En trevlig tur med -38 års modell av Chrysler Royal med ett givande mål begicks i helgen. Ett bilmärke från den tid då ägaren skulle ha privatchaufför, passagerarsätet bak har större benutrymme än där fram.
Det doftade barndomsminnen. Jag och lekkompisen rattade en gammal mattgrånad bil utan däck, uppallad på träklabbar och placerad intill en jättegran. Bilmärket minns jag inte men det fanns likheter med denna på bild. Som vi körde, så vi rattade, så vi svängde, vi gasade... Och lyckan var stor då de runda och kulörta skattemärkena upptäcktes.
Så småningom hamnade den gamla skrotbilen vi lekte i på tippen uppe i skogen,
ôppe Degermyra. I det stora vacuum som uppstått efter sandtäkten som kom till då Riks13 byggdes. Där rymdes (och ryms) mycket skrot.
Att åka en lång sväng på riktigt i ett välhållet och välrestaurerat fordon i vänners lag är verkligen inte så tokigt. Hellre kultur än skräpig och exploaterad natur. Eller hur :-)
.
.
Det där med gamla bilar, har vi upptäckt sedan vi kom ifrån Gbg, är verkligen stort ute i bygderna. Även jag ser väl att det finns ett skönhetsvärde i denna bil.
SvaraRaderaKanske är veteranbilar vanligare på landsorten, alltså utanför våra tre storstäder. Det krävs ju yta för att meka och förvara dem ;-)
RaderaVilken fin bild av en fin bil! Måste var kul - tur att åka i den!
SvaraRaderaÅh, vilken pärla! Ompysslad - i perfekt skick och vacker färg! Jag är väldigt svag för gamla amerikaner - ja, bilar alltså. ;) Antagligen har uppväxten i en bilfamilj gjort att bilintresset följt mig genom livet. Jag blir alltid lycklig vid anblicken av en vacker veteran!
SvaraRaderaDet är tacksamt att ha vänner med sådana veteranbilar. Själv klarar jag inte av tekniken att meka med dem. Jag tar hand om hus, jag :-)
SvaraRaderaKul-tur var ordet! Sa Tove. Just precis.