Bra att veta

Så här kommenterar  Pentamom då jag skrev om slåttanna:

"Min svärmor lärde mig att räfsan kallas "härva", klogrepen som vi drog ner hö med kallades "härka" och dyngrännan var "möckrumme". Jag blev lite brydd första gången jag hörde uttrycket. "Såg du om hä stog nå vatt´n i möckrumme?" Vilket rum menar hon då? undrade jag konfunderat. =) Hon lärde mig även att årsbehovet hö till en ko motsvarade 5 led. En häst åt som två kor = 10 led och fem får åt som en ko = 1 led/får. Så enkelt att räkna ut om man fått ihop tillräckligt med hö."

Oj vad jag blev glad över den kommentaren. För det första: dialektala benämningar finns kvar bland levande människor som har jordbruk idag, inte bara som en död kunskap hos etnologer och akademiker. Det är långt bättre att kunskapen är levande än "begravd" på museum.


För det andra lärde jag mig hur många "led" som går åt till olika kreatur. Men exakt hur stor volym ett "led" är måste jag nog frågan Pentamom om. Pappa kallade avståndet mellan två hässjstörar för ett led. På det ledet kunde 4-5 hässjlinor finnas ovan varandra. Men hans benämning skulle en hässja med bara 6 störars längd räcka till en ko under ett år och så var inte fallet. Ni hör, jag har inte den kunskapen i kroppen. Tyvärr!


"Härva" minns jag inte som namn på räfsa, men kanske har jag glömt. Pentamom och jag finns båda i Ångermanland så våra dialekter liken varann. "Riva" fick jag veta i veckan, var benämningen på räfsan i åtminstone en del av Jämtland. Visst är det intressant!!!

Klogrep och "härka" säger Pentamom är en grep med klor vinklade i 90 grader - för att dra ner hö från skullen eller hölage med (ändrat efter kommentar från Pentamom). Högrepen användes ute på lägdan för att föra ihop hö och lägga upp det på hässjan. Eller hos oss även för att ta hö från skullen, hölage. Högaffel sa vi aldrig, kanske var det de uppländska kusinerna som använde det ordet. Hötjuga vill jag minnas att det står i SAOL, svenska akademins ordlista. Våra högrepar hade två klor förutom en som hade tre och ett lite kortare skaft. Det var och är min absoluta favorit.


Åsså till igenkänningens ord: möckerömme. I love it! Alldeles i förrgår mätte jag upp lagårn som den såg ut mellan 1950 och 1971. Möckerömme, rännan, var 4,37 meter lång och 0, 56 m bred. Djupet kom jag inte åt för pappa hade gjutit igen den då lagården blev hans arbetsutrymme. Jag kan tänka mej att djupet var max 10 cm, kanterna var helt raka. Ena änden slutade vid väggen där dörren ut till dynghuven fanns. Dörren satt 30 cm över golvet och då lagården var i funktion var det var bara att öppna den och skyffla ut korúsen och urinen, ala, ut på gödselstacken som var under tak. 

Golvet i lagårn är gjutet i betong men i kobås och kalvkätte låg brädor ovanpå för att få ett skönare underlag för kossorna. Sågspånen eller röta, torvströet, som lades ovanpå brädgolvet byttes varje dag, kanske till och med två gånger per dag. Den skrapades ut i möckerömme och hamnade sen i huven.


Det här med möckerömme har jag tänkt skriva om sen jag började blogga, men tro att det blev gjort innan den insiktsfulla kommentaren kom? Minns hur jag i förskoleåldern var med föräldrarna ut i lagården på kvällarna och spatserade stolt och rakryggat på gången jäms med möckerömme och lekte att jag var kung. Tusen tack Pentamom för att du delade med dig av din kunskap. För mej var den värdefull!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om dialekt, härka, härva, räfsa, klogrep, högrep, högaffel, tjuga, hötjuga, dyngränna, komocka, lagård, torvströ, sågspån, kobås

Sista lasset

I maj 1971 sålde mina föräldrar de två korna. En otroligt lång era var över. Jordbrukartiden. Den period som varat längst i mänsklighetens historia och som sitter i generna..


Året innan, alltså 1970, hjälpte jag i slutet av juli till att ta in höe som torkats på hässjor. Vi visste alla att det var sista gången det gjordes här på hemmanet. Detta förevigades med mammas eller pappas påskyndan med kamerans hjälp. Kanske förstod de mer än vad jag själv gjorde då. Kanske förstod de att min längtan till detta sätt att leva skulle finnas livet igenom. Att smaragdgröna golfgreener inte är min melodi, inte är det sätt jag tycker är bäst att bedriva jordbruk på.

1970 års höskörd bestod av 30 hässjor kan jag se i hushållets loggbok. Av dem var 8 stycken från grannens lägdor som vi arrenderade detta år. Utöver hö gav marken grönfoder till korna samt potatis, grönsaker och rotfrukter till hushållet.

Höskrindan som pappa själv drar med mamma som skjuter på. Hö är inte så tungt. Men detta ser grovt ut så det kan vara grönfoder. Platsen är de två små lägdorna i Aspänget och längst bort i bild finns bäcken. Jag fotodokumenterar, det var nog pappa som bad mej ta bilden på sista lasset.

Allt hö är ladat, skrindan tom. Historiskt. Jag skulle vara med på bild tyckte föräldrarna. (Ni ska veta att den där jäntan är inte så försynt som fotot kanske föranleder någon att tro. Hon vet vad hon gör :-)

När vi nu i sommar håller på med fortsatt byggnadsvård av ladugårdsbyggnaden, återfinner vi höskrindan. Återseendets glädje finns där.

Fortfarande slår jag och min man visst hö med lie. Andra i byn må tycka att vi är egendomliga kufar men vi vet vad vi gör och väljer vår väg. Har man som jag i sin ungdom hört Sven Hermelin berätta sinnligt om lieslåtter glömmer man det aldrig :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om höbärgning, hölass, höskrinda, hässjor, jordbruk, slåttanna

Sommartider, hej, hej, sommartider...

Sommar var i min barn- och ungdomstid frihet att leka med allsköns ting, fara omkring på cykel, paddla med kanoten i Aspa, kolla in grodyngel, äcklas och fascineras över blinda, rosa musungar i boet som uppenbarades då höet var slaget, räfsa, lägga på potatis, dricka läsk, bada i havet eller i bäcken, köpa glasspinnar i kiosken i Mo, plocka ängsblommor, övernatta i lekstugan - ja allt som är kul i livet (fast potatislandet var enormt och vi barn kände det lite motbjudande att ta itu med att kupa potatis, lägg på pären, på denna stora yta)

Men främst var sommar desamma som slåttanna med hässjning och höbärgning. Här är moster, morbror, pappa, kusinerna och jag i samband med att höet ska in i hölage. Kan året vara -60? -61?

Rast i slåttannan. I skuggan av en hässja har pappa slagit sig ner med en kaffekopp. Vi andra sitter solbelysta med kaffe och läsk. Hässjorna hade olika många led beroende på tillgången på hö. Samtliga hässjor placerades orienterade i öst-västlig riktning precis som traditionella mangårdsbyggnader, s.k. "västerbottenshus" och ångermanländska korsbyggnader.

Här sitter vi ute i Aspänget. Kaffet kokas på plats. Läsken kyldes i stordiket. I bakgrunden Alf Edlunds hölada. På båda sidor om vårt skifte växer nu skog, sly som växt sig stor och en granplantering. Vilken tur att fotona finns som minner om en trevligare tid.

Moster Ingrid räfsar hö, även detta ute i Aspänget. Året är 1968. Räfsning var kvinnornas och barnens uppdrag i slåttannan under den agrara tiden i vårt land. Och för allt i världen, det heter räfsa - inte kratta. Man räfsar hö med en räfsa. Man är en kratta om man säger att man krattar hö ;-) Jag ser att en träräfsa kallas kratta lite här och var i tidskrifter och på bloggar. Som allmogeföremål har räfsor blivit eftertraktade i shabby chic inredningar.

Morbror Bertil tar i så det knakar. Fast han bara låtsas inför fotograferingen, hö är inte så tungt :-) även om bära hö var karlarnas jobb. Till det använder man en högrep eller högaffel.

Här fotografers Maggan, Eva, pappa, Lasse och på toppen av hölasset står morbror Bertil. Året är 1969. Det handlar om höbärgning - ni ser den tomma linhässjan i förgrunden. Det här var kul ska ni veta. På bilden är det bara högafflar som syns som redskap. Kanske var det jag som räfsade rent runt hässjan.

Detta år, 1969, lånade vi traktorn av David Å. Morbror Bertil rattar hem skrindan. 2,5 år senare var min morbror död, vi hade lagt ner jordbruket och livet var eljest.

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om slåttanna, hässja, torka hö, höbärgning, lada hö, räfsa, traktor

Åka hölass

Jag var i Skåne på besök hos en kompis. Vi åkte runt till kulturbegivenheter. Tog en kafferast i en lite trevlig kaffestuga med lågt i tak och en härlig skånsk trädgård om knuten. Ja, den var trevlig med en kaffetant som tog sig tid att prata lite extra och med trevlig gammeldags inredning som ni kan se av tapeten som skymtar på bilden. På väg ut uppmärksammar jag ett anslag som nästan får mej att falla baklänges - jag måste dokumentera:

En underbar utflykt på ca 1 timme.

Hölasset avgår från gården i Vanstad och kör 1,5 km på den öppna slätten.

Sedan går det uppför Hallandsåsen ca 2 m till en otroligt vacker

utskíktsplats som ligger 120 m över havet!

Där bjuds det på kalvdans med sylt och kaffe.

Turerna går dagligen kl 10.00; 13.00; 19.00.

Skåningarna kan dom! Vilken idérikedom, vilken företagsanda! Hölass med kalvdans.

Kan väl knappast bli bättre för den som vill uppleva bondekultur och för motparten som vill göra en kulturinsats och tjäna kosing.

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om hölass, höskrinda, kalvdans, utsiktsplats, Skåne, företagsanda, lycka

Falsk marknadsföring

Vem minns inte glädjen av att hoppa i hö då man var liten? Hur kul som helst. Luktade gott gjorde det också. Mjukt men litelite stickigt. Förmaningar från de vuxna att inte ha säkerhetsnålar eller andra vassa föremål på sig.

Som sagt - hur kul som helst med hö.

En folder med det här omslaget tog jag för några år sedan då jag var och handlade mat. Jag blev inspirerad av bilden. Barndomsminnen dök upp.

Gissa om jag blev besviken då vinst-weekenden handlade om att bo på ett spa utanför Stockholm. Utan hö. Bara gå omkring i morgonrock mellan olika bad, bastur, pooler. Med qigong, lerinpackning och what ever. Jovisst - jag vet att det också kan vara skönt. Men varför i all världen locka med hö och natur? Det kallar jag falsk varudeklaration!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hö, hoppa i hö, spa, naturen, varudeklaration

Horisontlinje?

Från morfars hus skymtar man långt bort en silhuett av ett berg. Det är Storris-berget. Jodå. Min mamma satt ofta i sin favoritstol i köket, softade och drack morgonkaffet på fat. Hon brukade säga att hon älskade synen av det där blånande berget långt borta. Det gav kanske tanken frihet.

Det blånande berget skymtar där borta, ser ni? Fotot är taget i köket igår. Idag, söndag, vajar flaggan på Flaggberget men det är än gråare väder. Men mycket har hänt sen mamma levde. Det växer upp sly som blir till träd. Den blånande silhuetten är bruten nu. Förbuskningen går snabbt.

Från övervåningen är det lite tydligare men snart växer även detta bort. Det är en liten övergiven triangulär markbit som uppstod då Riks13 anlades 1942 och som övergavs på 70-talet av ägaren som inte bor i byn. Nu ser man inte Alfreds undanstagsstuga och inte heller det lilla huset som Hybert Öberg bebodde efter att han kom hem från Amerikat. Bakom hans hus har dock bäckkanterna blivit röjda :-)

Att förbuskningen och igenväxningen i bygden kommer att fortsätta är en odiskutabel sanning. Förvånansvärt nog har jag hört att alla 50+are som växt upp här inte inser att kreaturshållning och öppen åkermark hör intimt ihop. Någon väg tillbaka är väldigt orealistisk här i trakten. Jag minns den första byastämma jag bevistade som nybliven hemmansägare år 2000. Jag råkade vara i byn i början av maj då den hölls och såg anslaget på byns anslagstavla. Ett upprop från en person i en grannby lästes upp där denne föreslog att vi gemensamt skulle försöka förhindra igenväxning i byarna. Vi har inga sådana problem i vår by! sa byåldermannen. Med den inställningen, och med samtidig granplantering, blir det instängt här.

Det mognar en tanke om hur min mark ska användas.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om förbuskning, horisont, öppna landskap, växtlighet, bergssilhuett

Kuddvar

Jomen, av min goda vän fick jag för några år sedan ett kuddvar från 50-talet som hon ärvt. Mmmm...

Nu har jag hittat en långsmal innerkudde med rätt lämpliga mått. Kuddvaret är en typ som jag aldrig sett förut. Det har "vingar" på båda kortändarna vilket i och för sig inte är ovanligt. Men det är även öppet på båda kortändarna. Någon som vet varför? Jag har inte den blekaste aning.

Kudden har inte hittat sin slutliga plats. Just nu poserar den i 40-talsfåtöljen. Nu finns här så många soffkuddar (några syns här) så om alla ska vara i soffan, som ju är så vanligt i inrednings-magasin och -bloggar, finns inte plats för någon människa. Och så kan det ju inte få vara. Funktion går före kuddar  ;-) Det blir till att skaffa flera soffor :-o
.
. 
Kanske har även andra bloggare åsikter om soffa, soffkuddar, prydnadskuddar, 50-talstyg

Leende landskap

Jag har väl förspänt som kan jämföra boenden i två landskap, två gårdar. Två kulturer. Människors förhållningssätt till sin omgivning i två landsändar. Två olika sätt att förhålla sig till sitt kulturarv, till sin historia. Två olika sätt att förhålla sig till sina ägodelar. Det är fruktansvärt intressant att se skillnader och förstå varav de kan bero.

Jag har nu lämnat detta leende landskap, den del av landet som min pappa tyckte var allra vackrast. Lite märkligt tycker jag men frågade aldrig varför. Jag kan tycka att det är lite väl inställsamt det här böljande landskapet. Och glesbygdsnorrland väldigt, väldigt vemodigt och övergivet.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om grusväg, slingrig, böljande vetefält, öppna landskap, landsbygd

Sevärt

Turistväg

 Turistområde

Landmärke

Världsarv

Detta är symboler för turistväg, turistområde, landmärke, världsarv.

Att hamna i världsarvskategorin är svårt. Det närmaste världsarvet härifrån är Höga kusten, ett naturområde som utsågs år 2000. Nu den första juli utsågs Sveriges senaste världsarv - sju hälsingegårdar, nämligen Kristofers i Stene, Gästgivars i Vallsta, Jon-Lars och Pallars i Långhed, Fågelsjö gammelgård, Bommars i Letsbo och Erik-Anders i Asta. Ett härligt kulturarv.

Kolla in HÄR och klicka på ditt län för att se vad Trafikverket anser vara sevärt där.
Har du något värdefullt du skulle rekommendera dina långväga vänner att besöka i din närhet? Tänk efter, det är bra att ha i "bakfickan" och stolt visa upp. Själv har jag lättare att hitta besöksmål i mitt sydligare boende än i närheten av mitt nordliga.

.
.

Gillart´t alltihop

I skåpet ligger hyllpapper från 60- eller 70-talet.

Där finns selterglas i olika kulörer, mest gröna. Alla inköpta second hand. Liknande i regnbågens färger fanns här förr. De användes vid kalastillfällen av oss barn. Undrar vid vilket glasbruk de tillverkats? Eda, Johansfors, Åfors? Inte vet jag. Minnena till dem är vackra! Och med smak av det som bara var bäst då: Loranga, Portello, Champis, sockerdricka, fruktsoda...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om selterglas, kalas, Portello, Loranga, sockerdricka, Champis, fruktsoda

Inne igen

Det gamla älghornet har hamnat på väggen. Igen. Skovelhornet användes av föräldrarna som någon slags belysning på 50-talet och har lagrats på vinden sedan dess. Det elektriska tog jag bort, får se om någon slags lampa kommer dit igen. Horn ser man i många inredningsreportage nu för tiden, man hänger väl med :-)
Även samlingar med släktfoton är inne igen i vissa kretsar. Mina foton står som mamma och pappa lämnade dem. Jodå. I tidstypiska ramar. Jodå.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om älghorn, inredning, horn, belysning, släktfoton

Trädgårdshistoria i norr

Trädgårdshistoriskt intresserade har säkert hittat eller köpt detta nummer av tidskriften Västerbotten (klicka på gröna länken och läs gratis) som ges ut av länsmuseet i Umeå, nämligen nr 2/2010. Där finns bland annat en bra artikel om Trädgårdshistoria och kulturväxter skriven av Pernilla Lindström.

Pappas favoritblomma.

Som kulturhistoriskt intresserad vill jag gärna se mer av de traditionella växterna, buskarna och träden än de exotiska träd som ibland bildar arboretum på landsbygdens gårdar. Växter som är acklimatiserade och utprovade för vår landsända. Okej, visst är det roligt att testa sina och växternas gränser och zoner, men jag skulle nog välja att pröva med perenner hellre än stora träd.

Nu går det en våg av trädgårdsentusiasm genom landet där allmogeträdgårdens växter står högt i kurs igen. "Mormorsblommor" får arterna heta på fröpåsar. Just nu är särskilt de ätbara á la mode. Det tycker jag är intressant med tanke på att det gamla växtmaterialet kanske bevaras på så sätt. Det är inte så långt tillbaka i tiden som vi/jag levde i ett med naturen här i denna lantbruksbygd.

Här ser vi gammvägen i Lögdeå. På 80-talet gjordes vägomdragningar på flera ställen och även Kustlandsvägen drabbades. De här ohistoriska popplarna planterades där vägen förut böjde av mot vänster och handelsboden, marken blev privat. På granntomten på motsatt sida, till höger utanför bild, står björkar.

Så här såg det ut 1977 på sidan om gammvägen, bortanför popplarna.

Olofsfors bruk hade längs Riks13 som går rakt igenom bruket en allé av höga popplar då jag var barn, ja ända fram till 90-talet. Tror det var sorten jolster som sprider väldoft i lövsprickningen. Det doftade härligt då vi passerade i skolbuss eller per cykel på försommaren. De träden är nu till stor del borta. Dessa popplar blir inte så gamla men i Olofsfors föryngras de genom att man tar skott av de gamla träden. De nya får då samma genetiska uppsättning. Finemang! Där - i Olofsfors - passar popplarna hur bra som helst. Norrländska herrskapsträd ;-)

Javisst, det är var och ens ensak att råda över sin tomt. Jag vet. Men min inställning står fast - rönnar, björkar och aspar passar bättre in här i bygden. Ifjol passerade jag en västerbottnisk rönnhäck. Det var till att tvärbromsa för det är inte var dag man ser en sådan skönhet!

Hej hå, så skönt att kunna skriva detta i sin alldeles privata dagbok ;-)
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Trädgårdshistoria i norr, kulturväxter, mormorsväxter, popplar, rönnhäck, köksland, kejsarkrona, brandlilja

Vi åt aldrig lunch

Alla arbetarklassbarn och barn från den lägre socialgruppen i norra Sverige, som gjort en s.k. klassresa, bör läsa boken Vi åt aldrig lunch av Lilian Ryd. Hör du till ovanstående kategori människor förstår du ännu mera ifall du pluggat på universitet eller högskola borta från  Norrland och inte heller valt att bosätta dig norrut direkt efter studierna. Att ha verkat inom en annan kultursfär är ett måste för att förstå vad Ryd pratar om och då gör de flesta klassresenärer det med behållning. Tror jag nog. Men läs den inte om du inte uppfyller ovanstående krav ;-)

Författaren är journalist och etnolog, född 1949 i Vuollerim med studier vid Uppsala universitet. Hon har varit bosatt i bland annat Skåne. Det handlar om kulturkrockar, om att plugga på universitetet, om att städa, om betydelsen av en "fin" adress, om matvanor, om medelklassen, om innebörden av att "inte ha råd" i olika samhällsgrupper, om rättframhet och massor av annat betydelsefullt.

Jag får äntligen vissa av mina, ibland "obegripliga" reaktioner förklarade av en kvinna från samma del av landet och med bakgrund i samma socialgrupp. Det är uppfriskande, det är klargörande. Och boken är rolig, särskilt första halvan. Jag är verkligen glad över att jag råkade på den på biblioteket i år av en ren tillfällighet, men den gavs ut redan 2002. Nu har jag den i min egen bokhylla att återvända till allt emellanåt. Jag har sedan länge hennes skildring om Kvinnor i väglöst land från 1995 i min ägo. Den behandlar förindustriellt kvinnoarbete i norra Sverige.

Vi åt aldrig lunch ingår i samma genre som Mitt förnamn är Ronny, skrivna av klarsynta och analyserande människor som bytt klass genom högre utbildning och som beskriver detta och sätter in sig själva i ett socialt sammanhang. Skillnaden är att den förra är skriven av en  kvinna. Och att hon kommer från norra Sverige.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Vi åt aldrig lunch, Lilian Ryd, etnologi, samhällsklasser, arbetarklass, socialgrupp, koder, universitetsstudier, analys

Barbarer i byn

Nu kommer en mindre trevlig, ja riktigt otrevlig berättelse ur verkliga byalivet.
År 2006 slutavverkades en yta på byns gemensamma skogsmark. Frågan hade inte tagits upp på någon stämma, alltså hade delägarna i delägarförvaltningen hade inte kunnat säga sin mening. Till saken hör att om egendom är delägarförvaltad (ingen förening har bildats genom lantmäteriets försorg) måste alla vara överens för att en åtgärd ska kunna genomföras. Här var det byåldermannen, tillika polis, som var kontaktman till skogsbolaget och som meddelade dessa beslutet att kalhugga, trakthugga.

Här på fäbodallmänningen låg Hörnstens jalen. Det var förre byåldermannen R. Lindgren som ledde studiecirkeln "Kulturmiljövård i skogen" där flera platser märktes ut med skyltar. Heder! Min pappa var en av de äldre byborna som träffades i studiecirkeln. Efterföljande byålderman är ljusår från föregångarens ansvarstagande då det gäller byns bästa.

2007 bildades en samfällighetsförening genom lantmäteriförrättning som protest mot rådande ordning. Jodå. Dessvärre valdes den tidigare byåldermannen till ordförande eftersom La Famiglia ville fortsätta ha honom som högerhand. Så blir det stämma 2008.

●●●

Motion till styrelsen för samfällighetsföreningen

27 mars 2008

"År 2006 slutavverkades en yta på ca 0,6 ha på byns fäbodallmänning. Något beslut om påföljande åtgärder togs aldrig upp på byastämman 2007.  Därför föreslår vi följande åtgärd.

Fäbodarna är ett fornminne med Riksantikvarieämbetets nummer Nordmaling 229:1. Vi i samfällighetsföreningen förvaltar detta. Hela fäbodallmänningens mark ingår inte i fornminnet men vi önskar och hoppas att föreningsmedlemmarna är medvetna om vårt innehav av kulturarv och därför är beredda att förvalta marken med detta för ögonen. Hur länge platsen varit använd för fäbodändamål vet kanske ingen, men vid laga skiftet 1869 var platsen väl etablerad.

Ett samhälles sätt att ta hand om sina döda visar vilken civilisationsgrad det uppnått, sägs det. En parallell till detta, men på lokal nivå, skulle bli som följer: människors sätt att vårda sin kulturhistoria visar på deras stolthet, självkännedom och respekt för dåtid och samtid.

Därför motionerar vi om att den markyta som avverkats inte ska markberedas genom plöjning. Vid markberedning förstörs eventuella kulturlämningar som finns. Etablerade stigar försvinner. Marken blir svårforcerad både för vandrare och småskaliga terrängmaskiner.

Den avverkade ytan på fäbodallmänningen vetter mot två vägar och är väldigt mycket synlig från dessa. Att markbereda genom t.ex. plöjning skulle dessutom innebära att fäbodarnas besökare under många år framöver skulle mötas av denna syn som inte är direkt passande inför mötet med fäbodarna, som åtminstone tidigare vårdats som viktig för byns historia. En plats som kan ge en inblick i hur livet levdes förr.

Den avverkade skogsarealen är inte ohanterligt stor. Vi menar att samfällighetsföreningen inte vinner många kronor på att markbereda. Arbetet med markberedning kostar i sig en hel del pengar. Ytan kräver 2000 – 2500 plantor och vi föreslår således plantering utan markberedning. Kanske kan vi till och med bli några frivilliga bybor som åtar oss att utföra planteringen tillsammans.

Vi tycker att vi i samfällighetsföreningen bör vara rädda om den lilla mängd kulturhistoria vi har kvar. Ingen annan sköter detta åt oss – det är helt och hållet upp till oss att ansvara och förvalta vår gemensamma egendom och historiska bakgrund. Det är lätt att förstöra och det går aldrig att få tillbaka det som försvunnit.
"

Ingen utanför styrelsen hade läst motionen eftersom styrelsen genast skaffade sig den ojusta vanan att göra ett sammandrag på maximalt två meningar av inkomna motioner och aldrig bifoga motionen i sin helhet till kallelse och dagordning. En uppförandekod som aldrig skulle tillåtas i den samfällighetsförening i mellansverige där jag också är medlem. Min bit av norrland ligger enormt lååååååååångt efter i utveckling för medlemsdemokrati. Här finns en liten enklav 1800-tal kvar... eller är det medeltida mörker?

Stämman beslutade med majoritet att den avverkade ytan inte skulle markberedas. Efter stämman såg det ut så här. Bilderna är från dagen efter stämman.

0,6 ha skog såldes till Norra skogsägarna vars entreprenör utförde avverkning och två år senare markplöjning. Det blev cirka 40 000 kronor till bysamfällighetens virkeskonto före markberedningen.

Knyta händerna i byxfickorna är vanligt att man gör här, folk i byn måste vara oerhört frustrerade då det är så här det praktiskt taget alltid går till numera - som medlemmar har vi inget att säga till om. Rädsla är inte heller ovanlig. Styrelseordföranden och La Famiglia har beslutat allt i förväg. Oavsett vad övriga styrelsen känner till är hela styrelsen är ansvarig för det som görs och de beslut som fattas. Revisorerna godkänner det som sker. I valberedningen sitter fru Famiglia och bestämmer vilka som ska väljas in i styrelsen. You know. Sonen utvaldes av sin mor att sitta i styrelsen år 2008. Yeah! Vem vågar ifrågasätta?

Här är svaret från ordföranden, låt oss kalla honom Exson, till Emanuel och Andreas som formulerade ett brev där de ifrågasatte markberedningen som skett. De två, samt tolv till, hade aviserat att de var intresserade av att plantera för hand. Idén att plantera tillsammans var även deras.

Så här fortsätter det. Självfallet skulle styrelsen ha sett till att ingen åtgärd gjordes innan stämman beslutat vad som skulle göras. Motionen kom in i mars, stämman hölls i maj. Nu såg man verkligen till att markbereda på kvällen samtidigt som stämman pågick.

Alla tiger. Envälde råder. Polisen är bara en i ledet, La Famiglia är hjärnorna bakom. Rädsla präglar de som förstår läget. Vissa fattar inte vad som pågår. Andra tror att det ska gå till så här i en förening. Okunnighet ger otydlighet. Och rädsla. Tilltron till varandra är låg. Det behöver man inte vara organisationskonsult för att fatta och förstå. La Famiglia behåller greppet över alla pga splittring som uppstår genom okunskap hos övriga bybor och selektiv information vilket skapar otydligheter. (Detta är ett intressant fenomen som kanske kan utvecklas vidare.)

I en bygd där oenighet råder behövs stadga i form av stadgar och rättesnören att hålla sig till - och följa. Här finns ovilja till detta från makthavarna och här finns ett avgrundsdjup av okunnighet bland medlemmarna. Parat med rädsla. Jag som trodde att upplysningstiden var på 1700-talet, den tid vars viktigaste idé var tron på människans förnuft. "Alla människor är kapabla att tänka själva", menade man. Därför ska man inte okritiskt tro på sådant som makthavare, småpåvar och andra auktoriteter hävdar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Hit till byn har upplysningstiden inte nått än. Det är mycket möjligt att den aldrig gör det då ingen ung människa tillåts skolas in i detta tänk.

Visst verkar det demokratiskt och trivsamt?

I bildens mitt ovan, nära skogsbrynet syns anslagstavlan som berättar om fäbodarnas historia. Den står vid avfarten från skogsbilvägen mot fäbodplatsen. För att komma dit måste man passera längs hygget längs två sidor.

Skogsbolaget Norra skogsägarna var köpare och använde sina av sina entreprenörer för avverkning och markberedning.

Ordföranden, nämnde ordet "granbarkborre" så där tre gånger i varje mening som ett mantra för att förmå oss medlemmar att rösta för markberedning. Han och La Famiglia visste ju vad som pågick samtidigt som vi röstade.

Det är inte maskinen i sig utan människorna bakom beslutet att köra över medlemmarna som är ociviliserade barbarer. Det gäller för makten att kväsa självständigt tänkande eller oliktänkande, att sätta alla på plats! LYD! PLATS! Och minns - marknaden och ekonomismen saknar allt intresse och förståelse för kultur och historia. Sådan är vår verklighet här i byn vare sig vi är femtiotalister, trettiotalister eller åttiotalister. Barbarism.
.Vera Jonzon, Rolf Jonzon, Anders Jonsson, Tomas Erixon
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kalhygge, markberedning, kulturmiljö i skogen, ordförande, marknad, ekonomism, kulturbefriat, historielöshet, maktutövning

Grytroder

Har ni sett ett grytroder någon gång? Det har jag utan att veta att det hette så. Ett redskap av trä som man använder för att röra om i tvättgrytan, i byken. I Handbok i snickeri för amatörer och nybörjare av John Svensson kan man läsa mera. Boken kom ut på Saxon & Lindströms förlag i Stockholm 1932 och där kan man lära sig att tillverka ett. Se här:

Det här är ett måste om man ska kunna tvätta som man gjorde förr i vatten som värmts till kokgrader med hjälp av vedeldning. Har ni varit med om att tvätta i gryta? Det har jag. Det skedde i det vi kallade vattevärmar´n och som togs fram under barmarkstiden. Den var i användning till 1972 och finns kvar, tack och lov. Kanske åker den fram på gårdsplanen någon gång igen.

Till en sådan här manuell "tvättmaskin" behövs grytroder!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om grytroder, tvättgryta, tvättbyk, vedeldning, hett vatten, koka tvätt, handbok i snickeri för amatörer och nybörjare

Lysrör

I masoniteköket finns originalbelysningen kvar. I taket över matbordet sitter en lysrörsarmatur.

Kåpan är ganska kort och rymmer två stycken lysrör. Det blir rejält ljust av detta. Utöver lysröret sitter en glasglob med glödlampa över elektriska spisen. Den ger ljus vid matlagning och diskning. Det var all belysning som fanns i köket en gång i tiden. Jag tycker att det är intressant att bevara den ursprungliga rumsupplevelsen som blev under kvällstid med den belysning som fanns i ett rum. Tillägg kan man göra men varför ta bort originalen? Det här är ett rum från sen funktionalism, ja. Tänk er ett 1700-talskök - utan elektricitet. Båda rummen är lika intressanta att uppleva. Både i dagsljus och med konstljus alternativt ljus från öppna härden eller från talgljus. Tycker jag :-) Okej då, det här är inget kulturhistoriskt värdefullt hus men för den skull värnar jag om det som ändå finns av det genuina och söker finna reversibla lösningar. Detta är ett honnörsord för en byggnadsvårdare vare sig man arbetar med herrgårdar, arkitektoniska 1900-talspärlor eller ett litet lantbruk :-)

Jag är normalt inte så förtjust i lysrörens vita, starka ljus men här hör det hemma och skall inte plockas ner.

Höljet är av randat plast opalglas med rundade kanter. Detta är 50-tal. Som tur var är lysrör som ljuskälla till den här typen inte svåra att få tag i. Ännu.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lysrör, elektriskt ljus, glödlampa, funktionalism, 1950-tal