Det är pappa som jag har att tacka för mitt intresse för min dialekt, kulturhistoria, hembygdshistoria, ja historia i allmänhet. Han som inte var född i byn utan flyttade hit i samband med gifte var mycket intresserad av sin egen men även mammas släkt och av byns historia, mer än min mamma någonsin var.
Kanske borde det inte förvåna mig för det var ett sätt för honom att lära känna sin nya hembygd. Är man bofast på en och samma ort genom hela sitt liv blir man lätt hemmablind och kanske ointresserad av vad som timat tidigare på platsen. Så uppfattar jag situationen här i byn för närvarande - det finns ingen önskan och vilja att fundera över hembygdshistorien. Under de tjugotre år jag varit hemmansägare har jag funderat en hel del över detta och tycker mig ha förstått mera om varför läget är sådant här i byn.
Idag skulle pappa ha fyllt 106 år och jag är glad och tacksam för hans inställning till kulturhistorien som smittade av sig. Smittade och smittade förresten, utan hans upprepade berättande hade inte mycket fastnat för det var först när jag blev äldre som jag tog papper och penna i bruk för att anteckna hans berättelser samt göra ljudinspelningar. Detta tack vare att jag hade förmånen att ha en förälder som orkade dela med sig av sitt historieintresse även under mina oengagerade tonår.
Min pappa brukade säga att han sparade på olika foton och dokument åt oss barn tills vi kommit upp i kulturarvsåldern. Varken som tonåringar eller småbarnsföräldrar eller andra mitt-i-livet-åldrar var vi särskilt intresserade av det han hade att berätta. Men nu ... Och då är det för sent att fråga honom, men allt han samlat om släkten och bygden finns kvar och det är jag tacksam för!
SvaraRaderaSå förutseende och väldigt fint planerat av din far.
SvaraRadera(Jag har en liknande berättelse om min pappa.)