Rävskinnsmössan

Jag har en vintermössa av päls. Av rävskinn. Den är en ganska vackert tingest tycker jag, mycket 60-talskänsla finns kvar i modellen. Jag har knappt använt den men den ligger välbevarad i sin originalkartong.

 

Pälsmössan som påminner om första gången jag blev niad av en tant.

Den är sydd och anpassad till mig på Winbäcks i Ume, det bör ha varit omkring 1970 då jag flyttade till stan för att börja gymnasiet. Det var min mamma som propsade på att det vore väl lämpligt vintertid att ha en sådan. Minns när jag kom ensam för att hämta den och samtidigt prova om den var bra i storlek, hur märkligt det blev att bli "fröknad" och niad. Av en väldigt mycket äldre butiksanställd. Det var första gången i livet och det passade mig inte alls men hos en körsnär hölls den sociala samhällskonstruktionen vid liv. Att bli fröknad upplevde jag som ett avståndstagande, ett krystat förhållningssätt människor emellan. Du-reformen passade mig perfekt. Mössan var välmenad men den blev ingen ofta använd huvdubonad, antaglien pga "fröken"-stämpeln. Andra gången jag blev niad var vid Hovs hallar nära Torekov i Skåne. Då hade det hunnit bli tididgt 80-tal och den gången var det en yngre tjej än jag själv som serverade på ett café med bordsbeställning. Jag har växt upp långt från min föräldragenerations förhållningssätt mellan olika åldrar och mellan socioekonomiska olikheter. Det är jag glad över. I byn fanns under min uppväxt inga reella klassskillnader. Artighet ligger inte niande enligt mitt sätt att se på tillvaron utan genom att behandla alla människor lika, förstå att alla har samma människorvärde. Men niandet bland yngre ökar, särskilt i södra delen av landet. Det känns aningens obekvämt.