Föraning om höst

Länge trodde jag

att man måste göra något

Nu bara ser jag

hör

tar emot

Lever

Nils-Aslak Valkeapää

ur Vidderna inom mig, 1997

.
.

Töcken

 

Några fina sommarögonblick i rötmånadstid.

Konserverad fisk

Igår kväll åt jag surströmming hos en kompis. En god juli-tradition i vardande. Det var fjolårets inläggning men årets första för mig. 
.
.

Levande landsbygd

Så länge det var sedan jag såg en grönfoderlägd´. Så otroligt länge sedan.

Men nyss var jag på besök i landet där man odlar grönfore´.
Och jag minns så mycket fint.
Minns hur vi ibland sådde ärtväxter, grönfore, ja grönfoder på riksspråket, på en mindre åker nära ladugården. Ärtväxter binder kväve till jorden vilket är bra och korna tycker om grönfoder. När det var moget slog pappa en del med lie och vi fyllde en kärra som kördes in i ladugårdsporten och så portionerades färskt grönfoder ut till korna. Och själv åt jag platta ärtskidor - så gott!

Senare på sommaren, när höet var slaget, torkat på hässja och ladat, dvs inkört i hölage´ (höskullen) och den smaskigt frodiga återväxten på lägdorna kommit igång, släpptes korna ut på bete, lika ystra som vid nutida betessläpp. Och ganska snart började mjölken smaka "grönska", även den som kom tillbaka från mejeriet. Det var enda nackdelen med betet :-)  Fanns något grönfoder kvar på åkern hässjades det för att bli vinterfoder för nu hade korna annat färskt gräs.

Våra kossor som var två eller tre, stod tjudrade på lägdan. Mamma flyttade dem en gång per dag tror jag det var och när jag kom från skolan släppte jag loss dem och de sprang mot ladugården för att mjölkas. Så mycket kul en grönfoderåker får mig att minnas.

Och här har vi en kornåker. Korn och havre var de sädesslag som odlades i min nordliga hemtrakt. Men inte nu och någon förändring är knappast att vänta. År 2010 kan mycket väl ha varit det sista året plöjd åkermark var synlig i byn.

Fotona här är från södra "Norrland". Här finns fortfarande stora delar reellt levande landsbygd.

 

Hipp som happ passerar man en ståtlig bondgård. Det är ett nöje att röra sig i landskapet. Vägen genom bygden är här märkt med den bruna skylten med en vit blomma som indikerar "turistväg", alltså en vacker väg med ett antal intressanta anläggningar som ger upplevelser av ett område, en bygd eller liknande
.
.

Regn faller neråt

Regnet rinner ner på rutan och gör verkligheten och Kustlandsvägen suddig. I morse roade vi oss med att räkna hur många fönster vi har på våra byggnader. Det blev 71 stycken av olika sort :-)

Här riktigt ser man skyfallet från ytterdörren. Här på gården har byggnaderna inga hängrännor förutom över vissa dörrar. Som förr.

Igår var det faktiskt sol. Men då var vi inbokade på annat håll. När vi kom åter på kvällen var höet slaget så nu är nästan alla lägdor slagna som vi ser från oss. Nu ser det ur som på bilden ovan.

Men när det regnar och man inte kan jobba ute får man hålla sig inomhus och titta på pionen som äntligen slagit ut. Det är säkrast att ha plockat in åtminstone en som är torr och kan njutas av på nära håll.

 

Det är inte varje sommar man vill elda i kaminen men nu höjer det välbehaget. Tända stearinljus är denna sommar välbehövligt liksom att tända lampor mitt på dagen.

Sitta och läsa vad man vill i sköna länsfåtöljen. Inga måsten då det regnar... Så visst finns det fördelar med regn under semestern.

 

Och emellanåt kommer stunder med solsken då man blir extra glad denna sommar.
.
.

Tokitt å likt

Vem sparar en gammal slekeväska? Den sydda påse som kvinnorna hade mjöl och salt med till korna då de följde dem till skogen. Vem sparar sådan gammal gval? Jo en förutseende hembygdsförening. På allra bästa utställningsplats hängde slekeväskan. Hurra!

En entrédörr till en mangårdsbyggnad från 1700-talet som byggdes på en våning på 1800-talet. Fanns det elefanter här i landet då för tin? Ni ser ju själva vad som avbildas på den pampiga dörrens nederdel!

Jag kan inte låta bli att älska hembygdsgårdar och allt tokigt och likt som man kan finna där.

Jugend-beslag

Efter ett tips från Mira har jag kommit till skott och köpt ett kompletterande beslag till den gamla valnötsådrade byrån. Den jag skrev om som bonnfejk.

Det blev ett sådant som på bilden ovan och jag köpte det från Sollefteå Antik  vilket var enkelt med tillmötesgående ägare som jag talade med i telefon för jag hade några frågor jag ville ha snabbt svar på.

Inom ett par dagar kom ett brev med beslaget. Jag valde att ta ett som inte var antikbehandlat så nu får mässingen naturligt mattas av och mörkna med tiden. Beslaget är exakt likadant som de gamla beslagen förutom att inget nyckelhål är utstansat i mässingsplåten.  Något sådant beslag har jag inte hittat på min jakt. Kanske finns det liggande på någon secondhand-butik men att köpa det nytillverkade var så mycket enklare att jag får väga detta mot att ränna runt på andrahandsmarknaden. Även små spårskruvar ingick i köpet, inga stjärnskruvar där inte. Jag är nöjd!

Tack Mira för att du visste att nytillverkade jugendbeslag fanns att få tag i vilket satte mej på rätt spår!

.
.

Falurött igen

Sista delen av ladugården är nu rödfärgad. Den del som byggdes till någon gång på 1950-talet med plats för koks och "röta", dvs. torvströ. Koksluckan finns där än även om den är igenspikad.

Lite röd slamfärg gör väldigt stor skillnad! Om man tar en fasad om året är det görligt för en person att handstryka en hel lagård om vilja finns. En handstruken färg sitter bättre än en sprutmålad hävdas det. Det fina med en slamfärg som falurödfärg är även att den åldras med värdighet, dvs. vackert och med stilig patina. Jämför med en sprucken akrylatfärg t ex som kan se förskräcklig ut. Inte heller behöver en slamfärgsmålad vägg skrapas innan den målas om. Det räcker med att borsta den med en piassavakvast eller liknande. Slamfärg i fler kulörer än rött men till uthus och ekonomibyggnader på landsbygden är röd slamfärg aldrig fel!

Tillbyggnaden har en masonitefasad med träläkt, en försök att med masonite få till ett traditionellt utseende. Inte en slät funkisfasad som är det andra alternativet.

På resten av ladugården sitter lockpanel, målad med falurödfärg, den matta vackra slamfärgen från världsarvet Falu koppargruva. Finns väl ingen lättsammare färgtyp!
.
.

Bönhus

Detta bönhus besökte jag helt nyligen för att lyssna på sång och musicerande med tre Ackis-studerande. Utöver detta kom det sig att en bygdens son höll en predikan. Som sig bör i ett Guds hus kan tyckas, ändå blev jag lite förvånad men också glad. Det kändes som föritin.

Byggt någon gång på 1920- eller 30-talet med många fina detaljer. Se bara spetsavslutningen på läkten.

Det är målat med linoljefärg som vittrar så här efter många års klimatnötning. Lätt att skarpa på sitt sätt och inget trä under är förstört som det skulle ha varit m en modern akrylat- eller latexfärg använts.

 

Inte alls pjåkiga material och fin detaljutformning. Det är byggt med omtanke och i gemenskap. För en papptaksälskare som jag blir mötet ett glädjekick. Kolla hur pappen är fäst på det svängda vapenhustaket! Detta bönhus är fortfarande i EFS ägo men används långt ifrån regelbundet.

 Uthuset har samma charm, samma panel, samma fasadkulör men de så vanliga enkla bräddörrarna.

"Herren är nära!" 

står det över altaret med förgyllda bokstäver. 

Det är hämtat ur Filipperbrevet 4:3 vilket också står angivet.

Så här ser altarmotivet ut i detta bönhus, missionshus. Här i trakten har vi historiskt använt båda benämningarna. Ordet kapell förekom inte ofta här när jag var barn.

Även i "mitt" bönhus där jag gick i söndagsskola fanns ett likartat motiv med pilastrar med kannelyrer, joniska kolonner och ett bibelord. Kannelyrer/räfflor, kolonner och text med blankförgylld text. Det måste ha varit mitt allra första möte med den klassiska arkitekturen. Och det har påverkat mig påtagligt. Jag är fäst vid denna arkitektur.

 

Dokumentärfotografen Sune Jonssons bok om bönhus i Västerbotten, "Husen vid himlastigen" tar upp just denna folkrörelsearkitektur. Inser vi inte värdet av denna epok med de starka frireligiösa yttringarna är allt snart borta. Det är ett hotat kulturarv tycker fler än jag. Det finns 700 bönhus i landet, varav en femtedel i Västerbotten.
.
.

Hälla utan att spilla

Jag vet inte vad dessa bleckplåtsringar kallas men vet däremot deras funktion. De är en Guds gåva till mänskligheten ;-)  De är märkta ALI PATENT S. Här i huset finns två storlekar.

Funktion? Jo, med dessa går det att fylla den sylt eller marmelad du kokat själv på burkar av lite varierande storlek utan att spilla på kanten. Hur klarar man sig utan dessa? Jag menar det på fullt allvar. En rest från självhushållningssamhället som jag inte ser numera. Om det är mamma eller mormor som inhandlat dem ska jag låta vara osagt.

Ok, en tratt med stor vidd på röret går också an.
.
.

Slipstenen

 

Så bra att ha en slipsten i bruk. Arbetet går lekande lätt med vassa redskap och knivar. Förr fanns en sådan vid varje bondgård.

Det är till att inte glömma slipstenen i vattnet för att vattnet inte ska lösa upp stenen så den slits ojämnt vid slipningen och blir obrukbar. Gammal lärdom som gått in utan att det behövt inträffa. Sådan där traderad allmogelärdom som gått från far till dotter :-)
 .
.

Lieslåtter på hävdad mark

 

Årets lieslåtter skedde en dag i veckan då det faktiskt var soligt och varmt.  Med bra liar med bladen vasst slipade är det ett nöje. Gräs och örter är korta men ganska tjockt växande här vid sommarstugan, raderna med liggande hö blir otydliga. Dagarna efter har inte haft så förmånligt väder  höet torkat på ett par dagar. Långt därifrån. Istället har det varit en av de tristaste sommarväderlekar jag minns det senaste decenniet (men mitt väderminne är inte så beständigt :-))

Så här poetiskt beskriver en bloggare någonstans i länet sin lieslåtter förra året. Vi är tydligen flera som får användning för våra liar även här i norr, det ger samhörighet med en okänd:

Begick lieslåtter om morgonen.
Det är så man gör med lieslåtter.
Man begår den. Allvarsamt, om morgonen.
(...)

Läs hela Lage Olovssons beskrivning HÄR.

Jag letar efter klotpyrola, Pyrola minor L. Se, där är den. Så trevligt att du visar dig även i år lilla blomma, du som växer där skog och hagmark möts!
.
.

Masonite i mitt hus

Masonite är verkligen ett allroundmaterial. Här ses några klädhängare/galgar av 100 % träfiberskiva av märket Masonite.

De har jag sett och använt så länge jag minns.

Det är pappa som tillverkat dem. Jag kom att tänka på dem i lördags den 11 juli för då höll

Masonitemuseét i Rundvik öppet och i år lyckades jag komma dit under öppethållandet. Där finns mycket som attraherar en masonitefantast. Men sådana här klädgalgar finns inte i museets samling. 

.

.

Pionfint

När de egna pionerna inte slagit ut på länga vägar när,  utan bara är små knoppar, då kan man åka på hemvändarveckans sommarcafé till Sunnansjö och njuta av de vackra buketterna där. Pioner och många andra perenner är arrangerade i vaser på caféborden i bygdegården - den gamla skolan.

  

Utöver de vackra blommorna, som vid förfrågan sägs troligtvis komma från Katarinas vackra trädgård, bjuds på många sorters gofika med hembakt samt kaffe förstås. Inte gör det så mycket ifall det regnar, här är sommaren inplockad.

I farstun sitter gamla svartvita skolkort inramade med namnen på de avbildade eleverna och lärarna tydligt angivna. Föredömlig information att ta del av för den som önskar.

.

.

Inspiration

Ännu en hembygdsgård. Kvällen är sen men solen lyser ännu. Jag styr bilen mot platsen som skylten vid vägen utpekar. Finner en för landskapet så typisk byggnadsform, en korsbyggnad med spåntak och utsirad entré.

 

Gårdstunet är vackert med kort gräs utan att vara snaggat med blommor.

Det är stängt för dagen. Ändå finner jag saker att inspireras av. Enbart lugnet är en lisa för själen. Kaffetermosen kommer fram, Och titta där uppe på andra våningen, i mittersta fönstret...

... så klart att man kan göra så där förstås. Släta hängande gardinvåder på sidorna och i mitten en fint virkad kvadratisk textil, kanske en duk. Jag tar med mig detta som inspiration till ett annat hus.

Till det här gårdstunet flyttades Edholms stuga 1925. I denna lilla enkammarstuga bodde hembygdsforskaren Per Edholm fram till 1921. Stugan tillhörde ett litet torp i Bålsjö.

Ångermanland i mitt hjärta. Ännu en vacker kulturbemängd plats - Bjärtrå hembygdsgård i Strinne. Känner mig mer som ångermanländska än västerbottniska. Kulturbevarandet är olika i de här landskapen.
.
.