Tiden är ständigt ur led

Igår kväll plockade jag in en blommande häggkvist. Jag hör till dem som tycker mycket om häggdoft, den ger mig inte alls huvudvärk så i sovrummet fick den sin plats.

Men tänk så tidigt häggen blommar i år! Så tänker jag vart eviga år. Alltför tidigt, otroligt tidigt, det känns inte som det brukar vara. Jag blir aldrig van vid detta tidiga.

Årstiderna som är inprogrammerade i min kropp stämmer inte. De första två decennierna som präglat mej bär jag med mig från norra Ångermanland. Det är ljuset där, säsongsrytmen där, som är det rätta. Det riktiga. Så känns det ofta. Den ångermanländska rytmen stämmer inte med våren/sommaren/hösten/vintern i Mellansverige. Och kommer aldrig att göra. Jag är ångermanlänning i kropp och själ!

Så tidigt häggen blommar i år...

I Lundströms bokradio i P1 hör jag Marit Kapla berätta om sin bok och hur orten hon växt upp på i Värmland finns ingraverad i skelettet. Det är något med hur solen lyser, var horisonten ligger, var vatten finns och skogen... Exakt så.
.
.