Nätverk

Jag och min man kände inte till vad andra i bygden tyckte då det utökade samrådet om vindkraft på Gabrielsberget påbörjades och vi skrev vårt inlägg. Vi bodde ju inte där och kunde höra rykten eller ta emot mun-mot-mun-information. Självfallet blev vi chockade över miljardplanen i den lilla byn.
Då jag strax efter samrådstidens utgång den 28 september återvände söderut från en arbetsresa i norra delen av landet, Norge och Finland stannade jag till hos pappa hemma i byn. Det var i början av oktober 2003 och jag åkte även in dita Vall´n och stegade in på kommunkontoret. Jag ville läsa övriga inkomna synpunkter, det ville informera mig om detta.

Blev hänvisad till den person som hade hand om de inkomna skrivelserna och framförde mitt ärende. Det jag fick veta av kvinnan var att det var tveksamt om jag skulle få läsa dessa, de kunde vara konfidentiella. Men snälla, det är ju offentliga handlingar som kommit in och kommunen ska väl inte hindra mej att få ta del av dem! eller något sådant utbrast jag, och insåg sorgset att så här okunniga är denna kommuns tjänstemän. Tveksamheten hos kvinnan satt i men till slut, under uppsikt i en trång korridor, fick jag snabbt ögna igenom inkomna skrivelser. Jag blev betraktad som en brottsling trots att jag bara gjorde det jag har rätt till som medborgare i Sverige. Att kopiera var inte tal om. Och att ingen journalist var intresserad av materialet visar på ortens litenhet menar jag.

Så lite känner Nordmalings kommun (och för den del stor del av medborgarna har jag förstått) till om offentlighetsprincipen och att kommunen är till för medborgarna och inte tvärtom. Det här inskränkta, felaktiga och juridiskt förkastliga synsättet har jag stött på fler gånger senare inom kommunen. Någon förändring verkar inte finnas i sikte trots fagert tal.

Nå, jag hann se att en enda skrivelse hade kommit in från privatpersoner, utöver vår egen. Noterade en namnunderskrift och lade det på minnet. Undrar just vilken utbildning han skaffat sig som formulerar sig så, tänkte jag. Ringde upp senare och talade för första gången med en person som också hade funderingar om hur bra detta projektet egentligen var, någon som ifrågasatte. Fick i samma veva veta att det var Robert Erixon som formulerat skrivelsen, som arbetade som miljöinspektör i Ö-viks kommun. Hans far är hembyns ålderman, tillika polis i kommunen. Robert skrev dock inte själv under utan lät en kompis ta det ansvaret. Utöver kompisens namn fanns fem handskrivna underskrifter på skrivelsen som jag inte har kopia på. Det digitala originalet fick jag sänt till mig med e-post längre fram i tiden.

På det här sättet kom jag i kontakt med yngre människor som inte var födda då jag flyttade från byn.
I januari 2004 bildade vi ett nätverk. Förutom jag, Emanuel och Robert var det Roberts kusin Anna med sambo Per, som då nyligen köpt ett hus i byn, och Berit, den allra modigaste av kvinnor som bor i en grannby. Som jag minns det.

På den tiden krävdes att en förening hade varit verksam i 5 år och att medlemsantalet var minst 200, för att ha talerätt i miljömål. Där var vi inte. Jag bodde långt ifrån och hade inga kontakter med t ex medier. Det sköttes av andra i det lösa nätverket. Hur processen normalt går till var jag insatt i eller tog reda på allt eftersom.
.
Robert Erixon, Anna Eriksson, Anna Engman, Per Engman .