Glassamling

 

Man kan samla på både det ena och det andra. Något som jag köpt på mig är gröna och blå glaskupor på fot från 1900-talets mitt. Ingen är den andra helt och hållet lik, det har blivit rätt många, totalt omkring trettio stycken, alla köpta secondhand. De är vackrast på dagen när ljuset kommer utifrån. Med snö utanför blir det extra fina färger.

Landskapsvård och stolthet

Jag har missat  två webbinarier anordnade av Sveriges Hembygdsförbund, två arrangemang som jag tror skulle ha tilltalat mig mycket.

1. Vem försvarar odlingslandskapets värden?

 

Ofta hörs i debatten politiker och miljöorganisationers som värnar de ekonomiska och biologiska värdena. Men sällan hörs de som värnar landskapets sociala och kulturella värden. Vad beror det på och vad kan man göra åt saken?

 

Du kommer få tips på hur man kan göra sin röst hörd, i det pågående arbetet med samhällsutvecklingen, men också genom att överklaga när ett beslut väl är taget.

 

 

2. Bland nässlor och stenhögar - vad kan en torplämning berätta?

På många håll har hembygdsföreningarna inventerat traktens torplämningar. Torparnas namn har letats upp i arkivet och ofta har även platsen märkts ut med en skylt. Men hur var det att leva på den platsen? Ibland låg torpen långt ut på utmarken, hur skapade man sig en plats där det tidigare varit obebyggt?

Sara Williamsson, doktorand i historisk arkeologi och tidigare hembygdskonsulent i Skåne, delar med sig av några ledtrådar som kan berätta om hur landskapet sett ut och hur det kan ge en bild av torparnas vardagsliv. Var finns ledtrådarna som kan berätta om hur landskapet sett ut och ge en bild av torparnas vardagsliv.

Foto Gustaf Heurlin

Tänk om vi här kunde ta till vara på det som omgivningarna och landskapet talar om för oss, om vi tolkade resterna av det som var för att förstå livet då och ge ett erkännande till de människor som med sin strävsamhet skapade landskapet. Istället för att markbereda och förstöra avläsbara detaljer i landskapet, gräva och schakta utan hänsyn, mena att det där är ointressant för oss idag. Man ser gärna på gamla foton och får nostalgiska minnen av livet förr men att bevara grunder, byggnader, landskapselement, stigar och vägar i praktiken görs inte. Vem är insiktsfull och klok nog att protestera mot utarmningen av vår gemensamma kultur... Denna kultur som är enkel, kanske "fattig" men värd att bevara. Stolthet över sin bakgrund hänger inte på rikedom. Vad stolthet är beror på insikt och förståelse.

Samhällsandan

Hittade ett masskorsband som gick ut till hushållen under andra världskriget innehållande nationalitets-beteckningar på flygplan. Utgivare var Statens Informationsstyrelse. 

Jag skulle vilja veta så mycket mer om förhållandena i byn under andra världskriget. Hur förhöll sig invånarna till varandra och till omvärlden? Visst har jag fått en del berättat för mig om mörkläggningsgardiner, lastbilskonvojer som körde Kustlandsvägen genom byn, lottor som flygspanade på Ekorrberget, hur de som inte hade bondgård cyklade långt för att få tag i smör, om ransoneringskuponger, om att väldigt få i byn stod på Hitlers sida, om kalla och snörika krigsvintrar, om hemska koncentrationsläger, om att "En svensk tiger".

 

SAMHÄLLSANDA
VAKSAMHET
TYSTNAD

*

Att ett krig skulle starta i Europa igen inom en tidsperiod då de som var med förra gången fortfarande är i livet - det trodde man inte och pratade därmed inte om på 50-talet, detta framåtblickande årtionde. Nu får vi lära oss om kris- och krigsberedskap via MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Och via Sveriges radio, t ex i podden Beredskap. Samhället har förändrats sedan förra kriget, samhällsandan är hårdare och fler människor bor i städer än på landsbygden, något som påverkar krishanteringen.

Årskrönika 2022

2022 var det inte mycken praktisk byggnadsvård som utfördes här.
Vedbodens port har setts över och målats.

En hängränna av aluzink sattes upp över porten när porten kom på plats igen.
För övrigt har det varit hjärnarbete, ritbordsarbete och planering.
Så har vi två gårdar, även husen på den andra behöver omvårdnad vilket ett par av dem fått. Det är ingen risk att man blir sysslolös med alla dessa hus att förvalta.

Klockor i mängd

 

Min fina fjärilsamaryllis "Evergreen" som blommade så vackert förra året kommer med en stängel detta år. Stängeln har elva knoppar, på bilden är sex klockor utslagna.

Sååå älskansvård!

Spegling

Såsom i en spegel... ses det lilla rummet via skjutdörren ifrån masoniteköket.

Bågljus

 

Den elektriska ljusbågen av plastbeklädd ståltråd ("string") syns här i en annan vinkel. Den har gjort en förtjänstfull insats även denna julhelg.

Snötvätt

 

Igår var det verkligen rätt förutsättningar för snötvätt. Denna gång blev en filt är utlagd på snön efter att ha skakats runt i densamma. Den fick ligga ute en stund men att glömma den så att den snöar över hade varit förargligt.

Jag har aldrig under åren som ägare till denna gård varit med om att det kommit så mycket snö. Och redan i januaris början. Det gäller att passa på att njuta helt och fullt för den är oberäknelig numera och kan regna bort snabbare än man önskar. Klimatförändringarna är inget att leka med.

TjugondagKnut

 

 

Fredag den 13 januari blev på intet sätt en otursdag. Det var julgransplundring i 50-talsanda. Mat med sprakande brasa i öppna spisen, sällskapsspel, hemgjort godis men även Paradispraliner (har funnits sen 1957), nötknäppning och mycket prat. Min diskretion tillåter dock inte att bilder från pågående samling tas så ovanstående bilder knäpptes innan gästerna anlände och maten hamnade på bordet.

Lightroom

Finns det något mer rogivande än levande ljus? Här i huset tänder vi stearinljus.
Nu kom jag att tänka på en sång från söndagsskolan.

Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart
Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart,
lysa klart.

Snön faller

Snön faller och vi med den, snön faller nog länge än
Har jag på känn

Ulf Lundell

7 januari. En strimma ljus sipprar ut genom lagårdsporten. Som en gång i tiden då korna skulle mjölkas morgon som kväll. Annars är det bara knutlampan som är tänd på gården.

 

8 januari. Snön fortsätter att falla. Inte mej emot.

9 januari. Hallå, finns det någon bil där i snön?

I den kalla snön skottas en smal gång upp mellan bostadshus och lagård. Som en gång i tiden. Det är mycket trivsamt.

Snösvängen

 

Undrar varför snösvängen kör med skopa och inte plog? Det tar mycket längre tid då skopan var 50:onde meter måste tömmas jämfört med en plog som med kraft föser snön åt sidan.

Kanske är snöplogen trasig? Frågorna hopar sig ;-)

 

Denna snöiga dag har nollan hållits.

Röda juläpplen och mistelkvistar

Egna äpplen var inget som växte på träd här på gården under min barndom. Vi hade ett litet äppelträd som min moster Ingrid hade planterat som äppelkärna men som aldrig ympades in på någon stam och därför aldrig gav någon frukt. Till sist kapades det ner. 

Äpplen till jul köptes i matvaruaffären. Numera har jag många egna olika äppelträd med sorter som kan lagras länge i matkällaren. Ingrid Marie är gott och mörkrött, Lobo och Aroma ljusare röda. Samtliga kan bli juläpplen.

Inte heller var en mistelkvist vanlig som jularrangemang när jag var barn. Att hänga en mistel i dörröppningen och pussas under den förekom inte, det är en tradition som förbehölls sydligare trakter där mistel växer vild (men är fridlyst). Egna mistelbollar kan man dock norpa en kvist ur och hänga upp som här i ett skovelhorn/palmat horn från älg. Mistel är Västmanlands landskapsblomma.

På ny kula

 

Bordsdukning

Planerar för nyårsfirande.

Kanske ska jag använda tallrikarna Vinranka i flytande blått från Gefle Porslinsfabruk, formgiven av Arthur Percy med matbesticken Gammal fransk.

Det är till årets storhelger som porslin och glas får komma ut och dammas av. Fantastiskt trevligt problem att välja hur allt ska kombineras. Väljer bland Vinranka, Atlanta, Venus, Victor, Bengali, Colorado LA eller kanske den vita mjuka formernas servis, WB, av Wilhelm Kåge.

Silverbesticken Svensk är ett under av avskalad renhet, besticken med grepp av gulvit bakelit alternativt horn med gafflar med tre klor är vackra och för med sig minnen, Thebe-besticken av rostfritt stål är vardagsbestick men är så fina att de mycket väl kan platsa på festbordet.

Utöver detta kommer servettfärg och brytning som hör till. Och glasen i olika storlekar som samlats i skåpen, med eller utan fot, med eller utan slipningar, med eller utan färg.

Till julgröten används Vinranka i rött. Vardagsporslinet får vila under jul- och nyårshelgerna.

Julkrubban

 

Detta är min alldeles egna julkrubba som jag lekte med en gång i tiden. När den tas ur sin kartong luktar det alldeles speciellt, lite syrligt då den har förvarats i ett ouppvärmt rum ända fram till jul. Figurerna är schablonmässigt tillverkade och målade men som jag tyckte om alla de där figurerna och tillbehören - det var ett dockskåp som bara fick lekas med under jularna.

Jag har sett så många fantastiska julkrubbor sedan dess, katolskt överdådiga, fantasifullt roliga - men ändå finns den här spartanska och reformerta krubban kvar långt in i hjärtat med hågkomsten av fina jular. Krubban visar en agrar miljö på vissa sätt likadan som jag själv växt upp i.

Torsten och Jan med var sin gran

Året är 1974.

Jag ser dom på avstånd genom vardagsrumsfönstret, två skidåkare med var sin gran på väg hem längs Kustlandsvägen/Gammvägen. Springer ut med kameran i högsta hugg och fångar Torsten Rönngren med sonen Jan.  Man bodde i generationsboende, så vanligt här i byn ännu på den tiden, så ena granen var till farmor Alma och den andra till familjen på övervåningen dit Torsten och Jan hörde.

Söderut, i bakgrunden syns mellan dem syns gaveln på Oskar Öbergs faluröda uthus och till höger i bild skymtar Sven Sandmans faluröda garage. 

Att detta var 1974 vet jag eftersom jag gick en fotokurs i ett studieförbunds regi det året och detta svartvita foto finns i samma mapp som övriga foton från kursen. 

Året därpå, 1975, flyttade jag till Stockholm. Där kunde en julgranköpare se ut så här i denna gråvinterstad. Foto P. Kymén. Hur kul ser det ut? Som en socialresaistisk mardröm. Tacka vet jag livet på landet en sådan här gång.

Jullfiranden i två århundraden

Foto från Blekingegården, Kulturen i Lund december 2022.

Vill ni se hur Kulturen i Lund visar julfiranden i några av sina gårdar finns länkar med julstämning nedan. 

Julfirande:

• på 1700-talet i Västra Vrams prästgård.
• år 1815 i Blekingegården.
• år 1849 i Thomanderska huset.
• år 1850 i Onsjöstugan.
  
• år 1904 i Bosmålatorpet.
• år 1930 i arbetarbostaden.
• Julottan i Bosebo kyrka i det gamla bondesamhället, då folktro och kristen tro levde tillsammans.

Har insett att jag föredrar kulturhistoriska miljöer där julfirande presenteras jämfört med julmarknader. Många av de senare har blivit ett geschäft i mina ögon. 

Inför förra julen besökte jag Walmstedtska gården i Uppsala som visar upp ett julfirande hemma hos professorsfamiljen Rydin någon gång efter 1860. Där visade man hur julen förberetts för över hundra år sedan i ett borgerligt hem. I salen var bordet dukat med vattenlingon, röda äpplen och julgotter. I våningens förmak hängde granen i taket med girlanger, kristyrer och juldekorationer.

Professorshemmet är en rekonstruktion av den bostad som familjen Rydin hyrde i Walmstedtska gården från 1860. Bostaden är på sex rum och kök och visar ett högborgerligt hem från 1800-talets senare del. Hemmet är väldokumenterat. Rekonstruktionen av våningen bygger dels på den genomfotografering som gjordes av Alfred Dahlgren 1905, dels på bouppteckningar, men framförallt på sonen Herman Rydins memoarer “Ur minnet och andra gömmor”.

Skulle jag befinna mej Umeå ett datum när Gammlia har julmarknad så vore nog Wallmarksgården värd att besöka gissar jag. Där kan man se hur en västerbottnisk bondgård hade julbordet uppdukat på 1870-talet. kanske finns andra julkulturmiljöer i Västerbotten men det vet jag inget om. Stockholm har sitt Skansen med många julfirande gårdar från olika decennier och landsändar. Går man dit dagen före julafton finns ingen känsla av julrush.

VYKORT

VINTERVÄG

Snön faller    Bussar går
i tovskor genom skogarna

Plogbilen

vinterdagens morrande Nike
sträcker ut sin vinge
och bereder väg
till ödemarkens hem
åt föreläsaren
med portföljen full av splitter

från världskrevaden

Birger Norman, 1957

 

Luciatradition

Jag har inte skaffat mig någon Luciatradition hemmavid efter barndomens fina luciafiranden. Då det var Luciafirande med kaffe och mjölk/julmust och Lussekatter på Luciakvällen när pappa kommit hem från jobbet. Bara stearinljus lyste upp köket och från finrummet hördes i bakgrunden adventssånger på grammofonen.

Inget annat än de små ljusblå ljusstakarna med "guld" finns kvar. De där som är avsedda för julgransljus. Varifrån de härstammar vet jag inte. Jag har klippt till en röd stjärnformad duk av filt som påminner om den som användes på 50- och 60-talen. Det har hänt att jag försökt återskapa stämningen men inte till Lucia för då befinner jag mig inte hemma i masoniteköket.

Det Luciafirande som blev tradition i Stockholm var att, tillsammans med en kompis från KTH, gå till Adolf Fredriks kyrka tidigt på Luciamorgonen för att lyssna till Adolf Fredriks musikklasser. Lång kö utanför men väl inne var det mycket stämningsfullt med sång från koret och alla tre läktare så man blev omsluten av körsång. Till detta mängder av stearinljuslågor. Efteråt fikade vi på något morgonöppet café.

Efter min flytt det har jag och min väninna varje Lucia setts för att gå på kvällskonsert i någon kyrka (ibland konsertlokal), och före eller efter ätit ute, inte sällan på Operakällarens Bakficka. Och då kanske Luciafirande i Jacobs kyrka ett stenkast därifrån. Under pandemin blev det uppehåll men nu fortsätter traditionen.

Har du någon lång Luciatradition?