3 maj 2011

Resa i minnet

Detta tycker jag är ett fint förmedlat barndomsminne som jag hittade i en dagstidning:

Resan till moster Elin

Har ni nånsin åkt tåg mellan Luleå och Boden?

Jag ska berätta för er hur en sån resa gick till på 1930-talet. Pappa som var vid järnvägen försåg oss, mamma och mig med en liten hård grön biljett som skulle ta oss till moster Elin i Boden. Vi satt ensamma i en andraklasskupé, i två mjuka soffor och väntade på avgångssignalen. I rätt sekund skulle den ges av stinsen som hade ett rött band kring uniformsmössan. Så svängde han sin spade, en rund vit skiva med en grön rand, och lokföraren släppte på strömmen. Konduktören stod vid den sista vagnen och hoppade på den i farten. Jag upplevde tyvärr aldrig att han inte hann med tåget och blev kvar på perrongen.

I kupén som var prydd med bruna fotografier av Lapporten och Sarektjåkko, fanns det mycket att göra. Dubbeldörrarna kunde dras ihop och låsas med en klaff, ett handtag på väggen kunde flyttas mellan Varmt och Kallt, och Notbremse kunde studeras.

Efter några minuter var vi i Notviken. Då visste jag ännu inte att det var en historisk plats, nämligen Martin Ljungs födelseort. Jag drog så hårt jag kunde i en tjock läderrem under fönstret, och tåget stannade. Efter Notviken inträffade den sensationen att nästa station, Gammelstad, dök upp på andra sidan av tåget. Nu hade konduktören, med ett ljusblått band kring mössan, hunnit fram till vår kupé. Han lyckades öppna dubbeldörrarna och kom in och klippte ett runt hål i den gröna biljetten.

Stationerna radade upp sig i snabb följd: Södra Sunderbyn, Norra Sunderbyn och Sävast. Några kor blev skrämda och skumpade iväg över fälten, en järnvägsövergång klämtade och hindrade en ensam cyklist att ta sig över. Men fortast rusade telefonstolparna.

En dörr ledde ut till vagnens öppna plattform. Här blåste det, och kopplingarna mellan vagnarna slet och skramlade, men ingenting lossnade.

Toaletten var intressant. Upplyft först båda locken. Nedlägg därefter det undre om så erfordras. Klara besked. Om man upplyfte båda locken, såg man hur fort marken där nere försvann.

En stins svängde sin röda flagga. Vi var på Bodens central, 16 meter över havet. Vi hade kört i en uppförsbacke från Luleå. Nu promenerade vi förbi Bodensia och Synnergrens Begravningsbyrå ända hem till moster Elin.

Harald Åström
Litteraturkännare och före detta svensklärare
E-kuriren måndag 10 januari 2011

Detta fastnade jag för. Så fint och kärleksfullt berättat minne. Krönikan finns inte på nättidningen så länkning är omöjlig.

Själv var jag ganska gammal då jag åkte tåg första gången. Närmaste station var Nyåker längs stambanan och jag bodde vid kusten. Varken till Örnsköldsvik eller Umeå åkte man tåg, men väl till släkten i Uppsala. Och första tågluffen med två kamrater startade i Nyåker!
.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

1 kommentar:

  1. Vet du om att Västerbottens museum söker tågminnen inför sommarens utställning om järnvägar? Det känns som om du har en och annan berättelse att leverera. På facebook hittar du insamlingen. Adress: http://www.facebook.com/topic.php?uid=73207703343&topic=19747.

    Bara för vår egen skull har jag länkat det här inlägget till den sidan så att vi kommer ihåg det när det är dags att skriva ut alla berättelser.

    /Anki

    /Anki

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...