Det som var och det som är.

En skogsbilväg byggdes här på skogen 1984. Jag är en av delägarna eftersom den går över min mark. Vägen öppnade upp för mer än skogsavverkning. Vägen gör det till exempel lättare att besöka byns fäbodplats. På väg dit ser man följande:

Sandtäkt

En sandtäkt som vid  laga skiftet betecknas som gemensamägd av byns hemmansägare hamnade nära inpå vägen. Husbehovstäkten, "grusgropen" kallad, användes en gång i tiden för sandtag till lertegel, lerklining och andra behov som ett hushåll hade. Sand hämtades med häst och kärra på den lilla kärrvägen, inga stora lass alltså.

Ända fram till 2000-talet har täkten nyttjats utan rovdrift. Men så började här hämtas sand med många vändor traktorskopor. Exploateringen har fortsatt. När jag tog med en kompis, som är sörlänning upp till fäbodarna, höjdes ögonbrynen och jag fick frågan om täkttillstånd fanns för täkten.

Det gör det nu inte. Hur kan då exploateringen tillåtas blev följdfrågan, hur ser vi på såret i marken. Det här tycker jag är symptomatiskt för olika synsätt i vårt avlånga land. Vilken norrlänning höjer ögonbrynen för en ”grop i marken”? Det är nog så att en sörlänning från ett tätbebyggt landskap bättre förstår värdet av orörd natur.

Här har många kubikmeter sand hämtats de senaste 10 åren. Utan täkttillstånd. När det för två år sedan på stämman beslutades att vart och ett hushåll i byn skulle få möjlighet att köpa 100 kubikmeter var, reserverade jag mig.

Kalhuggning och markberedning

Nästa exploatering som berör samfälld mark, alltså som vi hemmansägare gemensamt äger, rör en skogsareal vid avfarten ner mot fäbodplatsen. Fäbodarna är klassat som fornminne. För att nå fäbodarna kör man längs två av den samfällda skogsmarkens långsidor. Ytan kalhöggs helt utan stämmobeslut 2007. Året därpå röstades ifall markberedning skulle utföras eller om vi hemmansägare själva skulle plantera ytan för att behålla åtminstone något av oförstörd upplevelse då man närmar sig fäbodplatsen. Där äger ibland mindre byatillställningar rum. Stämmobeslutet blev att vi själva skulle skogsplantera och ett antal frivilliga anmälde sig. Dagen efter var den kalavverkade ytan markberedd!

Så går det till i ”vilda västern” och så går det till i min by! Inte ens den minimalt lilla kulturhistoria som finns kvar vill man värna om. Och det märkliga är att byns hemmansägare och invånare ser ut att finna sig i vad som än händer.

Vy från avfartsvägen ner mot fäbodplatsen. Vem bryr sig om kulturmiljö i skogen här uppe??? Norrland har ju enorma ytor med skog.

Så här ser det ut från skogsbilvägen då man närmar man sig avfartsvägen mot fäbodarna, vilken går framför den gröna ”väggen”. En bil syns uppe till vänster på fäbodvallens parkeringsplats. Någon känsla av gammal fäbodplats framkallas inte här.

Tja, här är det ganska svårforcerat om man skulle vilja ta en skogspromenad.

Fortfarande finns djupa vattenfyllda hjulspår. Skogsägarföreningen som avverkade och markberedde lagar inte upp efter sig. Varför skulle de det? Det kostar företaget pengar. Och ingen i samfällighetsföreningen ställer krav på avplaning och återställande.

Att det finns regionala skillnader i människors mentalitet tycker jag står klart. Det är en forskningsuppgift att försöka komma fram till bakomliggande mekanismer. Har fått höra att jag inte har något med vad som sker här uppe att göra - jag bor ju inte här, är bara en av delägarna! Norrland, Norrland!!!

Här har vi den nätta markberedningsmaskinen, så användbar och så effektiv.

På andra sidan Fäbodberget och inte långt härifrån, vid byns enda sjö, även den samfälld, har en av hemmansägarna sökt tillstånd för en bergtäkt där 1 miljon ton berg planeras att sprängas bort. Mot sjöns strand. Go, man, go... Vilken av hemmansägare i samfällighetsföreningen vågar ifrågasätta detta? Det är ju bara alldeles intill en sjö vi äger gemensamt.

Bilburna fäbodstintor

Den här bilden togs i somras då det var en sångkväll vid fäbodarna. Flera av besökarna kör sina bilar in på fäbodområdet och parkerar innanför fäbodallmänningens gärsgård. Den egentliga parkeringen ligger ett par hundra meters promenad från fäbodplatsen och det betraktas som långt att gå.

Har man kaffetermosar, varm korv och annat som ska fram för gemensam trevnad går det ju att köra undan bilen efter urlastning och rörelsehindrade kan skjutsas fram men bilen sedan köras undan. De här bilarna stör de besökare som kommer till fots, man möts av en ”otidsenlig plåtmur”. Det här har jag en mycket bestämd uppfattning om som ni förstår. Det här ger ingen som helst inlevelse i hur livet på fäbodarna en gång gick till.

*

Minns ett besök på Biby herrgård i Sörmland på 1980-talet. Vi var ett gäng med kulturhistorisk inriktning som gjorde ett studiebesök för att se de turkiska samlingarna av 1700-tals textil och porslin. Bussen körde inte allén ända fram utan vek av från huvudaxeln för att parkera. Vi närmade oss den karolinska herrgården till fots i allén, som sig bör, för att få rätt historiskt perspektiv.

Så borde man också göra på en obetydlig liten plats som de fäbodar jag är delägare i anser jag. Jag har inte ens brytt mej om att ta upp frågan, ingen skulle förstå, för här gäller helt andra lagar, andra tankesätt. Av det som händer inser jag att vi saknar stolthet över vad vi har, vår by... Vad skulle min naturälskande morfar ha tyckt?

Det finns fler exempel på förstörda samfällt ägda ytor. 1996 totalavverkades för första gången skiften synliga i byn. Tre fastighetsägare gick samman. Då förstördes och markbereddes en fin kärrväg som hemmansägarna ägde. En vacker väg som jag ofta vandrade från det att jag var barn fram tills det att den försvann i ett nafs på ett par timmar. Avverkningen fick även till följd att lövsly slår upp på den stig som gick precis utanför den fastbandhage som inhägnade byn, fätåe, fram till 1940-talet. Stigen kommer att försvinna helt om vi inte går samman och rensar upp den. Så lär det inte bli då intresse för kulturhistorien saknas. Jag i min tur hävdar här och nu att kunskap om den gemensamma historien ger stolta människor. Och att det skulle gynna hela bygden.

Skriverier som inte är positiva genererar normalt inga kommentarer och minskar antalet  läsare. Men faktiskt kan jag inte låta bli att ta upp detta, det är en del av att bli hemmansägare i den här byn, i "Norrland". Min utblickspunkt på tillvaron är tydligen så väldigt eljest, eljest...
.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kalhuggning, markberedning, sandtäkt, exploatering av naturresurser, samfällighet, kulturhistoria, klassresenärens dilemma