre barn i skolåldern under små omständigheter. De kallades av byborna "Tattar-Erikssons". Det kan inte ha varit roligt och enkelt för den familjen att bo i byn med allt skvaller och tisslande.

Köket med sina tre fönster var placerat mot öster och vägen. Om jag minns rätt hade köket enbart öppen härd men så kan det väl inte ha varit, kanske fanns där en elektrisk bänkspis. Hur som helst - där i köket föråt jag mig på vaniljglass. Jag och dottern i huset, V, som var ett par år äldre än jag, gick efter skolans slut till lanthandeln i byn, RJ:s (Reinert Johanssons), ett par hundra meter bort och köpte på V:s initiativ och för hennes pengar ett paket vaniljglass som vi gick hem till henne för att äta upp. Vi satt på träsoffan vid köksbordet och käkade intensivt. Så fort och så mycket för en barnmage, att jag länge efteråt, ja fortfarande, kan känna avsmak för just vaniljglass.

Enkelstugan låg på Anna och Karl Thurdins mark. Några år senare byggde kommunen ett nytt hus till familjen Eriksson inne i tätorten och den lilla stugan flyttades och blev sommarstuga ute vid havet.

Jag blev otroligt glad över att se det här fotot med den lilla enkelstugan som annars bara finns som en svart prick på gamla kartor och som ett diffust minne i mitt inre.
.
.

3 kommentarer:

  1. Det är märkligt det där med bildminnen och ens eget varande i tid och rum. Ofta tänker jag på de spår vi människor drar upp i tillvaron. Där satt jag. I det där köket. Då. Och hur många gånger korsar vi inte våra egna spår i tillvaron. Om man kunde lägga alla tidslager ovanpå varandra som transparanger (vem använder det ordet idag?) så skulle det bli tjocjt av närvaro i mönster över markerna. Tja. Filosofiskt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mira, jag tycker mycket om filosofiska tankar. Tidslager, att vara på samma ställe som andra människor en gång i tiden befann sig, är mäkta fantasieggande. En byggnad kan vara som en palimpsest, kanske ligger det något i att väggar kan tala... För att inte säga att landskap har ett språk som kan tolkas. Jag övar mig ständigt i detta...

      Radera
    2. Transparanger ja, det sättet att kopiera var aktuellt då jag började yrkesarbeta, innan datoriseringen :-)

      Radera

Tyck till om du vill...